Mystiska, mörka och medryckande berättelser och radiodraman i din poddmaskin

Nykläckta grodor kravlar över grusvägen och jag hoppar mekaniskt mellan dem. Solen värmer axlarna. Vinden drar genom kalufsen.

Det är sommar. Och medan jag försöker undvika grodmos under sulorna lyssnar jag på podd. Ännu en säsong av The No Sleep Podcast fyller öronen. Timmar av tugg. Timmar av rugg.

Men det finns mer. Fler mystiska, mörka och medryckande berättelser att uppslukas av. Till morgonkaffet på altanen, till efter lunchen-luren på gräsmattan eller till jordgubbarna i gräddmjölk innan läggdags. Radiodraman som briljerar. Var så god. Sex tips kommer lastade.

The Big Loop

The Big Loop

En eftertänksam antologi om säregna och många gånger utomjordiska händelser. Mina personliga favoritavsnitt är You och The Fugue. Båda utspelar dig i den oändliga rymden. Alla drar ner tempot. Så lyssna i lugn och ro.

The Last Movie

The Last Movie

Nic Silver, känd från podcasten Tanis, och hans vän MK rotar i historien kring en film. En ruggig film som du kanske inte borde se. I varje fall inte om du är rädd om dig själv. Men nyfikenheten har ju en förmåga att ta över. Eller hur?

Homecominng

Homecoming

Thrillerpodcasten som sedermera blev en kritikerrosad tv-serie med Julia Roberts i huvudrollen. Traumaterapeuten Heidi Bergman kommer nära en av sina patienter – en krigsveteran. Inget är som det verkar. Med något eller någon.

P3 Serie

P3 Serie

Välproducerad poddfiktion på svenska. Varje säsong skildrar en ny berättelse i åtta avsnitt. Favoriterna hittills är den spökliga De dödas röster av Sara Bergmark Elfgren samt klaustrofobiska Tunnlarna av Jerker Virdborg.

The Polybius Conspiracy

En svart arkadmaskin från 80-talet. I hörnet av en myllrande spelhall. Har du sett den? Polybius. Legendarisk och mytomspunnen. Omskriven och diskuterad. Vad tror du? Vad tror Bobby?

Sandra

Sandra

”Sandra, I wan’t to know about birds”. Sandra är en AI (likt verklighetens Alexa från Amazon). Hon används flitigt för att få svar på frågor. Stora som små. Men Sandra är en AI som kanske inte riktigt… är en AI. Egentligen.

The Big Loop på en iPhone

Ps. Fler tips hittar du i ett tidigare inlägg. Allt från The Black Tapes till Limetown. Har du ett tips till mig? Dela gärna. Det kommer fler stunder för poddar. Många.

Skrivdatten

Kommer du ihåg när du som barn ritade vikgubbar tillsammans med din kompis?

Du började med att rita ett huvud på ett pappersark. Din kompis fick inte titta. När du var klar vek du pappret så att huvudet gömdes och endast halslinjerna syntes. Din kompis tog över. Ritade överkroppen. Kanske en arm, kanske tre. Avslutade någonstans vid midjan och vek sedan bort sin del. Du fortsatte.

När ni var klara vecklades pappret ut. Där var ert gemensamma verk. En salig blandning av kroppsdelar som bildade en skev helhet.

På något vis hade ni fått ihop en gubbe. Den var unik. Kommer du ihåg?

Skriv en berättelse med en vän

Jag har ritat många vikgubbar. Men det var länge sedan nu. Men minnet av dem gav mig en idé. En morgon skickade jag iväg ett meddelande.

– Hej lillebror. Vill du göra en sommarskrivgrej tillsammans med mig?

Det ville han. Vi kan kalla den här sommarskrivgrejen för skrivdatten. Det är som en lek. Reglerna var enkla.

Vi skulle skriva en berättelse ihop. Fem meningar var, varannan dag under tre veckor.

Vi fick inte tjuvkika i dokumentet under den andres dag. Det gav skrivro till den ena och spänning till den andra.

Vad skulle det stå nästa gång jag öppnade dokumentet? Skulle Victor ha förstått var jag var på väg med det jag nyss skrivit, eller skulle han tvärtom ha tagit berättelsen i en ny riktning?

Nedan följer den text vi skrev under tre varma veckor i juli. Jag skulle kunna avslöja vem av oss som började. Och då skulle du kunna räkna ut vem av oss som skrev vad. Men det har ingen betydelse. Det viktiga är upplevelsen. Den rekommenderar jag.

Det var en upplyftande sorts skrivövning där jag fick skriva lite men ofta, samt släppa kontrollen och ha kul med en text. Det fick ju bli vad det blev. Och så här blev det.


En spökhistoria

Av Sanna Lund och Victor Lund

Manfred lyfte kikaren till ögonen och kisade. Det var som han hade trott: på den gamla bojen ute i sjön växte rallarrosor. Och mossa. Det såg både vackert och olustigt ut. Han spottade ut snusen i vattenbrynet och vände tillbaka till huset.

Väl hemma sparkade han av sig skorna i hallen och gick med vana steg in i köket för att sätta på vattenkokaren. Den lilla glasburken med te stod redan framme på bänken. Grönt chai te som luktade hö och sensommar. En doft som brukade få Manfred att slappna av, men inte ikväll. Det var inte så här det skulle bli.

Han suckade utan att någon hörde, slog näven i bänken utan att någon blev rädd och grät tyst utan att någon tröstade. Ånga steg upp mot taket och det knäppte i elkontakten.

På golvet nedanför fönstret stod en skål med hundmat orörd. Två feta flugor satt stilla och åt. Det luktade unket. Egentligen borde han slänga maten i komposten men det var svårt att hitta fokus.

Sårskorpan i skalpen kliade något helvetiskt. Han måste få det att sluta. Blod och smuts blandade sig med det tunna håret medan de nerbitna naglarna grävde i hårbotten. En känsla av tillfredsställelse infann sig.

Någonstans i huset hördes fotsteg över knarrande golvplank och mjuka mattor. Var hon i städartagen? Hade han släppt ut Karo? Snart blev det tyst igen och Manfred blundade.

När han slog upp ögonen var det mörkt och en av de feta flugorna satt på hans handrygg. Han viftade irriterat bort den och tittade på det nötta armbandsuret. Timvisaren stod på elva. Han måste ha slumrat till.

Manfred tog spjärn mot köksbordet och reste sig på stumma ben för att gå ner i källaren. Hade han verkligen släppt ut henne?

Utanför fönstret guppade den gamla bojen upp och ner i de få små vågorna. Lite närmare nu. Lite mindre vacker och lite mer olustig i det dunkla vattnet. En snigel hade tagit sig över tröskeln och lämnat ett slemspår på golvet.

Något krafsade i väggen mellan köket och hallen. Klor mot trä. Flitiga möss som arbetade i husets trånga vrår. Ett välbekant ljud som aldrig tycktes tystna.

Han vred om låset till källaren och öppnade försiktigt dörren på glänt. Det var becksvart och luktade jord. Bakom honom stängdes dörren till köket. Såret kliade och Manfred stoppade in en prilla under läppen som var torr och sprucken.

Trappan ned var rejäl och stadig. Byggd av hans far. Han behövde inte tända lyset, som ändå inte hade fungerat om han hade försökt, utan kände sig vant fram med händerna. Hur många timmar hade han egentligen spenderat här nere. Hundratals? Tusentals? Det spelade ingen roll, för det fanns så mycket att göra. Mästerverket var nästan färdigt.

Mästerverket? Manfred stannade upp i mörkret. Han kände inte igen sina egna tankar. De kröp runt där innanför lager av ny och gammal hud, kött och senor, hinnor och hålor. Han petade i såret och tycktes fastna med nageln.

Återigen kände Manfred tårarna bränna mot kinderna. Varför kunde han inte bli fri? Allt oftare fann han sig själv i källaren, arbetande med händer som inte var hans. Något var mycket fel. Paniken svällde i bröstet.

Ovanför honom gnällde dörren på sina gångjärn. Ögon stirrade på honom. En gapande mun andades lätta och visslande andetag. En torr tunga slickade dörrkarmen. Han såg det inte, men han hörde och kände allt som försiggick bakom honom. Han försökte samla kraft för att vända sig om, men det gick inte. Varje cell i hans kropp skrek att han borde springa. Nedåt. Bort från den sjuka varelsen. Bort från henne.

Någonstans i mörkret gnydde Karo. Karo? Vad gjorde hon här nere?

Ett släpande ljud över det smutsiga golvet, en tunga över det översta trappsteget och regn som föll över plåttaket. Manfred tänkte på Katrin som drack stora klunkar rödvin från en bag in box.

De hade bråkat kvällen innan, som så många gånger förr. Och i takt med att vinglasen fyllts på hade stämningen hårdnat. Katrin hade velat göra sig av med Karo. Något som Manfred aldrig kunde acceptera. Ingen var viktigare än Karo.

Katrin hade satt i halsen. Rödvinet hade skvätt i hans ansikte och runnit ner för hennes haka. Och sen hade det röda blivit så tjockt och mycket över hela bröstet.

Igår… eller förra sommaren? Det var inte så lätt att veta och hans huvud bankade så hårt.

Med två stora kliv avverkade han de sista trappstegen och styrde mot arbetsbänken längst in i källaren. Där, ovanför den tjocka bänkskivan, hängde den silverfärgade ficklampan. Gnyet från Karo hade tystnat och han kunde inte se henne i det dunkla rummet. Lukten av jord växte sig starkare. Var det redan för sent?

Bakom honom sopade tunga fötter golvets smuts som samlade sig i hudens tjocka valkar och skåror. Medan han lyfte ner ficklampan kände han naggade naglar trippa längs med hans bara axlar. Hade han ingen tröja på sig? Han kände med handen längs med magen som hängde över linningen på jeansen som en tom säck medan hon kravlade sig upp på hans rygg. Hudar som gneds mor varandra och en tunga som lekte i hans sår på huvudet.

Med en svepande rörelse vände sig Manfred om. Ficklampan i högsta hugg. Men det var ingen bakom honom. Fumlandes hittade han den svarta plastknappen och en ljuskägla träffade väggen. Där, i ett hörn till vänster om trappan, såg han ett spår av köttslamsor och blod.

Han borde ta tag i den där röran någon dag. Katrin skulle inte göra det. Var var Katrin?

Karo gnydde nere på golvet och slickade hans tår. Manfred lät ljuskäglan leka över den tilltufsade kroppen utan bakben och petade sig fundersamt i såret.

När han stod där och tittade på det söndertrasade bakpartiet kom minnena tillbaka. Gevärskolvens stumma slag mot huvudet, skottet nerifrån källaren och Katrin som släpade Manfreds lealösa kropp till den förgrävda graven i trädgården.

Utanför hördes en bil köra in på uppfarten. Hon var hemma.

Vik-gubbe
Vikgubbar. Sommaren 2018. Av lillebror och mig.

Mystiska, mörka och medryckande berättelser och radiodraman i din poddmaskin

Jag vaknar upp i svettiga lakan. Stirrar i taket och tycker mig se hur någonting växer där uppe. Ett stort näste i vilket någon bor. Min kropp är som förlamad och jag försöker blinka bort synen, men det där i taket försvinner inte. Det försvinner inte förrän jag har sträck ut min hand och väckt han som sover bredvid mig.

Flera nätter med liknande upplevelser har föregått denna, och flera följer. Svettiga lakan. Otäcka drömmar som sipprar in i verkligheten. Jag gnyr tills jag vaknar av mina egna läten. Han som sover bredvid mumlar något om att jag måste sluta lyssna på den där podcasten innan läggdags.

Han menar The No Sleep Podcast. Jag hör förstås inte på det örat, utan gräver mig djupare ner i arkivet. Kväll efter kväll.

Min fascination för vad som kan åstadkommas med röster och ljud växer och jag börjar söka efter nya upplevelser för örat. Och den som söker ska finna. Ganska snart uppenbarar sig en skatt.

Det växer så det knakar bland horror- och sci-fi-poddarna. Utforskandet av fiktion i poddformat började för många år sedan, men för mig har fenomenet nyss uppenbarat sig.

Här är några serier som jag rekommenderar. Serier som väcker den kalla kåren utmed ryggraden likväl som nyfikenheten. Serier som lyckas ställa det verkliga mot det overkliga. Vad är egentligen fiktion och vad är hämtat ur historien och nutiden? Vem är på riktigt och vem är på låtsas?

The Black Tapes Podcast

The Black Tapes

Journalisten Alex Reagan kommer i kontakt med den gåtfulle Dr Richard Strand: en spökjägare som inte tror på spöken men som har en mörk samling VHS-band i sin bokhylla.

Rabbits

Rabbits

Carly Parkers vän Yumiko försvinner under mystiska omständigheter. Spåren leder Carly djupt ner i ett kaninhål. Till ett uråldrigt spel kallat Rabbits.

The Message

The Message

Vad betyder det? För 70 år sedan mottogs ett meddelande från yttre rymden och Cypher-teamet har fått i uppdrag att försöka avkoda det. Nicky Tomalin följer arbetet och sänder ut händelserna till omvärlden.

Tanis

Tanis

Vad är Tanis? I samma universum som Alex Reagan från The Black Tapes finns hennes producent Nic Silver. Nic söker sanningen kring myten om Tanis – kanske det allra sista mysteriet i internetåldern?

Limetown

Limetown

Var tog de vägen? För drygt 10 år sedan försvann 300 människor från det lilla samhället Limetown. Lia Haddock gräver i vad som vad som sedan hände och varför.

Lif-e af/ter

Lif-e.af/ter

Är du kvar? När du dör lever din röst vidare i den digitala världen. Något som FBI-agenten Ross får uppleva när han en dag kontaktas av sin fru Charlie, död sedan 8 månader tillbaka.

Stugan i ögonvrån – En spökhistoria för sommarkvällar

Jag har aldrig varit på kollo. Men kollon har alltid fascinerat mig. Inte långt från vår sommarstuga ligger ett, och jag vet inte hur många gånger jag har traskat eller cyklat förbi där.

Det är ett stort rött hus med utsikt över sjön. Där ligger också ett gult runt samlingshus, lite som ett stort lusthus, som man kan skymta i gluggen mellan träden. Uthusen rymmer kanoter och en bit bort ligger grillplatsen, där man kan krypa in och sova i små skydd byggda av grova timmerstockar. När jag var liten låg ett gammal fraktskepp på grund ute i vassen. Men det blev för gammalt och förrädiskt med tiden, och är numera bortfraktat.

Ibland springer glada ungar omkring och det är stökigt och livat. Ibland är det låst och tillbommat, i väntan på nästa sommar. Jag gillar båda tillstånden. Det ena är fyllt med äventyr och upptåg, det andra känns ensligt och melankoliskt. Båda förknippas med mystik. På ett kollo kan vad som helst hända.

Jag har aldrig varit på kollo men jag har alltid vetat att jag någon gång ska skriva en historia om ett kollo. Nu var stunden inne.

Under en småregnig försommarhelg i stugan startade jag ett tomt dokument på datorn och när jag for hem fanns en berättelse på pränt.

Väl hemma hoppade jag in i ljudbåset på kontoret, en tidig morgon innan jobbet tog vid. Jag läste in alla ord, så att du kan välja om du vill läsa eller lyssna på den.

Historian heter Stugan i ögonvrån. Och den handlar om en kväll vid lägerelden på ett kollo. Om systrarna Jacobsson och om Karl-kadaver och Klara. Och om en stuga förstås. Jag hoppas du tycker om den. Den är perfekt en sommarkväll.

Och du, det lär nog bli fler kollohistorier i mitt liv. För en höst, när jag gick den regnvåta stigen mot kollot vid sommarstugan, skymtade jag en figur i fjärran. Någon stod i skuggorna av tallarna och tittade ut över vattnet. Just där kollots badbrygga brukar ligga. När jag kom fram var figuren borta. Och man kan ju fråga sig vem det var och vad hen gjorde där en sen oktoberdag?

Näckrosor
Bryggan mot lille-ön
Sjön
Vass