Låt mig berätta om något som gör mig på väldigt gott humör: det gröna arbetsrummet.

Sven och jag flyttade in i vårt nuvarande hem under senhösten 2012. Lägenheten var i gott skick, så de två första åren gjorde vi inte mycket mer än att skaffa fler möbler och känna in rummen. Det var ingen brådska. Var sak har sin tid.

Jag vill inte renovera och köpa nytt stup i kvarten. Det kostar pengar, tar mycket energi och är många gånger ganska onödigt. Men jag vill såklart ha det mysigt och funktionellt. Jag vill trivas.

Pö om pö har vi skapat ett hem som mer och mer speglar oss. I vintras var det arbetsrummets tur. Lägenhetens förra ägare använde rummet som barnrum, och vi hade i princip inte gjort någonting med det förutom att möblera.

Rummet som förr inte funkade

Jag har tyvärr ingen före-bild som visar hela rummet, men låt mig beskriva med ord.

Här fanns bland annat en stor garderob, som visserligen slukade många saker, men också mycket plats i rummet. Den var det första du möttes av (och nästan krockade med) när du klev in genom dörren. Inredningen var dessutom helt fel för våra behov, vilket gjorde att vi bara öste in saker huller om buller.

Men det var fler problem än så. Vår lilla vägghängda bokhylla räckte inte längre till. Vårt arbetsbord var placerat så att fönstret speglade sig i våra datorskärmar. Arbetsstolen var snygg men oergonomisk. Lässtolen var en älskad släktklenod, men svår att sjunka ner i. Belysningen var dålig. Och så var det de där intetsägande vita väggarna…

Ja, det var mycket som skavde och som gjorde att rummet inte funkade. Jag föredrog faktiskt att arbeta vid köksbordet eller i soffan. Arbetsrummet stod allt oftare tomt, vilket kändes trist.

Både jag och Sven älskar att nörda vid våra datorer och vi spenderar många timmar i böckernas värld. Det behövdes ett rum som bjöd in till just det. En plats där vi båda fick plats och en miljö där kreativiteten kunde gro.

Rummet som nu gör mig glad

Så, här är det i all sin (nästan färdiga) prakt – det sköna gröna arbetsrummet. Det är hemtrevligt, praktiskt och inspirerande. Jag stormtrivs och sitter i det varje dag. 

Tillsammans med inredaren Mia (som vi har tagit hjälp av flera gånger förut) bollade vi fram ett koncept, som hon sen hjälpte till att realisera genom att köpa in möbler, ordna med målning och montering.

Vi hade självklart kunnat göra mycket själva men det hade tagit tid, inte blivit lika bra och framförallt skapat massor av frustration. Mia har varit guld värd!

Att ha skrivbordsplatsen vid fönstret är härligt, även om vi får dra ner persiennerna när morgonsolen skiner in i nyllet. På väggen där det förra skrivbordet stod har vi istället satt upp var sin anslagstavla i kork. Perfekta ytor för peppiga bilder och framtida idéer.

På kortväggen där den otympliga garderoben förut var placerad, finns nu en mindre garderob som är sprutlackad i samma gröna färg som väggen. Som du ser är det ett par lister som behöver bytas ut. Någon gång. Snart.

Vi har även satt upp ett vägghängt och grönlackat skrivbord mellan garderoben och dörren. På så vis kan en av oss stå och jobba, medan den andra sitter vid skrivbordet. När bordet inte används är det bara att fälla in det platt mot väggen.

Den tredje sprutlackade möbeln är läshyllan i form av ett IKEA-system med hyllor och skåp. Vi har mer plats till böcker och annat smått och gott.

Mitt i allt står även en ny go fåtölj, plus den enda möbel som vi sparade från det gamla möblemanget: Svens mormors sybord. Under bordskivan, som går att snurra åt sidan, finns en gömma fylld med garn och annat jox.

I skåpen har vi satt in enkla förvaringskorgar som rymmer sladdar och kamerapryttlar. Var sak på sin plats. Skönt.

Materiella ting är sannerligen inte det viktiga i livet, men de spelar roll. Jag är glad att vi gjorde arbetsrummet till ett rum som vi verkligen vill vara i.

Här ska vi planera poddar, skriva nyhetsbrev, artiklar och böcker, programmera, klippa video, skissa, läsa och prata. Här ska vi leva många minuter av våra liv.

Ps. Någon ergonomisk arbetsstol har vi ännu inte skaffat, men det kommer (förhoppningsvis innan vi får pinnstolssjukan).

Pps. Den gröna kulören på väggar och möbler ser ta mig tusan olika ut på varenda bild, men jag lovar att det är samma. Nämligen S 3010-G30Y.

Att lata sig, är att vara overksam och trivas med det.
Källa: SAOL

Jag älskar att bara lata mig, men jag får än idag kämpa för att göra det med gott samvete. Samhället har länge uppfostrat oss att vara allt annat än lata. Att hålla på och lata sig stup i kvarten anses vara en dålig egenskap.

Nej, sluta lata dig och gör något vettigt. Berätta sen om allt du har gjort, så att jag får dåligt samvete över att jag inte har varit lika produktiv.

Planerad tid för att göra ingenting

Efter mina duster med depression och utmattning har jag varit tvungen att planera in stunder för vila. Stunder där jag ska göra minsta möjliga och bara latar mig. När jag slarvar mår jag som ett utskitet äppelmos.

Jag tycker om att hitta på saker. Det är inte särskilt svårt att planera in en fika, ett besök hos frisören eller en podd-stund i studion. Vips så är det inlagt i kalendern. Jag har avsatt tid till att göra något.

Det är desto svårare att planera in en stund för att lata sig. Att avsätta tid till att inte göra något. Det sker väl automatiskt mellan det där andra i kalendern? Ja, i bästa fall, men inte om kalendern är knökfull med allt det där andra.

Det kvittar om det jag ska göra är roligt eller inte. Såväl en fest med kollegor som ett utdraget möte tar energi. Du har kanske hört om skedteorin som brukar användas för att beskriva mängden mental och fysisk energi. Jag har inte hur många skedar som helst.

Att lata mig behöver inte betyda att jag ligger på sofflocket och pillar mig i naveln. Det kan handla om att läsa, promenera eller spela tv-spel. Men det kan också betyda att jag ibland ligger på sofflocket och pillar mig i naveln näsan (i ärlighetens namn pillar vi oss nog oftare i näsan än i naveln).

Så gör jag

Nu för tiden planerar jag in tid för återhämtning både före och efter stunder av görande. När jag bjuder in vänner på middag en onsdagkväll, håller jag måndag- och tisdagkvällen fri. Åker jag på en utflykt med familjen på lördagen, planerar jag att inte göra något alls på söndagen.

Jag vilar dessutom middag i princip varje dag, för att ha energi till resten av dagen. Det är det som funkar för mig. När jag hälsar på mormor och morfar brukar morfar säga ”nu vilar vi middag!” Jag och mormor tar soffan och morfar sängen.

Inför varje ny vecka pratar jag och Sven om hur våra kalendrar ser ut. Om vi upptäcker att det saknas stunder för att göra ingenting alls, ställer vi in, skjuter upp eller justerar på annat sätt för att skapa utrymme.

Ingen av oss vill må som utskitet äppelmos när veckan är slut. Och det mesta går faktiskt att ändra på för att undvika det.

Men jag får som sagt kämpa för att lata mig och vila med gott samvete. Trots att jag vet att det gör gott. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Men övning ger som tur var färdighet, som med så mycket annat.

Jag har fått lära mig att vara öppen om min energi inför familj, vänner och kollegor. Förr var jag en sådan som nästan alltid ställde upp. Som oftast sa ja. Men det fungerar inte.

Jag är trygg med att det är okej att ställa in, skjuta upp eller justera. Ingen har någonsin blivit arg, och skulle någon mot förmodan bli det så får vi prata om det. Jag omger mig med människor som förstår, och jag vill att de ska känna att de kan göra likadant som jag.

Beröm den som latar sig

Det är lätt att berömma den som berättar att den har åstadkommit mycket under en dag. Men det är lika lätt att vara tyst när någon berättar att den mest bara har skruttat runt och gjort ingenting. På sin höjd blir man kanske avundsjuk, eftersom det var precis det man själv ville göra. Hur vågar personen bara lata sig sådär?

Du är så modig, uppfinningsrik och bra på att lata dig!

Jag har blivit bättre på att berömma den som valde att lata sig istället för att storstäda huset. Bättre på att visa att det är klokt att vila mellan gårdagens arbetsdag och morgondagens släktträff. Ibland berömmer jag till och med mig själv.

Vi ska lata oss oftare, gärna i förebyggande syfte.

You don’t have to have a reason to be tired. You don’t have to earn rest or comfort. You’re allowed to just be.

– Ur A Prayer for the Crown-Shy: A Monk and Robot Book av Becky Chambers

Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flyger. Du är välkommen att bli medlem.

Jag tänker mycket på lärande. Det är förstås inget ovanligt, som den lärare jag är, men just nu tänker jag på det extra mycket. 

I år ska jag utforska nya (generativa) AI-tekniker och sätt att arbeta på. Det är extremt fascinerande, men också svårt. Och framförallt går det så himla snabbt. 

Hur ska jag hinna med? Ska jag lyssna på poddar på dubbla hastigheten och raskt skumläsa överflödet av artiklar? Det som är nytt idag, upplevs som historia i morgon. Redan innan jag har börjat känns det som att jag har förlorat. Jag blir stressad. Hjärnan gör ont.

Just därför blev jag så glad över att ramla över Slow learning – A path to a meaningful and mindful future of learning. Det är en bok om lärande, där 19 författare, tänkare och lärare förklarar vad långsamt lärande innebär och varför det behövs. 

Utöver att de delar sina tankar har de också skapat en inledande rättighetsförklaring om tio punkter. Jag tycker förstås att du ska ladda ner hela boken gratis och läsa själv, men jag passar på att korta ner och översätta rättighetsförklaring till dig. Jag tyckte mycket om den. Hjärnan gör lite mindre ont.

När du lär dig har du rätt att

1. fokusera på riktningen, inte målet. Hänge dig helt åt resan som det innebär att lära dig något nytt, så når du till slut målet (om det finns ett).
2. räcka upp handen. Frågor är viktigare än svar eftersom de håller det lärande samtalet levande, påskyndar utbytet av idéer och ger bränsle till innovation.
3. lära i din egen takt. Jämför dig inte med andra utan jämför med den du var igår.
4. vara offline. Ta bort digitala distraktioner och fokusera på det viktiga.
5. ändra dig, och ditt sätt att lära. Det är vägen fram till nya perspektiv och insikter.
6. ta en paus. Mikropauser, lunchpauser och längre raster kommer att förbättra ditt lärande. Hjärnan behöver vila.
7. göra misstag. De lär dig alltid något.
8. lämna saker ofärdiga. Stäng ner din att göra-lista då och då och njut av det fina med en ostrukturerad dag. 
9. glömma bort allt du har lärt dig. Starta om hjärnan och överge gammal kunskap, handlingar och beteenden för att skapa utrymme.
10. lära långsammare. Världen rör sig blixtsnabbt, men det betyder inte du måste hänga med. Skynda långsamt för att verkligen lära dig något.

När jag senast var hos tandläkaren fick jag upprepade gånger höra ”åh, vad du är duktig!”.

Det var det mest påklistrade berömmet jag hört på år och dar – allt jag gjorde var ju att gapa stort i 15 minuter – och det levererades, tro det eller ej, på samma sätt som när man pratar till en hund som har hämtat en boll. I stunden upplevde jag det nästan ironiskt. Kanske gapade jag egentlig riktigt, riktigt dåligt…

Det bästa berömmet kommer från hjärtat och passar in i sammanhanget, annars kan det upplevas som plikttrogen artighet eller till och med skapa osäkerhet hos mottagaren.

Kom ihåg att visa uppskattning

Många gånger tänker jag beröm, men mer än hälften av gångerna stannar det tyvärr bara vid en tanke. Det är dumt. Ingen är ju tankeläsare.

Jag har tänkt att illustratören Sarah Anderson skapar underbara seriestrippar, som får mig att skratta högt och känna total igenkänning. Jag har hittills sagt… inget.

Likaså har jag tänkt att en av mina nya kollegor har en sådan härlig positiv inställning som smittar av sig. Jag har hittills sagt… inget.

Jag försöker att visa uppskattning så ofta jag kan, men ändå vet jag att jag kan bli ännu bättre. I vardagens hast glöms beröm lätt bort, och ibland tänker jag att någon annan säkert kommer att berömma så att det räcker och blir över.

Att ge beröm till den som sällan får beröm är viktigt. Vi behöver alla bli erkända för de bra saker vi gör. Vi behöver bli sedda och veta att vi duger. Vi behöver få bränsle för att kunna göra fler bra saker.

Även den som redan blir rikligt berömd (och kanske också är berömd) ska berömmas. Om vi alla skulle sluta att berömma den som redan får beröm från andra, blir det till slut noll beröm på kontot också hos den personen.

Varenda kotte gläds åt och växer av att få beröm.

Var konkret när du berömmer

Att få höra spontan beröm som lyder “du är så bra!” är superkul, men det säger inte så mycket.

Jag vill veta varför någon tycker att jag, eller framförallt det som jag har gjort eller skapat, är så bra. Så det försöker jag att tänka på när jag själv ger beröm – att brodera ut och vara konkret. 

Sen ska spontant beröm inte underskattas. Ibland behöver man bara få höra att man är så in i helsikes bra!

Han såg det, han älskade det, han åt det

Jag blev påmind om det här med beröm när jag läste ett nyhetsbrev från Shaun Usher. Där lyfte han upp följande storstilade sätt att visa uppskattning på.

Journalisten Terry Gross frågar: Can you share some of your favourite comments from readers that you’ve gotten over the years?

Författaren Maurice Sendak svarar: Oh, there’s so many. Can I give you just one that I really like? It was from a little boy. He sent me a charming card with a little drawing. I loved it. I answer all my children’s letters—sometimes very hastily—but this one I lingered over. I sent him a postcard and I drew a picture of a Wild Thing on it. I wrote, “Dear Jim, I loved your card.” Then I got a letter back from his mother and she said, “Jim loved your card so much he ate it.” That to me was one of the highest compliments I’ve ever received. He didn’t care that it was an original drawing or anything. He saw it, he loved it, he ate it.

Visa uppskattning till de som står dig nära, men också de som förgyller ditt liv från andra sidan jorden. Säg berömmet högt, skriv det i ett mail eller skicka det på ett egenritat vykort som någon kan äta upp.

När jag var liten meddelade min mellanstadielärare att jag garanterat skulle bli lärare när jag blev stor. Jag skrattade och konstaterade att det skulle jag aldrig bli. Fy vad tråkigt. Jag skulle ju bli konstnär, författare eller möjligtvis clown. Min lillebror ville bli noshörning, men det är en helt annan historia.

Spola fram till idag. Jag lär andra människor saker varje dag och tycker att det är bland det finaste som finns. Allt blir inte alltid som man tänkt sig, och tur är väl det.

Om jag ska ge dig något att bära med dig in i nästa år så är det följande: lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt.

Du vill inte bli Gollum som drar dig in i en grotta och vaktar din dyrbara kunskap, rädd för att andra ska få ta del av det som har hjälpt dig. Du har ju möjligheten att dela med mig och berika andra människors liv. Du kan göra deras vardag enklare eller roligare. Världen blir bättre av kunskap.

Det är det som driver mig i mitt arbete på Moderskeppet. Att varje dag följa människor som lär sig av mig, eller någon av mina kollegor. Jag ser hur de går från att vara trevande nybörjare till att slutligen lyckas med sina projekt. Det gör mig glad.

Jag är långt ifrån fullärd inom allt som jag lär ut, men det hindrar mig inte att lära ut det jag kan. Det kan ändå vara mer än vad någon annan kan. Det kan räcka till. Du behöver inte vara expert för att lära ut.

Du ska givetvis vara aktsam med att dela eller pracka på någon kunskap som denne inte har bett om eller är mogen för. Det är onödigt och gör ingen särskilt glad slutändan.

Kom också ihåg att du själv aldrig är fullärd. Stäng inte dina ögon och öron. Fortsätt att vara nyfiken. Var inte rädd för att verka okunnig eller att be om kunskap. Var öppen för att lära mer eller lära om.

Jag har nyligen blivit faster till en liten Saga. I hennes stora ögon ser jag min bror. Alltså han som ville bli noshörning, men som idag är en lysande kommunikatör (och pappa). I alla fall om dagarna. Vad han är om nätterna vet jag inte… Vad Saga ska bli, lära sig och lära andra, det vet jag inte heller. Men jag vet att hon kommer att lära mig både det ena och det andra, och att jag kommer att ge henne av min kunskap. 

Jag önskar dig ett lärorikt 2023. Lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt. Då skapar du en lite bättre värld.

I början av en av mina böcker kan man läsa: Ja, du. Så här blev det den här gången.

När min kollega Ida arbetade som frisör brukade hon och hennes dåvarande kollegor hämta sallad från en restaurang som låg bredvid salongen. Restaurangens räksallad var en favorit. En dag låg det bara några få ynka räkstackare i salladen. Det var en sorglig syn.

De gick tillbaka till restaurangen för att klaga i sann Sverker Olofsson anda: ska det va såhär? Svaret de fick var: så blev det den här gången.

Jag är perfektionisten som arbetar hårt med att allt inte behöver vara perfekt. Och den där meningen har blivit något av ett mantra. Den avdramatiserar och stärker mig i att gå i mål med saker som jag tar mig för.

Allt blir inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan bero på mig, eller på yttre omständigheter. En bok kommer ha ett och annat stavfel. Berättelsen kunde ha vässats lite till. Färgen på omslaget blev lite grönare än vad jag hade trott att den skulle bli. Och så vidare. 

Jag kan fila på ett projekt i en evighet, och trots det kommer det att finnas saker som kunde varit bättre eller annorlunda. Men vid en viss tidpunkt måste man helt enkelt anse sig vara klar, och tänka: så här blev det den här gången.

Hittar jag ett fel i min bok kan jag åtgärda det till nästa upplaga. Eller så gör det inte så himla mycket att det finns där. För inget blir ju någonsin perfekt. Det kan bli skitbra, men sällan perfekt.

Således, när du inte orkar mer eller när tiden har tagit slut, sätt punkt och slå fast att: så här blev det den här gången.

Det är ett av budorden i det ohemliga sällskapet Tordyveln flyger.

Lycka till med att inte göra allt perfekt. Det kommer gå alldeles galant. Jag lovar.