Att ta pauser. Att få längta. Det är två av livets viktigheter. 2024 ska jag vara ledig från jobbet. Ett helt år. Det känns märkligt men också exakt rätt i tiden. Det är dags för en paus och att få längta.

Jag ska inte sälja lägenheten och leva vanlife eller satsa all min lediga tid på att skriva nästa bok. Jag ska vara fruledig, fasterledig, barn- och barnbarnledig, syskonledig, vänledig och framförallt Sannaledig.

Livet är förhoppningsvis långt, men det finns inga garantier. Arbetslivet kommer i bästa fall glädja mig i många år till, men det mår bra av små och stora avbrott. Tid för att koppla bort och fylla på energidepåerna.

Livet tenderar att se ut såhär: födas, gå i skola, jobba, gå i pension, dö. Först massor av hårt arbete, sedan total ledighet. Att skjuta på saker till sen – ett sen som kanske aldrig kommer. Jag och Sven försöker göra annorlunda.

Mindre, längre och långsammare

Vad ska jag ägna mitt år åt då? Det vet jag inte riktigt än. Men jag har haft tre ord snurrande i hjärnan sedan jag tog beslutet: mindre, längre och långsammare.

Vi lever i en tid där det ofta handlar om att göra mer, kortare och snabbare. Jag orkar inte det. Jag vill inte. Nej, mindre, längre och långsammare får det bli.

Det finns några fler ledord som jag tar med mig in i ledigheten. Jag vill vara:

Närvarande. Min hjärna frestas alltid att tänka på det som kommer, inte det som är just nu. Det och det och det som ska göras. Att vara i stunden är svårt, men förhoppningsvis är det enklare när jag gör mindre, längre och långsammare. Jag vill i synnerhet vara närvarande i mina relationer med nära och kära.

Utevarande. Jag vill vara ute så mycket jag kan. Promenera, bada, äta, läsa, kanske sova. Ja, det mesta går ju att utöva ute i friska luften.

Avskärmad (och mer aktiv i mitt användande när jag ”skärmar”). Jag är överlag bra på att inte ha en skärm i nyllet hela tiden, men ovanan kommer och går. Den tid jag sitter vid en skärm på jobbet är inte tänkt att ersättas av tid vid skärmen hemma.

Eftertänksam. Allt (allt!) går så snabbt nuförtiden. Vad tycker jag? Vad känner jag? Vad vill jag? Vad hände egentligen? Vad betyder det? Jag har införskaffat en liten dagbok där jag kan sammanfatta och reflektera dagarna som går.

Kroppsglad. Kroppen är ett laddat ämne. Jag vet. Men jag tycker väldigt lite om min kropp just nu. Den känns inte som min. Den är främmande. Något som jag bär på, istället för något som jag är. Det är ledsamt. Jag vill hitta glädjen och tryggheten i kroppen. Ta hand om den och bli vän med den igen.

Allt ovan hänger ihop. Det ena ger det andra som ger det tredje.

Varken kreativ eller lärande

Ett ord som jag medvetet har valt bort är kreativ. Det har varit viktigt från första stund. Ledigheten är inte till för att skapa. Inte till för att vara produktiv.

Jag hoppas självklart att jag får lust att skriva och podda eller något helt annat. Men då är lusten obligatorisk. Blir det inget kreativt skapande gjort, är det helt enligt plan.

Ett annat ord som är bortvalt är lärande. Jag tror att jag kommer att lära mig massor, men också det ska födas ur lust. Det finns inget krav på lärande som jag kan omsätta i en kurs när jag är tillbaka på jobbet igen. Sker lärandet, så sker det. Sker noll lärande, är det också helt enligt plan.

Missa en del och hinna annat

I skrivande stund har jag 14 arbetsdagar kvar. Jag njuter av de stunder som är kvar på kontoret.

Flertalet nätter har jag vaknat och tänkt att just nästa år är det allra dummaste året att ta ledigt på. Det händer otroligt mycket på jobbet och inom de ämnen jag lär ut. Jag kanske borde vänta?

Nej, det vore fånigt. Nästa år är precis som alla andra år. Mycket händer. Saker förändras. Inget år är det perfekta året att ta ledigt, åtminstone inte om man arbetar på Moderskeppet.

Jag kommer att missa en del, men jag kommer samtidigt hinna (och vinna) annat.

Ett helt ledigt år. Det känns som sagt lite märkligt men också exakt rätt i tiden. Det är dags för en paus och att få längta.

Ps. Bilderna i inlägget är skapade med hjälp av Adobe Firefly. Det finns självklart en kurs om det på Moderskeppet.

När jag var liten fick jag höra att jag skulle bli lärare när jag blev stor. Det var flera av mina lärare som sade det. Aldrig i livet, tänkte jag. Fy sjutton, vad tråkigt! Jag skulle ju bli konstnär, författare eller clown.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, och tur är väl det. Sedan 2009 har jag lärt ut via Moderskeppet – en plats som började som en blogg om bildbehandling med Photoshop, och som idag stoltserar med ett gigantiskt utbud av onlinekurser. Det är så förbaskat sköj!

”Samma” jobb i snart femton år

Även om jag är inne på mitt femtonde (!) år på samma arbetsplats har jag inte tröttnat. Långt ifrån. Mitt jobb är i ständig förändring och inget år är det andra likt.

Pssst. Sedan detta inlägget skrevs har jag sagt upp mig och arbetar nu som frilans med att göra kurser åt Moderskeppet. Mer om det i Moderskeppet – en era tar slut och en annan börjar.

Jag anställdes som trevande trainee och har fram till nu hunnit vara bloggare, kundtjänst, tidningsskribent, bokförfattare, ekonomi-tant, chefsredaktör, vice VD, lärar-coach, mässroddare, ämnesansvarig, marknadsförare, exceptionell kaffebryggare och framförallt lärare.

Det jag har velat göra har jag fått göra. Somliga uppgifter har jag varit bättre på och vissa projekt har gett mig mer glädje än andra. Allt har däremot gett mig erfarenhet och kunskap om mig själv.

Idag består större delen av mitt jobb av att lära ut och det är det jag trivs bäst med. Inte bara för att jag sprider kunskap och färdigheter vidare till andra, utan för att själva arbetet i sig innebär att jag får göra research, sätta ihop koncept, skriva, fotografera, illustrera, filma, spela in ljud och redigera. 

Jag skapar helt enkelt grejer varje dag. En riktig ynnest.

Från kursen Fotografera vatten – introduktion.

Konsten att göra en kurs

Under åren har jag producerat drygt 40 kurser inom allt från mobilfotografering till podcasting och nyhetsbrev. Min senaste kurs lär dig skriva och bearbeta text med ChatGPT. 

Även om innehållet och längden på kurserna varierar är grundprocessen densamma. Är du nyfiken på hur den ser ut? Okej, så här går det i stora drag till att mejsla fram en pedagogisk kurs på Moderskeppet.

1. Första konceptet

I första konceptet byggs stommen för hela kursen. Det innebär att jag gör research om ämnet och tar beslut om vem kursen är till för samt vilka mål den ska uppfylla. Det är den del av processen som i regel tar minst tid – 1-2 dagar – men som är central för att det ska bli en bra kurs.

Under arbetet ställer jag mig själv frågor som:

• Vem vill lära sig det här?
• Vilka förkunskaper krävs?
• Vad ska tittaren klara av på egen hand efter kursen?
• Hur skiljer sig min kurs mot konkurrenter?

Det är absolut möjligt att göra en kurs för ”typ alla” som lär ut ”typ allt” om ämnet. Den kursen kommer ingen vilja se och lära från.

Många gånger handlar första konceptet mer om vad som inte ska vara med, än vad som faktiskt ska vara med. Vilket innehåll måste jag stryka, trots att det är intressant och smart? Vad kan passa i en annan kurs, men inte i just den här kursen.

---

2. Andra konceptet

I andra konceptet sätter jag strukturen och förbereder inför manusskrivandet.

• Vilka kapitel och avsnitt ska finnas?
• I vilken ordning ska de komma?
• Vad ska tittaren göra/kunna/veta/känna efter varje avsnitt?
• Vad är min vinkel för varje avsnitt?
• Behöver jag skapa stödmaterial till kursen?

Arbetet brukar ta 2-3 dagar.

---

3. Manus

Nu är det dags att skriva ner vad jag ska säga när jag spelar in. Det är en göttig del i processen för mig som gillar att skriva. Programmet jag använder till allt mitt skrivande heter Scrivener.

Jag författar alltid ett ordagrannt manus i pratformat. Språket är lätt och ledigt, precis så som jag låter när jag pratar. Varje avsnitt ska ha en genomtänkt början, mitt och slut. Inget lämnas åt slumpen.

Medan jag skriver gör jag noteringar om hur jag ska visualisera avsnittet. Ska jag vara i bild eller inte när jag pratar? Ska jag visa något i en programvara eller ska jag illustrera med bilder eller video? 

Beroende på kursens storlek tar manusarbetet 3-5 dagar.

Från kursen E-bok med Vellum – översikt av programmet.

---

4. Inspelning

När varenda litet ord är på plats är det dags att trycka på REC. Jag spelar i första hand in mitt prat i ett ljudbås, men då och då behöver jag vara framför kameran – antingen i studio eller ute på fält. 

Jag är min egen videoproducent, vilket betyder att jag roddar med det mesta när det kommer till teknik. Ibland tar jag hjälp av Sven. Han är en finfin assistent, plus att han själv har skapat en kurs – Skydda dig med IT-säkerhet.

Utöver huvudmaterialet behöver jag ofta komplettera med klipp- och stillbilder, som ska användas i redigeringen, men också till marknadsföring.

Hela tjottafräset brukar vara avklarat på 1-4 dagar. Är det en ren ljudbåskurs går det supersnabbt, men ska jag filma mycket tar det mer tid.

Tips: Kolla in mitt pryl- och programindex. Där berättar jag mer om allt från kameror och mickar till skriv- och redigeringsprogram som jag använder.

---

5. Visualisering och redigering

Det är dags för kursen att sättas samman, vilket alltid (alltid!) tar mer tid och energi än vad jag har avsatt. Minst en vecka, men oftast längre.

För det mesta använder jag Screenflow när jag videoredigerar materialet. I grunden är det ett skärminspelningsprogram, men det går faktiskt prima att använda det som vilket videoredigeringsprogram som helst.

Även Photoshop är alltid öppet och redo. När jag eller en eventuell programvara inte är i bild behöver jag visualisera med fotografier, illustrationer och grafik. Det blir en hel del PSD-filer i slutändan.

Från kursen ChatGPT i praktiken – datan är ofullständig, felaktig och skev.

---

6. Lansering och marknadsföring

När kursen äntligen är färdigredigerad ska den förstås laddas upp på vår plattform och marknadsföras.

I det här skedet brukar jag vara ofantligt trött på ämnet, min röst och mitt fejs. Jag vill kräkas på hela alltet. Vem sjutton ska vilja se och lära från den här skiten, tänker jag medan jag plitar på marknadstexter. Det är en ofrånkomlig del av processen, men jag försöker vila tryggt i att mitt första koncept håller.

När jag har fått någon veckas distans, ja då kommer oftast känslan av glädje och stolhet. Om inte annat så tänker jag så här blev det den här gången!

Tillsammans med våra marknadsförare planerar jag in aktiviteter kommande månader. Det kan handla om allt från att skriva lärorika gratis-artiklar till att hålla webbinar som är kopplade till kursen.

---

Om och om och om igen

När en kurs är klar, tar en annan vid. Om och om och om igen. Självklart blir jag less på mitt jobb i bland, precis som alla andra – när manusskrivandet går trögt, inspelningen strular och redigeringen tar en sjuhelsikes tid. Men jag älskar mitt jobb. Jag brinner för att lära ut, och jag hoppas kunna göra det länge! På ett eller annat sätt.

---

Vill du lära ut på Moderskeppet? Vi söker alltid nya frilanslärare. Första steget är att anmäla dig till ett webbinar. Mer information finns här.

Jag skapar i regel för många. Jag skriver berättelser med förhoppningen att många ska läsa. Jag producerar kurser med förhoppningen att många ska lära. Jag spelar in poddar med förhoppningen att många ska lyssna. I våras knåpade jag däremot ihop en bok med förhoppningen att en enda person skulle bläddra i den.

Jag fantiserade och rimmade, letade och samlade, klippte och klistrade, monterade och exporterade, för att en enda enastående liten person skulle få en present av sin faster. Det var  några månader kvar till Sagas 1-årsdag och Saga älskar böcker, precis som jag.

Så, det blev en bok – En sagolik bok till en Saga. En bok som inte var till för många, utan för en. Lite ovant, men underbart!

Inte allt behöver skapas för en stor publik. Det som är ämnat för en person är bland det finaste att skapa och dela. Men det är lätt att glömma bort såhär i nådens år 2023, när vi kan och ofta vill nå många. När stor räckvidd och höga antal likes är ”viktigt” för att saker ska “räknas”.

Nåväl, här är några utvalda sidor, som inspiration om du vill göra något liknande. Resten av boken är faktiskt bara till för Saga. Jag hoppas att hon ska slita den riktigt ordentligt.

Bilderna är montage av diverse Public Domain-bilder, och själva boken är satt i InDesign samt slutligen tryckt hos Blurb.

Låt mig berätta om något som gör mig på väldigt gott humör: det gröna arbetsrummet.

Sven och jag flyttade in i vårt nuvarande hem under senhösten 2012. Lägenheten var i gott skick, så de två första åren gjorde vi inte mycket mer än att skaffa fler möbler och känna in rummen. Det var ingen brådska. Var sak har sin tid.

Jag vill inte renovera och köpa nytt stup i kvarten. Det kostar pengar, tar mycket energi och är många gånger ganska onödigt. Men jag vill såklart ha det mysigt och funktionellt. Jag vill trivas.

Pö om pö har vi skapat ett hem som mer och mer speglar oss. I vintras var det arbetsrummets tur. Lägenhetens förra ägare använde rummet som barnrum, och vi hade i princip inte gjort någonting med det förutom att möblera.

Rummet som förr inte funkade

Jag har tyvärr ingen före-bild som visar hela rummet, men låt mig beskriva med ord.

Här fanns bland annat en stor garderob, som visserligen slukade många saker, men också mycket plats i rummet. Den var det första du möttes av (och nästan krockade med) när du klev in genom dörren. Inredningen var dessutom helt fel för våra behov, vilket gjorde att vi bara öste in saker huller om buller.

Men det var fler problem än så. Vår lilla vägghängda bokhylla räckte inte längre till. Vårt arbetsbord var placerat så att fönstret speglade sig i våra datorskärmar. Arbetsstolen var snygg men oergonomisk. Lässtolen var en älskad släktklenod, men svår att sjunka ner i. Belysningen var dålig. Och så var det de där intetsägande vita väggarna…

Ja, det var mycket som skavde och som gjorde att rummet inte funkade. Jag föredrog faktiskt att arbeta vid köksbordet eller i soffan. Arbetsrummet stod allt oftare tomt, vilket kändes trist.

Både jag och Sven älskar att nörda vid våra datorer och vi spenderar många timmar i böckernas värld. Det behövdes ett rum som bjöd in till just det. En plats där vi båda fick plats och en miljö där kreativiteten kunde gro.

Rummet som nu gör mig glad

Så, här är det i all sin (nästan färdiga) prakt – det sköna gröna arbetsrummet. Det är hemtrevligt, praktiskt och inspirerande. Jag stormtrivs och sitter i det varje dag. 

Tillsammans med inredaren Mia (som vi har tagit hjälp av flera gånger förut) bollade vi fram ett koncept, som hon sen hjälpte till att realisera genom att köpa in möbler, ordna med målning och montering.

Vi hade självklart kunnat göra mycket själva men det hade tagit tid, inte blivit lika bra och framförallt skapat massor av frustration. Mia har varit guld värd!

Att ha skrivbordsplatsen vid fönstret är härligt, även om vi får dra ner persiennerna när morgonsolen skiner in i nyllet. På väggen där det förra skrivbordet stod har vi istället satt upp var sin anslagstavla i kork. Perfekta ytor för peppiga bilder och framtida idéer.

På kortväggen där den otympliga garderoben förut var placerad, finns nu en mindre garderob som är sprutlackad i samma gröna färg som väggen. Som du ser är det ett par lister som behöver bytas ut. Någon gång. Snart.

Vi har även satt upp ett vägghängt och grönlackat skrivbord mellan garderoben och dörren. På så vis kan en av oss stå och jobba, medan den andra sitter vid skrivbordet. När bordet inte används är det bara att fälla in det platt mot väggen.

Den tredje sprutlackade möbeln är läshyllan i form av ett IKEA-system med hyllor och skåp. Vi har mer plats till böcker och annat smått och gott.

Mitt i allt står även en ny go fåtölj, plus den enda möbel som vi sparade från det gamla möblemanget: Svens mormors sybord. Under bordskivan, som går att snurra åt sidan, finns en gömma fylld med garn och annat jox.

I skåpen har vi satt in enkla förvaringskorgar som rymmer sladdar och kamerapryttlar. Var sak på sin plats. Skönt.

Materiella ting är sannerligen inte det viktiga i livet, men de spelar roll. Jag är glad att vi gjorde arbetsrummet till ett rum som vi verkligen vill vara i.

Här ska vi planera poddar, skriva nyhetsbrev, artiklar och böcker, programmera, klippa video, skissa, läsa och prata. Här ska vi leva många minuter av våra liv.

Ps. Någon ergonomisk arbetsstol har vi ännu inte skaffat, men det kommer (förhoppningsvis innan vi får pinnstolssjukan).

Pps. Den gröna kulören på väggar och möbler ser ta mig tusan olika ut på varenda bild, men jag lovar att det är samma. Nämligen S 3010-G30Y.

Att lata sig, är att vara overksam och trivas med det.
Källa: SAOL

Jag älskar att bara lata mig, men jag får än idag kämpa för att göra det med gott samvete. Samhället har länge uppfostrat oss att vara allt annat än lata. Att hålla på och lata sig stup i kvarten anses vara en dålig egenskap.

Nej, sluta lata dig och gör något vettigt. Berätta sen om allt du har gjort, så att jag får dåligt samvete över att jag inte har varit lika produktiv.

Planerad tid för att göra ingenting

Efter mina duster med depression och utmattning har jag varit tvungen att planera in stunder för vila. Stunder där jag ska göra minsta möjliga och bara latar mig. När jag slarvar mår jag som ett utskitet äppelmos.

Jag tycker om att hitta på saker. Det är inte särskilt svårt att planera in en fika, ett besök hos frisören eller en podd-stund i studion. Vips så är det inlagt i kalendern. Jag har avsatt tid till att göra något.

Det är desto svårare att planera in en stund för att lata sig. Att avsätta tid till att inte göra något. Det sker väl automatiskt mellan det där andra i kalendern? Ja, i bästa fall, men inte om kalendern är knökfull med allt det där andra.

Det kvittar om det jag ska göra är roligt eller inte. Såväl en fest med kollegor som ett utdraget möte tar energi. Du har kanske hört om skedteorin som brukar användas för att beskriva mängden mental och fysisk energi. Jag har inte hur många skedar som helst.

Att lata mig behöver inte betyda att jag ligger på sofflocket och pillar mig i naveln. Det kan handla om att läsa, promenera eller spela tv-spel. Men det kan också betyda att jag ibland ligger på sofflocket och pillar mig i naveln näsan (i ärlighetens namn pillar vi oss nog oftare i näsan än i naveln).

Så gör jag

Nu för tiden planerar jag in tid för återhämtning både före och efter stunder av görande. När jag bjuder in vänner på middag en onsdagkväll, håller jag måndag- och tisdagkvällen fri. Åker jag på en utflykt med familjen på lördagen, planerar jag att inte göra något alls på söndagen.

Jag vilar dessutom middag i princip varje dag, för att ha energi till resten av dagen. Det är det som funkar för mig. När jag hälsar på mormor och morfar brukar morfar säga ”nu vilar vi middag!” Jag och mormor tar soffan och morfar sängen.

Inför varje ny vecka pratar jag och Sven om hur våra kalendrar ser ut. Om vi upptäcker att det saknas stunder för att göra ingenting alls, ställer vi in, skjuter upp eller justerar på annat sätt för att skapa utrymme.

Ingen av oss vill må som utskitet äppelmos när veckan är slut. Och det mesta går faktiskt att ändra på för att undvika det.

Men jag får som sagt kämpa för att lata mig och vila med gott samvete. Trots att jag vet att det gör gott. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Men övning ger som tur var färdighet, som med så mycket annat.

Jag har fått lära mig att vara öppen om min energi inför familj, vänner och kollegor. Förr var jag en sådan som nästan alltid ställde upp. Som oftast sa ja. Men det fungerar inte.

Jag är trygg med att det är okej att ställa in, skjuta upp eller justera. Ingen har någonsin blivit arg, och skulle någon mot förmodan bli det så får vi prata om det. Jag omger mig med människor som förstår, och jag vill att de ska känna att de kan göra likadant som jag.

Beröm den som latar sig

Det är lätt att berömma den som berättar att den har åstadkommit mycket under en dag. Men det är lika lätt att vara tyst när någon berättar att den mest bara har skruttat runt och gjort ingenting. På sin höjd blir man kanske avundsjuk, eftersom det var precis det man själv ville göra. Hur vågar personen bara lata sig sådär?

Du är så modig, uppfinningsrik och bra på att lata dig!

Jag har blivit bättre på att berömma den som valde att lata sig istället för att storstäda huset. Bättre på att visa att det är klokt att vila mellan gårdagens arbetsdag och morgondagens släktträff. Ibland berömmer jag till och med mig själv.

Vi ska lata oss oftare, gärna i förebyggande syfte.

You don’t have to have a reason to be tired. You don’t have to earn rest or comfort. You’re allowed to just be.

– Ur A Prayer for the Crown-Shy: A Monk and Robot Book av Becky Chambers

Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flyger. Du är välkommen att bli medlem.