En solig dag i stugan. Vi började ställa in grejer för vintern. Allt från utemöbler och krukor till det lilla biblioteket.
En eld tändes och kaffe kokades. Jag köpte kaffepannan 2017 när Sven och jag var tjänstlediga tillsammans i fyra månader. Vi har inte använt den förrän nu. Alltså sju år senare under en ny ledighet. Låt oss skratta lite åt det tillsammans: hahaha!
Jag missade dessutom att ta bort den svarta (skydds?)-grejen på handtaget innan jag satte pannan på elden. Den började att smälta. Vi kan fnissa lite åt det också: fniss, fniss.
Nåväl, kaffet blev gott. Arbetet gick fint. Vi sparar lite bärande och mucklande till i morgon. Det är ju en dag då också.
I vårt hushåll har vi aldrig rullande prenumerationer på tv- och filmtjänster så som Netflix, Max och Apple TV+. Så fort vi har betalat för en månad avslutar vi, och vi har sällan fler än två tjänster aktiverade samtidigt. På så sätt sparar vi många hundralappar per år på att inte ha flera tjänster som löper på obestämd tid ”bara för att”.
Trots det enkla upplägget kan vi lätt glömma vad vi har igång just nu och hur länge. Därför har vi skapat en delad anteckning där vi uppdaterar varje gång vi aktiverar en tjänst.
Så, tågordningen är alltså att vi
startar en månadsprenumeration
stänger direkt av prenumerationen
uppdaterar dokumentet med vilken tjänst som är aktiv och vilket datum den löper ut.
Därefter försöker vi se så mycket vi bara kan på just den tjänsten eftersom det säkert dröjer ett tag tills vi aktiverar den igen.
Denna enkla med hjälpsamma anteckning öppnas oftare än jag hade trott. Minnet är sannerligen kort och det blir inte bättre…
En hjälp att hitta i utbudet
Jag tycker att det är besvärligt att hitta i de flesta streamingtjänster och att det framförallt är svårt att upptäcka guldkornen bland all skit. Lösningen då heter JustWatch. Där kan du vaska fram innehåll utifrån streamingtjänst plus andra filtreringsinställningar. Jag använder den typ varje dag.
Exempelvis: visa mig skräckfilmer som finns att se på Draken Film och som har fått minst 7/10 i betyg på IMDB. Sortera efter utgivningsår med de äldsta filmerna först.
Jag har aldrig varit längre norrut än Sälen. Det är faktiskt ganska pinsamt. Ofta går turerna åt väster, öster eller söder. Nästan aldrig norrut. Skärpning!
Efter lite dividerande landade Sven och jag i att vi skulle dra till Särna – ett litet samhälle nära Fulufjällets nationalpark som stoltserar med Sveriges högsta vattenfall – Njupeskär – samt världens äldsta träd – Old Tjikko.
Efter åtta timmar på vägarna i Skogsbullebilen var vi framme på hemtrevliga Turistgården, som drivs av paret Mieke och Jacco. Här kommer några glimtar från våra dimmiga, lugna och oerhört välsmakande dagar.
Tur man har en Sven som kan fota lite bilder mellan varven.
Turistgården är inte bara mysigt som attan – man har också stort fokus på gött käk. Allt från egenbakat surdegsbröd och bullar till säsongsbetonad mat lagad på lokala råvaror. Vi har verkligen njutit av många goda smaker.
Ett par favoriter var den helstekta kycklingen samt de rika riddarna (gjorda på bulle istället för bröd) med karamelliserade äpplen och grädde.
När jag skickade en bild på den sistnämnda rätten till min familj skrev min svägerska: ”Tur att du skrev vad det var. Det såg lite ut som blöta pommes på fiskbiff med brunsås”. Ja, det är helt och hållet fotografens (mitt) fel. Riddaren var en fröjd för både ögat och munnen, och jag var i efterrättshimmelen.
Förutom att uppleva Fulufjället tog vi en kort sväng förbi Nipfjället. Det var ett tips från Katta och Lotta, från podden Bortom ekorrhjulet, som bodde på Turistgården samtidigt som vi.
Det blev en kall och blöt promenad, och utsikten över Städjan var obefintlig på grund av den tjocka dimman. Dit får vi helt klart återvända en annan gång. Det är ju tur att det finns turer kvar att uppleva!
Den kvällen avslutade vi i den vedeldade bastun på gården. Ute var det becksvart och det enda ljuset kom från kaminen. Livet på en pinne.
Mamma kom med äpplen från trädgården i Fridhem. Jag gjorde kompott med skalet på. Äpplen, socker, kanel, vaniljpulver och en skvätt vatten. 15 minuter i kastrullen på medelhög värme. Klart.
För ett par dagar sedan tog jag på mig strumpor. Om man bortser från två kvällar i somras, då jag var frusen och bar raggsockor, har jag inte haft strumpor sedan i våras. Hösten är här nu. Strumporna åker på.
Sommaren var så lång och givmild att jag har haft god tid på mig att säga hej då. Det känns okej att den är över. Lampor och ljus måste tändas allt tidigare om kvällen. Dörren till balkongen står inte öppen lika ofta längre. Grönt blir gult blir orange blir rött blir brunt. Jag ser hösten och jag ser fram emot att
Jag vaknar om natten och känner hur bröst och nacke är våta av svett. Det är inte bara lite fuktigt utan alldeles plaskvått.
Jag sitter vid frukostbordet och får plötsliga vallningar. Vill kasta av mig alla kläder och ställa mig framför en öppen frys.
Jag går en lagom rask promenad i den klara septemberluften. Svetten rinner strax från hårfästet och hela kroppen blir daggvåt.
Det är mycket svett just nu. Svett och trötthet. Tröttheten ligger som en filt över mig, trots att jag sover gott om nätterna och att jag tar en tantlur efter lunch. Jag blir sällan av med den. Den är alltid närvarande.
Utöver detta finns det fler besvär som kommer och går. Jag känner inte igen min kropp. Vad händer?
Det beror nog delvis på de antidepressiva medicinerna jag äter. Det kan ibland härledas till PMS. Det kan ju förstås vara den generella hälsan som är en gnutta svajig. Och det kanske kan kopplas till ett eventuellt förklimakterie.
Förklimakteriet var något jag hörde om för ett par år sedan. Man ska alltså inte bara fasa för själva klimakteriet, utan också för det som kommer före klimakteriet. För de flesta börjar förklimakteriet i 40-årsåldern, men det kan även komma tidigare än så. Symptomen kan vara
oregelbundna menstruationer
värmevallningar
nattsvettningar
sömnstörningar
humörsvängningar
minnesproblem
torra slemhinnor
ökad trötthet
minskad sexuell lust
Ja, jisses – biverkningar på mediciner, PMS och ett eventuellt förklimakterie. Det känns som en enda kemisk soppa just nu.
Nåväl, nu ska jag hänge mig åt en riklig mens med tillhörande mensvärk. Tack och hej från en åldrande kvinna.
Uppdatering: En undersökning visade inga tecken på något förklimakterie. Nästa steg är att dra ner på medicinerna i (jävligt!) långsam takt.
I det senaste avsnittet av Cyklopernas land lyfte Moa Wallin ett fenomen som jag själv har tänkt mycket på. I år när jag är ledig har det blivit ännu mer aktuellt. Jag pratar om den förväntade resan. ”Hela samhället är uppbyggt så att man ska längta till resan”, säger Wallin.
Så här är det: Så fort man är ledig förväntas man resa någon annanstans.Helst utomlands.
Har ni planerat någon resa? Har ni rest något? Jag har fått samma frågor många gånger det senaste året. Jag beskyller ingen. Det är liksom inpräntat i de flesta av oss. Det är norm. Men varför är resan så jävla viktig? Varför ska vi alltid fly någon annanstans så fort tillfälle ges? Varför är där alltid mer intressant än här?
Jag ska vara ärlig. Jag påverkas av förväntningarna. Det känns som att jag gör andra besvikna när jag säger att jag ska vara här. Hemma. Stugan. Sverige. Att jag inte ska ”ut på ett äventyr”. Det är såklart löjligt. Men likväl kommer känslan när frågan har ställts och jag inte kan ”leverera”.
Missförstå mig inte. Jag tycker om att resa och uppleva andra platser, men jag behöver inte resan lika mycket som resan verkar behöva mig.
Hemma. Stugan. Sverige. Ja, det lediga livet kan faktiskt spenderas även här. Och resultatet är mycket väl godkänt.
