Det kommer en massa göttiga skräckfilmer i år. Åtminstone på pappret. Vi får se om de faktiskt levererar. Låt oss peppa tillsammans. Här är fem filmer som ligger och lurar i faggorna.

1. Hokum

2. Obsession

3. Backrooms

4. Undertone

5. Teenage Sex and Death at Camp Miasma

När du scrollar i dina flöden ser du vad alla andra har för saker. Små och stora saker. Tjusiga saker. Annorlunda saker. Onödiga saker. Användbara saker. Saker, saker, saker. Alla har så mycket saker, särskilt om man lägger allas saker i en enda hög. 

När du scrollar samlar du mentalt på saker som andra har och som du också vill ha. Du får känslan av att det är så många saker du inte har och kanske aldrig kommer att ha.

Saker tar ju plats. Och saker kostar. 

Sven tipsade mig nyligen om Barbara Iweins katalog. Under fyra års tid fotograferade, indexerade och klassificerade hon alla saker i sitt hem. 12,795 fotografier av 12,795 saker. Allt från växter och kläder till leksaker och kökspryttlar. I katalogen finns bland annat en röd doseringsask, en Barbiedockan utan huvud och det armbandsur hon fick av sin morfar.

Barbara har säkert också scrollat och sett andras saker i sina flöden – precis som du och jag. Men Barbara har framförallt sett sina egna saker. Sett dem riktigt ordentligt. Och jag tror vi alla behöver göra det ibland. Inte nödvändigtvis på samma nivå som Barbara, men åtminstone mer medvetet.

Stäng ner dina flöden med alla andras saker, ta en kopp kaffe (eller en balja te) och gå runt på hemmaplan en stund.

Betrakta dina saker. Det som bär minnen, framkallar känslor och ger idéer. Det du använder varje dag och det som bara står och dammar. Det du har köpt och det du har fått. Det du har gjort själv och det som någon annan har skapat. 

Ha en trevlig sakletarstund i ditt egna hem.

Vi behöver göra en kompletterande undersökning, står det i brevet från sjukhuset. Bilderna från min första mammografi var inte tillräckliga för att göra en säker bedömning.

Två veckor får jag vänta innan det är dags att göra den där kompletterande undersökningen. Det är inte möjligt att få en tidigare tid eftersom det är många bröst som ska fotograferas. Två veckor kan vara kort tid. Två veckor kan vara lång tid. Jag väntar och försöker att inte tänka på vad som skulle kunna gömma sig innanför hud och vävnad. Vill inte känna med fingrarna när jag står i duschen.

Sven följer med mig. Håller min hand. I stolen bredvid mig sitter en annan kvinna och väntar på sin undersökning. Kanske är den också kompletterande. Det rinner tårar ner för hennes kinder. För en sekund tänker jag att jag kanske borde ta hennes hand. Hon har ju inte med sig någon. Men jag kommer mig inte för och någon ropar mitt namn.

Det vänstra bröstet pressas mellan två glasskivor och fotograferas från tre olika vinklar. De har skymtat något. Okej, tänker jag och håller krampaktigt i mammografimaskinen. Okej, okej, okej.

Jag försöker att tänka på något annat. Tänk om någon hemskt olycka skulle hända som gör att jag blir lämnad ensam i rummet medan jag sitter fast med mitt bröst i maskinen. Skulle jag kunna slita mig loss? Bröstet sitter ju fast rätt hårt mellan glasskivorna.

I nästa rum ska de göra ett ultraljud. Jag ligger på britsen. En tår börjar rinna. Och sen en till. Det går liksom inte att inte tänka på vad som skulle kunna gömma sig innanför hud och vävnad längre.

Sven håller i min hand. Ultraljudsgivaren glider fram över gelén. Det är inte särskilt behagligt. Snart syns det där som de har skymtat. Förmodligen är det bara en vätskefylld cysta. Okej, okej, okej.

De sticker mig med en nål och tömmer cystan på gul vätska. Sven ser på skärmen hur den försvinner. Syns inte. Finns inte.

En vätskefylld cysta. Inte mer än så. Jag gråter av lättnad när vi går till bilen. Sven har köpt en glass till mig. Klockan är kvart i nio på morgonen.