Om mina bokomslag

Arkiv för upphittade anteckningar - Mjukpärm
Omslaget till boken Fickor av Sanna Lund

Det är drygt ett år sedan jag slog mig ner vid datorn för att skapa bokomslaget till Arkiv för upphittade anteckningar. Jag hade ingen aning om hur det skulle se ut. Inte en susning.

Skulle jag fotografera något själv? Kunde jag ha råd med en illustratör? Eller skulle jag kanske sätta samma ett montage av fria bilder..? Leka och experimentera i Photoshop? Klart att jag skulle det!

Jag befann mig plötsligt på Biodiversity Heritage Library – en gigantisk samling av gamla bilder, vilka numera är digitaliserade och även (i de flesta fall) Public Domain. Här fanns djur och växtlighet av alla dess slag. Massvis av material att plocka från för att skapa något unikt.

Public Domain (CC0 1.0) innebär att du får kopiera, ändra och publicera en bild fritt i både personligt och kommersiellt sammanhang – utan att be skaparen om lov. Det har helt enkelt gått så lång tid sedan bilden skapades att upphovsrätten numera har löpt ut.

Lager för lager till färdig omslagsbild

Nedan ser du hur mina omslag är uppbyggda i Photoshop. Låt oss börja med Arkiv för upphittade anteckningar.

Omslagsbilden består i grunden av fyra bildelement. Allt har mixats samman med hjälp av urklippsmasker och blandningslägen i Photoshop. Det behövdes inte en enda friläggning. Tur, eftersom det inte är min starka sida.

1. I en gammal bok med tecknade bilder av svampar fann jag detta organiska mönster. Det är som ett moln av mörker.
2. Jag införskaffade en enkel illustration av en arkivlåda, som jag tänkte modifiera för att få den att smälta in.
3. Ännu ett märkligt mönster från naturen. Med hjälp av en urklippsmask hamnade texturen enbart på lådformen, och inte över bakgrundsbilden.
4. Jag behövde plocka tillbaka lådans texturer igen. Framförallt för att det svarta hålet skulle synas. En kopia av bilden på lådan lades överst och blandades in med blandningsläget Mörkare färg.
5. I det sista steget fick arkivlådan en snygg finish tack vare en bild på wellpapp. Precis som tidigare användes en urklippsmask för att enbart påverka lådan. Blandningsläget Mörkare färg gjorde att texturen smälte in naturligt.

Pssst. Vill du lära dig Photoshop är våra kurser på Moderskeppet finemang. Mina kollegor är både underbara lärare och experter på alla verktyg. Så som lager, urklippsmasker och blandningslägen.

Vidare till novellan Fickor – en fristående historia i serien om arkivet för upphittade anteckningar. Arkivlådan fick bli det som tydligt binder samman de båda böckerna. Utöver lådan användes sex bildelement för att bygga upp omslagsbilden.

1. Ett tomt ark från en gammal bok som bakgrund.
2. Baksidan av ett vykort mixades in i bakgrundsbilden med blandningsläget Mörkare färg. Delar av kanten på vykortet maskades bort med en lagermask.
3. Ännu ett nött ark lades som ett lager i botten av omslagbilden. Tack vare blandningsläget Multiplicera smälte det in med resten av bakgrunden.
4. Lådan monterades på exakt samma plats som på Arkiv för upphittade anteckningar.
5. En bild av Förgätmigej lades som en textur på lådan med hjälp av en urklippsmask.
6. Jag behövde också här plocka tillbaka lite av lådans texturer. En kopia av bilden på lådan lades överst och blandades in med blandningsläget Mörkare färg.
7. Ett fotografi på en pappyta lades som en urklippsmask över lådformen, för snygg finish och för att råda bot på färgproblem.
8. Frilagda ben från en fågel var pricken över i. En låda med ben – varför inte?

Även novellerna i Arkiv för upphittade anteckningar har egna omslag. Alla är givetvis uppbyggda av vackra och många gånger märkliga bilder från Biodiversity Heritage Library.

Extra: Läs min artikel på Författarens verktyg om att hitta fotografier och illustrationer till din bok.

Konsten att sluta (även om du är nära slutet)

Om jag har tråkigt när jag läser en bok slutar jag att läsa. Om du har tråkigt när du läser detta inlägg ska du sluta att läsa. Det är det enda rätta. 

Om du inte måste slutföra en trist bok eller ett tradigt inlägg, varför plåga dig? Dagarna är redan fulla av måsten. Hitta inte på måsten som inte är måsten.

Det händer ju då och då att jag trots allt försöker för länge. I hopp om att det ska vända. I hopp om att målet ska vara värt den långdragna resan. Men det är aldrig för sent att sluta.

Du kan sluta även om det bara är ett ynka kapitel kvar. Du kan sluta även när du är nära slutet. Lägg din tid och energi på något annat.

Du kommer inte att tjäna på att gå i mål, bara för att gå i mål. Bara för att det ”ändå bara är ett kapitel kvar”. Du behöver inte sätta en bock. Du behöver inte bevisa något.

Nej, sluta.
Gå vidare.
Bättre sent än ännu senare.

En broderad rund tavla med texten "Sluta att göra det som tråkar dig för fan!"

Detta kan, som du säkert förstår, appliceras på mer än att läsa böcker eller inlägg. Att behärska konsten att sluta är lönsamt.

Det är ett av budorden i sällskapet Tordyveln flyger. Hur många budord som finns är jag osäker på. Det ger sig med tiden. 

Lycka till med dina slut och börjor.

Spridda tankar kring utgivningen av mina böcker

Det har gått drygt ett halvår sedan jag fick hem den första tryckningen av Arkiv för upphittade anteckningar – min första skönlitterära och tillika egenutgivna bok. Det har även gått drygt tre månader sedan jag fick hem den första tryckningen av Fickor.

Först nu börjar jag att landa i vad jag har åstadkommit. Jag tar en bok i varje hand och håller upp dem framför mig.

Har jag verkligen skapat allt det här med min hjärna? Hur kom jag på alla ord? Var fick jag historierna ifrån? Hur sydde jag ihop dem till en helhet?

Det har varit hårt arbete, men också en gnutta magi. Resan hittills har varit lärorik och rolig.

Jag har inte kommit i mål. Långt ifrån. Men jag börjar som sagt landa så smått. Och i och med det tar jag mig an att samla några utmaningar och konstateranden.

Utmaning: Skräck eller inte skräck, det är frågan

Hur kan jag marknadsföra böckerna som skräcklitteratur, utan att stämpla dem som enbart skräckinjagande?

Det går inte att inte sätta en genre på en bok. En läsare vill enkelt kunna sålla fram böcker inom en viss genre i sin jakt på nästa läsupplevelse.

Jag marknadsför båda böckerna som skräck, eftersom att det är det mest dominanta temat. Det medför dock reaktioner som denna:

Vad kul att du har gett ut en bok! Är det skräck? Nej, det vågar jag inte läsa.

Jag har hört det om och om igen. Det är frustrerande. Mina berättelser må ha skräcktoner, men de är inte genrelitteratur. Det finns mycket mer att uppleva utöver det som är skrämmande. Förutom skräck är det humor, mysterier och kärlek.

Till och med min bokälskande morfar, som inte alls läser skräck, har uppskattat dem. Men det har varit svårt att få andra icke-skräckläsare att faktiskt läsa, trots mina övertalningsförsök.

Detta är en utmaning som jag ännu inte vet hur jag ska hantera på bästa sätt. Jag tror det finns något för alla i historierna. Bara man utmanar sig.

Sitter du på något briljant tips kan du alltid maila mig. Jag är idel öra.

Konstaterande: En bok kan leva länge

Jag får påminna mig själv om detta ofta: en bok kan leva länge. Jag behöver inte stressa med marknadsföring och sälj för att smida medan boken är alldeles ny. Den är ju tidlös.

Den är inte en trollslända som dör efter en sommar, om jag inte gör den till en trollslända som dör efter en sommar.

Stora förlag och stora bokhandlar skyndar för att de ”måste” (klart att de inte måste, men så är systemet utformat). De plöjer in energi, utrymme och pengar på att pusha en ny bok hårt under en viss tid. Därefter ska den energin, det utrymmet och deras pengar läggas på ännu färskare böcker. Boken faller ner i rea-backarna och strax därefter faller den i glömska. Sorgligt, men ofta sant.

Eftersom jag ger ut, marknadsför och säljer själv, väljer jag också hur länge min bok ska leva. Jag behöver inte skynda, vilket är skönt eftersom att jag inte orkar eller har lust med att skynda. Jag kan ta god tid på mig och testa olika sätt och tillfällen att lyfta mina böcker.

Berättelserna ska få ett långt och lycklig liv. Ja, må de leva uti hundrade år!

Konstaterande: Belåten med min prisfilosofi

I de flesta butiker får du betala fullt pris för varje format som du köper av en bok. Vill du ha en berättelse både som e-bok och ljudbok får du betala två gånger. Vill du dessutom ha ett inbundet exemplar i din bokhylla får du betala en tredje gång.

Du får alltså betala igen och igen och igen för samma berättelse. Bara för att du ena dagen vill läsa boken i soffan och nästa dag lyssna på den medan du viker tvätt. Lite skevt.

Digitala exemplar av en bok är dessutom ofta DRM-skyddade (Digital Rights Management), vilket låser ner användandet av boken.

Jag tänkte till. Jag ville ha det annorlunda. Du betalar för berättelsen. Inte för formatet. Du får tillgång till alla format när du köper mina berättelser. Men du behöver betala för frakten om du vill ha ett fysiskt exemplar.

Det ska heller inte vara krångligt att ta del av innehållet digitalt. Därför har mina berättelser inget DRM-skydd.

Här är ett exempel på hur det ser ut när du köper Arkiv för upphittade anteckningar.

  • Min berättelse: 150 kr
  • Digitalt exemplar: 150 kr
  • Digitalt + fysiskt exemplar: 150 kr + 50 kr frakt = 200 kr

Jag tycker att det blev bra. Det sätter ett värde på berättelsen. Det är min prisfilosofi.

Utmaning: När är jag nöjd?

När är du nöjd? Sven ställde frågan till mig en eftermiddag, när jag hade gnällt lite över att inte ha sålt ännu fler böcker än vad jag har gjort.

Att ha dragit bokprojekten i mål och få hålla de fysiska böckerna i mina händer har varit målet. Att därefter hitta läsare som har velat köpa eller låna mina böcker, och även gillat dem, har jag tyckt varit en bonus.

Så har jag tänkt och känt. För det mesta. Ibland slår dock girigbuken till. Borde inte ännu fler vilja läsa? Borde jag inte sälja bättre? Jag skriver för min egen skull, men jag blir oerhört lycklig av att bli läst.

När är du nöjd? frågar Sven. Ja, när är jag det? Jag ska sätta mig ner i lugn och ro och skriva ner ett nöjdhetsmanifest. När är jag egentligen nöjd? På riktigt nöjd. Om jag inte är på det klara med det kommer jag alltid fortsätta att jaga. Jag kommer aldrig bli riktigt nöjd. Det vore tröttsamt.


Fler spridda funderingar och konstateranden kommer garanterat komma. Resan är långt ifrån slut. Det är det som är så härligt.

Tips: Läs artikeln Så gav jag ut min egen bok på Författarens verktyg. Jag berättar mer om min resa mot egenutgivning.

Novelltävling: Paranormal Romance – så gick det

Det var oktober. Det var skymning. Det var dags att kora vinnaren i den novelltävling som jag och några kollegor hade hängett oss åt under sommaren. En novelltävling i genren Paranormal Romance.

Jag hade trilskats med genren. Inte känt mig hemma. Men jag hade lovat mig själv att skriva en berättelse för min skull. En paranormal romans på mitt sätt. Leka. Ha roligt.

Jag visste att den inte skulle bli genretrogen. Jag visste att den skulle balansera på en tunn tråd. Men jag visste också att jag skulle ha en fin stund med berättelsen som jag valde att berätta. Och så blev det.

Jag vann inte tävlingen. Jag visste också att det skulle bli just så. Men jag vann en upplevelse. En utmaning. Och jag vann en ny historia som jag kom att tycka om. Två karaktärer jag kom att tänka ofta på.

Och den visa domaren Gabriella P Kjeilen gav mig ett utomordentligt fint omdöme som gör mig glad:

Originellt och vackert språk. Lite poetiskt. Även om det tog extra tankekraft att hänga med emellanåt så gillade jag att den var mystisk. Däremot kanske jag inte kände att det var paranormal romance. Paranormal absolut. Och det hintades ju lite om kärlek, eller var det kanske vänskap? Hur som en vackert skriven historia som inte avslöjade allt på en gång utan höll läsaren nyfiken och på tårna hela vägen igenom.

Läs novellen Den och Det. En paranormal romans, eller någonstans däromkring.

Jerff. I Tyskland är varelsen känd som Vielfraß och på engelska heter det Gulon.

Tredje gången gillt i podcasten Livet som författare

Innan sommaren tog fart pratade jag och Gabriella P Kjeilen om att ge ut sin berättelse på andra sätt än som en fysisk bok. Att se möjligheter med allt från nyhetsbrev och sociala medier till broschyrer och post-its. 

Allt du skriver behöver inte leda till en bok. Vilket format passar den berättelse du arbetar på just nu? En ganska intressant och rolig fråga att utforska.

Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.

Ps. I avsnittet nämner jag bland annat inspiratören Robin Sloan och hans projekt Year of the Meteor, där han skickade ut My Father the Druid, My Mother the Tree i formatet ovan.

Novelltävling: Paranormal Romance – avstämning

Jag har aldrig ”varit bra på genrer”. Jag har oerhört svårt att genrebestämma framförallt mina men också andras verk. Jag har ingen djupgående kunskap om vilka olika typer av genres och undergenres som finns. Jag vet inte var gränserna går mellan olika genrer. Och jag vet verkligen inte vilka spelregler som gäller för olika genrer.

Även om genrer såklart hjälper till när jag ska välja vad jag ska läsa härnäst – jag väljer ju alla gången en skräckberättelse framför en feel good-historia – upplever jag att de är begränsande när jag ska skriva.

Men jag har inte brytt mig så mycket om genrer egentligen. Fram till nu. Nu när jag ska skriva en berättelse inom genren paranormal romance.

Jag behöver göra research. Behöver förstå uppgiften och utmaningen. Kan inte skriva vad som helst och hur som helst. För då blir texten diskvalificerad. Således har jag rotat fram detta:

En paranormal romance blandar fantastik med realism. Berättelsen ska utspela sig i vår vardagliga värld, men i en parallell version där magi är en del av världen. Magin kan bestå i allt från vampyrer, varulvar och häxor till demoner och spöken. Ja till och med tidsresenärer och utomjordingar.

Sen ska romansen in i mixen. Och den romantiska relationen är en stor del av en paranormal romance. Den ska inte ha någon sketen biroll utan vara i fokus.

De allra flesta romance-berättelserna har tydligen också ett lyckligt slut. Utan ett lyckligt slut får jag enligt utsago trilskas med arga romance-älskare som kommer undra vad sjutton jag håller på med. Det vill jag inte. Inte nu när det är tävling.

Men det är här det skaver mellan mig och genrer: Regler. Skriv si men inte så. Och den allra svåra biten för mig nu: inte bara ska jag skriva om en romans. Den ska också sluta lyckligt.

Missförstå mig inte angående regler och begränsningar. Egentligen är de min bästa vän. I de allra flesta kreativa projekt jag tar mig an sätter jag upp vissa regler och begränsningar. Avgränsat skapande är bra för mig. Att hålla mig inom uttalade ramar. Så att inte uppgiften sväller och blir omöjlig.

Men. Det är klurigt när reglerna dikterar vad jag ska skriva om. Och kanske framförallt hur berättelsen ska berättas.

Ja det ska inte vara lätt alltid. Och klurigheter kan innebära nya upptäckter. Det kan uppstå häftiga grejer när det skaver och svider. När det gör lite ont.

Jag tar mig sakta framåt i min berättelse. Minst fem meningar om dagen. Och jag försöker skapa utrymme inom ramarna. Leka med genren utan att bryta den. Och nu är det blott några veckor kvar till att den ska vara klar. Jag återkommer.

Ps. Bilderna är tagna i The Sculptured House i skogarna utanför Karlstad, där jag (och Sven) bodde en natt under sommaren. Också där blev fem meningar skrivna innan vi somnade gott i loftsängen.

Novelltävling: Paranormal Romance

Det var sommaravslutning på jobbet. En ofattbar värmebölja i början av midsommarveckan. Och det var någongång mellan middagen och desserten som det blev beslutat.

Skoj gick över i allvar. Skratt och skämt drunknade allt eftersom i frågor och funderingar kring det som komma skulle. Hjärnor gick på högvarv när glassen lassades i skålar och snabbt vidare in i glupska munnar. Vi var nog lika delar entusiastiska och nervösa. Och jag kände av en lätt ångest som kom kravlande i magen.

Det vankades plötsligt novelltävling i genren paranormal romance. Max 50 000 (minst 10 000) tecken inklusive blanksteg skulle skrivas och lämnas in innan 1 september. Min kollega och tillika författaren Gabriella P Kjeilen utsågs självklart till domare. Hon kan genren som sin egen bakficka. Det skulle bli pris till vinnaren. Och givetvis ära och beröm. Så var beslutet.

Sanna Lund skriver

Att ge sig ut på hal is i sitt skrivande

Här sitter jag nu. Det är fortfarande värmebölja. Det är fortfarande midsommarvecka, även om självaste midsommarafton har kommit och gått. Jag är entusiastisk och nervös. Och har som sagt en lätt ångest.

Jag läste Twilight-serien när det begav sig. Jag kände mig på gränsen till för gammal. Det är den erfarenhet jag har av paranormal romance. Varken mer eller mindre.

När jag nu googlar genren möts jag av manliga tvättbrädor. Många av toppböckerna har detta motiv på omslaget. I olika vinklar och med olika avstånd till brädan. Det förkommer också en del vargar och månar. Färgen lila tycks vara populär.

Paranormal Romance
Från Most Read this Week på Goodreads.

Jag stänger datorlocket och låter den lätta ångesten kravla runt i maggropen ett tag. Hur ska det här gå?

Hur ska jag kunna skriva en berättelse inom en genre som är ganska långt ifrån mig och mitt vanliga skrivande? Jag är varken manlig tvättbräda eller lila. Det känns omöjligt. Men utmanande. Kan jag hitta en plats att trycka in mig på? Göra genren till min för en stund. Jo men visst. Det borde gå. Jag ska försöka.

Jag återkommer om mina trevande försök och upptäckter längs vägen. För jag tänker som alltid: Jag kommer lära mig något.

Fötter i skog

Jag är gäst i podcasten Livet som författare igen

Gabriella Kjeilen bjöd hem mig på bubbel och bulle (snart blir det tradition) samt en pratstund i podden Livet som författare. Jag fick chans att spinna vidare på förra gästavsnittet –  37 – Att skriva något litet varje dag – i 42 – Många skrivsunder små. 25 minuter av skratt och skrivande.

Vi pratade om att många bäckar små faktiskt blir till stor å. Ett säkert recept på framsteg i små som stora skrivprojekt således. Likaså att det finns en vinst i att umgås med din berättelse varje dag.

Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.

Ps. I avsnittet nämner jag boken Everybody Writes: Your Go-To Guide to Creating Ridiculously Good Content av Ann Handley.

Pps. Jag plockar också upp julkalendern 2019 som ett ypperligt exempel på dagligt skrivande.