En svensk skräckhistoria.
Från arkivet för upphittade anteckningar.

Denna novell är gratis att läsa.
Du får däremot gärna stötta mitt skrivande.

📄 Ladda ner novellen som e-bok (EPUB)


[ #LundbladLoft]

Odaterade anteckningar från en anteckningsbok i A6-format. 
Hittad på busshållsplats.

Status: Stängd, 2020.


Ny bok, ny plats. 

Jag behövde sträcka på mig en stund. Vinden är orolig. Löven prasslar och döljer som tur är mitt snörvlande. Jag hoppas att jag inte har åkt på en rejäl förkylning. Det vore dåligt. Hon som jag bor hos är visserligen gammal, men hon hör bra.

Solstolen är blekt av många somrar och sömmarna under rumpan är på väg att spricka. Jag hoppas att de håller. Åtminstone ikväll. Jag har gått ner i vikt. Shortsen hänger löst. Stolen håller nog.

Jag läste tidningen i morse. Det var i och för sig förra veckans nyheter, men jag tror inte att mycket har ändrats på några få dagar. Jag har haft ett tryck över bröstet hela dagen. Kanske beror det på nyheterna, kanske på en förkylning.

Isar smälter. Skogar brinner. Havet stiger. Människor skjuter varandra.

Det sistnämnda är nog bra. Låt oss bara skjuta av varandra. Skjut och bomba tills att nästan ingen är kvar. Börja om från början, börja om på nytt, som Sven-Ingvars föreslår. 

Jag läste även en notis om en osttävling i Gloucester. Människor tumlar ner för en brant backe i jakten på en stor rullande ost.

Isar smälter. Skogar brinner. Havet stiger. Människor jagar en ost ner för en backe.

Låt oss bara skjuta av varandra.

Okej?

*

Vaknar vid sju och tar en långpromenad vid åtta varje dag. 

Hon, inte jag.

Det står två matskålar i köket – Herbert och Bertil.

Jag har bara skymtat en hund än så länge. Det är en boxer som sjunger på sista versen. Den verkar vara obrydd om det mesta.

*

”Har någon människa petat så långt in i näsan att den nått hjärnan?”

Ett sms från Alice (skrivet av Karin, som undrar var jag håller hus).

”Ja, farbror Gustaf, förra julen. Han har inte varit sig lik sen dess, och det sipprar ut hjärnsaft ur snoken då och då. Det har du väl sett?”

*

Jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Löfbergs Lila. Pisskaffe. 

Turid brukade köpa Löfbergs Lila. Det gjorde hon enbart för att hon ursprunglig var från Karlstad. Jag såg på henne att hon inte tyckte om det hon heller. Men jag tror faktiskt inte att hon själv visste att hon inte tyckte om det. Turid var ju överlag en idiot, men hon hade en skön soffa och.

Jag skar en tunn skiva av den nybakade sockerkakan som står på diskbänken. Den var fortfarande ljummen och blev till en kram av värme och socker (och citron?) inombords. Men därefter följde dessvärre pisskaffet Löfbergs Lila och förstörde allt.

Jag tittade till kanoten förut. Den låg kvar där jag lämnade den. Det var knappt att jag själv hittade den i snåret. Bra.

Tanten är iväg på sin promenad, men jag ska hinna diska och torka och ställa tillbaka och låna toaletten innan jag beger mig ut.

*

Jag lånade en Maria Lang från hyllan i vardagsrummet – Mördaren ljuger inte ensam. Nu ligger jag och läser i pannlampans sken. I morgon behöver jag ladda mina batterier.

Lommens sång färdas över sjön. Det är mycket mygg ikväll.

Jag kom att tänka på min mellanstadielärare Majvor som älskade Maria Lang. Hon drömde själv om att bli författare, men jag tror aldrig att det blev av. Det räcker inte att drömma. Nu borde hon väl vara pensionär? Jag vet inte ens om hon lever. Hon kan mycket väl ha dött av lungcancer. Det känns troligt.

Förutom Lang var ciggen och bilbingo det som summerade Majvors väsen. En gång vann hon storvinsten. I runda slängar 13 000 kr en helt vanlig måndag, sittandes i sin röda Volvo S70 på grusplanen utanför idrottshallen. Det blev många deckare, cigg och nya bingobrickor för den pengen. 

Majvor köpte inte bara en av varje bricka, utan tre. Om hon kände sig alert tog hon fyra. Tydligen är det normalt bland bingofolket. Varför köpa en när man kan köpa tre. Eller fyra. Sen duttar de entusiastiskt loss med sina duttpennor. Majvors fingrar var ofta färgade av bläcket. Hon hade en knallrosa duttpenna.

Under de sista veckorna innan sommarlovet brukade Majvor läsa högt ur en utvald Lang-bok för alla oss i klassen. Jag älskade de där kvartarna (ibland blev det till och med en halvtimme om dagen), inte bara för att det trumfade allt annat i skolan, utan för att Majvor försvann in i boken och liksom glömde bort oss barn. Hon läste för sin egen skull. Med glöd och nyfikenhet, trots att hon säkert hade läst varenda bok flera gånger om redan.

Majvor. Satan, vad fin hon var. Kanske var jag en smula förälskad?

Nu ska jag läsa vidare om Puck och morden. De befinner dig på en ö, precis som jag. Ska jag ta det som ett tecken? Vem av oss är mördaren – jag, tanten eller någon av hundarna?

*

Jag betraktar henne när hon hänger tvätt. Det doftar lavendel. 

*

Jag kände mig betraktad när jag gjorde min morgontoalett bakom trädgårdsskjulet. Det luktade inte lavendel. Såg ingen.

*

Lillemors saftiga sockerkaka med citron

  • 250 g smör
  • 4 ägg
  • 3 dl strösocker
  • Zest från en citron
  • 5 dl vetemjöl
  • 2 tsk bakpulver
  • 1,5 dl mjölk
  1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en form.
  2. Smält smöret och ställ åt sidan för att svalna.
  3. Vispa ägg och socker luftigt tillsammans med citronzesten.
  4. Blanda ner smör, vetemjöl, bakpulver och mjölken i äggvispet. Rör till en slät smet.
  5. Fyll formen och grädda mitt i ugnen 40-50 minuter.

Jag hittade receptet på kylskåpet. Det var handskrivet, förstås. 

Jag undrar vem Lillemor är? Antagligen en vän eller en död släkting. Man döper inte sina egna recept och sätter upp på kylskåpet i alla fall, det är en sak som är säker.

Jag undrar om jag någonsin kommer att baka en sockerkaka? Antagligen inte.

*

”Jag kan simma som hundar simmar! Nästa år kan jag simma som människor simmar, säger mamma.”

Ett sms från Alice (skrivet av Karin, som undrar var jag håller hus).

”Är det inte bättre att simma som en fisk?”

*

Imorse tog tanten ekan till fastlandet. Jag vaknade av motorn som puttrade iväg.

Det är mulet men olidligt varmt. Jag hittade en liten fästing som hade satt sig i armhålan. Fick bort den med en pincett. Det är den tredje fästingjäveln i år. Jag har inte tagit någon TBE-spruta. Kanske borde, kanske inte orkar.

Jag minns att Turid brukade plocka blodfyllda fästingar ur Trippos tjocka päls, och när hon hade lirkat loss en höll hon alltid fram den så att Trippo fick nosa på odjuret. Ibland åt han upp dem. 

Jag undrar om det var det som tog kol på Trippo? Kanske hade han magen fylld av fästningar som sög och sög. 

Nej, det var såklart de fyra chokladkakorna som han glufsade i sig under en fest. Det får man anta i alla fall. Men många fästingar små…

Nu befinner jag mig på öns norra udde, inte långt ifrån kanoten. Här finns en slät klipphäll i kroppsstorlek. Lagom för en liten Love. 

Vattnet är skönt. Jag har tvättat håret, skrubbat fötterna, klippt naglarna. Nu är jag förhoppningsvis mindre lik ett troll.

Hon heter Eva-Lis. Jag hörde henne svara i telefonen igår kväll.

”Eva-Lis här… Nämen, hej på dig… Jo, tiden går och går… Ja, men det har jag… Ja, verkligen… Nej, det är bara jag nu… Ja… Hjärtinfarkt… Ja… Ja… Nej, jag har det bra här… Jag har ju sällskap… Nej, det lär nog dröja, hörrudu… Ja, precis… Ja… Det var tråkigt att höra…”

Och sen flera ja och nej och precis och det var tråkigt, innan hon la på.

Hundsällskap räcker gott. Varför dra hit folk när man kan slippa.

Och så har du mig. En liten kackerlacka under ditt hus.

*

Livet behöver inte vara mer komplicerat än så här:

  1. Bli inte upptäckt.
  2. Städa efter dig.
  3. Ta bara det du behöver.
  4. Lämna i samma skick som när du kom.

*

”Jävla byracka! Ner med dig. Skäms! Fy dig! Den är min! MIN!”

Att det finns så mycket skäll i en sådan liten tant. Hon har gormat på en av hundarna i säkert tio minuter.

Nu tjöt den. Sparkade hon till stackarn?

*

Jag har ätit ett ägg, en limpmacka med leverpastej och gurka, en burk makrill, tre kalla köttbullar (tyvärr inte hemmagjorda) och ett äpple. Lite av varje så att det inte märks. Jag får i alla fall varierad kost på det här sättet. Tallriksmodellen, släng dig i väggen, Phroggingmodellen är här! Jag har plockat med mig några småkakor i fickan.

Tanten verkar ha ärenden på fastlandet igen, så jag har passat på. Jag lyssnar konstant efter båtmotorn, men hör bara humlor och fåglar och vind. Jag låtsas att världen har gått under och att jag är ensam kvar. Ibland hör jag hundarna gläfsa nere i källaren. De verkar vara förpassade dit när hon är iväg. Det är säkert svalt och skönt där nere en varm dag som denna.

Jag gick en tur i huset. Det är mycket krimskrams överallt. Porslinsfigurer, plastblommor och små skålar med godis (solvarma Polly och klibbiga polkagrisar). Och ett vitt piano som upptar halva vardagsrummet. Vem skaffar ett vitt piano? Det är skitfult.

På pianot stod inramade fotografier på Eva-Lis och en man. Gissningsvis hennes man (eller någon annans, vem vet). Gissningsvis han med hjärtinfarkten. Gissningsvis alltså stendöd.

Eva-Lis ser ut som Monica Zetterlund på de äldre fotografierna. En något fulare Monica Zetterlund.

Hennes man ser ut som en gråsugga. Han jobbade säkert på bank. 

De flesta fotografierna verkar vara tagna på resor. Charter till Grekland och Italien. Färggranna drinkar och tiramisu. Speedos och bonnabränna.

Med åren får hennes man en allt större gubbmage. Halsen blir en del av hakan. Håret krymper till en krans.

Eva-Lis verkar sova på nedervåningen. Kanske är hon besegrad av trappor och gamla knän.

Jag grämer mig över att jag plötsligt tänker på henne som Eva-Lis och inte tanten. Men nu har det blivit så. Fan.

Jag besökte ovanvåningen också. Där finns ett större sovrum med en dubbelsäng, men det rummet har nog inte använts på ett bra tag. Det var renbäddat, men dammigt.

*

Om tant Eva-Lis dör inom kort skulle jag kunna begrava henne i rabatten och sen bli kvar här en längre tid. Jag skulle inte behöva hitta en ny boplats. Jag trivs. Vet inte varför, men jag tror det är något med att vara på en ö. Oåtkomlig. Frånskild.

Det är ett löfte till mig själv. Vid död, bli kvar.

Är det fel att hoppas på att en tant ska dö?

Ja, det är det. Stryk det.

*

”Pappa bygger en röd lekstuga till mig. Jag vill att den ska vara i sten som är grå och fyrkantig, men det får jag inte. Den ska heta Riddarslottet i alla fall.”

Ett sms från Alice (skrivet av Karin, som bjuder in till kalas).

”Jag kan komma och måla om stugan i en stengrå färg en natt när din pappa inte ser.”

*

Eva-Lis verkar ha blivit ett år äldre. Ett år närmare döden (se förrförra anteckningen). Ett år äldre, och tveksammare (hittar inget bättre ord just nu).

På framsidan finns ett litet bord och två stolar under en lummig björk. Där var det pyntat med en blåvitrutig duk och sommarblommor i vas. Hon hade dukat upp med jordgubbstårta och kaffe.

Jag brukar inte betrakta särskilt ofta. Jag försöker hålla mig till mitt, så att andra kan få ha sitt. Vill inte titta på djuren i buren. Jag noterar det viktiga, det som behöver vetas, och återgår till det egna. Men inte i eftermiddags. Jag fastnade.

Hon slog sig ner, hällde upp sitt (piss)kaffe och blev därefter sittande. Blicken tömdes på allt liv. Som om någon drog ur proppen i ett badkar. 

Flugorna samlades kring tårtan. Jag kunde nästan höra dem äta från den feta och söta grädden. Namnam. Kaffet hölls varmt av solen. 

Sådär satt hon i säkert en kvart. Och sen:

”Ett stort grattis till mig!”

Hon sa det högt och högtidligt, skrattade för sig själv och åt sen av tårtan. Inte med sked eller gaffel utan med sina händer. Hon grävde och åt. Stoppade munnen full och sög på sina rynkiga tantfingrar. Hon mumsade upp varenda smula och gräddklutt medan solen värmde och flugorna svärmade.

Living the dream, Eva-Lis!

Slutligen kräktes hon i och för sig i rabatten.

Ett år äldre. Ett år närmare döden. Och tveksammare.

*

Jag skrev nog aldrig om det, men kanoten lånade jag på ett kollo en bit bort. Ett tiotal likadana kanoter gled just förbi ute på sjön. De var fyllda av tjoande barn och en och annan hurtig ledare.

Det är sommarlovstider. Kollotider.

Jag har varit på kollo en gång i mitt liv. Det var den bästa och den sämsta sommaren någonsin. Jag blev kär. Han hette Kent, men kallades Kenta, hade lockigt hår och kritvita tänder, klättrade högst och dök djupast, pratade lite grekiska och kunde vända sina ögonlock ut och in.

Han var det vackraste pojke jag hade sett, men tyvärr tyckte Kenta att jag var äcklig. Det var det sämsta med Kenta och även det sämsta med den sommaren.

Men att titta på Kenta, drömma om Kenta och råka ta på Kenta lite då och då, det var ändå något.

En kanot med tre ungar har vält ute på sjön nu. Det är nog bäst jag ålar mig iväg ifall att de behöver gå i land.

De ska få tillbaka sin saknade kanot. Om ett tag.

*

Eva-Lis spelar på pianot ovanför mig. Det är verkligen inte vackert. Något säger mig att det var hennes man som var den musikaliska av dem. Hon slår på tangenterna som ett barn. Klink, klank, bam.

Jag stoppar in fingrarna i öronen och läser klart boken.

*

Telefon igen. Hon satt ute på trappan och jag kunde inte undgå att höra.

”Självklart, det ska jag säga till honom… det ordnar jag… om inte han kan, så går det väl bra med mig… du är en ängel… ja, det är mycket att stå i… och värmen, ja… så bra… tack, tack… det ska jag…”

Eva-Lis lade på och släppte sig ljudligt.

Jag har också varit gasig i magen. 

Måste vara något vi ätit.

*

Det har ösregnat hela natten. Nästan allt är blött. Fryser. 

Temperaturen sjönk likt en sten i sjön. Jag längtar till att solen går upp.

*

Jag känner mig febrig. Piss, piss, piss.

*

Mardrömmar.

Ena stunden sprang jag brinnande genom en djungel, medan apor kastade vassa kottar på mig. Till slut kissade jag på mig av skräck och släckte som tur var elden.

Sen låg jag plötsligt där jag ligger nu och såg en slapp manspenis mellan planken i husgrunden. Den urinerade på planket och det brann i min hjärna.

Slutligen lekte jag med tändstickor tillsammans med Pelle på Saltkråkan. Vi satte eld på Båtsman.

Vaknade kallsvettig. Feber, feber, feber. Piss, piss, piss.

*

Tanten har åkt iväg med båten igen. Jag har tagit mig in och upp. Har krupit ner i dubbelsängen. Torra, mjuka lakan istället för blöt jord.

 Är varm. Är kall. Vill sova.

*

Jag vaknade till ljudet av en dammsugare på nedervåningen. Rummet snurrade. Dammet kittlade i näsan. Jag nös in i kudden. Lyssnade efter en reaktion. Men inget. 

Jag var rädd att Eva-Lis skulle komma hit upp för att städa, om inte annat, men tiden har tickat vidare. Dammsugaren har tystnat. Trappan är nog ett hinder. Tur, tur.

Jag kan inte slita ögonen från en porslinsfigur som står på nattduksbordet bredvid ett tomt vattenglas och ett par löständer. Figuren föreställer en tjock man på en liten trehjuling. Mannen håller upp en hjälm i luften, som om han har lyft på hatten (fast på hjälmen då) i en hälsning. Den kala skallen lyser blank. Arslet sväller ut över sadeln. Munnen skrattar. Ögonen göms bakom tjocka glasögon.

Jag tror att jag ska ställa honom under sängen istället. Vill inte att han ska titta på mig längre.

Halsen är torr. Behöver dricka vatten.

*

En av hundarna nosar utanför dörren. Jag gömmer mig djupare ner under täcket. 

Hör den gläfsa. Hör den slicka på något. Hör den ta sig ner för trappan igen. Den låter konstigt.

*

Eva-Lis gjorde alldeles nyss bomben från bryggan.

Jag ställde mig upp för att känna efter hur det stod till med allt och hann precis se en skymt. Strand. Brygga. Eka. Och jag kan svära på att hon (iklädd en röd baddräkt) just hade fått upp farten och slog ner i sjön som en bomb.

Kan tanter göra bomben? Bryter de sig inte sönder och samman då?

Jag är inte så värst bra på tanter, märker jag. Har felaktiga kunskaper eller inga alls.

*

Jag mår bättre. Drack vatten ur handfatet på toaletten här på ovanvåningen. Läste sedan Hemliga dassboken medan jag gjorde mig av med mitt avfall. Tänkte på farbror Gustaf.

*

Smög ner och fick med mig tre Mariekex, en banan, en liten yoghurt med blåbärssmak och en kall fläskkotlett som låg långt in i kylen (av allt att döma glömd). Det gick ner. 

*

Om 13 dagar fyller Alice 5 år. Jag funderar på om jag ska göra ett besök i verkligheten. Sova i syrrans gästrum. Hoppa studsmatta, äta glass i stora lass och höra Alice berätta om allt hon kan.

Jag borde. Jag vill. Jag kan.

*

Jag trodde att hon hade somnat tidigt. 

Kvällen var lugn och stilla. Jag kliade på två färska myggbett och bestämde mig för att bege mig vidare. Som alltid kommer vidare-viljan ur ingenting. Stark, tydlig och svår att värja sig mot. Det är bara att följa med. Jag slog fast att Eva-Lis nog inte skulle lägga sig ner och dö inom det närmsta. Det var dessutom en perfekt kväll för en tur med kanoten. Jag skulle lämna tillbaka det jag hade lånat.

Efter en lång stund av lyssnande efter rörelse smög jag ner för trappan och vidare ut i sommaren.

Hon satt på en av stolarna ute i trädgården. Hundarna låg utslagna på gräsmattan bredvid det uppdukade bordet. Där fanns sill, färskpotatis, öl och snaps. Flaskan med sprit var immig. På gräsmattan stod en midsommarstång som knappt nådde upp till min midja.

Bilden framför mig var vacker: en tant vid namn Eva-Lis, med nylagt hår och blommig klänning, som blickade ut över den spegelblanka sjön. Solen hade just försvunnit bakom skogen.

Bilden var vacker, nästan perfekt, men en sak var fel.

Boxern såg visserligen halvdöd ut, men det var inget nytt. Det var den andra hunden som förstörde idyllen. Hunden Bertil (namnet visste jag inte då, men nu).

Han var en hårlös hund med gubbmage. Den slappa penisen från mina ”mardrömmar” låg som en grå mask i gräset.

”Har husmusen vaknat nu?”

Eva-Lis blå ögon log mot mig när hon såg sig över axeln. Boxern (Herbert) fnös. Gubbhunden (Bertil) kom upp i sittande ställning och slickade sig om sin torra mun.

”Var inte blyg, kom och sätt dig. Det är midsommar. Årets mest magiska kväll. Det vore trevligt med sällskap, nu när du ändå är här.”

Bertil bligade på sin fu-matte med vattniga ögon. 

Eva-Lis hade av allt att döma sågat av Bertils fötter. Såren var läkta, men långt ifrån vackra. Bertil skulle inte kunna fly i första taget.

Jag funderade på om jag skulle fly med de fötter jag faktiskt hade, men chocken vann och jag satt snart på den andra stolen. Tant Eva-Lis hällde upp snaps. Det droppade på duken. Hennes hand skakade lätt – inte av rädsla eller nervositet, utan av ålder. Eva-Lis var sval och samlad och lätt i sinnet.

”Han är inte farlig. Inte nu längre. Du kan klappa honom. Men Herbert är förstås mjukare. Jag har alltid föredragit gamle Herbert.”

Jag klappade ingen, men tömde däremot mitt snapsglas.

Eva-Lis serverade potatis och sill, och bredde även en knäckemacka med ost. Jag kände mig som ett barn som var på besök hemma hos mormor… och morfar.

”Eva-Lis”, sa hon och räckte fram handen i en hälsning.

”Love”, svarade jag per automatik och skakade handen.

”Så, en husmus, två hundar och en liten gris på en ö. Jag må vara gammal, men varken blind eller döv. Du tror att du inte märks, men jag är en sån som märker. Man kan ana det i luften. En ny närvaro”, fortsatte hon och blinkade med ena ögat.

Vi åt och min mage tog tacksamt emot maten. Färskpotatisen var salt och smörig. Sillen fast och syrlig. Ölen besk och kall.

”Du förstår, Love, Bertil kallade mig alltid för tjocka lilla grisen. Hans tjocka lilla gris. Även när jag var allt annat än tjock.”

Hon såg plötsligt på mig med trötta ögon och jag förstod så mycket, utan att hon behövde säga mer.

”Nä, hörrudu, jag orkade inte med allt till slut. Efter många långa år. Man önskar ju att det ska bli bättre av sig själv. Man gör ju det. ”

Ja, man önskar att det ska bli bättre. Visst fan gör man det.

Världen. Bertil. Allt.

”Men man får faktiskt ta sig i kragen och lägga ner lite arbete för att saker ska hända, inte sant?”

Bertil hasade sig fram över gräset och lyfte på benet vid en trädrot. Eva-Lis stirrade på honom med lika delar uppgivenhet som äckel i blicken. En doft av gubbpiss drog över oss och små droppar rann ner för Bertils bleka lår.

”Det gör inget. Jag sköljer av honom med högtryckstvätten innan läggdags.”

Gubben satte sig på rumpan och vände upp ansiktet mot kvällsbrisen. Han såg ut att njuta.

”Ja, passa på nu Bertil!”, skrattade Eva-Lis och fortsatte sedan med viskande röst. 

”Nu har han tyvärr fått rejäl alzheimers. En lättnad för honom själv, men besvärligare för mig. Jag gör mig av med honom när sommaren är slut. Men han får allt hållas ett tag till.”

Eva-Lis slängde en sillstump till Bertil. Han åt, och jag undrade vad som försiggick i gubbhundens huvud. Plötsligt såg han upp på mig med stora ögon, som om han just hade upptäckt mig. Blicken flackade mellan mig och tant Eva-Lis. Fasa. Panik. Och sen, förvirring.

”Living the dream”, mumlade Eva-Lis mer för sig själv än till mig.

Jag kunde inte annat än att skratta.

”Skratta du, Love. Man får ta det för vad det är. Och en kväll som denna, när det är vackert så det förslår, då kan man inte annat än att förundras och vara lite lycklig. Inte sant?”

Jag kunde nog ändå hålla med.

Vi avrundade som sig bör med midsommartårta med maräng, samt (piss)kaffe. 

Och vi åt med händerna.

*

Jag heter Love. Jag sitter på en buss som tar mig vidare.

Det finns mycket som är ofattbart, men likväl sant här i världen.

Isar smälter. Skogar brinner. Havet stiger. 

En tant vid namn Eva-Lis ljuger om att hennes skitman Bertil är död eller upptagen med annat, när han i själva verket saknar fötter och lever sina sista dagar som den hund han är.

För både mig och Eva-Lis gäller regel nummer ett: bli inte upptäckt.

*

Och just det,
människor jagar en ost ner för en backe.
Okej?


Tyckte du om det du just läste? Du kan köpa mina böcker Arkiv för upphittade anteckningar samt Fickor. Eller stötta mitt skrivande med en liten peng att köpa kaffe och bulle för. Det behövs alltid bränsle för att fantisera ihop nya världar, karaktärer och historier.