Vi har skaffat ett återanvändbart kaffefilter ☕️
8/12 2014
6/12 2024
Rädslan för depressionen
Ända sedan jag tillfrisknade från min senaste depression har rädslan att få ett återfall aldrig lämnat mig. Jag har fått återfall en gång. Det är inte omöjligt att det kan hända igen.
Under de första månaderna var rädslan ständigt närvarande. Jag drabbades av hemska minnesbilder och drömde kallsvettig mardrömmar. Det var som att vara tillbaka i allt det jobbiga trots att allt egentligen var bra. En panikartad skräck spred sig i kroppen, mina händer knöt sig hårt och jag grät.
Med tiden har de där stunderna blivit allt färre. När de uppstår vet jag att känslorna inte kommer att vara för evigt. De sköljer över mig och dör sedan ut. Det är inget farligt som händer, bara extremt jobbigt. Jag är inte sjuk igen, men depressionen är ett trauma som har satt sina spår. Stunderna av rädsla kommer och går men har som sagt blivit mer och mer sällsynta. Tack och lov.
De senaste veckorna har jag dock fått fajtas extra mycket mot rädslan. Rädslan har kommit närmare, varit starkare och varat längre. Jag har gått igenom en perfekt storm. En planerad nedtrappning av medicinerna sammanföll plötsligt med flera oväntade livshändelser som rörde om. Det väckte den vidriga ångesten.
Ångesten har ångat på inombords och inte lyssnat på rim och reson. Och när den ångar, ja då kommer rädslan: är jag på väg att bli sjuk igen? Är det nu den tredje depressionen börjar? Ångesten växer och blir dubbelt så stark. Händerna knyter sig och jag gråter. Hulkar. Får känslan av att falla. Blir närmast förlamad av skräck.
Det har minst sagt varit påfrestande. På kvällarna har jag varit helt slut. Men jag har tagit mig igenom det. Jag har trappat upp medicinen en aning och livets knutar både landar och reds ut. Sen några dagar känner jag mig lugnare. Mer stabil. Tack och lov.
Rädslan kommer alltid finnas där och jag kommer få tampas med den fler gånger. Jag lär mig och jag får ta mig an utmaningarna stund för stund.
Ps. Här kan du läsa berättelsen om min depression.
30/11 2024
Inventerar 🎄
24/11 2024
Jag kryper ner under täcket, lägger huvudet på kudden och stryker med handflatan över lakanet. Det är både mjukt och strävt mot huden.
Jag är här och jag är okej, tänker jag. Det svallar och svajar just nu, men jag är här och jag är okej. Jag kan känna oro och sorg utan att det betyder att jag är sjuk. Det är jobbigt. Men det är inte farligt.
Ända sedan jag blev frisk har jag om kvällarna krupit ner under täcket, lagt huvudet på kudden och strykt med handflatan över lakanet. Och så har jag tyst för mig själv upprepat mitt mantra. De senaste kvällarna har jag behövt tänka det lite högre och ett par gånger extra. En kväll kommer jag kanske inte tänka det alls.
Livet händer. Men jag är här och jag är okej.
22/11 2024
Det ser ut som kloakvatten men det doftar ljuvligt av kardemumma, kanel och nejlika. Det ska bli glögg. Ja, vi får väl se om några veckor.
Om en timme, en dag, en vecka, en månad och ett år
Om en timme ska jag träffa min vän Gabriella på Ciro. Det blir bubbel och prat om allt som har hänt sedan vi sist sågs i slutet av juli. Jag vet att Gabriella har betat av såväl Bokmässan som en resa till Skottland.
Om en dag är jag mitt uppe i Saga- och fastermys här hemma. Golvet är täckt av bullsmulor och Saga turas om att ha alla gosedjur – Flat Eric, Yarny, Kalaskompis, Kiss (men absolut inte Bajs) och resten av gänget – i knät. Jag är förmodligen helt slut redan, men också jätteglad.
Om en vecka gör Sven och jag oss redo för cocktails på ADAMO och Monstrets tid på Stora Teatern. Det ska bli himla trevligt med en kulturell dejt.
Om en månad dricker jag hemgjord glögg (utan att spilla) i vår nya soffa (som vi ska ha tills vi dör). Jag ser fram emot en lugn jul med familjen och känner mig redo för ett nytt år, med allt vad det innebär.
Om ett år är Sven och jag på väg till stugan för att njuta av vintern. Jag har definitivt en tordyvel tatuerad på handleden och kanske har vi en hund vid namn Sixten i bagaget. Undra om det blir en tax eller jack russel terrier? Eller något helt annat. Kanske är det en kanin istället. Eller så är hunden en flaska vin. Kanske finns inte vin längre. Nåväl, livet är säkert precis som vanligt och samtidigt annorlunda. Hur går det ihop? Inte vet jag. Det bara känns så.
Vem har egentligen en aning om vad som händer ens om en timme? Om en minut ska jag åtminstone kissa. Förhoppningvis blir det på en toalett.
Om att vi inte ger julklappar och födelsedagspresenter till våra syskonbarn
Jag har ett syskonbarn och Sven har fyra – totalt fem tjejer i åldrarna 2-15 år. För några dagar sedan var vi bjudna på det sista födelsedagskalaset för 2024 och inom kort nalkas jul.
Sven och jag köper i princip inte en enda julklapp eller födelsedagspresent till syskonbarnen. Det har vi aldrig gjort. Hur sjutton tänker vi? Är vi världens sämsta fastermorbrorfarbror?
Det finns flera anledningar till att vi gör som vi gör. Vi kan börja med den anledning som är helt och hållet självisk.
1. Det är mödosamt arbete
Ingen av oss tycker att det är särskilt enkelt eller lustfyllt att köpa presenter. Det gäller alla sorters presenter, oavsett om de är ämnade för barn eller vuxna.
Att hux flux ramla över en riktigt bra grej och ge bort den som en överraskning är roligt. Att däremot behöva hitta en passande present inför en specifik händelse eller ett exakt datum är mest stressande.
Sven har lättare för att komma på saker att ge bort än vad jag har. Jag är närmast oduglig.
Således: att slippa jaga presenter gör mig till en lyckligare människa!
2. De får redan massor av presenter
Det är inte som att våra syskonbarn inte får paket. De får grejer från föräldrar, far- och morföräldrar och andra fastermostermorbrorfarbrorar.
Många gånger känns det nästan som att de (och även vi andra i rummet) badar i färgglatt inslagningspapper. Paketöppnandet förvandlas snabbt till ett febrigt kaos – ett paket till, ett till, ett till! Mer prylar och pinaler!
Således: ytterligare ett paket och därmed fler grejer behövs inte.
3. Vi vill skapa minnen ihop
Vi älskar våra syskonbarn jättemycket och vill självklart göra dem glada. Helst av allt vill vi spendera tid tillsammans.
Därför fokuserar på att vara närvarade. Istället för att stressa oss sönder och samman över vad vi ska köpa för prylar som de inte redan har, hittar vi på upplevelser och skapar minnen.
De saker vi gör är sällan kopplade till födelsedagar eller jul, utan sker i stunderna däremellan.
Som tradition har vi till exempel flera somrar i rad ordnat en skattjakt när Svens familj besöker oss i stugan. Trots att majoriteten av hans syskonbarn snarare är syskontonåringar numera ser de än så länge fram emot upptågen med barnslig förtjusning. Och det gör vi förstås också. Blir man någonsin för gammal för skattjakt?
Vi anordnar även biokvällar hemma i lägenheten, sitter oftast vid ”barnbordet” istället för med de vuxna när det är festligheter på gång, och under det senaste höstlovet tog vi med de tre äldsta tjejerna till stugan för mys framför brasan.
Mitt brorsbarn Saga är den yngsta i gänget och jag och hon träffas ofta flera gånger i veckan. I skrivande stund är det bara några dagar kvar till att Sven och jag ska hämta henne själva på förskolan för första gången. Det vankas lekplatsbesök, bullfika och invigning av den nya utklädningsskofferten.
Jag ser fram emot många sådana stunder tillsammans nu när hon växer upp och vågar vara ifrån sina föräldrar längre stunder. Hej och hå vad vi ska uppleva små och stora äventyr ihop!
4. Ingen vill utsättas för mina inslagningar
Om du trots allt tycker att jag ändå borde ge presenter till syskonbarnen kan jag presentera en sista anledning till att jag gör bäst i att låta bli:
Mina paketinslagningar kan vara de fulaste i världen. Det är anledning nog att aldrig någonsin köpa presenter. Men här ska jag tala för mig själv – Svens inslagningar är oklanderliga.
Summa summarum
Att vi inte överöser våra syskonbarn med paket verkar inte göra någon ledsen eller sur än så länge. Detta gäller både barnen och deras föräldrar (som har varit med i beslutet).
Tvärtom tror jag att vi berikar deras liv på många plan genom att vara väldigt närvarande. Men får väl se hur de summerar min och Svens insats i slutändan…
Jag ser fram emot att ha långa relationer med dem alla fem. Och när vi inte finns längre hoppas jag att de minns allt vi hittade på tillsammans istället för paketen de inte fick.