Chants of Sennaar, The Case of the Golden Idol och Return of the Obra Dinn

Det finns tre spel som har hittat hem lite extra i mitt hjärta (eller snarare i min hjärna) de senaste åren. Tre spel som vill att jag ska förklara ett skeende eller språk genom att iaktta och föra ett logiskt resonemang.

Vi kan börja med det senare – språket. Jag spelar just nu Chants of Sennaar. Iklädd rollen som en namn- och ansiktslös individ utforskar jag det vackra tornet, som på många vis kan liknas vid Babels torn, samtidigt som jag tar mig uppåt mot toppen. Vad som väntar där vet jag ännu inte.

På varje ny nivå möter jag ett nytt språk som jag inte behärskar, och måste genom att observera och lösa pussel förstå såväl ord som grammatik.

Från språk till skeenden. Förra sommaren klurade jag så hjärnan kokade i The Case of the Golden Idol. Tolv mord ska lösas genom att du likt en detektiv undersöker platser och ledtrådar som är frusna i tiden.

Vem är den misstänkte och vad hade hen för motiv? Framför dig vävs en historia kring en familj och framförallt den märkliga gyllene skulpturen.

Sist men inte minst. Sommaren dessförinnan upptäckte Sven och jag historien om ett skepp och dess besättning i Return of the Obra Dinn. Din uppgift är att kartlägga det mysterium som omger Obra Dinn. Vad hände där ute på havet? Varför driver skeppet in i hamn utan en enda levande människa ombord? Du börjar i slutet och slutar i början.

Alla tre spel har sina unika visuella uttryck och egna historier, men alla bygger på samma tillfredställande pusselläggande. Och alla tre kan med fördel spelas tillsammans med någon. Då blir det extra trevligt.

19/2 2024

Jag bakar sällan (eller i princip aldrig egentligen). Men idag hände det, och brödet blev saftigt, mjukt och tuggigt.

För en limpa behövs

  • 300 g valfria blandade nötter och frön*
  • 100 g valfri torkad frukt**
  • 2 dl rågmjöl
  • 4 dl vetemjöl
  • 1 tsk bikarbonat
  • 5 dl filmjölk
  • 0,5 dl mörk sirap
  • 1,5 tsk salt.
  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Hacka nötterna grovt och strimla de torkade frukterna.
  3. Rör ihop alla ingredienser i en stor bunke.
  4. Häll smeten i en avlång brödform (1,5-2 liter) med bakplåtspapper i. 
  5. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka 1 1/5 timme. Prova med sticka så att de känns torra och täck eventuellt brödet på slutet om det blir för mörkt.
  6. Ta brödet ur formen och låt svalna i en handduk.

Ät med rikligt med smör och ost och kanske en dutt marmelad.

* Jag hade i pumpakärnor, solrosfrön, naturella cashewnötter, mandlar och valnötter.
** Jag hade i torkade aprikoser.

3/2 2024

Citrusfrukternas tid börjar att lida mot sitt slut, så det gäller att passa på. Förutom att äta klyfta efter klyfta av sötsyrliga blodapelsiner gör jag en och annan sats med shottar (eller vad sjutton säger man?).

Jag höftar med ingredienserna. Nu senast pressade jag

  • en apelsin
  • två blodapelsiner
  • en grape
  • en citron
  • en lime

och blandade samman med

  • riven ingefära
  • ett par duttar torkad gurkmeja
  • en sked med honung.

Skål, hutt och Holger, som vi säger i min familj (av oklar anledning)!

Om barn

”Jag ska inte ha några barn när jag blir stor, för de kommer att förstöra mina konstverk.”

Så sade den aspirerande konstnären Sanna Lund redan i förskoleåldern. Jag visste mycket väl hur barn blev till – den kunskapen delade jag med mig av till mina dagisfröknar ett par år tidigare. Det var inte det som avskräckte mig. Det var barnens stökighet.

Även om mitt drömyrke förändrades med åren så fanns länge inga tvivel om det där med att bli mamma. Det var väl inget fel på barn i största allmänhet, men jag var inte direkt överförtjust i dem. De fanns där. Punkt.

Ju äldre jag blev desto oftare kom frågan.
Först: ska inte du skaffa barn?
Sen: har du barn?
Svaret var nej och nej.

Det var inte så att jag drunknade i frågorna – jag hade ju redan i tidig ålder gjort klart för mina närmaste att det där med barn inte var min grej – men de dök upp i tid och otid från de personer som ännu inte var underrättade.

Jag tänkte inte så mycket på barn men blev ofta påmind om att jag kanske borde tänka på barn.

Jag fyllde 30 år och plötsligt började jag höra ett ljud i mitt huvud.
Tick, tack.
Jaha, nu hade jag visst hamnat i någon slags nedräkning.
Tick, tack.
Detta var jag inte beredd på.
Tick, tack.
Går det inte att stänga av klockan?
Tick, tack.

Vissa berättade glatt om att barn var livets mittpunkt och mening, att man aldrig kände sig redo och att man inte ångrade beslutet att sätta ett liv till världen. Okej. Kunde jag inte hitta en annan mittpunkt och mening? Borde jag inte åtminstone känna en liten längtan? Fanns det alltså inte en enda människa som ångrade ett barn?

Tick, tack.
Går det inte att ta ut batteriet en stund i alla fall?
Tick, tack.

Svens syskon hade fått barn som växte upp och blev till små individer. De var härliga. Jag såg Sven bli en enastående och älskad farbrormorbror. Men jag hade fortfarande ingen längtan.

Farmor sade att jag borde skaffa barn för mina föräldrars skull, så att de kunde bli mormor och morfar. Var jag alltså självisk? Jag vet fortfarande inte om hon verkligen menade det eller om hon var på sitt ”rethumör”. Jag och mamma bara tittade på varandra i samförstånd och skakade på huvudet.

Tick, tack.
Tyst farmor, tyst klockan.

Jag drömde allt oftare att jag var med barn eller att jag fick ett barn, och drömmarna var alltid mardrömmar fyllda av panikkänslor. När jag vaknade fanns en klump av ångest i kroppen. En känsla av fångenskap. Lugn Sanna, det var inte på riktigt.

Trots frånvaron av längtan så tickade klockan och pockade frågorna. Skulle jag i framtiden ångra att jag inte skaffade barn? Kunde det växa till en stor sorg som åt upp mig? Som åt upp Sven? Hur fan skulle jag veta det?

Jag vet inte exakt vad som fick min andra depression att ta fart. Det var gissningsvis många saker som tillsammans skapade kaos i hjärnan. Jag tänkte ju en del på barnfrågan. Tick, tack. Jag tänkte på klimatet, pandemier och otäcka män som hette typ Trump. Och seratoninnivåerna var i obalans.

Ibland föll tårarna när Sven och jag pratade om barn. Vad betydde det? Prat om liv och död rör alltid upp såväl stark glädje som vemod. Jag känner lätt och mycket.

Efter depressionen bestämde jag mig för att inte tänka så mycket. Det viktiga var att jag var frisk igen. Jag ville njuta av allt det fina i mitt liv. Inga problem! Det fanns så mycket härligt omkring mig att jag kunde njuta i en evighet.

Det kom ännu en vår och ännu en sommar. Sven och jag ordnade hemmabiokväll och skattjakt för Svens syskonbarn. Vänner fick (fler) bebisar och familjer växte. Jag var omgiven av små personer vars liv jag fick vara en liten del av. Jag fick se världen genom deras oförstörda ögon, lära dem saker och skratta både åt och med dem. De förgyllde livet utan att behöva vara mitt liv. Det kändes bra.

”Du är min familj”, sade jag till Sven.

Min bror bjöd hem mig på kaffe en vardagseftermiddag. En nervös hand sköt fram en svartvit bild på köksbordet framför mig. Den föreställde en liten Saga. Ja, där och då visste jag ju inte att det var just hon – jag kunde bara urskilja en liten okänd skrutt inne i Amandas mage. Jag skulle bli faster. Vi grät och skrattade omvartannat, lillebror och jag.

I år är jag 38 år. Jag hör än idag klockan emellanåt. Jag har fortfarande ingen längtan efter att bli mamma. Jag drömmer då och då mardrömmar om att få barn. Men ingen vet vad livet bjuder på. Jag känner mig lugn.

Det jag vet här och nu är att jag är obeskrivligt lycklig över min lilla men alldeles tillräckliga familj. Jag håller Sagas mjuka hand och vet att jag alltid kommer finnas där för henne. Det samma gäller Svens syskonbarn, som faktiskt inte är barn särskilt länge till. Tiden går fort.

Men och andra sidan, blir någon av oss någonsin vuxen? Jorden är fylld av små och stora barn som försöker lokalisera sin mittpunkt och mening, och vi hittar alla olika saker längs vägen.

”Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket.”

Från Det gåtfulla folket, av Beppe Wolgers och Olle Adolphson

25/1 2024

Influencers gör listor över vad som är inne 2024. Typ ”hemtrevligt”, ”Strawberry Clean Girl” och ”mocka” (osäker på om det gäller läder eller att skyffla hästbajs). Jag vill slänga in ett ord i mixen: ”ofräsch”. I år ska man vara ofräsch. Åtminstone i sin författarstil. Tur att jag är det.

”Den var jävligt bra och jävligt ofräsch!”

Magnus Dahl, från ett avsnitt ur podcasten Läs hårt!

Citatet gäller min bok Arkiv för upphittade anteckningar och det gjorde mig oerhört glad! Andra beskrivningar som förekom var äcklig, köttig, konstiga människor och rysningar av obehag.

Sven kallar mig numera för sin ”ofräscha fru”. Det är kärlek det. Jag lapar i mig.

Avslutar med ytterligare ett citat.

Jag ska erkänna att jag var tveksam till boken till en början och var beredd på skrämmande historier, men istället fick jag läsa berättelser om människor i sin vardag och mitt i livet. Berättelser som rymmer både ljus och mörker, humor och mystik. 

Kulturladyn

Tänk va, den har något för alla! Hemskheter, ljuvligheter och ofräsch-heter. Sånt som finns i mitt huvud.