Det är nyårsafton och vi firar själva Sven och jag. Det är skönt. God mat (exempelvis egengjord chokladglass), bubbel i glaset och Lake House-DLCt till Alan Wake 2 på Playstationet. Jag somnar förmodligen innan tolvslaget. Living the Nyårsdream!
Gott nytt år 🍾
👋🏼 från Sommarbo.
En tisdag i juni 2009 sitter jag vid ett köksbord tillsammans med fyra killar – Mattias, Fredrik, Anders och Bohman. En av väggarna i köket är tapetserad med en fototapet föreställande en sandstrand med palmer, och framför väggen står en egenbyggd bar.
Jag är på Moderskeppets kontor på arbetsintervju. Här huserar ett festligt företag som bloggar, skriver tidningsartiklar, publicerar WebbTV och ger ut DVD:er om hur man använder Photoshop. Fyra skeppare ska bli fem.
Jag är 23 år, har nyligen avslutat mina högskolestudier och är väldigt nervös. Det här verkar ju vara mitt drömjobb. Vad ska jag annars arbeta med? This is it, tänker jag.
En fredag i december 2024 skickar jag in min uppsägning efter 15 år på Moderskeppet. Jag ska bli min egen och göra kurser som frilans från och med nu. Det har varit ett lätt och svårt beslut på samma gång.
Ett lätt beslut för att det rimmar med hur jag gillar att jobba – jag vill kunna styra över min tid och fokuserar gärna på ett projekt i taget. Ett svårt beslut för att jag har varit på Moderskeppet så jäkla länge och att sluta känns lite som att hugga av en del av kroppen.
Även om vi fortsätter att göra grejer med tillsammans så är en lång era trots allt slut. Det känns märkligt. Helt rätt för framtiden, men ändå vemodigt. Åren på skeppet har varit allt annat än ”bara ett jobb”.
Moderskeppet har på många sätt varit som ett andra hem, med kollegor som snabbt kom att bli vänner för livet. Tillsammans har vi druckit fredagsdrinkar i den där baren i köket, krängt otaliga DVD:er på fotomässor, dansat med hippies på en strand i Florida, skapat en medlemstjänst som idag har över 20 000 medlemmar, lekt improvisationsteater där vi fick ligga och gråta på golvet framför varandra… och miljoner andra saker.
Vi har vuxit från fem till typ 20 personer (jag har tappat räkningen). Vi har flyttat från ett litet kontor till ett megastort. Vi har skrattat och lipat, jobbat arslet av oss och firat. Jag är rik på minnen (och det passar bra i och med att jag är en nostalgiker av rang).
Jag har gått från att ha noll erfarenhet av pedagogik och lärande till att kunna utbilda tusentals människor i nya verktyg och färdigheter. Det har varit en rolig och utmanande resa.
Jag har fått växa åt alla håll och kanter, och aldrig begränsats – tvärt om! På Moderskeppet har alla förutsättningar att lyckas funnits, samtidigt som det har varit okej att misslyckas. Det viktigaste har varit att våga göra, inte stå och stampa. Mina kollegor har alltid peppat och stöttat.
Jag hittade den här texten som Mattias skrev 2010:
”Ibland gratulerar jag mig själv till smarta beslut. Det kan vara småsaker som ”ät inte upp hela kebaben” till stora saker som ”hoppa av ditt jobb och starta företag”. Ett stort beslut jag ofta dunkar mig själv i ryggen över var att anställa Sanna Lund. Hon är fullständigt fenomenal och bara ett halvår efter att hon började på Moderskeppet så är det svårt att fatta hur arbetet såg ut innan.”
Det värmer att läsa. Tack Mattias, Fredrik och Anders som trodde på mig. Ni gav mig mitt drömjobb och har sedan dess lärt mig oerhört mycket. Och tack till resten av alla underbara kollegor – både gamla och nya.
2025 fyller Moderskeppet 20 år och jag firas samtidigt av som fast besättning. Jag ska ut i en egen liten farkost, men jag kommer docka i Moderskeppet lite då och då. Det blir annorlunda och skitbra.
Det kan vara så att jag har fått en ny julfilmsfavorit i och med Christmas Eve in Miller’s Point. Den finns att hyra på Cineasterna.
Vi har skaffat ett återanvändbart kaffefilter ☕️
Ända sedan jag tillfrisknade från min senaste depression har rädslan att få ett återfall aldrig lämnat mig. Jag har fått återfall en gång. Det är inte omöjligt att det kan hända igen.
Under de första månaderna var rädslan ständigt närvarande. Jag drabbades av hemska minnesbilder och drömde kallsvettig mardrömmar. Det var som att vara tillbaka i det jobbiga trots att allt egentligen var bra. En panikartad skräck spred sig i kroppen, mina händer knöt sig hårt och jag grät.
Med tiden har de där stunderna blivit allt färre. När de uppstår vet jag att känslorna inte kommer att vara för evigt. De sköljer över mig och dör sedan ut. Det är inget farligt som händer, bara extremt jobbigt. Jag är inte sjuk igen, men depressionen är ett trauma som har satt sina spår. Stunderna av rädsla kommer och går men har som sagt blivit mer och mer sällsynta.
De senaste veckorna har jag dock fått fajtas extra mycket mot rädslan. Den har kommit närmare, varit starkare och varat längre. Jag har gått igenom en perfekt storm. En planerad nedtrappning av medicinerna sammanföll plötsligt med flera oväntade livshändelser som rörde om. Det väckte den vidriga ångesten.
Ångesten har ångat på inombords och inte lyssnat på rim och reson. Och när den ångar, ja då kommer rädslan: är jag på väg att bli sjuk igen? Är det nu den tredje depressionen börjar? Ångesten växer och blir dubbelt så stark. Händerna knyter sig och jag gråter. Hulkar. Får känslan av att falla. Blir närmast förlamad av skräck.
Det har minst sagt varit påfrestande. På kvällarna har jag varit helt slut. Men jag har tagit mig igenom det. Jag har trappat upp medicinen en aning och livets knutar både landar och reds ut. Sen några dagar känner jag mig lugnare. Mer stabil. Tack och lov.
Rädslan kommer alltid finnas där och jag kommer få tampas med den fler gånger. Jag får ta mig an utmaningarna stund för stund.
Ps. Här kan du läsa berättelsen om min depression.
Inventerar 🎄