Låt mig berätta om något som gör mig på väldigt gott humör: det gröna arbetsrummet.

Sven och jag flyttade in i vårt nuvarande hem under senhösten 2012. Lägenheten var i gott skick, så de två första åren gjorde vi inte mycket mer än att skaffa fler möbler och känna in rummen. Det var ingen brådska. Var sak har sin tid.

Jag vill inte renovera och köpa nytt stup i kvarten. Det kostar pengar, tar mycket energi och är många gånger ganska onödigt. Men jag vill såklart ha det mysigt och funktionellt. Jag vill trivas.

Pö om pö har vi skapat ett hem som mer och mer speglar oss. I vintras var det arbetsrummets tur. Lägenhetens förra ägare använde rummet som barnrum, och vi hade i princip inte gjort någonting med det förutom att möblera.

Rummet som förr inte funkade

Jag har tyvärr ingen före-bild som visar hela rummet, men låt mig beskriva med ord.

Här fanns bland annat en stor garderob, som visserligen slukade många saker, men också mycket plats i rummet. Den var det första du möttes av (och nästan krockade med) när du klev in genom dörren. Inredningen var dessutom helt fel för våra behov, vilket gjorde att vi bara öste in saker huller om buller.

Men det var fler problem än så. Vår lilla vägghängda bokhylla räckte inte längre till. Vårt arbetsbord var placerat så att fönstret speglade sig i våra datorskärmar. Arbetsstolen var snygg men oergonomisk. Lässtolen var en älskad släktklenod, men svår att sjunka ner i. Belysningen var dålig. Och så var det de där intetsägande vita väggarna…

Ja, det var mycket som skavde och som gjorde att rummet inte funkade. Jag föredrog faktiskt att arbeta vid köksbordet eller i soffan. Arbetsrummet stod allt oftare tomt, vilket kändes trist.

Både jag och Sven älskar att nörda vid våra datorer och vi spenderar många timmar i böckernas värld. Det behövdes ett rum som bjöd in till just det. En plats där vi båda fick plats och en miljö där kreativiteten kunde gro.

Rummet som nu gör mig glad

Så, här är det i all sin (nästan färdiga) prakt – det sköna gröna arbetsrummet. Det är hemtrevligt, praktiskt och inspirerande. Jag stormtrivs och sitter i det varje dag. 

Tillsammans med inredaren Mia (som vi har tagit hjälp av flera gånger förut) bollade vi fram ett koncept, som hon sen hjälpte till att realisera genom att köpa in möbler, ordna med målning och montering.

Vi hade självklart kunnat göra mycket själva men det hade tagit tid, inte blivit lika bra och framförallt skapat massor av frustration. Mia har varit guld värd!

Att ha skrivbordsplatsen vid fönstret är härligt, även om vi får dra ner persiennerna när morgonsolen skiner in i nyllet. På väggen där det förra skrivbordet stod har vi istället satt upp var sin anslagstavla i kork. Perfekta ytor för peppiga bilder och framtida idéer.

På kortväggen där den otympliga garderoben förut var placerad, finns nu en mindre garderob som är sprutlackad i samma gröna färg som väggen. Som du ser är det ett par lister som behöver bytas ut. Någon gång. Snart.

Vi har även satt upp ett vägghängt och grönlackat skrivbord mellan garderoben och dörren. På så vis kan en av oss stå och jobba, medan den andra sitter vid skrivbordet. När bordet inte används är det bara att fälla in det platt mot väggen.

Den tredje sprutlackade möbeln är läshyllan i form av ett IKEA-system med hyllor och skåp. Vi har mer plats till böcker och annat smått och gott.

Mitt i allt står även en ny go fåtölj, plus den enda möbel som vi sparade från det gamla möblemanget: Svens mormors sybord. Under bordskivan, som går att snurra åt sidan, finns en gömma fylld med garn och annat jox.

I skåpen har vi satt in enkla förvaringskorgar som rymmer sladdar och kamerapryttlar. Var sak på sin plats. Skönt.

Materiella ting är sannerligen inte det viktiga i livet, men de spelar roll. Jag är glad att vi gjorde arbetsrummet till ett rum som vi verkligen vill vara i.

Här ska vi planera poddar, skriva nyhetsbrev, artiklar och böcker, programmera, klippa video, skissa, läsa och prata. Här ska vi leva många minuter av våra liv.

Ps. Någon ergonomisk arbetsstol har vi ännu inte skaffat, men det kommer (förhoppningsvis innan vi får pinnstolssjukan).

Pps. Den gröna kulören på väggar och möbler ser ta mig tusan olika ut på varenda bild, men jag lovar att det är samma. Nämligen S 3010-G30Y.

Att lata sig, är att vara overksam och trivas med det.
Källa: SAOL

Jag älskar att bara lata mig, men jag får än idag kämpa för att göra det med gott samvete. Samhället har länge uppfostrat oss att vara allt annat än lata. Att hålla på och lata sig stup i kvarten anses vara en dålig egenskap.

Nej, sluta lata dig och gör något vettigt. Berätta sen om allt du har gjort, så att jag får dåligt samvete över att jag inte har varit lika produktiv.

Planerad tid för att göra ingenting

Efter mina duster med depression och utmattning har jag varit tvungen att planera in stunder för vila. Stunder där jag ska göra minsta möjliga och bara latar mig. När jag slarvar mår jag som ett utskitet äppelmos.

Jag tycker om att hitta på saker. Det är inte särskilt svårt att planera in en fika, ett besök hos frisören eller en podd-stund i studion. Vips så är det inlagt i kalendern. Jag har avsatt tid till att göra något.

Det är desto svårare att planera in en stund för att lata sig. Att avsätta tid till att inte göra något. Det sker väl automatiskt mellan det där andra i kalendern? Ja, i bästa fall, men inte om kalendern är knökfull med allt det där andra.

Det kvittar om det jag ska göra är roligt eller inte. Såväl en fest med kollegor som ett utdraget möte tar energi. Du har kanske hört om skedteorin som brukar användas för att beskriva mängden mental och fysisk energi. Jag har inte hur många skedar som helst.

Att lata mig behöver inte betyda att jag ligger på sofflocket och pillar mig i naveln. Det kan handla om att läsa, promenera eller spela tv-spel. Men det kan också betyda att jag ibland ligger på sofflocket och pillar mig i naveln näsan (i ärlighetens namn pillar vi oss nog oftare i näsan än i naveln).

Så gör jag

Nu för tiden planerar jag in tid för återhämtning både före och efter stunder av görande. När jag bjuder in vänner på middag en onsdagkväll, håller jag måndag- och tisdagkvällen fri. Åker jag på en utflykt med familjen på lördagen, planerar jag att inte göra något alls på söndagen.

Jag vilar dessutom middag i princip varje dag, för att ha energi till resten av dagen. Det är det som funkar för mig. När jag hälsar på mormor och morfar brukar morfar säga ”nu vilar vi middag!” Jag och mormor tar soffan och morfar sängen.

Inför varje ny vecka pratar jag och Sven om hur våra kalendrar ser ut. Om vi upptäcker att det saknas stunder för att göra ingenting alls, ställer vi in, skjuter upp eller justerar på annat sätt för att skapa utrymme.

Ingen av oss vill må som utskitet äppelmos när veckan är slut. Och det mesta går faktiskt att ändra på för att undvika det.

Men jag får som sagt kämpa för att lata mig och vila med gott samvete. Trots att jag vet att det gör gott. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Men övning ger som tur var färdighet, som med så mycket annat.

Jag har fått lära mig att vara öppen om min energi inför familj, vänner och kollegor. Förr var jag en sådan som nästan alltid ställde upp. Som oftast sa ja. Men det fungerar inte.

Jag är trygg med att det är okej att ställa in, skjuta upp eller justera. Ingen har någonsin blivit arg, och skulle någon mot förmodan bli det så får vi prata om det. Jag omger mig med människor som förstår, och jag vill att de ska känna att de kan göra likadant som jag.

Beröm den som latar sig

Det är lätt att berömma den som berättar att den har åstadkommit mycket under en dag. Men det är lika lätt att vara tyst när någon berättar att den mest bara har skruttat runt och gjort ingenting. På sin höjd blir man kanske avundsjuk, eftersom det var precis det man själv ville göra. Hur vågar personen bara lata sig sådär?

Du är så modig, uppfinningsrik och bra på att lata dig!

Jag har blivit bättre på att berömma den som valde att lata sig istället för att storstäda huset. Bättre på att visa att det är klokt att vila mellan gårdagens arbetsdag och morgondagens släktträff. Ibland berömmer jag till och med mig själv.

Vi ska lata oss oftare, gärna i förebyggande syfte.

You don’t have to have a reason to be tired. You don’t have to earn rest or comfort. You’re allowed to just be.

– Ur A Prayer for the Crown-Shy: A Monk and Robot Book av Becky Chambers

Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flyger. Du är välkommen att bli medlem.

Jag tänker mycket på lärande. Det är förstås inget ovanligt, som den lärare jag är, men just nu tänker jag på det extra mycket. 

I år ska jag utforska nya (generativa) AI-tekniker och sätt att arbeta på. Det är extremt fascinerande, men också svårt. Och framförallt går det så himla snabbt. 

Hur ska jag hinna med? Ska jag lyssna på poddar på dubbla hastigheten och raskt skumläsa överflödet av artiklar? Det som är nytt idag, upplevs som historia i morgon. Redan innan jag har börjat känns det som att jag har förlorat. Jag blir stressad. Hjärnan gör ont.

Just därför blev jag så glad över att ramla över Slow learning – A path to a meaningful and mindful future of learning. Det är en bok om lärande, där 19 författare, tänkare och lärare förklarar vad långsamt lärande innebär och varför det behövs. 

Utöver att de delar sina tankar har de också skapat en inledande rättighetsförklaring om tio punkter. Jag tycker förstås att du ska ladda ner hela boken gratis och läsa själv, men jag passar på att korta ner och översätta rättighetsförklaring till dig. Jag tyckte mycket om den. Hjärnan gör lite mindre ont.

När du lär dig har du rätt att

1. fokusera på riktningen, inte målet. Hänge dig helt åt resan som det innebär att lära dig något nytt, så når du till slut målet (om det finns ett).
2. räcka upp handen. Frågor är viktigare än svar eftersom de håller det lärande samtalet levande, påskyndar utbytet av idéer och ger bränsle till innovation.
3. lära i din egen takt. Jämför dig inte med andra utan jämför med den du var igår.
4. vara offline. Ta bort digitala distraktioner och fokusera på det viktiga.
5. ändra dig, och ditt sätt att lära. Det är vägen fram till nya perspektiv och insikter.
6. ta en paus. Mikropauser, lunchpauser och längre raster kommer att förbättra ditt lärande. Hjärnan behöver vila.
7. göra misstag. De lär dig alltid något.
8. lämna saker ofärdiga. Stäng ner din att göra-lista då och då och njut av det fina med en ostrukturerad dag. 
9. glömma bort allt du har lärt dig. Starta om hjärnan och överge gammal kunskap, handlingar och beteenden för att skapa utrymme.
10. lära långsammare. Världen rör sig blixtsnabbt, men det betyder inte du måste hänga med. Skynda långsamt för att verkligen lära dig något.

När jag senast var hos tandläkaren fick jag upprepade gånger höra ”åh, vad du är duktig!”.

Det var det mest påklistrade berömmet jag hört på år och dar – allt jag gjorde var ju att gapa stort i 15 minuter – och det levererades, tro det eller ej, på samma sätt som när man pratar till en hund som har hämtat en boll. I stunden upplevde jag det nästan ironiskt. Kanske gapade jag egentlig riktigt, riktigt dåligt…

Det bästa berömmet kommer från hjärtat och passar in i sammanhanget, annars kan det upplevas som plikttrogen artighet eller till och med skapa osäkerhet hos mottagaren.

Kom ihåg att visa uppskattning

Många gånger tänker jag beröm, men mer än hälften av gångerna stannar det tyvärr bara vid en tanke. Det är dumt. Ingen är ju tankeläsare.

Jag har tänkt att illustratören Sarah Anderson skapar underbara seriestrippar, som får mig att skratta högt och känna total igenkänning. Jag har hittills sagt… inget.

Likaså har jag tänkt att en av mina nya kollegor har en sådan härlig positiv inställning som smittar av sig. Jag har hittills sagt… inget.

Jag försöker att visa uppskattning så ofta jag kan, men ändå vet jag att jag kan bli ännu bättre. I vardagens hast glöms beröm lätt bort, och ibland tänker jag att någon annan säkert kommer att berömma så att det räcker och blir över.

Att ge beröm till den som sällan får beröm är viktigt. Vi behöver alla bli erkända för de bra saker vi gör. Vi behöver bli sedda och veta att vi duger. Vi behöver få bränsle för att kunna göra fler bra saker.

Även den som redan blir rikligt berömd (och kanske också är berömd) ska berömmas. Om vi alla skulle sluta att berömma den som redan får beröm från andra, blir det till slut noll beröm på kontot också hos den personen.

Varenda kotte gläds åt och växer av att få beröm.

Var konkret när du berömmer

Att få höra spontan beröm som lyder “du är så bra!” är superkul, men det säger inte så mycket.

Jag vill veta varför någon tycker att jag, eller framförallt det som jag har gjort eller skapat, är så bra. Så det försöker jag att tänka på när jag själv ger beröm – att brodera ut och vara konkret. 

Sen ska spontant beröm inte underskattas. Ibland behöver man bara få höra att man är så in i helsikes bra!

Han såg det, han älskade det, han åt det

Jag blev påmind om det här med beröm när jag läste ett nyhetsbrev från Shaun Usher. Där lyfte han upp följande storstilade sätt att visa uppskattning på.

Journalisten Terry Gross frågar: Can you share some of your favourite comments from readers that you’ve gotten over the years?

Författaren Maurice Sendak svarar: Oh, there’s so many. Can I give you just one that I really like? It was from a little boy. He sent me a charming card with a little drawing. I loved it. I answer all my children’s letters—sometimes very hastily—but this one I lingered over. I sent him a postcard and I drew a picture of a Wild Thing on it. I wrote, “Dear Jim, I loved your card.” Then I got a letter back from his mother and she said, “Jim loved your card so much he ate it.” That to me was one of the highest compliments I’ve ever received. He didn’t care that it was an original drawing or anything. He saw it, he loved it, he ate it.

Visa uppskattning till de som står dig nära, men också de som förgyller ditt liv från andra sidan jorden. Säg berömmet högt, skriv det i ett mail eller skicka det på ett egenritat vykort som någon kan äta upp.

När jag var liten meddelade min mellanstadielärare att jag garanterat skulle bli lärare när jag blev stor. Jag skrattade och konstaterade att det skulle jag aldrig bli. Fy vad tråkigt. Jag skulle ju bli konstnär, författare eller möjligtvis clown. Min lillebror ville bli noshörning, men det är en helt annan historia.

Spola fram till idag. Jag lär andra människor saker varje dag och tycker att det är bland det finaste som finns. Allt blir inte alltid som man tänkt sig, och tur är väl det.

Om jag ska ge dig något att bära med dig in i nästa år så är det följande: lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt.

Du vill inte bli Gollum som drar dig in i en grotta och vaktar din dyrbara kunskap, rädd för att andra ska få ta del av det som har hjälpt dig. Du har ju möjligheten att dela med mig och berika andra människors liv. Du kan göra deras vardag enklare eller roligare. Världen blir bättre av kunskap.

Det är det som driver mig i mitt arbete på Moderskeppet. Att varje dag följa människor som lär sig av mig, eller någon av mina kollegor. Jag ser hur de går från att vara trevande nybörjare till att slutligen lyckas med sina projekt. Det gör mig glad.

Jag är långt ifrån fullärd inom allt som jag lär ut, men det hindrar mig inte att lära ut det jag kan. Det kan ändå vara mer än vad någon annan kan. Det kan räcka till. Du behöver inte vara expert för att lära ut.

Du ska givetvis vara aktsam med att dela eller pracka på någon kunskap som denne inte har bett om eller är mogen för. Det är onödigt och gör ingen särskilt glad slutändan.

Kom också ihåg att du själv aldrig är fullärd. Stäng inte dina ögon och öron. Fortsätt att vara nyfiken. Var inte rädd för att verka okunnig eller att be om kunskap. Var öppen för att lära mer eller lära om.

Jag har nyligen blivit faster till en liten Saga. I hennes stora ögon ser jag min bror. Alltså han som ville bli noshörning, men som idag är en lysande kommunikatör (och pappa). I alla fall om dagarna. Vad han är om nätterna vet jag inte… Vad Saga ska bli, lära sig och lära andra, det vet jag inte heller. Men jag vet att hon kommer att lära mig både det ena och det andra, och att jag kommer att ge henne av min kunskap. 

Jag önskar dig ett lärorikt 2023. Lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt. Då skapar du en lite bättre värld.

I början av en av mina böcker kan man läsa: Ja, du. Så här blev det den här gången.

När min kollega Ida arbetade som frisör brukade hon och hennes dåvarande kollegor hämta sallad från en restaurang som låg bredvid salongen. Restaurangens räksallad var en favorit. En dag låg det bara några få ynka räkstackare i salladen. Det var en sorglig syn.

De gick tillbaka till restaurangen för att klaga i sann Sverker Olofsson anda: ska det va såhär? Svaret de fick var: så blev det den här gången.

Jag är perfektionisten som arbetar hårt med att allt inte behöver vara perfekt. Och den där meningen har blivit något av ett mantra. Den avdramatiserar och stärker mig i att gå i mål med saker som jag tar mig för.

Allt blir inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan bero på mig, eller på yttre omständigheter. En bok kommer ha ett och annat stavfel. Berättelsen kunde ha vässats lite till. Färgen på omslaget blev lite grönare än vad jag hade trott att den skulle bli. Och så vidare. 

Jag kan fila på ett projekt i en evighet, och trots det kommer det att finnas saker som kunde varit bättre eller annorlunda. Men vid en viss tidpunkt måste man helt enkelt anse sig vara klar, och tänka: så här blev det den här gången.

Hittar jag ett fel i min bok kan jag åtgärda det till nästa upplaga. Eller så gör det inte så himla mycket att det finns där. För inget blir ju någonsin perfekt. Det kan bli skitbra, men sällan perfekt.

Således, när du inte orkar mer eller när tiden har tagit slut, sätt punkt och slå fast att: så här blev det den här gången.

Det är ett av budorden i det ohemliga sällskapet Tordyveln flyger.

Lycka till med att inte göra allt perfekt. Det kommer gå alldeles galant. Jag lovar.

Jag reser mig från den hårda britsen och går ut ur rummet. Korridoren leder mot ett upplyst allrum. Jag hör ljudet av en tv och ser människor som rör sig ditåt. Ingen skyndar.

En sköterska med skyddsmask har förklarat för mig att det snart är dags för kvällsmat. Jag är inte hungrig, men jag måste göra något. Jag måste få tiden att gå.

Jag närmar mig rummet där allt fler människor samlas. Jag är inte som de, tänker jag. Låtsas att du är här som en besökare som ska betrakta och sedan skriva en berättelse om upplevelsen. I morgon är du hemma igen.

Jag äter maten. Den smakar ingenting. Därefter lånar jag telefonen som står på ett bord i korridoren. Det är en gammal telefon med nummerskiva. Jag slår fel siffra och måste börja om.

Sven svarar och jag säger att jag vill komma hem. Jag har ångrat mig. Jag vill inte vara här. Han måste komma nu med detsamma.

Men det går inte. Jag måste stanna till i morgon eftersom jag har skrivit in mig själv på en psykiatrisk mottagning. Jag är inte någon besökare. Jag är som de andra.

Jag är deprimerad och jag orkar inte mer, oavsett om jag är där eller hemma.

Du är inte jag och min resa är inte din resa

Det här är berättelsen om min depression. Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den. Inte om jag ska skriva den, utan hur. För mig är det inte ett alternativ att inte berätta om sjukdomen. 

Det finns delar av berättelsen som kommer att förbli privata, men det mesta är jag öppen med. Vi måste prata om psykisk ohälsa. Både om hur det är att leva med men också bredvid psykisk ohälsa. Den sjuka drabbas, men det gör även anhöriga och närstående. Kanske har man aldrig mött något liknande innan. Det vänder upp och ner på allt. 

Depression är en vidrig sjukdom. Den syns inte, så som ett brutet ben eller en cancersvulst i bröstet, men den är lika verklig och vedervärdig. Alla kan drabbas.

Vi är många som har lidit eller just nu lider av sjukdomen. Ofta gör vi det i tysthet. Som om det vore fult att må dåligt. Som om det är vårat eget fel. Det är en sorglig men sann verklighet. Depression är fyllt av skam. Det är en del av dess fruktansvärda natur.

Som sjuk fanns det en tröst i att inte vara ensam. Jag ville självklart inte att någon skulle behöva genomlida samma sak, men jag ville ändå inte vara ensam.

Och jag har som sagt funderat på hur jag ska berätta. Som sjuk vill man inte vara ensam, men man ska samtidigt inte jämföra sig med andra. Det är viktigt för mig att understryka det, särskilt om du som läser inte mår bra.

Precis som att du inte är jag, kommer inte din depression att vara som min. Du kan inte jämföra. 

När jag insjuknade första gången lusläste jag artiklar, foruminlägg och bloggar om andras historier. Jag sökte frenetiskt efter svaret på frågan: när blir jag frisk?

Det fanns inget rätt svar. Ingen historia var den andre lik. En del mådde bättre efter några veckor. Andra hade levt med det i år.

Jag vill skriva ner min berättelse för att skänka lite tröst och dela min erfarenhet. Du är inte ensam. Du kan bli frisk. Men min resa är min resa, och din resa kommer att vara din resa.

---

Innan vi fortsätter vill jag dela några länkar. Du läser mer om depression och hur du söker hjälp på 1177. Här finns även information till dig som är närstående.

Om du mår såpass dåligt att du har självmordstankar ska du kontakta din vårdcentral eller ringa 1177. 

Är läget akut ska du genast söka vård på närmsta psykiatriska akutmottagning eller ringa 112. 

---

Braket och början

Hösten 2018 gick jag sönder. Så tänker jag på det i efterhand. 

Det berodde främst på prestationsångest, långvarig stress och ständig oro. Jag hade i flera år sopat varningssignaler under mattan.

När jag inte kunde acceptera att jag mådde dåligt, kunde jag inte heller kommunicera det till andra. Allt bara fortsatte. Käpprätt åt helvete.

Utåt hade jag en lika glad och pigg fasad som vanligt. Hemma var jag vresig, raljerade ofta över andras beteenden, ville sällan hitta på saker, sov oroligt och distanserade mig från nära och kära. 

Jag kunde komma hem från jobbet och inte minnas vilken väg jag hade tagit för att komma hem. Hade jag ens sett mig för när jag gick över övergångsställen? Det bara snurrade. 

Jag jobbade aldrig över, men min hjärna tänkte konstant på saker som skulle göras och på potentiella problem. Hade jag inget att oroa mig för så hittade jag något att oroa mig för. Många nätter försvann i att ligga vaken i grubbel och ältande.

Braket kom en dag på kontoret. Jag var i färd med att läsa igenom en projektbeskrivning, men jag förstod inte det som stod i dokumentet. Jag kunde läsa alla ord, men inte greppa meningen med texten. Vad var det för arbete jag skulle utföra? Och hur i allsin dar skulle jag klara av det som jag inte ens förstod? 

Stressen kom rusande. Jag hade många andra uppgifter som också skulle betas av innan arbetsdagen var slut. I min hjärna fanns det inte tid till att inte förstå projektbeskrivningen.

Tårarna flödade. Snart var panikångesten där och plötsligt hade båda mina armar låst sig. Jag kunde inte räta ut dem. Till slut ropade jag på hjälp.

Dagen efter sade jag upp mig från mitt arbete. Ett arbete som jag älskar, med kollegor som är fantastiska. Men just i den stunden ville jag inte mer. Det fanns inte ork att försöka förändra varken mig själv eller mitt arbete. Jag flydde – inte till en bättre tillvaro, vilket jag hoppades, utan rakt in i depressionen.

Dagarna gick och jag började känna mig allt mer konstig. Jag grät. Jag fick ångest och grät ännu mer. Glädjen försvann och en enorm tomhet tog plats. Jag ville helst bara sova. Slippa vara.

Du har utmattningsdepression, konstaterade min familj (och senare även läkare).
Okej, när är den slut, undrade jag.

Ingen visste. Hur skulle de kunna veta det. Sånt går inte att räkna ut. 

Jag blev allt sämre och allt otåligare. Dagarna blev till en geggig gröt av jävlig tid. 

Det första mötet med psykakuten och mediciner

Jag minns att jag en dag nådde en slags hopplös botten, vilket gjorde att Sven ringde 1177. Ta er till närmsta vårdcentral, sa de efter många om och men. Väl där hade de inga resurser att hjälpa mig, men de ordnade med en färdtjänst till psykakuten.

Där fick jag vänta i flera timmar. Människor med ångest kom och gick. Vi satt. Vi vankade. Vi väntade.

När jag väl fick komma in och träffa läkaren var paniken förbi. Jag var bara oerhört trött och uppgiven. Med mig hem fick jag ångestdämpande medicin. Jag somnade och sov i flera timmar. Tänk så skönt att slippa vara vaken.

Jag började ta antidepressiv medicin, som min läkare på vårdcentralen skrev ut. Han meddelade att det skulle ta tid att hitta rätt dos och att jag kunde må ännu sämre innan det vände till det bättre. Det kan inte bli sämre, tänkte jag och svalde tabletterna. Det kunde det.

Ångesten blev kraftigare och de mörka tankarna mer frekventa. Jag grät, kräktes och sov. Jag satt apatisk, eller pratade konstant och frågade om och om och om igen när det skulle vända.

Den psykolog som jag fick tilldelad var inte tillgänglig på flera veckor. När jag väl gick dit fick jag veta att jag skulle ”andas i fyrkant”. Jag var bortom det. Hon tittade flera gånger på klockan. Jag ville hem igen. Snart var mina tjugofem minuter slut. Vi klaffade inte alls.

Jag skjutsades mellan lägenheten och mitt barndomshem. Min sambo Sven behövde då och då få tid och energi till att arbeta, men också ha stunder för sig själv. Stunder för någon slags vila.

När han inte orkade, fick mina föräldrar ta vid. Efter några dagar var jag tillbaka hos Sven igen. Och så höll det på i veckor som blev till ett par månader.

De lagade mat och såg till att jag åt. Vissa stunder fick de ta på mig mina kläder. Andra stunder fick de leda mig ut på promenad. Bokstavligen leda mig. Jag behövde komma ut, men ville helst inte. 

Vi tar ett varv runt huset i alla fall, sade mamma.
Vi går en liten bit till, sade pappa. 

Att vara bland människor kändes mer och mer främmande och obekvämt.

Att behöva vara frisk för att orka skaffa hjälp

Under denna första perioden insåg både jag och min familj att vården inte räckte till. Det gör den fortfarande inte. Resurserna är enormt dåliga. Det måste verkligen bli bättre.

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig utan Sven, mamma och pappa. De orkade när jag inte gjorde det. De fick ringa samtal och vara min röst när jag inte ville eller orkade prata.

Det tog tid att få träffa läkare och psykolog, men det fanns inte mycket mer att göra än att vänta. Vänta eller skriva in mig på en psykiatrisk mottagning, om det skulle bli riktigt illa. Men det ville jag undvika.

Att befinna mig tillsammans med andra som inte heller mådde bra kändes inte som en bra lösning. Det skulle under min andra period visa sig vara det som krävdes. Men vi kommer till det. 

En kväll i mörka november då jag ännu en gång var nere på botten tog mamma och pappa med mig in till det mobila psykiatriska teamet i Falköping. Mamma var förtvivlad och lyckades få en tid innan teamet skulle gå hem för dagen.

Där fick jag prata med bra människor. De tog sig tid, lyssnade och sa rätt saker. Jag minns inte mycket av det nu, men det hjälpte.

Eftersom att jag inte är bosatt i Falköping kommun längre kunde jag inte fortsätta att gå dit tyvärr. Men jag vill verkligen tacka dem för att de ställde upp den där kvällen.

Jag åkte hem och kände mig hoppfull. Jag minns att Sven kom, vi åt thaimat och hade en fin kväll med flera skratt. Nu vänder det nog, tänkte jag.

På morgonen var allt som vanligt igen. Alltså det nya dåliga vanliga. 

Skratt och stunder av lugn

Det fanns okej stunder i all skit. Mornarna var hemska. Då kunde jag ligga i timmar och ha oerhörd ångest.

Jag vill att mitt hjärta ska stanna, viskade jag till mamma som lade sig bakom mig i sängen.
Men vi vill ha dig kvar, svarade hon.

Det vrider sig i hela mig när jag tänker på många av de saker jag sa. Min familj skulle aldrig ha behövt höra dem. Jag skulle aldrig behövt säga dem.

Jag ville aldrig dö. Men jag orkade inte finnas. Så svår var depressionen. Den tog det som var jag. Det som jag tidigare glatts åt, sett fram emot, längtat efter och drömt om. Allt ersattes med ett mörkt ingenting.

Jag kom upp på benen först framåt förmiddagarna, och därefter genomled jag dagen.

Men kvällarna kunde bli okej. Det var som att jag i takt med att mörkret sänkte sig och att resten av världen varvade ner, fick lite ro i kropp och tanke. Sven och jag kunde titta på tv ihop eller spela tv-spel. Kanske till och med ha lite mysigt. Skratta åt något roligt, eller åt eländet. Dricka varm choklad och äta rullmackor. Drömma om nästa dag som kunde bli bättre.

Under den första perioden av depression hade jag färre okej kvällar, men under den andra var de mer frekventa. Då kunde jag ha flera okej och till och med bra kvällar i rad. De gav andrum. För både mig och min familj.

Dagarna var som sagt sega. Men jag kommer ihåg en snöig vinterdag då jag och Sven tog en promenad. Vi var på väg ner för ett berg och kom till ett parti där det var enklast att helt enkelt åka på rumpan. Vi fnissade. Vi gapflabbade. Det var som om glädjen var tillbaka. En kort, kort stund.

Men lika snabbt som den kom, försvann den. Glädjen bokstavligen gled ur hjärnan. Jag försökte hålla fast. Men det var omöjligt. 

Nu försvinner den, sa jag.
Den kommer komma igen, sa Sven. 

Vändning och kommunikation

Jag ökade upp min dos av antidepressiva i ett par steg. Sakta men säkert började det att lätta inombords. Det gick långsamt. Men det gick.

Jag kände en stor sorg över att jag hade sagt upp mig från mitt arbete. Det fanns i min mening inte något alternativ just då, men sorgen fanns där. När jag hade tillräckligt med ork bjöd jag hem mina två närmsta chefer för att prata.

Jag berättade om allt. Det fanns inga filter, vilket var jobbigt men också befriande. Det mötet resulterade i att min uppsägning revs och att jag kunde komma tillbaka när jag var mogen. Jag skulle få en ny arbetsbeskrivning, och jag fick dessutom hjälp att hitta en ny och bra psykolog. 

För allt detta är jag oerhört glad. Jag lärde mig att det givetvis hjälper att öppna upp sig och kommunicera. Det är viktigt att säga jag fixar inte det här, om det är så det är.

Livet sipprade tillbaka. Saker inne i hjärnan kom i balans. Jag blev mig själv igen. Men det var en kamp som krävde såväl medicin som terapi och ett förändrat sätt att leva.

Jag orkade inte längre på samma sätt. Behövde vila mer och inte planera in för mycket i kalendern. Jag fick träna på att släppa kontrollen och bry mig lagom mycket om mycket. Jag lär mig än idag om mig själv och vilka mina gränser är.

En dag kunde jag inte känna ett uns av depressionen i min kropp längre. Hade den ens varit där? Kunde jag ha mått så dåligt? Det var overkligt.

Men ja, den hade ju varit där. Och den skulle dessvärre komma igen. 

Ner i hålet ännu en gång

Efter ett drygt år av flest bra dagar (livet går ju upp och ner för alla) började jag att fasa ut min medicin. Det gick bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade vunnit och jag var lycklig. Hej då mediciner, hej resten av livet.

Men ett halvår senare hände något. Vi hade gått in i en pandemi, som påverkade oss alla på ett eller annat sätt. Det var minst sagt oroligt och deppigt. Jag själv funderade en del på framtiden och livet. Jag hade dessutom en kortare period av stress. Och som sagt var alla mediciner utfasade. Allt detta, plus säkert en del annat gjorde att det brakade igen.

Jag hade planerat och sett fram emot en vecka själv uppe i familjens sommarstuga. Där skulle jag promenera, elda i brasan, läsa och skriva. Redan i bilen dit märkte jag av en melankoli. Jag skulle strax ha mens och skyllde det mesta på min PMS.

Men för varje dag blev jag allt mer nedstämd. Jag låg i soffan och grät på grund av menssmärtor, men också för något annat. Något som jag inte kunde sätta fingret på. Vad sjutton var fel?

Framåt veckoslutet bad jag Sven att komma. Jag ville inte vara ensam längre. 

Sven kom och det kändes lite bättre. Jag satte mig och arbetade på trappan i oktoberkylan, istället för att sitta inne. Inne kändes trångt och konstigt. Jag behöver nog bara frisk luft och ljus, sa jag. Morgonen därpå rann tårarna utan stopp. Vi for hem.

Jag kanade ner, ner, ner. Jag fick panik. Det här borde inte hända igen, tänkte jag.

Jag ringde min chef och meddelade läget, och korrigerade arbetet därefter. Jag ringde min läkare och vi beslutade att jag skulle börja ta medicin igen. 

Depp-Olle skulle motas i grind. Men ingenting hjälpte.

Promenader, promenader och promenader

Jag skulle behöva ändra min medicinering om och om igen för att hitta rätt. Det skulle ta fyra månader av kämpande innan det vände.

Jag var fast besluten om att inte bli liggande i sängen. Ångesten var dessutom så stark att jag inte kunde vila på dagarna. Istället gick jag promenad efter promenad efter promenad. Aldrig har jag gått så mycket och kommer nog aldrig göra det igen. Gick jag, gick tiden.

Är du ute och går, frågade läkaren.
Konstant, svarade jag.
Du borde vila lite också, sade han.
Det går inte, meddelade jag. 

Jag jämförde konstant med min förra period av sjukdom. Vid den här tiden och den här dosen av medicin var jag ju frisk sist, förklarade jag. Du kan inte jämföra, fick jag till svar. Men det var det enda jag gjorde. Om jag inte kunde jämföra mig med andra, måste jag väl kunna jämföra med mig själv? Dessvärre inte. 

Jag ville inget annat än att bli frisk. Jag förstod inte varför jag ens var sjuk. Jag borde vara lycklig. Men livet var ett rent helvete.

Att sjukskriva mig, eller icke sjukskriva mig

Under min första period av depression valde jag att inte sjukskriva mig. Jag hade aldrig sjukskrivit mig förut. Någonsin. Och jag orkade helt enkelt inte ordna med Försäkringskassan. Istället tog jag ut min sista semester istället.

Under den andra perioden sjukskrev jag mig. Men det var lättare sagt än gjort att behöva ordna med uppgifter som skulle in och ha kontakt med handläggare.

För att få perspektiv: De allra värsta dagarna ville jag inte finnas längre. Hur skulle jag uppbåda kraft att ordna med försäkringskassan? 

I princip behövde jag vara frisk för att kunna vara sjuk. 

Sista anhalt Psyket

I starten av den andra perioden hade jag siktet inställt på jul. Jag skulle må bra till jul. Allt annat vore bara konstigt.

Julen anlände. Eftersom det var ”hålla avstånd”-tider skulle vi inte fira som vanligt med min mormor och morfar. De kom förbi en kort stund på förmiddagen för att dricka glögg ute i kylan.

Jag satt inne i en fåtölj och storgrät och skrek av ilska över depressionen. Det enda jag mäktade med var att öppna dörren och vinka. Jag fortsatte att gråta ner i julmaten. Min bror höll min hand hårt och sa att det skulle bli bättre.

Julen kom och gick. En månad blev till två som blev till tre som närmade sig fyra. Jag var totalt slut. Min familj var totalt slut. Det blev inte bättre.

Jag gav upp. Sven skjutsade mig till psykakuten medan jag var i upplösningstillstånd. Hjälp mig, tänkte jag. Om ingen gör något klara jag inte av en enda dag till. Läkaren frågade om jag ville lägga in mig själv. Det ville jag.

I mitt huvud skulle jag läggas i en mjuk säng. Någon annan skulle ta över. Kanske kunde de söva ner mig till att jag blev frisk. Men det är inte riktigt så det fungerar på psyket. 

---

Korta anteckningar från dagarna på psyket

Jag vill inte vara här. Om några dagar fyller jag år. Jag har svårt att se framtiden. Hur ska detta gå till? 

Nu kommer en vagn med medicin i små färgglada muggar. Som i filmer. Det ringer. Någon är vid entrén. Jag vill gråta. Jag känner mig ensam. 

Jag sov i Svens T-shirt och med egen kudde. En bit av hemma. De [sköterskorna] kom och tittade till mig flera gånger i natt. 

Jag fick byta rum. A [min rumsgranne] snarkade så tungt. En gång vaknade hon och svepte kaffe. Sen började hon snarka igen. 

Jag hamnade hos en annan som jag inte kan namnet på. Hon sitter apatisk, men jag frågade om hon ville prata så det gjorde vi. På engelska. Hon har saknat lyckan större delen av livet. Vill inte äta medicin. 

Jag går varv på varv ute på innergården. A vill gå med mig, men efter ett varv fryser hon. Senare blir hon arg när jag ställer frågor. Jag ber om ursäkt. 

En tant röker och frågar om jag går straffvarv. Hon säger att hon blir felmedicinerad och att hon är förföljd. När jag kommer upp på rummet ropar min rumskamrat. En man ligger och skakar på golvet i sitt rum. Jag pratar lugnt med honom. Personal kommer.

Jag ska få komma hem på nattpermission. Med en tredje medicin i systemet. Är trött. Vill vila i tusen år. 

Min rumskamrat kramas och fistbumpar. Säger ”I hope you have a happy life”. Det hoppas jag med. Hon ser gladare ut. 

Får ett eget rum. Läser en bok. Hänger med i hälften. Men det är ändå något.

Vaknar svettig och tycker mig höra regn. Vårregn. Får lycka. Men är trött. Så trött. Vårregnet visade sig vara snö. 

Vi går slingan [kring sjukhuset] Sven och jag. Vårblommorna i rabatterna är frusna. Han har med kaffe, jag har med kakor. Vi pratar vanligt. Skrattar.

Grannen S öppnar dörren in till mig och står där tyst. Han letar efter en sköterska. Dagen efter rullar de ner honom till ECT. El in i hjärnan. Utanför mitt rum gråter någon.

Jag får permission av P. Väntar på Sven i solen på innergården. Löser sudoku medan snön smälter. Dropp, dropp.

Jag vill klå sjukdomen. Men jag får göra små slag. Stora har jag inte i mig just nu. Små, små slag. Och återhämtning däremellan. En man med kagge vill spela kort men jag vill åka hem. 

---

Det var några märkliga dagar där på psyket. Märkliga, fullkomligt avskyvärda men också behövliga.

Jag kände mig som ett panikslaget djur. Främst satt jag i ett rum med skogstapet och grät. Då och då gick jag runt på den minimala innergården. Jag höll hårt i kastanjen som Sven hade lagt i min väska med kläder. Han hade även stoppat i ett kort på oss två. Min Sven.

Överallt var det människor med depression. Sjukdomen fanns i mig och runt mig. Jag fick medicin nummer tre. Efter att den tog ner mig till det allra mörkaste och djupaste, dit jag aldrig någonsin vill återvända igen, vände det. Tack och lov.

De hade börjat diskutera ECT som ett nästa steg i behandlingen. Det gjorde mig livrädd. Elbehandling. Det lät som science fiction. Inte skulle väl jag?

Nere på innergården mötte jag en kvinna. Hon såg ut att må allt annat än bra och betedde sig förvirrat. Jag ska på ECT men jag vill inte, sa hon. Förra gången kissade jag på mig, fortsatte hon. Ska jag hämta någon, frågade jag. Jag orkade inte att bära de andras tyngder inom mig.

Att befinna mig på en psykiatrisk mottagning var inte någon trevligt upplevelse. Det berodde givetvis mest på sjukdomen i sig, men också på miljön. Jag kände mig ännu sjukare av att vara där.

Men alla var snälla och omhändertagande, och till slut fick jag den hjälp jag behövde. Ibland finns inget annat val. Det ledde till något bra i slutändan. Men jag kan inte säga att det var trevligt.

Det går knappt beskriva hur det är när det vänder. Någonstans i hjärnan sa det plötsligt klick. Trycket lättade. Det kom små stunder då ångesten klingade ut. Stunder då jag var mig själv igen. Sakta men säkert blev jag frisk. 

Jag blir gråtig när jag tänker på det. Det går inte att förklara. Det var magiskt.

Just i detta nu

Jag brukar tänka på mig själv som kantstött. På många sätt har jag kommit starkare ur sjukdomen. På andra sätt kommer jag nog alltid tampas med dess efterdyningar.

Jag orkar inte lika mycket som förr. Idag arbetar jag 50% (fortfarande på samma underbara arbete) och spenderar resterande tid på passionsprojekt, men också återhämtning. Jag kan då och då översköljas av en stark rädsla för att bli sjuk igen. Tänk om jag vaknar upp i morgon och så är glädjen borta?

När rädslan slår till kramar Sven mig och så pratar vi om det. Bearbetar. Förebygger.

Innan jag drabbades hade jag förstått att depression var något hemskt. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det faktiskt är. Den gamla slitna sägningen det är väl bara att rycka upp sig, är nästan komisk i sammanhanget. Det går inte. Hade jag kunnat göra det, hade jag gjort just det. Det är ju roligare att vara glad och lycklig.

Att skriva ner detta har varit bra men också tungt. Minnen fladdrar förbi. Jag tar del av dem, men låter de också fladdra vidare. Jag kan inte vara i allt det där jämt. Det är där. Det lär mig. Jag måste prata om det. Visa hur det var. Hur psykisk ohälsa beter sig. Vad det gör med oss. Men jag måste också lyfta blicken och se framåt.

Tack till alla som fanns där. Vänner och kollegor. Ingen nämnd, ingen glömd. Även det minsta lilla sms med en hjärt-emoji, utan krav på svar, gjorde skillnad i att inte känna mig ensam. Och det största tacket till min familj. Ni fanns där med kärlek och tålamod utan dess like. Utan er, ingen Sanna.

Depression är en sjukdom. Den är vidrig. Men man kan bli frisk.

Jag är här. Jag är lite kantstött. Men jag mår bra och jag är lycklig. Jag har gift mig med min själsfrände Sven och jag har nyss blivit faster till en liten Saga. Jag är tacksam för alla dagar. För det stora och det lilla.

---

Fotnot. Det är omöjligt att skriva ner allt. Få med alla nyanser utan att bli långrandig. Det finns garanterat frågetecken. Men texten får vara levande. Det kommer med tiden strykas, ändras och adderas ord.

---

Du läser mer om depression och hur du söker hjälp på 1177. Här finns även information till dig som är närstående.

Om du mår såpass dåligt att du har självmordstankar ska du kontakta din vårdcentral eller ringa 1177. 

Är läget akut ska du genast söka vård på närmsta psykiatriska akutmottagning eller ringa 112.