Sol och 18 grader. Helt sjukt. Vi åt årets första glass från Buon.

Jag och brorsan växte upp bland hundar. Jag kan fortfarande minnas doften av nyfödda valpar i köket. Victor ville kramas mycket, men det ville inte alltid valparna.

Kom ihåg: man ska inte äta bajs.

Jag har fått skrivlust igen. Just nu plitar jag på en novell vid namn Stambyte, och den börjar (än så länge) såhär:

Hon där ute knackar försiktigt på den blå plastdörren.
”Vad gör du?”
”Kissar…”
Jag återvänder till den lysande skärmen. Tummen scrollar samtidigt som näsan kittlas av rökelsedoften. Healer-Helene har varit här och viftat med sina pinnar, och utrymmet stinker av lika delar bajs som thailändskt tempel.

En berättelse börjar ju alltid någonstans och jag brukar sällan ha svårt för att börja. Jag vet alltid var, hur och när vi är. Det är bara att börja. Men det är desto svårare att fortsätta, och allra svårast att slutföra.

Idag vill jag hylla mina börjor. Tack för att ni började med mig. Att ni liksom bara fanns där och möjliggjorde att det kunde bli en fortsättning. Att det blev en berättelse till slut.

En vibration. Är det något där inne?
Jag mår illa. Jag kräks.
Är det något där inne? Inne i mig?
Vem är jag? 
Vad är jag? 
Vad var det? Det som kom i det svarta molnet. Som gömde sig. Som inte var som de andra. Som mina kära.
Det spränger där inne.

– Från Stigskäl i novellsamlingen Arkiv för upphittade anteckningar

Praktikanten (från och med nu P): Jag startar bandet. Ljudet sprakar. Någon harklar sig. En kvinna. Hennes andetag är nära när hon pratar. Som om hon vore precis bredvid mig, trött mumlande i mitt öra.

– Från kortromanen Fickor

Bland jord och vissnande sommarblommor stod en liten gråsten ovanpå en stor gråsten, ihoplimmade med klister. Där syntes två plirande gröna ögon, en röd bred mun och tio vita sockerbitar till tänder.
Jag petade på det fula stentrollet med tåspetsen. Pet-eli-pet. Det rullade åt sidan och begravde ansiktet i rabatten.
Eat dirt, tänkte jag och flinade. 

– Från novellen Tältet på hemsökta kullen

Det började med en avi på posten. Ett skrymmande paket som inte hade fått plats i vår postbox. Paketet fanns därför att hämta i den lilla och dåligt belysta tobaksbutiken nere på hörnet. Avsändare var View-master master. 

– Från View-master master i novellsamlingen Arkiv för upphittade anteckningar

Ett öga såg ut på mig genom en sprucken glasruta. Det var starten på det fruktansvärda. Det såg på mig och bortom mig. Ett dött öga. 

– Från Stubb i novellsamlingen i Arkiv för upphittade anteckningar

”Det går mot mörkare tider nu.”
Det är sånt som gamla människor säger. Redan runt midsommar brukar kommentaren fällas. Den är aldrig menad att döda glädjen hos andra, utan uttalas som den fakta det är. Nätterna bli längre. Mörkret slukar oss. Det är vad det är.

– Från Timmerman i novellsamlingen i Arkiv för upphittade anteckningar

Bilen svischade fram i en fart som flickan aldrig hade upplevt tidigare. De var ensamma på landsvägen. Gryningen skulle snart ta över efter natten. 
Kvinnan i förarsätet hade tappat sitt leende någonstans längs vägen. Hennes käke malde och malde. 

– Från novellen Tidsarbetaren

hej jonna. jag skickar det första brevet med min nya dator. vacker är den inte. jag har lagt en virkad duk över åbäket och ställt dit en blomkruka. den surrar och brummar något oerhört, och modemet ska vi inte tala om. men det gäller ju att hänga med in i framtiden. 

– Från Urholkad i novellsamlingen Arkiv för upphittade anteckningar

Vi hade aldrig träffats, men vi kände varandra utan och innan. 
Jag visste knappt vad min pappa arbetade med, men jag visste att Frankentass sov med lampan tänd för att inte försvinna i mörkret. Som sjuåring svor hon på att mörkret började äta upp hennes fötter. Hennes lilltå är borta, men resten av Frankentass har klarat sig. Än så länge.

– Från I ett hål vid skogens slut i novellsamlingen Arkiv för upphittade anteckningar

Ny bok, ny plats. 
Jag behövde sträcka på mig en stund. Vinden är orolig. Löven prasslar och döljer som tur är mitt snörvlande. Jag hoppas att jag inte har åkt på en rejäl förkylning. Det vore dåligt. Hon som jag bor hos är visserligen gammal, men hon hör bra.

– Från novellen De oupptäckta