Det var oktober. Det var skymning. Det var dags att kora vinnaren i den novelltävling som jag och några kollegor hade hängett oss åt under sommaren. En novelltävling i genren Paranormal Romance.

Jag hade trilskats med genren. Inte känt mig hemma. Men jag hade lovat mig själv att skriva en berättelse för min skull. En paranormal romans på mitt sätt. Leka. Ha roligt.

Jag visste att den inte skulle bli genretrogen. Jag visste att den skulle balansera på en tunn tråd. Men jag visste också att jag skulle ha en fin stund med berättelsen som jag valde att berätta. Och så blev det.

Jag vann inte tävlingen. Jag visste också att det skulle bli just så. Men jag vann en upplevelse. En utmaning. Och jag vann en ny historia som jag kom att tycka om. Två karaktärer jag kom att tänka ofta på.

Och den visa domaren Gabriella P Kjeilen gav mig ett utomordentligt fint omdöme som gör mig glad:

”Originellt och vackert språk. Lite poetiskt. Även om det tog extra tankekraft att hänga med emellanåt så gillade jag att den var mystisk. Däremot kanske jag inte kände att det var paranormal romance. Paranormal absolut. Och det hintades ju lite om kärlek, eller var det kanske vänskap? Hur som en vackert skriven historia som inte avslöjade allt på en gång utan höll läsaren nyfiken och på tårna hela vägen igenom.”

Läs novellen Den och Det. En paranormal romans, eller någonstans däromkring.

Jag har aldrig ”varit bra på genrer”. Jag har oerhört svårt att genrebestämma framförallt mina men också andras verk. Jag har ingen djupgående kunskap om vilka olika typer av genres och undergenres som finns. Jag vet inte var gränserna går mellan olika genrer. Och jag vet verkligen inte vilka spelregler som gäller för olika genrer.

Även om genrer såklart hjälper till när jag ska välja vad jag ska läsa härnäst – jag väljer ju alla gången en skräckberättelse framför en feel good-historia – upplever jag att de är begränsande när jag ska skriva.

Men jag har inte brytt mig så mycket om genrer egentligen. Fram till nu. Nu när jag ska skriva en berättelse inom genren paranormal romance.

Jag behöver göra research. Behöver förstå uppgiften och utmaningen. Kan inte skriva vad som helst och hur som helst. För då blir texten diskvalificerad. Således har jag rotat fram detta:

En paranormal romance blandar fantastik med realism. Berättelsen ska utspela sig i vår vardagliga värld, men i en parallell version där magi är en del av världen. Magin kan bestå i allt från vampyrer, varulvar och häxor till demoner och spöken. Ja till och med tidsresenärer och utomjordingar.

Sen ska romansen in i mixen. Och den romantiska relationen är en stor del av en paranormal romance. Den ska inte ha någon sketen biroll utan vara i fokus.

De allra flesta romance-berättelserna har tydligen också ett lyckligt slut. Utan ett lyckligt slut får jag enligt utsago trilskas med arga romance-älskare som kommer undra vad sjutton jag håller på med. Det vill jag inte. Inte nu när det är tävling.

Men det är här det skaver mellan mig och genrer: Regler. Skriv si men inte så. Och den allra svåra biten för mig nu: inte bara ska jag skriva om en romans. Den ska också sluta lyckligt.

• 

Missförstå mig inte angående regler och begränsningar. Egentligen är de min bästa vän. I de allra flesta kreativa projekt jag tar mig an sätter jag upp vissa regler och begränsningar. Avgränsat skapande är bra för mig. Att hålla mig inom uttalade ramar. Så att inte uppgiften sväller och blir omöjlig.

Men. Det är klurigt när reglerna dikterar vad jag ska skriva om. Och kanske framförallt hur berättelsen ska berättas.

Ja det ska inte vara lätt alltid. Och klurigheter kan innebära nya upptäckter. Det kan uppstå häftiga grejer när det skaver och svider. När det gör lite ont.

Jag tar mig sakta framåt i min berättelse. Minst fem meningar om dagen. Och jag försöker skapa utrymme inom ramarna. Leka med genren utan att bryta den. Och nu är det blott några veckor kvar till att den ska vara klar. Jag återkommer.

Ps. Bilderna är tagna i The Sculptured House i skogarna utanför Karlstad, där jag (och Sven) bodde en natt under sommaren. Också där blev fem meningar skrivna innan vi somnade gott i loftsängen.

Det var sommaravslutning på jobbet. En ofattbar värmebölja i början av midsommarveckan. Och det var någongång mellan middagen och desserten som det blev beslutat.

Skoj gick över i allvar. Skratt och skämt drunknade allt eftersom i frågor och funderingar kring det som komma skulle. Hjärnor gick på högvarv när glassen lassades i skålar och snabbt vidare in i glupska munnar. Vi var nog lika delar entusiastiska och nervösa. Och jag kände av en lätt ångest som kom kravlande i magen.

Det vankades plötsligt novelltävling i genren paranormal romance. Max 50 000 (minst 10 000) tecken inklusive blanksteg skulle skrivas och lämnas in innan 1 september. Min kollega och tillika författaren Gabriella P Kjeilen utsågs självklart till domare. Hon kan genren som sin egen bakficka. Det skulle bli pris till vinnaren. Och givetvis ära och beröm. Så var beslutet.

Att ge sig ut på hal is i sitt skrivande

Här sitter jag nu. Det är fortfarande värmebölja. Det är fortfarande midsommarvecka, även om självaste midsommarafton har kommit och gått. Jag är entusiastisk och nervös. Och har som sagt en lätt ångest.

Jag läste Twilight-serien när det begav sig. Jag kände mig på gränsen till för gammal. Det är den erfarenhet jag har av paranormal romance. Varken mer eller mindre.

När jag nu googlar genren möts jag av manliga tvättbrädor. Många av toppböckerna har detta motiv på omslaget. I olika vinklar och med olika avstånd till brädan. Det förkommer också en del vargar och månar. Färgen lila tycks vara populär.

Jag stänger datorlocket och låter den lätta ångesten kravla runt i maggropen ett tag. Hur ska det här gå?

Hur ska jag kunna skriva en berättelse inom en genre som är ganska långt ifrån mig och mitt vanliga skrivande? Jag är varken manlig tvättbräda eller lila. Det känns omöjligt. Men utmanande. Kan jag hitta en plats att trycka in mig på? Göra genren till min för en stund. Jo men visst. Det borde gå. Jag ska försöka.

Jag återkommer om mina trevande försök och upptäckter längs vägen. För jag tänker som alltid: Jag kommer lära mig något.

Allt var mycket enkelt. Jag skulle skriva fem meningar om dagen i 24 dagar. En julkalender som kom att handla om en flickas förehavanden timman innan julafton. Och om ett knaster i örat.

De fem meningarna skrevs kvällen innan i iPhonens anteckningar, layoutades i Adobe Spark Post och publicerades morgonen därefter i Stories på Instagram. En kvarts arbete varje dag.

Jag visste inte hur det skulle börja, fortsätta eller sluta. Men efter 24 dagar blev det ändå en kort historia. Du kan läsa den i sin helhet här nedan.

---

Nadja var en sån som la näsan i blöt, fick in en fot i dörrspringan och sällan lyssnade. Men om kvällen lugnade det där ner sig. Det var som om all energi gick åt under dagen. Kvällen gav tid för eftertanke och ibland ånger. Och just den här kvällen var dessutom en alldeles speciell kväll.

Det var kvällen före julafton. Klockan hade slagit 23:01 och hela huset sov trött och sött under bylsiga täcken. Men inte Nadja. Hon satt på sängkanten med klarvaken blick och spetsade öron. Någonting knastrade.

Ljudet kom inte från rummets många och trånga skrymslen. Inte heller från det stökiga och snöiga taket utanför fönstret. Det kom från hennes högra öra. Från någon plats inne i örats mörka gång dit fingret inte nådde.

Klockan tickade, farfar Folkes snarkningar lirkade sig in genom springorna mellan golvplanket och i örat lät det knaster, knaster.

Nadja tände den stora adventsstjärnan i fönstret. Det varma ljuset avslöjade katten Jamaren, döpt av den hårige kattuppfödaren och tillika grannen Terje Trulsson, som satt tyst och bligande i ett hörn. Han kom och gick som han ville och hade visst återvänt hem igen efter 33 dagar av frånvaro.

Nadja tassade upp över det knarrande golvet och lockade med sin mjukaste röst. Till svar fick hon ett fräsande.

Det var märkligt och ytterst olikt den gamle Jamaren. Inne i örat knastrade något återigen till, katten slirade iväg ner för trappan och ute i skogen drog sig saker och ting djupare in i sina hålor.

Nadja tog på sig sin morgonrock och de tjockaste sockor hon ägde. Den senaste månadens milda gråväder hade plötsligt bytts ut mot bister vinterkyla. Efterlängtat men chockartat för det höga och sneda huset, där värmen fick kämpa för att nå allas krypin.

Ute i trapphuset var det tyst sånär som på ett och annat knak från väggar och tak. Jamaren var spårlöst försvunnen och redan på det tredje trappsteget höll Nadja på att trampa på en av lillebror Stickans många mackapärer. Den skrek till av förfäran och hytte med näven.

Nadja hyschade och fortsatte ner för den skraltiga trappan med sina 112 steg. Då och då hickade det svaga ljuset från vägglamporna till och lämnade henne i mörker. Nadja var inte mörkrädd men det var något obehagligt i görningen.

Hon smög ljudlöst förbi farfar Folkes dörr och aktade sig noga för hans fälla. Farfar Folke var en gammal björnjägare och det där satt fortfarande i. Varje kväll gnisslade det när han spände upp det rostiga och sylvassa åbäket. Farfar Folke själv hade bara ett ben vilket inte behövde någon vidare förklaring.

Nadja kände hur baken och låren ömmade. Stickan och hon hade åkt kälke från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Moster Rakel hade suttit bredvid backen med sin täljkniv och en stor termos med varm och kryddig choklad. Under henne hade högen med flis vuxit i rasande fart och snart hade hon karvat fram nya schackpjäser till juldagens långdragna spel.

Förutom baken och låren kändes även Nadjas käke oangenäm denna sena afton vid klockslaget 23:11. Den stramade och var stel ända från örat och nedåt. Hon gapade och masserade utan resultat.

Efter några trippande steg stod hon framför Stickans gröna dörr. På handtaget hängde en konstig manick som surrade och snurrade monotont och vakande. Nadja viskade det hemliga ordet (Öfsadrôp) och kunde strax speja in i det blinkande rummet.

Hennes lillebror sov tungt under en vedervärdig julbelysning. På nattduksbordet stod tre tomma äggtoddyglas, under hans säng kikade flertalet hopakok av skrot och skrammel fram med sömniga ögon och utanför fönstret skymtade hon Jamaren som strök förbi.

Knaster, knaster. Nadja kände kyla. Och plötsligt ångrade hon något. Vad hon ångrade visste hon inte ännu. Men det var något gjort som borde ha varit ogjort.

I sängen skrattade Stickan till i sömnen och bakom sig hörde Nadja ett knäckande nedifrån trappan. Hon lät dörren gå igen och lämnade sin lillebror med nattens drömäventyr.

En doft av nejlika och nöt nådde hennes känsliga näsa medan hon fortsatte sin nedstigning. Hon satt i den lilla nischen bredvid trappans sjuttioåttonde steg. Mormor Maija Mirja Mervi Määttä var knappt 1,5 meter lång som ung, och i takt med åldern hade hon krympt ihop ännu mer och fått en rejäl kutrygg. Hur hon kunde tråckla sig upp och in i nischen var för alla ett mysterium, men den var som gjuten för hennes lilla kropp.

Där satt hon nu och knäckte nötter med utsikt genom fönstret mittemot. ”Se on kylmä Nadja, mutta kaunis.”

Nadja blickade ut i vinternatten och såg hur gnistrande ljus rörde sig fram genom skogen. ”Irrblossen är oroliga i natt”, mumlade Mormor Maija och strök den spinnande Jamaren som låg i hennes knä. Katten såg på Nadja med mörka intetsägande ögon.

Knaster, knaster lät det i örat och hon kände hur käken högg och stelnade till. Mormor Maijas ögon vidgades och flertalet svordomar sköljde ur hennes mun. ”Kära barn, vad har du gjort!”. Fortare än kvickt var mormor Maija ute ur nischen. I hennes valkiga gamla händer hade hon sin förstoringskikare, som Stickan hade satt ihop av nedfallet himlabråte. Hon höll Nadja i ett fast grepp medan hon sökte i örats trånga håla. Klockan nådde 23:17 och nu var det visst bråttom.

Hux flux var Nadja på väg ner för trappans alla steg sittandes på mormor Maijas kutiga rygg. De flög förbi Nadjas pappa som gick i sömnen iklädd endast en stickad tröja. Som tur var var den lång och det berodde på att Nadjas mamma suttit och dagdrömt vid brasan medan hon stickat.

”Nadja, din dummer, nu har du allt satt dig själv i en oerhört tråkig sits”, morrade mormor. ”Gå och bli med livsfarliga knasterknytt i örat!”.

Nadja teg och försjönk i virrande tankar. Knasterknytt? Det där som var gjort och som borde varit ogjort trängde fram inne i huvudet. Medan hon långsamt mindes den förmanande ramsan knastrade det länge och väl i örat och hennes syn började grumla.

Hör du. Knaster, knaster. Stör du. Knaster, knaster. Dör du.

Mormor Maija, som nu nått botten av trappan, ställde ner Nadja framför det stora spegeln i hallen. Nadja lutade sig mycket nära för att blicka in i sig själv, medan mormor Maija redan var inne i köket och härjade i lådor och skåp.

Det högra ögat var täckt av ett tunt lager frost. Hon drog håret åt sidan för att undersöka sitt öra. Rörelsen gjorde att hennes spröda öronsnibb bröts av och föll ned i trasmattans mjuka tyger. Nadja hade velat skrika men ut kom bara ett hest rosslande och ett vitt rökmoln.

”Kiire Nadja, vi har ingen tid att förlora”, gormade mormor Maija och tittade ut genom en glugg i väggen. I mungipan hängde hennes pipa vilken hon nu puffade på med en obeskrivlig frenesi.

Nadja kunde inte annat än att hasa sig in i köket och lämnade örsnibben till Stickans glupska maskiner som kröp fram ur farfarsklockan. ”Lägg dig!”, kommenderade mormor Maija och pekade mot kökssoffan.

Nadja sjönk ner på sofflocket och mormor Maija drog fram en liten plåtburk ur en ficka i kjolen. ”Tre gallstenar från farfar Folke”, sa hon och plockade upp små knotiga ting ur plåtburken. Hon lade dem i en mortel tillsammans med nejlika från bröstfickan, fem torkade blad som hängde från spiselkransen, några andra udda ting från här och där och till sist en skopa hett vatten. Sen gnodde hon med morteln medan röken från pipan bolmade.

Väggklockan över spisen tycktes skena mot julafton och Nadja kände hur tungan började bli kall och hård. Hon var 11 år och 3 dagar gammal och osäker på om hon skulle bli mer än så.

”Säg mig, var hörde du och var störde du?”, frågade mormor Maija. En tår föll från Nadjas frostiga öga.

Det hade varit på väg hem från backen. I ett grunt potthål hade gårdagens regn fryst till ett sirligt och vackert mönster. Det hade knastrat så ljuvligt och Nadjas galosch hade tyckts leva sitt eget liv. Den hade stampat träffsäkert för att spräcka isen och hon hade lyssnat till krasandet under sulan. Kanske hade hon hunnit se några svarta skuggor kila in under byxbenet. Det var svårt att riktigt veta, men förmodligen var det väl så. Att det hon hört och stört var knasterknytt som höll på att slå sig till ro inför det långa vintern.

Mormor Maija inväntade inget svar utan stod nu hukad över henne med en tratt och en tång. ”Det kommer svida och skära”, förklarade hon barskt, men Nadja hade börjat driva iväg och brydde sig allt mindre. Snoret hade frusit till tappar i näsan och håret hade gått från svart till vitt. Tratten sattes i örat och en varm vätska rann ner i mörkret. Det bubblade och pyste något förfärligt och lamporna i köket tycktes tappa allt sitt ljus. Efter ett evigt tickande var klockan 23:56 och ett ylande steg i rummet.

Det kändes som om Nadjas huvud skulle explodera i tusen snökristaller. Mormor Maijas ansikte var som en skrynklig trasa av oro. Och Jamaren, som satt i gluggen i väggen, hade en klädsam fundersam min.

Ut ur Nadjas högra öra kröp och kravlade vassa och våldsamma varelser som skar och skrek. Mormor Maija nöp tag i dem med tången, men hennes händer orkade inte hålla så hårt som hon borde.

Medan Nadja sjönk ihop i snyft och ynkligt gnäll på sofflocket föll sju livsfarliga knasterknytt ner på golvet. Jamaren tog ett språng ut i luften, fångade knytten i sin gapande mun och försvann genom ett av sina hemliga kryphål. Han sprang ut i den krispiga julaftonsnatten och sågs aldrig mer igen.

Mormor Maija såg för en stund allvarsam ut, innan hon sprack upp i ett varmt leende. ”Nu så Nadja, nu tjuvstartar vi på kålrotslådan och skyller allt på din sömngångare till far om någon börjar bråka om det.”

---

Hör du. Knaster, knaster. Stör du. Knaster, knaster. Dör du.

Varför skriver jag något kort (nästan) varje dag? Och vad sjutton är #dagensfiktion för något?

Det och mycket mer får du svar på om du lyssnar på avsnitt 37 – Att skriva något litet varje dag i podcasten Livet som författare där jag gästar! Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.

Jag bjöd hem författaren och poddaren Gabriella Kjeilen till min soffa och dukade fram bubbel och bullar – en oslagbar kombo! Det är 23 minuter av mys, inspiration och en utmaning till dig att skriva dina egna dagens fiktion-texter.

Ps. I podden nämner jag Austin Kleons böcker. De finner du här. De två första finns översatta till svenska i de flesta bokhandlar.

Pps. Jag berättar också om sommarskrivprojektet jag hade med min bror. Läs mer om det här.