En sci-fi-novell i 19 anteckningar.
Denna berättelse är gratis att läsa.
Du får gärna stötta mitt skrivande.
Stund ett
När jag står raklång på bryggan, med blicken riktad rakt fram och med kisande ögon, är detta vad jag ser; i nederkant, knappt märkbart är det grundlöst svart. Detta övergår sedan i en djupt blågrå ton. Den gillar jag bäst. Den är vacker. I den kan jag ana om det skulle krusa sig på ytan. Det går inte lika lätt vid de andra nyanserna har jag märkt.
En krusning betyder fara.
Därefter, efter det vackra blågrå, blir allt gradvis ljusare i en mjuk toning som löper uppåt och bortåt. Här och där kan jag ana små plättar av ömsom kritvitt och ömsom gråvitt, ibland helt stilla, ibland lite lätt guppande.
Till sist, allra längst upp ovanför mitt huvud, finns bara ett tunt dis i flera lager. Jag vet inte om det rör på sig eller om det bara hänger där helt stilla. Kanske skulle jag upptäcka något mer bakom alla lager, om jag skulle andas ut så hårt jag kan och försöka blåsa bort det. Jag vet inte. Jag har faktiskt inte provat. Jag tror att jag behöver ha väldigt mycket luft innanför bröstbenet för det. Jag behöver vara större. Men jag blir nog inte större än såhär är jag rädd. Fast jag önskar. För då kunde jag kanske
När jag står raklång på bryggan och tittar ut med vidöppna ögon istället, så öppna och så länge att ögongloberna får en vitmönstrad hinna, är detta vad jag ser; Samma färger, samma saker. Alla stunder.
Stund två
Som allt annat som kommer hit låg du bara där och flöt. Ena stunden var du inte där. Andra stunden var du det.
Du känner säkert dig själv. Vet vad du är. Men om inte, kan jag berätta att du är en liten bok med tjocka svarta pärmar, följsamma och mjuka. Slitstarka. Och du doftar gott när jag gnider näsan mot dig. Det gör jag ibland. Det känns bra.
Det kom en penna också. En penna med mörkt bläck som kan skvätta ut små prickar på pappret om jag skriver för hastigt i dig. En penna som ligger mjukt i min hand. Passar perfekt. Som om den är till för bara mig.
Du låg i en liten trälåda. Den kastade jag tillbaka i vattnet och såg den sakta försvinna ur sikte. Till slut var den borta och jag gick in igen.
Under de första stunderna samlade jag de där trälådorna. Men gav upp eftersom jag inte hade någon nytta av dem. De tyngde också ner mig. Det svarta vattnet kom för nära, ville skölja upp och in. Dra ner i djupet, ner i mörkret. Jag slängde alla lådor överbord, såg dem snurra runt i virvlar tills de inte syntes mer.
Jag måste gå nu. Det dånar där ute. Måste se efter, kanske kan jag ana något den här gången. Jag skriver mer en annan stund.
Stund tre
Mitt namn är Si. Så står det i min panna, strax under hårfästet, när jag ser mig själv i spegeln. Fast det är inte helt rätt skrivet. Jag såg det inte först, för det gömde sig under min tjocka lugg. Men när jag tvättade mig, efter att ha vilat en stund, såg jag det tydligt. Si stod det med små bokstäver.
Om jag höjer ögonbrynen, ser det ut som smuts mellan vecken i huden. Ganska fult. Ställer jag mig lite på sniskan, så att ordet hamnar mitt i sprickan, som skär tvärs över spegelglaset, försvinner ordet nästan helt. Det är lustigt. Som magi.
Min tjocka lugg är röd och likaså resten av mitt hår. Det är rakt, tycks nästan dras ner mot golvet av en osynlig kraft, och jag låter det mest bara hänga. Hänga och dras nedåt. Mitt hår är nästan det enda med färg på den här platsen. Resten är mest grått, lite blått och såklart svart och vitt. Det har jag skrivit om redan.
Min hud är vit. Jag har några röda små prickar. En på axeln, en vid ena ögonbrynet och en under höger fot. Annars är jag mest vit.
Mitt blod är också rött. Det glömde jag. Rött, men inte som mitt hår. Djupare och klarare. Renare. Det luktar äckligt och det finns mycket blod i mig. Kanske tar det aldrig slut.
En stund, för många stunder sedan, använde jag kniven för att tälja i ett stort stycke trä som kom drivande. Jag var oförsiktig, förlorade mig i mina tankar och plötsligt vällde det fram. Alldeles mörkt och i svallande vågor, vilka höll takt med bryggan, som just i den stunden höjde och sänkte sig. Upp och ner, knappt märkbart. Upp och ner, samtidigt som det röda pulserade, och jag satt stilla och såg på det. Jag tyckte det var vackert att världen antog en annan färg för en stund.
Men sedan sved det på insidan av mitt lår. Jag vände mig om, som om jag väntade mig att något skulle finnas bakom min rygg. Jag ville gråta, men jag gjorde inte det, för tårarna bara fryser i mitt ansikte.
Jag såg till att lägga om såret enligt Boken och sedan kastade jag kniven i vattnet, eftersom jag aldrig ville se den igen. Men nästa dag kom en ny kniv, med ännu vassare egg, guppande i en liten trälåda.
Nu blev det sådär prickigt igen. Bläck som skvätter över pappret. Jag skriver för fort. Jag har ju ingen brådska. Jag tror inte det i alla fall. För det är inte mycket som händer på den här platsen.
Jag vet inte vad jag gör här.
Stund fyra
Det finns några ljud här. En del gör jag själv. Som när jag sträcker på kroppen när jag vaknar och det knakar och bryter i mina leder. När jag rör mig mot tyget i min madrass, så att det frasar i huden — den är just nu alldeles flagnande och torr. Och när jag går över bryggan så att brädorna knarrar, som om det gör ont att bära upp min kroppsvikt.
Sen finns dånen. När det dånar, som om något stort går sönder och tumlar runt där ute, då tror jag att allt är slut. Men sen blir det alldeles tyst igen. Efter dånen märker jag hur tyst det egentligen är. Den ena behövs för att bevisa den andres existens. Ljudet och tystnaden. Dån och inte dån. Och jag vet inte vilket jag gillar sämst.
Sen tror jag också att jag kan höra snön falla. Det går om jag lyssnar riktigt noga. Spänner öronen, slutar andas och står helt stilla. Det låter puff, puff när flingorna landar. Jag tänker på bomull som studsar mot marken. Och sedan funderar jag på ordet bomull. Vad är det?
Och sen det sista ljudet. In the Mood med Glenn Miller. Jag spelar den så högt jag kan och vågar, öppnar dörren till stugan på vid gavel för att släppa ut musiken och låta den dansa fritt i luften. Den dansar tillsammans med snön som faller i allt det blåtonade som omger mig. Det är som att den studsar på osynliga väggar, fortplantar sig och får liv. Den lever till och med kvar en stund, efter det att musiken egentligen har slutat spela genom den lilla musikspelaren på skrivbordet. Den är laddad med ett enda stycke. In the Mood med Glenn Miller.
Ibland blandar sig musiken med dånet ute i ingenmansland. Det är magiskt. En kollision. Skrämmande och spännande på samma gång. Jag trycker igång musiken när det känns tomt i hjärtat, när jag känner paniken komma rusande inne i bröstet. Den får mig att komma till sans. Den får mig att dansa. Det är konstigt. Det är som att det finns en kraft i musiken. Något som jag inte kan se, men det finns där och det påverkar mig. Mitt ansikte vill dras utåt och uppåt. Det stramar i huden under näsan. Som om den vill öppna upp sig.
Så det är jag, dånen, snön som faller och Glenn Miller med orkester.
Det är ljuden här hos mig.
Vad hör du när du lyssnar?
Stund fem
Det finns en färg till.
I en glaskupa, som jag inte får öppna, växer den. Grön och vild och vacker. Jag skulle så gärna vilja röra vid den. Ta bladen mellan mina fingrar och känna på hur de känns, försiktigt såklart. Stoppa ner ett finger i jorden, som jag vet är fuktig och mjuk, och hålla kvar fingret där länge. Vicka lite fram och tillbaka, för att känna hur jorden rör sig runt mig. Jag tror det skulle vara skönt.
Men jag får inte öppna glaskupan. Jag vet att jag inte får, eftersom det inte går. Tro mig, jag har försökt. Jag vet det också eftersom det står så ingraverat i en metallplatta som sitter på det runda underredet som kupan står stadigt på.
Öppna inte, då dör jag.
Jag vet inte om växten har skrivit det själv, innan den stängde in sig där inne. Det verkar konstigt. Eller vad tror du? Den är så otroligt vacker där bakom glaset. Det verkar vara som en helt annan värld där. Och jag kan sitta och titta på den under långa stunder. Se hur bladen ibland reser sig, för att sedan sjunka ihop. Som om den andas där inne. Precis som jag.
Glaskupan står på mitt skrivbord. Det är här jag sitter just nu och skriver i dig. Dörren står öppen och ute snöar det. Allt är väldigt grått, väldigt lite blått idag.
Jag och växten är väldigt lika. Den bor i en glaskupa och så också jag. Mitt hem har väggar och tak av glas. Vi är lika, fast jag kan öppna dörren och gå ut om jag vill. Fast särskilt långt kan jag inte gå. Bara fram till bryggans slut. Bryggan som bär mig och mitt hem. Och som utanför dörren skjuter ut som knivsegg genom vattnet. Skär genom det. Skoningslöst.
Förutom mitt skrivbord har jag stolen jag sitter på, hyllan med mina saker och min säng. Jag älskar att sova. Försöker göra det ofta, men ibland går det inte för då är jag inte trött. Då brukar jag springa fram och tillbaka på bryggan tills det känns som om jag ska sprängas. Då springer jag ännu mer. Så att jag blir trött. Och sen somnar jag på sängen.
När jag sover ser jag ibland bilder flyga förbi. Oftast ser jag minnen från när jag är vaken, saker jag ser här, saker som jag gjort. Men ibland ser jag andra saker också. Fast de är så svåra att se och så svåra att hålla kvar. Och för det mesta vaknar jag och minns inte mer än att det var något där. Något annat. Men vad?
Förresten, jag såg metallplattan med texten först efter att jag försökte öppna glaskupan. Den där första stunden jag såg den. Växten. Den lilla gröna. Jag vill inte att den ska dö såklart. Aldrig någonsin. Dö låter farligt. Min kropp blir matt när jag tänker på ordet. Dö. Därför vet jag, att jag inte vill att den ska dö.
Jag vill inte heller dö. Det är nog inte som att sova.
Stund sex
Jag såg en bild. Det var när jag just somnat in för en stund sedan, precis på gränsen mellan här och borta. Och jag har kvar bilden i mitt huvud.
Ögon bakom glas och två röda prickar under det ena ögat.
Jag har inte två röda prickar under ena ögat. Fast ögonen var gröna och gnistrande som mina. Men det var ändå inte mina. Jag känner mina ögon. Jag ser dem i spegeln. Många stunder. Det var inte mina ögon. Inte mina röda prickar.
Jag har försökt sova igen, men jag kan inte. Kroppen är för vaken. Jag försökte läsa i Boken om hur jag gör för att somna, när kroppen är för vaken. Det stod inget om det. Det står bara att jag sover när jag måste ladda. Det behöver jag inte nu.
Det står många saker i Boken. Det är inte du som är Boken, utan Boken är en annan bok. Den är så tung att jag knappt kan lyfta den. Jag brukar få skjuta den framför mig över golvet, om jag vill flytta den.
Boken har lärt mig mycket, men ibland känns det som att det saknas bitar. Boken berättar om hur jag ska laga mig själv om jag blöder. Boken berättar inte om vad som finnas ovanför det vita diset (kan det finnas ännu en glaskupa?) eller vad det är för dån ute i det vidsträckta. Boken berättar att trälådor är dyrbara. I dem finns saker som är till mig, som jag behöver. Boken berättar inte varför Glenn Miller får mig att känna mig glad och lugn. Men samtidigt, för varje gång, känner jag också något annat. Jag kan inte sätt ord på känslan och det gör inte Boken heller.
Jag har Boken under min säng för det mesta, så att jag inte ska snubbla över den. Jag har läst den från pärm till pärm under många stunder, sedan jag vaknade upp här, men nu läser jag bara när jag behöver påminna mig själv om något. För det tar många stunder att läsa allt.
Nej, nu vill jag sova. Jag vill se bilden av ögonen och de två röda prickarna som inte är mina. Jag vill veta vad de betyder. Och om de inte är mina, vems är de då?
Vad tror du?
Stund sju
Mina fingrar kan knappt röra sig. Jag vet inte varför. Först var de stela och oböjliga. Jag fick slita och dra i dem. Slå dem mot golvet för att få dem att bli medgörliga, för att få dem att skriva.
Det tar tid för varje bokstav och de ser så tunna och bräckliga ut på ditt vackra papper. Jag är ledsen att jag är så långsam och så otydlig. Inom mig rusar allt förbi om och om igen. Fort, fort. Jag har upplevt det flera gånger i mitt huvud redan. Nu behöver jag berätta det för dig.
Jag har inte sett ögonen igen. Trots att jag stund efter stund har förmått mig att somna om under så många stunder sedan jag skrev i dig sist. Det går inte mer. Allt är samma. Samma färger, samma ljud, samma allt. Och jag har inte kunnat se ögonen som jag längtar efter så.
När jag insåg att det inte skulle gå, att de nog var borta för alla kommande stunder, gick något i mig sönder. Det hördes inget, men jag märkte det. Något gick sönder och jag visste inte hur jag skulle laga det. Det stod inget om det i Boken och det fanns inget rött blod på min kropp. Jag letade överallt. Men inget blod. Inget hål. Ingenting.
Men jag var trasig inombords och konstiga ljud trycktes ur min näsa. Samtidigt behövde jag få luft. Men det var svårt när så mycket ville komma ut. Det var märkligt. Innanför bröstbenet rusade mitt hjärta. Och tårarna som kom, trots att jag försökte stoppa dem, frös till is redan när de trängde ut. De skar i min vita hud.
Så jag hoppade. Det borde jag inte ha gjort. Men jag behövde något annat än det som varit alla andra stunder här på denna plats. Förändring. Det som ögonen och de två röda prickarna gett mig.
Inte ens Glenn Miller hade kunnat hjälpa. Det vet jag.
Jag hoppade. I det svarta, mot det gråblå. Utan att tänka. Och krusningen som blev var stor och det var jag som gjorde den.
Där nere under ytan var det tystare än här uppe. Att det kunde bli det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Där fanns inget. Jag sträckte ut min hand och såg bara den.
Tills jag såg något mer.
Stund åtta
Förlåt mig. Mina händer skakade så. Jag kunde inte skriva mer i den stunden som var. Det var som om min kropp reagerade på vattnet. Men jag kände inget. Så jag vet inte varför allt var så annorlunda. Jag behövde lägga mig på min säng en stund. Jag kunde givetvis inte sova, så jag bara låg där. Tänkte. Medan kroppen stillade sig. Sakta, sakta.
Som jag skrev för en stund sedan såg jag något där nere i vattnet, i tystheten. Något stort. Lika stor som jag skulle vilja vara, för att kunna färdas vidare.
Det var faran. Den som gör krusningar på vattenytan när den kommer för nära. Vit och stor där nere i tystheten. Den gled under mig. Långsamt. Och jag kunde först inte röra mig. Jag var helt stilla. Såg hur den gled fram under långa stunder. Som om kroppen inte hade något slut. Så stor var den. Och när den väl tog slut, fanns där en gigantisk stjärtfena, som kraftfullt slog sig fram genom tystheten. Slog sig igenom vattnet och fick den stora kroppen att röra sig framåt.
Så fantastisk. Så farlig.
Sedan rann vattnet in genom min näsa. Genom tystheten bröt dånet igenom, fast mer avlägset och klagande än när jag befinner mig här uppe. Det brann i min kropp och den skakade och sedan låg jag på bryggan. Kroppen gjorde jobbet, men mina tankar var någon annanstans. Som i ett svart hål.
Och medan jag låg där och droppade, såg jag den komma upp till ytan. Något som jag aldrig sett förut. Som en stor vit ö som växte fram ur allt det gråblå. Långt bort var den. Men ändå så stor. Och sedan kom fenan och slog till så att hela världen yrde för en stund. Bryggan höjde och sänkte sig. Och glasväggarna i mitt hem tycktes klinga. Nära att brista.
Sen var allt tyst igen och allt jag hörde var snön som föll på min rygg.
Jag har tänkt en bra stund nu. Var jag nära att dö där nere? Jag vet inte svaret. Men jag anar. Så jag har bestämt mig för att stanna här nu. För jag vill inte dö.
Dö. Ordet som gör mig matt.
Men jag kan inte sluta undra över det jag ser när jag sover. Och hur det fått mig att känna när jag inte ser det längre.
En längtan. Så stor att jag inte vet var jag ska göra av den.
Stund nio
Något kommer.
Jag såg blinkande ljus genom diset. Tre blinkningar. Röda.
Det finns något bortom alla lager. Där uppe ovanför mitt huvud.
Det fanns i alla fall. Jag ser det inte mer.
Men något kommer.
Stund tio
Så mycket har hänt. Du skulle bara veta. Jag vet inte var jag ska börja. Bläcket skvätter redan, men det gör mig inget. Det blir som ett minne över hur jag känner mig. Kanske kan jag ge dig lite mer av mig på det sättet.
Den kom ur tystheten, ur det svarta och ur det jag inte velat gå nära sedan den stunden då jag hoppade.
Först en krusning. Jag såg den i ögonvrån från där jag satt på golvet i mitt hem. Jag satt och vek vita papper som kommit i en låda. Vek dem varsamt för att forma den vita kroppen som glider runt under mig. Det var svårt och jag fick börja om många stunder. Det är ännu inte perfekt, men det ska det bli.
En krusning var det. Och mitt hjärta slog nästan två slag på samma gång. Och krusningen växte till ett bubblande och sedan till ett mörkt huvud som kom upp ur vattnet. Och sedan till en hel kropp, klädd i svart och med något stort som satt fast bak på ryggen. Den hävde sig upp på bryggan med starka armar.
Jag satt stilla. Med ett vitt papper hoptryckt till en boll inuti min högra hand.
Den var längre än mig. Det såg jag. Längre och kraftigare. Och den verkade syna mig bakom en mask av glas. Jag förstod att där bakom fanns ögon. Jag kunde känna dem trots att jag inte såg dem bakom det blöta glaset.
Efter en lång stund vände den sig om och blottade en muskulös ryggtavla bakom metalliska svarta cylindrar. Den tog av det som satt på ryggen med viss möda och konstiga läten. Skalade av sig sitt svarta lager hud kläder. Det lät blött och kärvt. Kläder…
Den stod där i sin blekhet och andades så att rök steg ovanför dess huvud. Det var vackert på något vis. Som växten i glaskupan. Jag märkte hur mina naglar borrade sig in i min handflata och hur pappersbollen blev allt mindre.
Sedan böjde den sig ned och fiskade upp något ur vattnet. En låda, inte i trä utan i något som skimrade. Och där i låg andra kläder som den tog på sig innan den kvickt stängde locket. Flera lager kläder tog den på sig. Den virade också ett tygstycke runt sitt huvud. Och tygstycket vättes snabbt ner av det våta håret. Inte rött som mitt. Mattare. Som jorden i glaskupan.
När den vände sig om såg jag ögonen ovanför kanten på det grå tyget. Och jag kände hur hela jag krympte ihop.
Stund elva
Den tog sig in till mig. Nu ligger den på en tunn madrass på mitt golv och sover under en tjock filt, som den har dragit över sig. Madrassen och filten fanns också i den skimrande lådan, som nu står strax innanför dörren vid madrassens fotända. Dörren har den stängt om oss. Vem vet vad som mer finns där i lådan. Jag kunde inte se.
Jag har dragit mig undan till ett hörn av rummet. Jag gjorde det redan när jag förstod att den skulle ta sig in hit. Här har jag nu satt mig ned tillsammans med dig. Jag skriver så tyst jag kan. Men pennan raspar så mot ditt papper, fast det verkar inte störa den. Inte än.
Jag kan se den. Hur bröstkorgen höjer och sänker sig. Hur ögongloberna rör sig under det tunna lagret skinn som omslutit dem. Jag kan se om den vaknar, om den bestämmer sig för att komma närmre. Vad jag ska göra då vet jag inte. Men jag är på min vakt. Bara jag hade haft kniven. Den som kan få blodet att rinna. Men den är utom räckhåll från där jag nu sitter.
Den tog tid på sig. Såg att jag vakade över den ute på bryggan. Men efter en stund kom den mot mig, mot mitt hem och in genom den vidöppna dörren som jag inte förmådde mig att stänga. Det hade inte tjänat något till, för den är större och starkare än jag.
Den är som jag. Fast ändå inte. Det är svårt att förklara.
Den såg sig om i mitt hem. Såg på alla mina saker. Fast inte som jag ser på mina saker. Efter en stund eller två gick den fram till glaskupan och rörde med sina långa fingrar över ytan. Som för att känna att den var hel.
Och sedan nickade den. Mot mig. Och dess ögon mjuknade. Jag visste inte vad ögonen ville längre. För de var mjuka, förblev så, med veck och linjer som djupnade i huden kring dem. Så jag blev osäker.
Vad är det som händer?
Ute dånar det nu. Jag önskar att jag kunde krypa ner i min säng. Men jag vågar inte. Jag vill inte väcka den som sover.
Jag undrar om den också ser ögonen och de röda prickarna? Det kanske den gör. Och jag känner hur det gör mig arg. Jag är arg. Jag vill också se.
Jag önskar att den dör. Dö. Dö. Dö.
Stund tolv
I flera stunder har den varit här nu. Den har inte gjort någon framstöt mot mig utan sitter mest på sin madrass och betraktar mig. Då och då går den ut på bryggan, där den står stilla och ser ut över det svarta, gråblå och vita.
En stund lämnade jag mitt trygga hörn och följde efter den ut på bryggan. Jag höll mig några steg bakom för säkerhets skull. Sedan stod vi båda där och såg ut i det vidsträckta. Snön började så småningom falla.
Puff, puff.
Den var stilla, så jag vågade mig fram till den. Sida vid sida stod vi längst ut på bryggans sista planka. Med tårna utanför, fritt hängande över det svarta vattnet. Men dess tår var gömda inuti lager av tyg. Inte fria som mina. Jag tyckte synd om dem.
Dess blick var vaken, nästan häpen. Undra vad den såg, som inte jag såg? Jag såg samma sak som alltid. Inget var förändrat.
Sedan dånade det ute i ingentinget och jag såg att den ryckte till. Jag sprang tyst tillbaka till mitt hörn i rummet. Men först flyttade jag på madrassen. Så långt bort från mig som det gick. Jag var snabb.
Den såg på min ommöblering när den kom in genom dörren igen. Men den verkade inte bry sig, utan lät det ligga. Men de där rynkorna kring ögonen var tillbaka igen. Och en glimt. Ett ljus.
Nu sitter den med ryggen mot mig med lådan öppen framför sig. Men jag ser inte vad den gör. Dess nacke är böjd och den verkar ha glömt bort mig. Eller så låtsas den bara. Eller.
Kanske vågar jag blunda en stund. Medan jag kan. Jag är så trött.
Stund tretton
De gröna ögonen. De gnistrade och såg på mig med sådan värme. Kanske något mer, något högre. De befann sig bakom en vägg av glas. Där var också en hand, en handflata tryckt mot glaset så att det blev ett immigt avtryck. Som om den ville röra vid mig.
För visst var jag där på andra sidan glaset?
Allt annat var blixtrande ljust. Så ljust att det blev helt vitt. Allt jag såg var de gröna ögonen, de röda prickarna och handen mot rutan. Och kanske en liten näsa. Och. Något mer. Jag minns inte.
Jag hade drömmen igen, som du förstår. Och det konstigaste var att när jag vaknade stod den där och såg på mig. Med sina mörka ögon som såg genom väggen på mitt hem. Väggen av glas. Och den hade också sin hand tryckt mot rutan. Och det kom rök från en plats under tyget som den har virat hårt runt halsen och upp över ansiktet.
Var kom röken ifrån?
Jag såg att den såg att jag hade vaknat och då vände den sig om och försvann ut på bryggan där den stannade länge. Som om den inte vågade möta mig igen.
Den är rä
Medan den stod där och blickade ut över det vidsträckta, tog jag mod till mig. Jag kröp fram till madrassen, mot lådan. Den hade ett lock och på locket stod det eftirá. Ett ord jag inte vet vad det betyder. Jag strök pekfingret över de utstansade bokstäverna. Men det hjälpte inte. Sedan försökte jag öppna locket utan att lyckas. Jag vågade inte ta i för hårt, ifall den skulle höra mig.
Jag kände värmen i madrassen. Den måste nyss ha sovit den också. Eller åtminstone legat där. Hur många stunder hade jag sovit? Vad hade den sett och gjort medan jag sov? Och varför hade den stått där och tittat på mig genom glasväggen när jag vaknade? Med handen tryckt mot rutan. Och så röken…
Nästa gång den sover ska jag undersöka den. Jag måste. Önska mig lycka till.
Stund fjorton
Jag har förstått att vi är samma, men ändå inte. Jag behöver berätta för dig för att försöka förstå. Även om du inte svarar mig. Jag önskar det ibland. Att någon annans bokstäver än mina ska finnas i dig nästa gång jag bryter din rygg. Ett svar.
Mina tankar är svåra att samla ihop just nu. Jag stryker näsan mot dig, för att få lugn. Du är lugn.
Jag ligger under min säng, långt in, intill väggen. Så långt jag kommer. Ser ut över golvet, in i dess ögon. De stirrar på mig, ser blodsprängda ut. Som en rosa hinna kring de fadda irisarna. Den mår inte bra här. Det känner jag.
Och ögonen säger mer än så. Ena stunden är de lugna. Men den andra stunden far något annat förbi. Jag tror det kallas otålighet. Den är otålig. Men jag vet inte varför.
Jag har undersökt den nu. Så nära och länge som jag kunde. Och det är det som får mina tankar att ömsom röras ihop och ömsom fly ifrån varandra.
Den låg på rygg med händerna över bröstet. Sov tungt. Det trodde jag i alla fall. Det jordiga håret låg utbrett runt hjässan och jag strök det försiktigt med handen. Det kändes torrt. Konstigt. Så jag slutade.
I pannan bultade något. Under ögonen såg det kletigt ut. Och under tygstycket, som den hade lossat lite på för att göra det mer bekvämt för sig, fanns en utbuktning. När jag höll min hand ovanför utbuktningen kände jag en bris som kom i små stötar. Det gjorde mig först rädd, men snart märkte jag att det inte var någon fara. Inte som krusningar i vattnet eller dånen ute i det vidsträckta och osynliga.
Så jag gjorde det. Snabbt. Jag drog ned tygstycket.
Där fanns ett hål rakt in i huvudet. Kan du förstå? Ett hål i vilket det vilade ett rosa köttstycke, som såg ut att slingra sig. Såg ut att leva. Runt hålet fanns ett tunt lager hud som var annorlunda. Rosa och alldeles torrt. Med sprickor och torkat blod.
Och det var då jag såg att dess ögon var öppna och såg på mig, med blicken som får mig att krympa. Den var vaken. Hade kanske varit det hela tiden.
Den utstötte läten. Och sedan ord. Fast inte skrivna. Utan sådana som låter. Men jag var så rädd att jag inte kunde ta dem till mig. De kom och gick och jag kröp in under sängen för att gömma mig.
Nu stirrar den på mig. Inga fler läten. Och hålet är återigen gömt bakom tygstycket. Som för att lugna mig. Ja, så måste det vara. Den vill inte att jag ska vara rädd för hålet. Vara rädd för den.
Nu sätter den sig upp. Öppnar lådan. Hur gör den det? Jag måste få veta. Den plockar ut något. Det låter och blänker.
Tick, tick.
Den tittar på saken och blåser ut en pust genom hålet innanför tygstycket. Det hör jag. Det ser jag. Nu när jag vet att det är där.
Nu stirrar den på mig igen. Otåligt. Vill den att jag ska göra något? Är det vad den väntar på?
Stund femton
Du är Is.
Så sa den till mig medan de sjuka ögonen iakttog mig.
Du heter Is.
…
Nej, jag heter Si!
Så ville jag säga tillbaka, men jag kunde inte. För jag har inget äckligt hål under min näsa. Så som den har. Ur hålet kommer det ord. Ord om Is som förvirrar mig. Det som inte stämmer med vad jag ser i spegeln. Ordet i min panna. Mitt namn.
I hålet stoppar den saker som försvinner. Det kanske den har gjort ända sedan den kom hit, utan min vetskap. Nu när jag har sett hålet, nu när jag är lugn, verkar den inte bry sig om att dölja det längre. Den pratar men jag vill inte höra. Och den stoppar saker i hålet. Saker som försvinner. Den verkar behöva göra så med jämna mellanrum.
Jag känner med fingrarna under min egen näsa och hittar bara mjuk hud. Den hud som stramar åt när jag lyssnar på Glenn Miller, när jag dansar. Kanske vill min hud också öppna sig till ett hål? Det skrämmer mig.
Den har gjort saker också. Fasansfulla saker.
Jag vaknade upp efter en djup och skön sömn. Det stack i armen. Först var allt dimmigt och mina ögon kunde inte fokusera. Jag kände mig svag i kroppen, alldeles yr, inte som vanligt.
Sedan såg jag att den satt bredvid mig. I dess hand fanns en liten behållare av glas och längst ut på den satt en lång vass sak som hade grävt sig in med sin spets i mitt armveck. Det var den som stack och som hade väckt mig ur mina drömmar, ur mitt sökande efter de gröna ögonen. Och jag såg hur behållaren fylldes med mitt röda blod. Mitt huvud snurrade. Och sedan kom tårarna som frös till is och föll till golvet.
Först när behållaren var helt fylld slutade den. Och först då såg den på mig. För det hade den inte gjort innan. Den hade till och med blundat en kort stund. Som om den inte ville se. Inte se att det gjorde mig ont.
Och när den hade lagt den lilla blodfyllda behållaren i lådan, såg den på mig länge. Med en rynka mellan ögonen. Mina tårar slutade inte, fast jag försökte.
Då drog den mig till sig. Innanför alla lager av kläder som den bar, hörde jag ett dunkande och ur det äckliga hålet kom en melodi. In the Mood med Glenn Miller. Och då slutade tårarna.
Vad ska den ha mitt blod till?
Stund sexton
Ett tunt lager is. Matt och lätt gnistrande i det sirliga ljus som råder här. Knappt en millimeter tjockt, nästan obefintligt. Men det fanns där, som en hinna på vattenytan. Fram till för en stund sedan. Nu är den uppbruten. Slagen i tusentals och åter tusentals spillror som har dalat ner i djupet.
Och vi, den och jag, höjs och sänks av vågorna som ännu inte har stillat sig efter det som hände.
Den skakar. Ligger under en skimrande filt på madrassen och är vitare än någonsin, nästan genomskinlig. Lätt blå runt hålet under näsan. Mår inte bra. Och jag undrar…
Den stod på bryggan när jag kom ut. Såg ut över det vidsträckta landskapet och hade sorg i blicken. Den hade nyss varit inne och tittat på det som tickar och den hade blåst ut ljudliga läten ur hålet.
Det fanns ett tunt lager is på ytan. Och det var alldeles tyst. Inga dån. Ingen snö som föll mot vår blottade hud. Ingenting. Jag kände mig lugn och tillfreds. Och jag tror den gjorde detsamma. Fast också sorgsen. Ja, den där sorgen bara växte och tog över i dess ansikte. Så jag tog dess hand i min, trots att den var större. Trots att den hade gjort det där hemska mot mig för några stunder sedan.
Dess grumliga ögon blev varma. Och hålet såg trevligt ut, drog sig uppåt. Och jag ville göra samma sak, fast jag inte kunde. Men jag försökte. Och det kändes konstigt.
Då drog den åt sig handen med ett ryck. Som om jag hade gjort den illa. Men det fanns inget blod, inga hål. Ingenting. Jag vet inte vad jag gjorde för fel.
Och sen.
Den tycktes komma från ingenstans. Den stora, vita, vackra och farliga som seglar fram där nere i djupet. Upp genom den flortunna isen, som spreds i luften likt ett snöfall. Det var som om den hade tagit ett språng och siktade uppåt, genom diset. Bortåt.
Hålet under näsan vidgades och likaså dess ögon. Vi stod och såg på vidundret och det var som om stunden stannade. Och allt var så vackert. Jag var inte ens rädd.
En val, sa den tyst bredvid mig och tog ett steg närmare bryggans kant.
Den gigantiska kroppen tycktes hänga kvar i luften framför oss, oförmögen att bestämma riktning för en stund, innan den vände nedåt igen, dragen av en osynlig kraft, precis som mitt röda hår, för att träffa vattnet med en öronbedövande smäll och skapa stora starka vågor.
Vi var inte beredda på vågorna.
Ena stunden var den bredvid mig, den andra hade den fallit i det svarta. Jag lyckades klamra mig fast med tår och fingrar kring bryggans gnyende plankor. Men inte den, den var för långsam, för uppslukad av synen av den stora vita.
Och jag såg det märkliga. När den bröt vattenytan för att ta sig upp igen, lös paniken i ögonen. Ett öga brunt, ett öga grönt. Och under det gröna lyste två röda prickar fram under kletet, som snabbt löstes upp i vattnet. Jag kröp närmre, medan jag i bakgrunden hörde den skrika och tjuta. Jag såg en glipa i pannan. Mellan huden och det torra bruna håret, som nu var drypande vått, lyste något rött.
Sedan slogs jag plötsligt omkull, när den i panik kravlade sig upp över bryggan för att undkomma vattnet och det som gömmer sig där nere.
Jag förstår att mina drömmar har kommit till mig. Men vad betyder det?
Stund sjutton
Den hade äntligen slutat skaka och huden hade återfått den svaga bleka färg den tidigare haft. Den sov en lätt och orolig sömn på sin madrass, rörde sig än hit och än dit och trasslade in sig i sin filt.
Jag satt på huk och strök den över det torftiga, jordiga håret, som nu inte avslöjade något rött längre, utan låg där helt livlöst runt huvudet. Prickarna var däremot fortfarande där, strax under ögat. De som hade gömt sig under ett lager av klet. Den hade gömt dem. För mig.
I sin orolig sömn pratade den.
Is.
Kära Is.
Det här är viktigare.
Viktigare än du.
Eftirá, eftirá, eftirá.
Jag förstod inte och jag ville inte lyssna heller. Så jag gav mig hän åt lådan istället. Undersökte den från kant till kant, millimeter för millimeter, ända tills jag fann en liten knapp, knappt märkbar, ovanpå locket. Jag kände den med nageln, men jag såg den inte, hur hårt och noga jag än försökte. Jag samlade luft i mina lungor och tog sedan mod till mig. Locket gick upp utan ett ljud, vilket kändes konstigt.
I behållaren fanns fler kläder, saken som tickar — den är rund, alldeles gyllene och tystnar aldrig — en svart sak som blinkar med ett rött pulserande ljus, som det jag såg den där stunden innan den kom till mig, och så fanns där ett matt papper med en bild på.
Det var bilden som fick mig att glömma allt det andra i behållaren och jag kunde känna hur mina ögon växte i sina hålor. Häpnad.
Jag kände igen den, trots att den har antagit en förklädnad här hos mig. Det förstår jag nu.
Den stod lång och stark och stirrade på mig från pappret. Med långt rött hår som drogs ner mot marken. Ända ner över magen drogs det. Båda ögonen var gröna och jag vet att de röda prickarna fanns där, fast de inte syntes på så långt håll. Blicken var kall, men stolt. Den var stolt över något, det var därför den stod som den gjorde. Och jag tror jag vet vad den var stolt över.
Den var stolt över alla 19 små kopior av den själv, som stod samlade i en klunga runt dess långa kraftfulla ben. 19 stycken. Som den. Fast mer som mig. För de hade inte heller något hål under näsan. Inget hål att stoppa saker i eller skapa rök genom. Annars var de alla exakta kopior av den. Och de stirrade alla på mig.
Är jag en av dem?
Var är de andra nu?
Stund arton
Genom alla stunder som kommit och gått har jag vant mig vid den. Vant mig vid att ha den i min ständiga närhet, på denna lilla plats, i denna färglösa värld. En plats där jag trodde att jag alltid hade befunnit mig på, för jag mindes inget mer. Bara detta.
Nu är jag yr. Nu är jag osäker. Det fanns något annat. En stund före allt detta. Och den stunden har jag sett på bilden och i mina drömmar.
Och jag inser att jag inte bara har vant mig vid den. Det är något mer. Det är som med In the Moodmed Glenn Miller och som den vackra växten i glaskupan. De sakerna och den är samma. Saker jag tycker om. Saker som får mig att hoppas.
Om det fanns något innan detta, finns det också något efter?
Jag önskar jag kunde fråga den, för jag tror att den har svaret. Men jag vet inte hur. Jag vill säga ord, men jag har inte den möjligheten. Och därför sitter jag nu här och vet varken ut eller in. Kanske ska jag bara vänta.
Jag vet att en förändring är på väg. Det vet jag, eftersom jag såg de blinkande ljusen ovanför diset igen. Det gjorde den också, och såg sedan på mig. Jag hann inte tyda allt som drog förbi i dess ansikte. Så mycket och så fort. Allt på en gång.
Jag sitter här och väntar på min säng. Jag känner mig förväntansfull. Ja, jag känner mig väldigt förväntansfull. Något kommer.
Den har varit sysselsatt i sitt hörn under en lång stund nu. Allt sedan ljusen syntes. Den har vikt samman sin madrass och sin filt med omsorg och stoppat allt i lådan tillsammans med alla de andra sakerna. Den har tagit av sig alla sina kläder också, för att klä sig i det svarta som den kom i.
Håret. Jag ser det nu. Den har lyft det jordiga och döda från sitt huvud och där under böljade det vackra röda ut och topparna stretade genast nedåt. Som om de sträckte ut sig efter en lång och obekväm resa. En resa…
Ska vi resa?
Ett ord som just kom i mitt huvud. Resa. Att bege sig från denna plats. Mitt hjärta bankar. Det nästan ringer i mitt huvud av klangen.
Jag är färdig här. Redo för nästa stund.
Den har försjunkit i djup koncentration. Har en stor sak i sitt knä, ett vidunder av rör, sladdar och bultar. Den ser hård ut. Den kanske har med vår resa att göra.
Vänta…
Den har talat nu och jag har lyssnat. Den har sagt att jag måste förbereda mig. Jag måste lägga dig ifrån mig nu. Men var bara lugn, du ska få följa med mig. Du får säkert plats i lådan. Jag måste bara göra detta först. Förbereda mig.
Den Hon har instruerat mig i hur jag ska sätta vidundret över huvudet. Det skrämmer mig lite, men jag litar på den. Det kommer bara kännas en kort stund har den sagt, sedan är det förbi. Allt kommer bli bra nu.
Jag ska få lämna den här platsen.
Vänta, jag kommer snart.
Den sista stunden
Jag läser dina ord. Dina tankar. Ditt jag. Kära Is.
Du kommer aldrig få läsa mina, men jag känner att jag måste avsluta din berättelse. Ge den ett slut. Det är du värd.
Jag åker nu. Lämnar dig. Piloten har meddelat att vi styr rakt in i ett oväder, alldeles svart och bolmande över väggarna av is som bara växer. Det är ett oväder som är på väg rakt mot dig och som kommer förändra det du ser för en stund. Allt det gråblå, som du tycker om allra mest, kommer bli till ett fasansfullt ingenting och diset över dig kommer bli alldeles mörkt och blixtrande.
Men du kommer klara dig. Ditt hem som vi har byggt åt dig håller. Och du håller också. På något vis.
Innan jag begav mig av tog jag ditt minne ifrån dig. Du är på noll igen. Så kanske tycker du inte om det gråblå allra mest längre, när allt kommer omkring. Det vet jag ännu inte. Men jag tror att du gör det.
Att ta dina minnen var svårt. Det måste du förstå. Men du kan inte minnas mig. Så är regeln. Du måste vara bara du, utan vetskapen om någon annan, för att vi ska kunna studera dig. Studera hur du är och blir där ute. Hur du tar dig an världen på egen hand. Så att vi kan lära oss om dig och om oss.
Du är vår framtid. Så som du är, måste vi också bli en gång. Snart. Om du visar dig vara ett lyckat experiment. Jag hoppas innerligt det. Vi har inte mycket annat nu. Inget annat att greppa efter.
Jag läste dina ord medan du sov. Och jag lärde mig om dig, kära Is. Vad du påverkas av, vad du känner. Vem du har blivit och vart du är på väg.
Den stora Boken fungerar. Den lär dig det du behöver. Det var en bra idé. Det ska professor Levin få höra. Han behöver uppmuntran nu. Vi behöver inte korrigera något.
Jag har tagit med mig musikspelaren hem. Ja, det smärtar mig. Men jag tror musiken är fel för dig. Det är sorgligt. Med musiken finns minnena om något som aldrig kan bli igen. Det är fel. Jag gjorde också ett misstag att välja just In the Mood, min egen favorit. Jag lät mina egna känslor styra. Det kan jag inte. Det har jag inte råd med.
Men jag lämnade växten inuti glaskupan på ditt skrivbord. Än så länge. Den gör att du får rätsida på din värld. Jag tror du behöver den för att inte gå under. För att känna något slags band, även om du inte vet till vad. Vi får se. Men kanske
Vi styr in i ovädret nu. Is, var nu en duktig flicka och lär oss allt vi behöver veta. Visa oss hur vi kan leva framöver. Om vi kan leva framöver. Vi måste omforma oss, anpassa oss, utvecklas. Det är enda vägen. Människor. Förnyade. Förstärkta. Och ensamma. För att klara den istid, som redan är så långt kommen. Och det är bråttom. Jag och mina medarbetare har ont om tid. Vi är så få kvar… Vi har tappat kontakten med station U
Det blir allt svårare att skriva. Svävaren skakar så. Det ser inte bra ut.
Jag far hem nu. Med dina ord. Dina tankar. Ditt jag. Vi måste jobba utifrån dem. Och från de andras, som jag redan har hämtat på vägen. Några av dem hade klarat sig. Inte som du, men ändå. Några hade det inte. Det grämer mig. Men det visar att något är rätt med dig. Jag tror vi är något på spåren.
Börja om nu Is.
Jag sänder snart en ny bok i en trälåda till dig. Vi måste ha mer data. Det är bråttom.
Professor Johansson
Din mamma
Vill du hitta på något med mig och mina berättelser? Det låter spännande. Skicka ett mail till hej@sannalund.se.