Novelltävling: Paranormal Romance – avstämning

Jag har aldrig ”varit bra på genrer”. Jag har oerhört svårt att genrebestämma framförallt mina men också andras verk. Jag har ingen djupgående kunskap om vilka olika typer av genres och undergenres som finns. Jag vet inte var gränserna går mellan olika genrer. Och jag vet verkligen inte vilka spelregler som gäller för olika genrer.

Även om genrer såklart hjälper till när jag ska välja vad jag ska läsa härnäst – jag väljer ju alla gången en skräckberättelse framför en feel good-historia – upplever jag att de är begränsande när jag ska skriva.

Men jag har inte brytt mig så mycket om genrer egentligen. Fram till nu. Nu när jag ska skriva en berättelse inom genren paranormal romance.

Jag behöver göra research. Behöver förstå uppgiften och utmaningen. Kan inte skriva vad som helst och hur som helst. För då blir texten diskvalificerad. Således har jag rotat fram detta:

En paranormal romance blandar fantastik med realism. Berättelsen ska utspela sig i vår vardagliga värld, men i en parallell version där magi är en del av världen. Magin kan bestå i allt från vampyrer, varulvar och häxor till demoner och spöken. Ja till och med tidsresenärer och utomjordingar.

Sen ska romansen in i mixen. Och den romantiska relationen är en stor del av en paranormal romance. Den ska inte ha någon sketen biroll utan vara i fokus.

De allra flesta romance-berättelserna har tydligen också ett lyckligt slut. Utan ett lyckligt slut får jag enligt utsago trilskas med arga romance-älskare som kommer undra vad sjutton jag håller på med. Det vill jag inte. Inte nu när det är tävling.

Men det är här det skaver mellan mig och genrer: Regler. Skriv si men inte så. Och den allra svåra biten för mig nu: inte bara ska jag skriva om en romans. Den ska också sluta lyckligt.

Missförstå mig inte angående regler och begränsningar. Egentligen är de min bästa vän. I de allra flesta kreativa projekt jag tar mig an sätter jag upp vissa regler och begränsningar. Avgränsat skapande är bra för mig. Att hålla mig inom uttalade ramar. Så att inte uppgiften sväller och blir omöjlig.

Men. Det är klurigt när reglerna dikterar vad jag ska skriva om. Och kanske framförallt hur berättelsen ska berättas.

Ja det ska inte vara lätt alltid. Och klurigheter kan innebära nya upptäckter. Det kan uppstå häftiga grejer när det skaver och svider. När det gör lite ont.

Jag tar mig sakta framåt i min berättelse. Minst fem meningar om dagen. Och jag försöker skapa utrymme inom ramarna. Leka med genren utan att bryta den. Och nu är det blott några veckor kvar till att den ska vara klar. Jag återkommer.

Ps. Bilderna är tagna i The Sculptured House i skogarna utanför Karlstad, där jag (och Sven) bodde en natt under sommaren. Också där blev fem meningar skrivna innan vi somnade gott i loftsängen.

Novelltävling: Paranormal Romance

Det var sommaravslutning på jobbet. En ofattbar värmebölja i början av midsommarveckan. Och det var någongång mellan middagen och desserten som det blev beslutat.

Skoj gick över i allvar. Skratt och skämt drunknade allt eftersom i frågor och funderingar kring det som komma skulle. Hjärnor gick på högvarv när glassen lassades i skålar och snabbt vidare in i glupska munnar. Vi var nog lika delar entusiastiska och nervösa. Och jag kände av en lätt ångest som kom kravlande i magen.

Det vankades plötsligt novelltävling i genren paranormal romance. Max 50 000 (minst 10 000) tecken inklusive blanksteg skulle skrivas och lämnas in innan 1 september. Min kollega och tillika författaren Gabriella P Kjeilen utsågs självklart till domare. Hon kan genren som sin egen bakficka. Det skulle bli pris till vinnaren. Och givetvis ära och beröm. Så var beslutet.

Sanna Lund skriver

Att ge sig ut på hal is i sitt skrivande

Här sitter jag nu. Det är fortfarande värmebölja. Det är fortfarande midsommarvecka, även om självaste midsommarafton har kommit och gått. Jag är entusiastisk och nervös. Och har som sagt en lätt ångest.

Jag läste Twilight-serien när det begav sig. Jag kände mig på gränsen till för gammal. Det är den erfarenhet jag har av paranormal romance. Varken mer eller mindre.

När jag nu googlar genren möts jag av manliga tvättbrädor. Många av toppböckerna har detta motiv på omslaget. I olika vinklar och med olika avstånd till brädan. Det förkommer också en del vargar och månar. Färgen lila tycks vara populär.

Paranormal Romance
Från Most Read this Week på Goodreads.

Jag stänger datorlocket och låter den lätta ångesten kravla runt i maggropen ett tag. Hur ska det här gå?

Hur ska jag kunna skriva en berättelse inom en genre som är ganska långt ifrån mig och mitt vanliga skrivande? Jag är varken manlig tvättbräda eller lila. Det känns omöjligt. Men utmanande. Kan jag hitta en plats att trycka in mig på? Göra genren till min för en stund. Jo men visst. Det borde gå. Jag ska försöka.

Jag återkommer om mina trevande försök och upptäckter längs vägen. För jag tänker som alltid: Jag kommer lära mig något.

Fötter i skog

Jag är gäst i podcasten Livet som författare igen

Gabriella Kjeilen bjöd hem mig på bubbel och bulle (snart blir det tradition) samt en pratstund i podden Livet som författare. Jag fick chans att spinna vidare på förra gästavsnittet –  37 – Att skriva något litet varje dag – i 42 – Många skrivsunder små. 25 minuter av skratt och skrivande.

Vi pratade om att många bäckar små faktiskt blir till stor å. Ett säkert recept på framsteg i små som stora skrivprojekt således. Likaså att det finns en vinst i att umgås med din berättelse varje dag.

Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.

Ps. I avsnittet nämner jag boken Everybody Writes: Your Go-To Guide to Creating Ridiculously Good Content av Ann Handley.

Pps. Jag plockar också upp julkalendern 2019 som ett ypperligt exempel på dagligt skrivande.

Julkalendern 2019: Knaster

Allt var mycket enkelt. Jag skulle skriva fem meningar om dagen i 24 dagar. En julkalender som kom att handla om en flickas förehavanden timman innan julafton. Och om ett knaster i örat.

De fem meningarna skrevs kvällen innan i iPhonens anteckningar, layoutades i Adobe Spark Post och publicerades morgonen därefter i Stories på Instagram. En kvarts arbete varje dag.

Jag visste inte hur det skulle börja, fortsätta eller sluta. Men efter 24 dagar blev det ändå en kort historia. Du kan läsa den i sin helhet här nedan.


Nadja var en sån som la näsan i blöt, fick in en fot i dörrspringan och sällan lyssnade. Men om kvällen lugnade det där ner sig. Det var som om all energi gick åt under dagen. Kvällen gav tid för eftertanke och ibland ånger. Och just den här kvällen var dessutom en alldeles speciell kväll.

Det var kvällen före julafton. Klockan hade slagit 23:01 och hela huset sov trött och sött under bylsiga täcken. Men inte Nadja. Hon satt på sängkanten med klarvaken blick och spetsade öron. Någonting knastrade.

Ljudet kom inte från rummets många och trånga skrymslen. Inte heller från det stökiga och snöiga taket utanför fönstret. Det kom från hennes högra öra. Från någon plats inne i örats mörka gång dit fingret inte nådde.

Klockan tickade, farfar Folkes snarkningar lirkade sig in genom springorna mellan golvplanket och i örat lät det knaster, knaster.

Nadja tände den stora adventsstjärnan i fönstret. Det varma ljuset avslöjade katten Jamaren, döpt av den hårige kattuppfödaren och tillika grannen Terje Trulsson, som satt tyst och bligande i ett hörn. Han kom och gick som han ville och hade visst återvänt hem igen efter 33 dagar av frånvaro.

Nadja tassade upp över det knarrande golvet och lockade med sin mjukaste röst. Till svar fick hon ett fräsande.

Det var märkligt och ytterst olikt den gamle Jamaren. Inne i örat knastrade något återigen till, katten slirade iväg ner för trappan och ute i skogen drog sig saker och ting djupare in i sina hålor.

Nadja tog på sig sin morgonrock och de tjockaste sockor hon ägde. Den senaste månadens milda gråväder hade plötsligt bytts ut mot bister vinterkyla. Efterlängtat men chockartat för det höga och sneda huset, där värmen fick kämpa för att nå allas krypin.

Ute i trapphuset var det tyst sånär som på ett och annat knak från väggar och tak. Jamaren var spårlöst försvunnen och redan på det tredje trappsteget höll Nadja på att trampa på en av lillebror Stickans många mackapärer. Den skrek till av förfäran och hytte med näven.

Nadja hyschade och fortsatte ner för den skraltiga trappan med sina 112 steg. Då och då hickade det svaga ljuset från vägglamporna till och lämnade henne i mörker. Nadja var inte mörkrädd men det var något obehagligt i görningen.

Hon smög ljudlöst förbi farfar Folkes dörr och aktade sig noga för hans fälla. Farfar Folke var en gammal björnjägare och det där satt fortfarande i. Varje kväll gnisslade det när han spände upp det rostiga och sylvassa åbäket. Farfar Folke själv hade bara ett ben vilket inte behövde någon vidare förklaring.

Nadja kände hur baken och låren ömmade. Stickan och hon hade åkt kälke från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Moster Rakel hade suttit bredvid backen med sin täljkniv och en stor termos med varm och kryddig choklad. Under henne hade högen med flis vuxit i rasande fart och snart hade hon karvat fram nya schackpjäser till juldagens långdragna spel.

Förutom baken och låren kändes även Nadjas käke oangenäm denna sena afton vid klockslaget 23:11. Den stramade och var stel ända från örat och nedåt. Hon gapade och masserade utan resultat.

Efter några trippande steg stod hon framför Stickans gröna dörr. På handtaget hängde en konstig manick som surrade och snurrade monotont och vakande. Nadja viskade det hemliga ordet (Öfsadrôp) och kunde strax speja in i det blinkande rummet.

Hennes lillebror sov tungt under en vedervärdig julbelysning. På nattduksbordet stod tre tomma äggtoddyglas, under hans säng kikade flertalet hopakok av skrot och skrammel fram med sömniga ögon och utanför fönstret skymtade hon Jamaren som strök förbi.

Knaster, knaster. Nadja kände kyla. Och plötsligt ångrade hon något. Vad hon ångrade visste hon inte ännu. Men det var något gjort som borde ha varit ogjort.

I sängen skrattade Stickan till i sömnen och bakom sig hörde Nadja ett knäckande nedifrån trappan. Hon lät dörren gå igen och lämnade sin lillebror med nattens drömäventyr.

En doft av nejlika och nöt nådde hennes känsliga näsa medan hon fortsatte sin nedstigning. Hon satt i den lilla nischen bredvid trappans sjuttioåttonde steg. Mormor Maija Mirja Mervi Määttä var knappt 1,5 meter lång som ung, och i takt med åldern hade hon krympt ihop ännu mer och fått en rejäl kutrygg. Hur hon kunde tråckla sig upp och in i nischen var för alla ett mysterium, men den var som gjuten för hennes lilla kropp.

Där satt hon nu och knäckte nötter med utsikt genom fönstret mittemot. ”Se on kylmä Nadja, mutta kaunis.”

Nadja blickade ut i vinternatten och såg hur gnistrande ljus rörde sig fram genom skogen. ”Irrblossen är oroliga i natt”, mumlade Mormor Maija och strök den spinnande Jamaren som låg i hennes knä. Katten såg på Nadja med mörka intetsägande ögon.

Knaster, knaster lät det i örat och hon kände hur käken högg och stelnade till. Mormor Maijas ögon vidgades och flertalet svordomar sköljde ur hennes mun. ”Kära barn, vad har du gjort!”. Fortare än kvickt var mormor Maija ute ur nischen. I hennes valkiga gamla händer hade hon sin förstoringskikare, som Stickan hade satt ihop av nedfallet himlabråte. Hon höll Nadja i ett fast grepp medan hon sökte i örats trånga håla. Klockan nådde 23:17 och nu var det visst bråttom.

Hux flux var Nadja på väg ner för trappans alla steg sittandes på mormor Maijas kutiga rygg. De flög förbi Nadjas pappa som gick i sömnen iklädd endast en stickad tröja. Som tur var var den lång och det berodde på att Nadjas mamma suttit och dagdrömt vid brasan medan hon stickat.

”Nadja, din dummer, nu har du allt satt dig själv i en oerhört tråkig sits”, morrade mormor. ”Gå och bli med livsfarliga knasterknytt i örat!”.

Nadja teg och försjönk i virrande tankar. Knasterknytt? Det där som var gjort och som borde varit ogjort trängde fram inne i huvudet. Medan hon långsamt mindes den förmanande ramsan knastrade det länge och väl i örat och hennes syn började grumla.

Hör du. Knaster, knaster. Stör du. Knaster, knaster. Dör du.

Mormor Maija, som nu nått botten av trappan, ställde ner Nadja framför det stora spegeln i hallen. Nadja lutade sig mycket nära för att blicka in i sig själv, medan mormor Maija redan var inne i köket och härjade i lådor och skåp.

Det högra ögat var täckt av ett tunt lager frost. Hon drog håret åt sidan för att undersöka sitt öra. Rörelsen gjorde att hennes spröda öronsnibb bröts av och föll ned i trasmattans mjuka tyger. Nadja hade velat skrika men ut kom bara ett hest rosslande och ett vitt rökmoln.

”Kiire Nadja, vi har ingen tid att förlora”, gormade mormor Maija och tittade ut genom en glugg i väggen. I mungipan hängde hennes pipa vilken hon nu puffade på med en obeskrivlig frenesi.

Nadja kunde inte annat än att hasa sig in i köket och lämnade örsnibben till Stickans glupska maskiner som kröp fram ur farfarsklockan. ”Lägg dig!”, kommenderade mormor Maija och pekade mot kökssoffan.

Nadja sjönk ner på sofflocket och mormor Maija drog fram en liten plåtburk ur en ficka i kjolen. ”Tre gallstenar från farfar Folke”, sa hon och plockade upp små knotiga ting ur plåtburken. Hon lade dem i en mortel tillsammans med nejlika från bröstfickan, fem torkade blad som hängde från spiselkransen, några andra udda ting från här och där och till sist en skopa hett vatten. Sen gnodde hon med morteln medan röken från pipan bolmade.

Väggklockan över spisen tycktes skena mot julafton och Nadja kände hur tungan började bli kall och hård. Hon var 11 år och 3 dagar gammal och osäker på om hon skulle bli mer än så.

”Säg mig, var hörde du och var störde du?”, frågade mormor Maija. En tår föll från Nadjas frostiga öga.

Det hade varit på väg hem från backen. I ett grunt potthål hade gårdagens regn fryst till ett sirligt och vackert mönster. Det hade knastrat så ljuvligt och Nadjas galosch hade tyckts leva sitt eget liv. Den hade stampat träffsäkert för att spräcka isen och hon hade lyssnat till krasandet under sulan. Kanske hade hon hunnit se några svarta skuggor kila in under byxbenet. Det var svårt att riktigt veta, men förmodligen var det väl så. Att det hon hört och stört var knasterknytt som höll på att slå sig till ro inför det långa vintern.

Mormor Maija inväntade inget svar utan stod nu hukad över henne med en tratt och en tång. ”Det kommer svida och skära”, förklarade hon barskt, men Nadja hade börjat driva iväg och brydde sig allt mindre. Snoret hade frusit till tappar i näsan och håret hade gått från svart till vitt. Tratten sattes i örat och en varm vätska rann ner i mörkret. Det bubblade och pyste något förfärligt och lamporna i köket tycktes tappa allt sitt ljus. Efter ett evigt tickande var klockan 23:56 och ett ylande steg i rummet.

Det kändes som om Nadjas huvud skulle explodera i tusen snökristaller. Mormor Maijas ansikte var som en skrynklig trasa av oro. Och Jamaren, som satt i gluggen i väggen, hade en klädsam fundersam min.

Ut ur Nadjas högra öra kröp och kravlade vassa och våldsamma varelser som skar och skrek. Mormor Maija nöp tag i dem med tången, men hennes händer orkade inte hålla så hårt som hon borde.

Medan Nadja sjönk ihop i snyft och ynkligt gnäll på sofflocket föll sju livsfarliga knasterknytt ner på golvet. Jamaren tog ett språng ut i luften, fångade knytten i sin gapande mun och försvann genom ett av sina hemliga kryphål. Han sprang ut i den krispiga julaftonsnatten och sågs aldrig mer igen.

Mormor Maija såg för en stund allvarsam ut, innan hon sprack upp i ett varmt leende. ”Nu så Nadja, nu tjuvstartar vi på kålrotslådan och skyller allt på din sömngångare till far om någon börjar bråka om det.”


Hör du. Knaster, knaster. Stör du. Knaster, knaster. Dör du.

Jag är gäst i podcasten Livet som författare

Varför skriver jag något kort (nästan) varje dag? Och vad sjutton är #dagensfiktion för något?

Det och mycket mer får du svar på om du lyssnar på avsnitt 37 – Att skriva något litet varje dag i podcasten Livet som författare där jag gästar! Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.

Jag bjöd hem författaren och poddaren Gabriella Kjeilen till min soffa och dukade fram bubbel och bullar – en oslagbar kombo! Det är 23 minuter av mys, inspiration och en utmaning till dig att skriva dina egna dagens fiktion-texter.

Ps. I podden nämner jag Austin Kleons böcker. De finner du här. De två första finns översatta till svenska i de flesta bokhandlar.

Pps. Jag berättar också om sommarskrivprojektet jag hade med min bror. Läs mer om det här.

Mystiska, mörka och medryckande berättelser och radiodraman i din poddmaskin

Nykläckta grodor kravlar över grusvägen och jag hoppar mekaniskt mellan dem. Solen värmer axlarna. Vinden drar genom kalufsen.

Det är sommar. Och medan jag försöker undvika grodmos under sulorna lyssnar jag på podd. Ännu en säsong av The No Sleep Podcast fyller öronen. Timmar av tugg. Timmar av rugg.

Men det finns mer. Fler mystiska, mörka och medryckande berättelser att uppslukas av. Till morgonkaffet på altanen, till efter lunchen-luren på gräsmattan eller till jordgubbarna i gräddmjölk innan läggdags. Radiodraman som briljerar. Var så god. Sex tips kommer lastade.

The Big Loop

The Big Loop

En eftertänksam antologi om säregna och många gånger utomjordiska händelser. Mina personliga favoritavsnitt är You och The Fugue. Båda utspelar dig i den oändliga rymden. Alla drar ner tempot. Så lyssna i lugn och ro.

The Last Movie

The Last Movie

Nic Silver, känd från podcasten Tanis, och hans vän MK rotar i historien kring en film. En ruggig film som du kanske inte borde se. I varje fall inte om du är rädd om dig själv. Men nyfikenheten har ju en förmåga att ta över. Eller hur?

Homecominng

Homecoming

Thrillerpodcasten som sedermera blev en kritikerrosad tv-serie med Julia Roberts i huvudrollen. Traumaterapeuten Heidi Bergman kommer nära en av sina patienter – en krigsveteran. Inget är som det verkar. Med något eller någon.

P3 Serie

P3 Serie

Välproducerad poddfiktion på svenska. Varje säsong skildrar en ny berättelse i åtta avsnitt. Favoriterna hittills är den spökliga De dödas röster av Sara Bergmark Elfgren samt klaustrofobiska Tunnlarna av Jerker Virdborg.

The Polybius Conspiracy

En svart arkadmaskin från 80-talet. I hörnet av en myllrande spelhall. Har du sett den? Polybius. Legendarisk och mytomspunnen. Omskriven och diskuterad. Vad tror du? Vad tror Bobby?

Sandra

Sandra

”Sandra, I wan’t to know about birds”. Sandra är en AI (likt verklighetens Alexa från Amazon). Hon används flitigt för att få svar på frågor. Stora som små. Men Sandra är en AI som kanske inte riktigt… är en AI. Egentligen.

The Big Loop på en iPhone

Ps. Fler tips hittar du i ett tidigare inlägg. Allt från The Black Tapes till Limetown. Har du ett tips till mig? Dela gärna. Det kommer fler stunder för poddar. Många.

Skrivdatten

Kommer du ihåg när du som barn ritade vikgubbar tillsammans med din kompis?

Du började med att rita ett huvud på ett pappersark. Din kompis fick inte titta. När du var klar vek du pappret så att huvudet gömdes och endast halslinjerna syntes. Din kompis tog över. Ritade överkroppen. Kanske en arm, kanske tre. Avslutade någonstans vid midjan och vek sedan bort sin del. Du fortsatte.

När ni var klara vecklades pappret ut. Där var ert gemensamma verk. En salig blandning av kroppsdelar som bildade en skev helhet.

På något vis hade ni fått ihop en gubbe. Den var unik. Kommer du ihåg?

Skriv en berättelse med en vän

Jag har ritat många vikgubbar. Men det var länge sedan nu. Men minnet av dem gav mig en idé. En morgon skickade jag iväg ett meddelande.

– Hej lillebror. Vill du göra en sommarskrivgrej tillsammans med mig?

Det ville han. Vi kan kalla den här sommarskrivgrejen för skrivdatten. Det är som en lek. Reglerna var enkla.

Vi skulle skriva en berättelse ihop. Fem meningar var, varannan dag under tre veckor.

Vi fick inte tjuvkika i dokumentet under den andres dag. Det gav skrivro till den ena och spänning till den andra.

Vad skulle det stå nästa gång jag öppnade dokumentet? Skulle Victor ha förstått var jag var på väg med det jag nyss skrivit, eller skulle han tvärtom ha tagit berättelsen i en ny riktning?

Nedan följer den text vi skrev under tre varma veckor i juli. Jag skulle kunna avslöja vem av oss som började. Och då skulle du kunna räkna ut vem av oss som skrev vad. Men det har ingen betydelse. Det viktiga är upplevelsen. Den rekommenderar jag.

Det var en upplyftande sorts skrivövning där jag fick skriva lite men ofta, samt släppa kontrollen och ha kul med en text. Det fick ju bli vad det blev. Och så här blev det.


En spökhistoria

Av Sanna Lund och Victor Lund

Manfred lyfte kikaren till ögonen och kisade. Det var som han hade trott: på den gamla bojen ute i sjön växte rallarrosor. Och mossa. Det såg både vackert och olustigt ut. Han spottade ut snusen i vattenbrynet och vände tillbaka till huset.

Väl hemma sparkade han av sig skorna i hallen och gick med vana steg in i köket för att sätta på vattenkokaren. Den lilla glasburken med te stod redan framme på bänken. Grönt chai te som luktade hö och sensommar. En doft som brukade få Manfred att slappna av, men inte ikväll. Det var inte så här det skulle bli.

Han suckade utan att någon hörde, slog näven i bänken utan att någon blev rädd och grät tyst utan att någon tröstade. Ånga steg upp mot taket och det knäppte i elkontakten.

På golvet nedanför fönstret stod en skål med hundmat orörd. Två feta flugor satt stilla och åt. Det luktade unket. Egentligen borde han slänga maten i komposten men det var svårt att hitta fokus.

Sårskorpan i skalpen kliade något helvetiskt. Han måste få det att sluta. Blod och smuts blandade sig med det tunna håret medan de nerbitna naglarna grävde i hårbotten. En känsla av tillfredsställelse infann sig.

Någonstans i huset hördes fotsteg över knarrande golvplank och mjuka mattor. Var hon i städartagen? Hade han släppt ut Karo? Snart blev det tyst igen och Manfred blundade.

När han slog upp ögonen var det mörkt och en av de feta flugorna satt på hans handrygg. Han viftade irriterat bort den och tittade på det nötta armbandsuret. Timvisaren stod på elva. Han måste ha slumrat till.

Manfred tog spjärn mot köksbordet och reste sig på stumma ben för att gå ner i källaren. Hade han verkligen släppt ut henne?

Utanför fönstret guppade den gamla bojen upp och ner i de få små vågorna. Lite närmare nu. Lite mindre vacker och lite mer olustig i det dunkla vattnet. En snigel hade tagit sig över tröskeln och lämnat ett slemspår på golvet.

Något krafsade i väggen mellan köket och hallen. Klor mot trä. Flitiga möss som arbetade i husets trånga vrår. Ett välbekant ljud som aldrig tycktes tystna.

Han vred om låset till källaren och öppnade försiktigt dörren på glänt. Det var becksvart och luktade jord. Bakom honom stängdes dörren till köket. Såret kliade och Manfred stoppade in en prilla under läppen som var torr och sprucken.

Trappan ned var rejäl och stadig. Byggd av hans far. Han behövde inte tända lyset, som ändå inte hade fungerat om han hade försökt, utan kände sig vant fram med händerna. Hur många timmar hade han egentligen spenderat här nere. Hundratals? Tusentals? Det spelade ingen roll, för det fanns så mycket att göra. Mästerverket var nästan färdigt.

Mästerverket? Manfred stannade upp i mörkret. Han kände inte igen sina egna tankar. De kröp runt där innanför lager av ny och gammal hud, kött och senor, hinnor och hålor. Han petade i såret och tycktes fastna med nageln.

Återigen kände Manfred tårarna bränna mot kinderna. Varför kunde han inte bli fri? Allt oftare fann han sig själv i källaren, arbetande med händer som inte var hans. Något var mycket fel. Paniken svällde i bröstet.

Ovanför honom gnällde dörren på sina gångjärn. Ögon stirrade på honom. En gapande mun andades lätta och visslande andetag. En torr tunga slickade dörrkarmen. Han såg det inte, men han hörde och kände allt som försiggick bakom honom. Han försökte samla kraft för att vända sig om, men det gick inte. Varje cell i hans kropp skrek att han borde springa. Nedåt. Bort från den sjuka varelsen. Bort från henne.

Någonstans i mörkret gnydde Karo. Karo? Vad gjorde hon här nere?

Ett släpande ljud över det smutsiga golvet, en tunga över det översta trappsteget och regn som föll över plåttaket. Manfred tänkte på Katrin som drack stora klunkar rödvin från en bag in box.

De hade bråkat kvällen innan, som så många gånger förr. Och i takt med att vinglasen fyllts på hade stämningen hårdnat. Katrin hade velat göra sig av med Karo. Något som Manfred aldrig kunde acceptera. Ingen var viktigare än Karo.

Katrin hade satt i halsen. Rödvinet hade skvätt i hans ansikte och runnit ner för hennes haka. Och sen hade det röda blivit så tjockt och mycket över hela bröstet.

Igår… eller förra sommaren? Det var inte så lätt att veta och hans huvud bankade så hårt.

Med två stora kliv avverkade han de sista trappstegen och styrde mot arbetsbänken längst in i källaren. Där, ovanför den tjocka bänkskivan, hängde den silverfärgade ficklampan. Gnyet från Karo hade tystnat och han kunde inte se henne i det dunkla rummet. Lukten av jord växte sig starkare. Var det redan för sent?

Bakom honom sopade tunga fötter golvets smuts som samlade sig i hudens tjocka valkar och skåror. Medan han lyfte ner ficklampan kände han naggade naglar trippa längs med hans bara axlar. Hade han ingen tröja på sig? Han kände med handen längs med magen som hängde över linningen på jeansen som en tom säck medan hon kravlade sig upp på hans rygg. Hudar som gneds mor varandra och en tunga som lekte i hans sår på huvudet.

Med en svepande rörelse vände sig Manfred om. Ficklampan i högsta hugg. Men det var ingen bakom honom. Fumlandes hittade han den svarta plastknappen och en ljuskägla träffade väggen. Där, i ett hörn till vänster om trappan, såg han ett spår av köttslamsor och blod.

Han borde ta tag i den där röran någon dag. Katrin skulle inte göra det. Var var Katrin?

Karo gnydde nere på golvet och slickade hans tår. Manfred lät ljuskäglan leka över den tilltufsade kroppen utan bakben och petade sig fundersamt i såret.

När han stod där och tittade på det söndertrasade bakpartiet kom minnena tillbaka. Gevärskolvens stumma slag mot huvudet, skottet nerifrån källaren och Katrin som släpade Manfreds lealösa kropp till den förgrävda graven i trädgården.

Utanför hördes en bil köra in på uppfarten. Hon var hemma.

Vik-gubbe
Vikgubbar. Sommaren 2018. Av lillebror och mig.

Mystiska, mörka och medryckande berättelser och radiodraman i din poddmaskin

Jag vaknar upp i svettiga lakan. Stirrar i taket och tycker mig se hur någonting växer där uppe. Ett stort näste i vilket någon bor. Min kropp är som förlamad och jag försöker blinka bort synen, men det där i taket försvinner inte. Det försvinner inte förrän jag har sträck ut min hand och väckt han som sover bredvid mig.

Flera nätter med liknande upplevelser har föregått denna, och flera följer. Svettiga lakan. Otäcka drömmar som sipprar in i verkligheten. Jag gnyr tills jag vaknar av mina egna läten. Han som sover bredvid mumlar något om att jag måste sluta lyssna på den där podcasten innan läggdags.

Han menar The No Sleep Podcast. Jag hör förstås inte på det örat, utan gräver mig djupare ner i arkivet. Kväll efter kväll.

Min fascination för vad som kan åstadkommas med röster och ljud växer och jag börjar söka efter nya upplevelser för örat. Och den som söker ska finna. Ganska snart uppenbarar sig en skatt.

Det växer så det knakar bland horror- och sci-fi-poddarna. Utforskandet av fiktion i poddformat började för många år sedan, men för mig har fenomenet nyss uppenbarat sig.

Här är några serier som jag rekommenderar. Serier som väcker den kalla kåren utmed ryggraden likväl som nyfikenheten. Serier som lyckas ställa det verkliga mot det overkliga. Vad är egentligen fiktion och vad är hämtat ur historien och nutiden? Vem är på riktigt och vem är på låtsas?

The Black Tapes Podcast

The Black Tapes

Journalisten Alex Reagan kommer i kontakt med den gåtfulle Dr Richard Strand: en spökjägare som inte tror på spöken men som har en mörk samling VHS-band i sin bokhylla.

Rabbits

Rabbits

Carly Parkers vän Yumiko försvinner under mystiska omständigheter. Spåren leder Carly djupt ner i ett kaninhål. Till ett uråldrigt spel kallat Rabbits.

The Message

The Message

Vad betyder det? För 70 år sedan mottogs ett meddelande från yttre rymden och Cypher-teamet har fått i uppdrag att försöka avkoda det. Nicky Tomalin följer arbetet och sänder ut händelserna till omvärlden.

Tanis

Tanis

Vad är Tanis? I samma universum som Alex Reagan från The Black Tapes finns hennes producent Nic Silver. Nic söker sanningen kring myten om Tanis – kanske det allra sista mysteriet i internetåldern?

Limetown

Limetown

Var tog de vägen? För drygt 10 år sedan försvann 300 människor från det lilla samhället Limetown. Lia Haddock gräver i vad som vad som sedan hände och varför.

Lif-e af/ter

Lif-e.af/ter

Är du kvar? När du dör lever din röst vidare i den digitala världen. Något som FBI-agenten Ross får uppleva när han en dag kontaktas av sin fru Charlie, död sedan 8 månader tillbaka.