I början av en av mina böcker kan man läsa: Ja, du. Så här blev det den här gången.
När min kollega Ida arbetade som frisör brukade hon och hennes dåvarande kollegor hämta sallad från en restaurang som låg bredvid salongen. Restaurangens räksallad var en favorit. En dag låg det bara några få ynka räkstackare i salladen. Det var en sorglig syn.
De gick tillbaka till restaurangen för att klaga i sann Sverker Olofsson anda: ska det va såhär? Svaret de fick var: så blev det den här gången.
Jag är perfektionisten som arbetar hårt med att allt inte behöver vara perfekt. Och den där meningen har blivit något av ett mantra. Den avdramatiserar och stärker mig i att gå i mål med saker som jag tar mig för.
Allt blir inte alltid som jag hade tänkt mig. Det kan bero på mig, eller på yttre omständigheter. En bok kommer ha ett och annat stavfel. Berättelsen kunde ha vässats lite till. Färgen på omslaget blev lite grönare än vad jag hade trott att den skulle bli. Och så vidare.
Jag kan fila på ett projekt i en evighet, och trots det kommer det att finnas saker som kunde varit bättre eller annorlunda. Men vid en viss tidpunkt måste man helt enkelt anse sig vara klar, och tänka: så här blev det den här gången.
Hittar jag ett fel i min bok kan jag åtgärda det till nästa upplaga. Eller så gör det inte så himla mycket att det finns där. För inget blir ju någonsin perfekt. Det kan bli skitbra, men sällan perfekt.
Således, när du inte orkar mer eller när tiden har tagit slut, sätt punkt och slå fast att: så här blev det den här gången.
Det är ett av budorden i det ohemliga sällskapet Tordyveln flyger.
Lycka till med att inte göra allt perfekt. Det kommer gå alldeles galant. Jag lovar.
Jag reser mig från den hårda britsen och går ut ur rummet. Korridoren leder mot ett upplyst allrum. Jag hör ljudet av en tv och ser människor som rör sig ditåt. Ingen skyndar.
En sköterska med skyddsmask har förklarat för mig att det snart är dags för kvällsmat. Jag är inte hungrig, men jag måste göra något. Jag måste få tiden att gå.
Jag närmar mig rummet där allt fler människor samlas. Jag är inte som de, tänker jag. Låtsas att du är här som en besökare som ska betrakta och sedan skriva en berättelse om upplevelsen. I morgon är du hemma igen.
Jag äter maten. Den smakar ingenting. Därefter lånar jag telefonen som står på ett bord i korridoren. Det är en gammal telefon med nummerskiva. Jag slår fel siffra och måste börja om.
Sven svarar och jag säger att jag vill komma hem. Jag har ångrat mig. Jag vill inte vara här. Han måste komma nu med detsamma.
Men det går inte. Jag måste stanna till i morgon eftersom jag har skrivit in mig själv på en psykiatrisk mottagning. Jag är inte någon besökare. Jag är som de andra.
Jag är deprimerad och jag orkar inte mer, oavsett om jag är där eller hemma.
Du är inte jag och min resa är inte din resa
Det här är berättelsen om min depression. Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den. Inte om jag ska skriva den, utan hur. För mig är det inte ett alternativ att inte berätta om sjukdomen.
Det finns delar av berättelsen som kommer att förbli privata, men det mesta är jag öppen med. Vi måste prata om psykisk ohälsa. Både om hur det är att leva med men också bredvid psykisk ohälsa. Den sjuka drabbas, men det gör även anhöriga och närstående. Kanske har man aldrig mött något liknande innan. Det vänder upp och ner på allt.
Depression är en vidrig sjukdom. Den syns inte, så som ett brutet ben eller en cancersvulst i bröstet, men den är lika verklig och vedervärdig. Alla kan drabbas.
Vi är många som har lidit eller just nu lider av sjukdomen. Ofta gör vi det i tysthet. Som om det vore fult att må dåligt. Som om det är vårat eget fel. Det är en sorglig men sann verklighet. Depression är fyllt av skam. Det är en del av dess fruktansvärda natur.
Som sjuk fanns det en tröst i att inte vara ensam. Jag ville självklart inte att någon skulle behöva genomlida samma sak, men jag ville ändå inte vara ensam.
Och jag har som sagt funderat på hur jag ska berätta. Som sjuk vill man inte vara ensam, men man ska samtidigt inte jämföra sig med andra. Det är viktigt för mig att understryka det, särskilt om du som läser inte mår bra.
Precis som att du inte är jag, kommer inte din depression att vara som min. Du kan inte jämföra.
När jag insjuknade första gången lusläste jag artiklar, foruminlägg och bloggar om andras historier. Jag sökte frenetiskt efter svaret på frågan: när blir jag frisk?
Det fanns inget rätt svar. Ingen historia var den andre lik. En del mådde bättre efter några veckor. Andra hade levt med det i år.
Jag vill skriva ner min berättelse för att skänka lite tröst och dela min erfarenhet. Du är inte ensam. Du kan bli frisk. Men min resa är min resa, och din resa kommer att vara din resa.
Om du mår såpass dåligt att du har självmordstankar ska du kontakta din vårdcentral eller ringa 1177.
Är läget akut ska du genast söka vård på närmsta psykiatriska akutmottagning eller ringa 112.
Braket och början
Hösten 2018 gick jag sönder. Så tänker jag på det i efterhand.
Det berodde främst på prestationsångest, långvarig stress och ständig oro. Jag hade i flera år sopat varningssignaler under mattan.
När jag inte kunde acceptera att jag mådde dåligt, kunde jag inte heller kommunicera det till andra. Allt bara fortsatte. Käpprätt åt helvete.
Utåt hade jag en lika glad och pigg fasad som vanligt. Hemma var jag vresig, raljerade ofta över andras beteenden, ville sällan hitta på saker, sov oroligt och distanserade mig från nära och kära.
Jag kunde komma hem från jobbet och inte minnas vilken väg jag hade tagit för att komma hem. Hade jag ens sett mig för när jag gick över övergångsställen? Det bara snurrade.
Jag jobbade aldrig över, men min hjärna tänkte konstant på saker som skulle göras och på potentiella problem. Hade jag inget att oroa mig för så hittade jag något att oroa mig för. Många nätter försvann i att ligga vaken i grubbel och ältande.
Braket kom en dag på kontoret. Jag var i färd med att läsa igenom en projektbeskrivning, men jag förstod inte det som stod i dokumentet. Jag kunde läsa alla ord, men inte greppa meningen med texten. Vad var det för arbete jag skulle utföra? Och hur i allsin dar skulle jag klara av det som jag inte ens förstod?
Stressen kom rusande. Jag hade många andra uppgifter som också skulle betas av innan arbetsdagen var slut. I min hjärna fanns det inte tid till att inte förstå projektbeskrivningen.
Tårarna flödade. Snart var panikångesten där och plötsligt hade båda mina armar låst sig. Jag kunde inte räta ut dem. Till slut ropade jag på hjälp.
Dagen efter sade jag upp mig från mitt arbete. Ett arbete som jag älskar, med kollegor som är fantastiska. Men just i den stunden ville jag inte mer. Det fanns inte ork att försöka förändra varken mig själv eller mitt arbete. Jag flydde – inte till en bättre tillvaro, vilket jag hoppades, utan rakt in i depressionen.
Dagarna gick och jag började känna mig allt mer konstig. Jag grät. Jag fick ångest och grät ännu mer. Glädjen försvann och en enorm tomhet tog plats. Jag ville helst bara sova. Slippa vara.
Du har utmattningsdepression, konstaterade min familj (och senare även läkare). Okej, när är den slut, undrade jag.
Ingen visste. Hur skulle de kunna veta det. Sånt går inte att räkna ut.
Jag blev allt sämre och allt otåligare. Dagarna blev till en geggig gröt av jävlig tid.
Det första mötet med psykakuten och mediciner
Jag minns att jag en dag nådde en slags hopplös botten, vilket gjorde att Sven ringde 1177. Ta er till närmsta vårdcentral, sa de efter många om och men. Väl där hade de inga resurser att hjälpa mig, men de ordnade med en färdtjänst till psykakuten.
Där fick jag vänta i flera timmar. Människor med ångest kom och gick. Vi satt. Vi vankade. Vi väntade.
När jag väl fick komma in och träffa läkaren var paniken förbi. Jag var bara oerhört trött och uppgiven. Med mig hem fick jag ångestdämpande medicin. Jag somnade och sov i flera timmar. Tänk så skönt att slippa vara vaken.
Jag började ta antidepressiv medicin, som min läkare på vårdcentralen skrev ut. Han meddelade att det skulle ta tid att hitta rätt dos och att jag kunde må ännu sämre innan det vände till det bättre. Det kan inte bli sämre, tänkte jag och svalde tabletterna. Det kunde det.
Ångesten blev kraftigare och de mörka tankarna mer frekventa. Jag grät, kräktes och sov. Jag satt apatisk, eller pratade konstant och frågade om och om och om igen när det skulle vända.
Den psykolog som jag fick tilldelad var inte tillgänglig på flera veckor. När jag väl gick dit fick jag veta att jag skulle ”andas i fyrkant”. Jag var bortom det. Hon tittade flera gånger på klockan. Jag ville hem igen. Snart var mina tjugofem minuter slut. Vi klaffade inte alls.
Jag skjutsades mellan lägenheten och mitt barndomshem. Min sambo Sven behövde då och då få tid och energi till att arbeta, men också ha stunder för sig själv. Stunder för någon slags vila.
När han inte orkade, fick mina föräldrar ta vid. Efter några dagar var jag tillbaka hos Sven igen. Och så höll det på i veckor som blev till ett par månader.
De lagade mat och såg till att jag åt. Vissa stunder fick de ta på mig mina kläder. Andra stunder fick de leda mig ut på promenad. Bokstavligen leda mig. Jag behövde komma ut, men ville helst inte.
Vi tar ett varv runt huset i alla fall, sade mamma. Vi går en liten bit till, sade pappa.
Att vara bland människor kändes mer och mer främmande och obekvämt.
Att behöva vara frisk för att orka skaffa hjälp
Under denna första perioden insåg både jag och min familj att vården inte räckte till. Det gör den fortfarande inte. Resurserna är enormt dåliga. Det måste verkligen bli bättre.
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha klarat mig utan Sven, mamma och pappa. De orkade när jag inte gjorde det. De fick ringa samtal och vara min röst när jag inte ville eller orkade prata.
Det tog tid att få träffa läkare och psykolog, men det fanns inte mycket mer att göra än att vänta. Vänta eller skriva in mig på en psykiatrisk mottagning, om det skulle bli riktigt illa. Men det ville jag undvika.
Att befinna mig tillsammans med andra som inte heller mådde bra kändes inte som en bra lösning. Det skulle under min andra period visa sig vara det som krävdes. Men vi kommer till det.
En kväll i mörka november då jag ännu en gång var nere på botten tog mamma och pappa med mig in till det mobila psykiatriska teamet i Falköping. Mamma var förtvivlad och lyckades få en tid innan teamet skulle gå hem för dagen.
Där fick jag prata med bra människor. De tog sig tid, lyssnade och sa rätt saker. Jag minns inte mycket av det nu, men det hjälpte.
Eftersom att jag inte är bosatt i Falköping kommun längre kunde jag inte fortsätta att gå dit tyvärr. Men jag vill verkligen tacka dem för att de ställde upp den där kvällen.
Jag åkte hem och kände mig hoppfull. Jag minns att Sven kom, vi åt thaimat och hade en fin kväll med flera skratt. Nu vänder det nog, tänkte jag.
På morgonen var allt som vanligt igen. Alltså det nya dåliga vanliga.
Skratt och stunder av lugn
Det fanns okej stunder i all skit. Mornarna var hemska. Då kunde jag ligga i timmar och ha oerhörd ångest.
Jag vill att mitt hjärta ska stanna, viskade jag till mamma som lade sig bakom mig i sängen. Men vi vill ha dig kvar, svarade hon.
Det vrider sig i hela mig när jag tänker på många av de saker jag sa. Min familj skulle aldrig ha behövt höra dem. Jag skulle aldrig behövt säga dem.
Jag ville aldrig dö. Men jag orkade inte finnas. Så svår var depressionen. Den tog det som var jag. Det som jag tidigare glatts åt, sett fram emot, längtat efter och drömt om. Allt ersattes med ett mörkt ingenting.
Jag kom upp på benen först framåt förmiddagarna, och därefter genomled jag dagen.
Men kvällarna kunde bli okej. Det var som att jag i takt med att mörkret sänkte sig och att resten av världen varvade ner, fick lite ro i kropp och tanke. Sven och jag kunde titta på tv ihop eller spela tv-spel. Kanske till och med ha lite mysigt. Skratta åt något roligt, eller åt eländet. Dricka varm choklad och äta rullmackor. Drömma om nästa dag som kunde bli bättre.
Under den första perioden av depression hade jag färre okej kvällar, men under den andra var de mer frekventa. Då kunde jag ha flera okej och till och med bra kvällar i rad. De gav andrum. För både mig och min familj.
Dagarna var som sagt sega. Men jag kommer ihåg en snöig vinterdag då jag och Sven tog en promenad. Vi var på väg ner för ett berg och kom till ett parti där det var enklast att helt enkelt åka på rumpan. Vi fnissade. Vi gapflabbade. Det var som om glädjen var tillbaka. En kort, kort stund.
Men lika snabbt som den kom, försvann den. Glädjen bokstavligen gled ur hjärnan. Jag försökte hålla fast. Men det var omöjligt.
Nu försvinner den, sa jag. Den kommer komma igen, sa Sven.
Vändning och kommunikation
Jag ökade upp min dos av antidepressiva i ett par steg. Sakta men säkert började det att lätta inombords. Det gick långsamt. Men det gick.
Jag kände en stor sorg över att jag hade sagt upp mig från mitt arbete. Det fanns i min mening inte något alternativ just då, men sorgen fanns där. När jag hade tillräckligt med ork bjöd jag hem mina två närmsta chefer för att prata.
Jag berättade om allt. Det fanns inga filter, vilket var jobbigt men också befriande. Det mötet resulterade i att min uppsägning revs och att jag kunde komma tillbaka när jag var mogen. Jag skulle få en ny arbetsbeskrivning, och jag fick dessutom hjälp att hitta en ny och bra psykolog.
För allt detta är jag oerhört glad. Jag lärde mig att det givetvis hjälper att öppna upp sig och kommunicera. Det är viktigt att säga jag fixar inte det här, om det är så det är.
Livet sipprade tillbaka. Saker inne i hjärnan kom i balans. Jag blev mig själv igen. Men det var en kamp som krävde såväl medicin som terapi och ett förändrat sätt att leva.
Jag orkade inte längre på samma sätt. Behövde vila mer och inte planera in för mycket i kalendern. Jag fick träna på att släppa kontrollen och bry mig lagom mycket om mycket. Jag lär mig än idag om mig själv och vilka mina gränser är.
En dag kunde jag inte känna ett uns av depressionen i min kropp längre. Hade den ens varit där? Kunde jag ha mått så dåligt? Det var overkligt.
Men ja, den hade ju varit där. Och den skulle dessvärre komma igen.
Ner i hålet ännu en gång
Efter ett drygt år av flest bra dagar (livet går ju upp och ner för alla) började jag att fasa ut min medicin. Det gick bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade vunnit och jag var lycklig. Hej då mediciner, hej resten av livet.
Men ett halvår senare hände något. Vi hade gått in i en pandemi, som påverkade oss alla på ett eller annat sätt. Det var minst sagt oroligt och deppigt. Jag själv funderade en del på framtiden och livet. Jag hade dessutom en kortare period av stress. Och som sagt var alla mediciner utfasade. Allt detta, plus säkert en del annat gjorde att det brakade igen.
Jag hade planerat och sett fram emot en vecka själv uppe i familjens sommarstuga. Där skulle jag promenera, elda i brasan, läsa och skriva. Redan i bilen dit märkte jag av en melankoli. Jag skulle strax ha mens och skyllde det mesta på min PMS.
Men för varje dag blev jag allt mer nedstämd. Jag låg i soffan och grät på grund av menssmärtor, men också för något annat. Något som jag inte kunde sätta fingret på. Vad sjutton var fel?
Framåt veckoslutet bad jag Sven att komma. Jag ville inte vara ensam längre.
Sven kom och det kändes lite bättre. Jag satte mig och arbetade på trappan i oktoberkylan, istället för att sitta inne. Inne kändes trångt och konstigt. Jag behöver nog bara frisk luft och ljus, sa jag. Morgonen därpå rann tårarna utan stopp. Vi for hem.
Jag kanade ner, ner, ner. Jag fick panik. Det här borde inte hända igen, tänkte jag.
Jag ringde min chef och meddelade läget, och korrigerade arbetet därefter. Jag ringde min läkare och vi beslutade att jag skulle börja ta medicin igen.
Depp-Olle skulle motas i grind. Men ingenting hjälpte.
Promenader, promenader och promenader
Jag skulle behöva ändra min medicinering om och om igen för att hitta rätt. Det skulle ta fyra månader av kämpande innan det vände.
Jag var fast besluten om att inte bli liggande i sängen. Ångesten var dessutom så stark att jag inte kunde vila på dagarna. Istället gick jag promenad efter promenad efter promenad. Aldrig har jag gått så mycket och kommer nog aldrig göra det igen. Gick jag, gick tiden.
Är du ute och går, frågade läkaren. Konstant, svarade jag. Du borde vila lite också, sade han. Det går inte, meddelade jag.
Jag jämförde konstant med min förra period av sjukdom. Vid den här tiden och den här dosen av medicin var jag ju frisk sist, förklarade jag. Du kan inte jämföra, fick jag till svar. Men det var det enda jag gjorde. Om jag inte kunde jämföra mig med andra, måste jag väl kunna jämföra med mig själv? Dessvärre inte.
Jag ville inget annat än att bli frisk. Jag förstod inte varför jag ens var sjuk. Jag borde vara lycklig. Men livet var ett rent helvete.
Att sjukskriva mig, eller icke sjukskriva mig
Under min första period av depression valde jag att inte sjukskriva mig. Jag hade aldrig sjukskrivit mig förut. Någonsin. Och jag orkade helt enkelt inte ordna med Försäkringskassan. Istället tog jag ut min sista semester istället.
Under den andra perioden sjukskrev jag mig. Men det var lättare sagt än gjort att behöva ordna med uppgifter som skulle in och ha kontakt med handläggare.
För att få perspektiv: De allra värsta dagarna ville jag inte finnas längre. Hur skulle jag uppbåda kraft att ordna med försäkringskassan?
I princip behövde jag vara frisk för att kunna vara sjuk.
Sista anhalt Psyket
I starten av den andra perioden hade jag siktet inställt på jul. Jag skulle må bra till jul. Allt annat vore bara konstigt.
Julen anlände. Eftersom det var ”hålla avstånd”-tider skulle vi inte fira som vanligt med min mormor och morfar. De kom förbi en kort stund på förmiddagen för att dricka glögg ute i kylan.
Jag satt inne i en fåtölj och storgrät och skrek av ilska över depressionen. Det enda jag mäktade med var att öppna dörren och vinka. Jag fortsatte att gråta ner i julmaten. Min bror höll min hand hårt och sa att det skulle bli bättre.
Julen kom och gick. En månad blev till två som blev till tre som närmade sig fyra. Jag var totalt slut. Min familj var totalt slut. Det blev inte bättre.
Jag gav upp. Sven skjutsade mig till psykakuten medan jag var i upplösningstillstånd. Hjälp mig, tänkte jag. Om ingen gör något klara jag inte av en enda dag till. Läkaren frågade om jag ville lägga in mig själv. Det ville jag.
I mitt huvud skulle jag läggas i en mjuk säng. Någon annan skulle ta över. Kanske kunde de söva ner mig till att jag blev frisk. Men det är inte riktigt så det fungerar på psyket.
Korta anteckningar från dagarna på psyket
Jag vill inte vara här. Om några dagar fyller jag år. Jag har svårt att se framtiden. Hur ska detta gå till?
Nu kommer en vagn med medicin i små färgglada muggar. Som i filmer. Det ringer. Någon är vid entrén. Jag vill gråta. Jag känner mig ensam.
Jag sov i Svens T-shirt och med egen kudde. En bit av hemma. De [sköterskorna] kom och tittade till mig flera gånger i natt.
Jag fick byta rum. A [min rumsgranne] snarkade så tungt. En gång vaknade hon och svepte kaffe. Sen började hon snarka igen.
Jag hamnade hos en annan som jag inte kan namnet på. Hon sitter apatisk, men jag frågade om hon ville prata så det gjorde vi. På engelska. Hon har saknat lyckan större delen av livet. Vill inte äta medicin.
Jag går varv på varv ute på innergården. A vill gå med mig, men efter ett varv fryser hon. Senare blir hon arg när jag ställer frågor. Jag ber om ursäkt.
En tant röker och frågar om jag går straffvarv. Hon säger att hon blir felmedicinerad och att hon är förföljd. När jag kommer upp på rummet ropar min rumskamrat. En man ligger och skakar på golvet i sitt rum. Jag pratar lugnt med honom. Personal kommer.
Jag ska få komma hem på nattpermission. Med en tredje medicin i systemet. Är trött. Vill vila i tusen år.
Min rumskamrat kramas och fistbumpar. Säger ”I hope you have a happy life”. Det hoppas jag med. Hon ser gladare ut.
Får ett eget rum. Läser en bok. Hänger med i hälften. Men det är ändå något.
Vaknar svettig och tycker mig höra regn. Vårregn. Får lycka. Men är trött. Så trött. Vårregnet visade sig vara snö.
Vi går slingan [kring sjukhuset] Sven och jag. Vårblommorna i rabatterna är frusna. Han har med kaffe, jag har med kakor. Vi pratar vanligt. Skrattar.
Grannen S öppnar dörren in till mig och står där tyst. Han letar efter en sköterska. Dagen efter rullar de ner honom till ECT. El in i hjärnan. Utanför mitt rum gråter någon.
Jag får permission av P. Väntar på Sven i solen på innergården. Löser sudoku medan snön smälter. Dropp, dropp.
Jag vill klå sjukdomen. Men jag får göra små slag. Stora har jag inte i mig just nu. Små, små slag. Och återhämtning däremellan. En man med kagge vill spela kort men jag vill åka hem.
Det var några märkliga dagar där på psyket. Märkliga, fullkomligt avskyvärda men också behövliga.
Jag kände mig som ett panikslaget djur. Främst satt jag i ett rum med skogstapet och grät. Då och då gick jag runt på den minimala innergården. Jag höll hårt i kastanjen som Sven hade lagt i min väska med kläder. Han hade även stoppat i ett kort på oss två. Min Sven.
Överallt var det människor med depression. Sjukdomen fanns i mig och runt mig. Jag fick medicin nummer tre. Efter att den tog ner mig till det allra mörkaste och djupaste, dit jag aldrig någonsin vill återvända igen, vände det. Tack och lov.
De hade börjat diskutera ECT som ett nästa steg i behandlingen. Det gjorde mig livrädd. Elbehandling. Det lät som science fiction. Inte skulle väl jag?
Nere på innergården mötte jag en kvinna. Hon såg ut att må allt annat än bra och betedde sig förvirrat. Jag ska på ECT men jag vill inte, sa hon. Förra gången kissade jag på mig, fortsatte hon. Ska jag hämta någon, frågade jag. Jag orkade inte att bära de andras tyngder inom mig.
Att befinna mig på en psykiatrisk mottagning var inte någon trevligt upplevelse. Det berodde givetvis mest på sjukdomen i sig, men också på miljön. Jag kände mig ännu sjukare av att vara där.
Men alla var snälla och omhändertagande, och till slut fick jag den hjälp jag behövde. Ibland finns inget annat val. Det ledde till något bra i slutändan. Men jag kan inte säga att det var trevligt.
Det går knappt beskriva hur det är när det vänder. Någonstans i hjärnan sa det plötsligt klick. Trycket lättade. Det kom små stunder då ångesten klingade ut. Stunder då jag var mig själv igen. Sakta men säkert blev jag frisk.
Jag blir gråtig när jag tänker på det. Det går inte att förklara. Det var magiskt.
Just i detta nu
Jag brukar tänka på mig själv som kantstött. På många sätt har jag kommit starkare ur sjukdomen. På andra sätt kommer jag nog alltid tampas med dess efterdyningar.
Jag orkar inte lika mycket som förr. Idag arbetar jag 50% (fortfarande på samma underbara arbete) och spenderar resterande tid på passionsprojekt, men också återhämtning. Jag kan då och då översköljas av en stark rädsla för att bli sjuk igen. Tänk om jag vaknar upp i morgon och så är glädjen borta?
När rädslan slår till kramar Sven mig och så pratar vi om det. Bearbetar. Förebygger.
Innan jag drabbades hade jag förstått att depression var något hemskt. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det faktiskt är. Den gamla slitna sägningen det är väl bara att rycka upp sig, är nästan komisk i sammanhanget. Det går inte. Hade jag kunnat göra det, hade jag gjort just det. Det är ju roligare att vara glad och lycklig.
Att skriva ner detta har varit bra men också tungt. Minnen fladdrar förbi. Jag tar del av dem, men låter de också fladdra vidare. Jag kan inte vara i allt det där jämt. Det är där. Det lär mig. Jag måste prata om det. Visa hur det var. Hur psykisk ohälsa beter sig. Vad det gör med oss. Men jag måste också lyfta blicken och se framåt.
Tack till alla som fanns där. Vänner och kollegor. Ingen nämnd, ingen glömd. Även det minsta lilla sms med en hjärt-emoji, utan krav på svar, gjorde skillnad i att inte känna mig ensam. Och det största tacket till min familj. Ni fanns där med kärlek och tålamod utan dess like. Utan er, ingen Sanna.
Depression är en sjukdom. Den är vidrig. Men man kan bli frisk.
Jag är här. Jag är lite kantstött. Men jag mår bra och jag är lycklig. Jag har gift mig med min själsfrände Sven och jag har nyss blivit faster till en liten Saga. Jag är tacksam för alla dagar. För det stora och det lilla.
Fotnot. Det är omöjligt att skriva ner allt. Få med alla nyanser utan att bli långrandig. Det finns garanterat frågetecken. Men texten får vara levande. Det kommer med tiden strykas, ändras och adderas ord.
Jag läser just nu en bok som har gett mig det bästa skrivtipset på år och dar. Den heter Several Short Scentences About Writing, och är skriven av Verlyn Klinkenborg.
Själva essensen är att du ska skriva varje mening på en ny rad. En mening. Radbrytning. Ny mening.
Jag använder knepet oavsett om jag skriver ett kort mail eller en längre berättelse. Det är såklart inte i den form som texterna slutligen ska skickas eller publiceras. Jag skriver så för mig egen skull. För att jag ska författa bättre texter.
På det här sättet blir du uppmärksam på varje enskild mening. Du blir varse hur meningen samspelar med meningarna innan och efter. Du ser tydligt om den är lång och snårig att läsa. Du får en bild av om meningarna varierar i längd. Du märker vilka ord du inleder meningar med, och om de ofta upprepas. Du kan enklare ändra ordningen på meningar, eller stryka de som inte behövs. Ingen dålig mening kan dölja sig i en massa av text.
Läs dem en och en. Gärna högt.
Several Short Scentences About Writing, är skriven och även publicerad med en mening på varje rad, för att göra en poäng. Läs den.
När meningarna är färdiga ska du samla dem i stycken. I sammanhang. Precis som du är van vid. Och förhoppningvis är din text några snäpp vassare än om du hade skrivit ihop allt redan från början.
Prova. Jag hoppas att du ska få användning för knepet lika mycket som jag.
Det är drygt ett år sedan jag slog mig ner vid datorn för att skapa bokomslaget till Arkiv för upphittade anteckningar. Jag hade ingen aning om hur det skulle se ut. Inte en susning.
Skulle jag fotografera något själv? Kunde jag ha råd med en illustratör? Eller skulle jag kanske sätta samma ett montage av fria bilder..? Leka och experimentera i Photoshop? Klart att jag skulle det!
Jag befann mig plötsligt på Biodiversity Heritage Library – en gigantisk samling av gamla bilder, vilka numera är digitaliserade och även (i de flesta fall) Public Domain. Här fanns djur och växtlighet av alla dess slag. Massvis av material att plocka från för att skapa något unikt.
Public Domain (CC0 1.0) innebär att du får kopiera, ändra och publicera en bild fritt i både personligt och kommersiellt sammanhang – utan att be skaparen om lov. Det har helt enkelt gått så lång tid sedan bilden skapades att upphovsrätten numera har löpt ut.
Omslagsbilden består i grunden av fyra bildelement. Allt har mixats samman med hjälp av urklippsmasker och blandningslägen i Photoshop. Det behövdes inte en enda friläggning. Tur, eftersom det inte är min starka sida.
1. I en gammal bok med tecknade bilder av svampar fann jag detta organiska mönster. Det är som ett moln av mörker.
2. Jag införskaffade en enkel illustration av en arkivlåda, som jag tänkte modifiera för att få den att smälta in.
3. Ännu ett märkligt mönster från naturen. Med hjälp av en urklippsmask hamnade texturen enbart på lådformen, och inte över bakgrundsbilden.
4. Jag behövde plocka tillbaka lådans texturer igen. Framförallt för att det svarta hålet skulle synas. En kopia av bilden på lådan lades överst och blandades in med blandningsläget Mörkare färg.
5. I det sista steget fick arkivlådan en snygg finish tack vare en bild på wellpapp. Precis som tidigare användes en urklippsmask för att enbart påverka lådan. Blandningsläget Mörkare färg gjorde att texturen smälte in naturligt.
Vidare till novellan Fickor – en fristående historia i serien om arkivet för upphittade anteckningar. Arkivlådan fick bli det som tydligt binder samman de båda böckerna. Utöver lådan användes sex bildelement för att bygga upp omslagsbilden.
1. Ett tomt ark från en gammal bok som bakgrund.
2. Baksidan av ett vykort mixades in i bakgrundsbilden med blandningsläget Mörkare färg. Delar av kanten på vykortet maskades bort med en lagermask.
3. Ännu ett nött ark lades som ett lager i botten av omslagbilden. Tack vare blandningsläget Multiplicera smälte det in med resten av bakgrunden.
4. Lådan monterades på exakt samma plats som på Arkiv för upphittade anteckningar.
5. En bild av Förgätmigej lades som en textur på lådan med hjälp av en urklippsmask.
6. Jag behövde också här plocka tillbaka lite av lådans texturer. En kopia av bilden på lådan lades överst och blandades in med blandningsläget Mörkare färg.
7. Ett fotografi på en pappyta lades som en urklippsmask över lådformen, för snygg finish och för att råda bot på färgproblem.
8. Frilagda ben från en fågel var pricken över i. En låda med ben – varför inte?
Även novellerna i Arkiv för upphittade anteckningar har egna omslag. Alla är givetvis uppbyggda av vackra och många gånger märkliga bilder från Biodiversity Heritage Library.
Om jag har tråkigt när jag läser en bok slutar jag att läsa. Om du har tråkigt när du läser detta inlägg ska du sluta att läsa. Det är det enda rätta.
Om du inte måste slutföra en trist bok eller ett tradigt inlägg, varför plåga dig? Dagarna är redan fulla av måsten. Hitta inte på måsten som inte är måsten.
Det händer ju då och då att jag trots allt försöker för länge. I hopp om att det ska vända. I hopp om att målet ska vara värt den långdragna resan. Men det är aldrig för sent att sluta.
Du kan sluta även om det bara är ett ynka kapitel kvar. Du kan sluta även när du är nära slutet. Lägg din tid och energi på något annat.
Du kommer inte att tjäna på att gå i mål, bara för att gå i mål. Bara för att det ”ändå bara är ett kapitel kvar”. Du behöver inte sätta en bock. Du behöver inte bevisa något.
Nej, sluta. Gå vidare. Bättre sent än ännu senare.
Detta kan, som du säkert förstår, appliceras på mer än att läsa böcker eller inlägg. Att behärska konsten att sluta är lönsamt.
Det är ett av budorden i sällskapet Tordyveln flyger. Hur många budord som finns är jag osäker på. Det ger sig med tiden.
Det har gått drygt ett halvår sedan jag fick hem den första tryckningen av Arkiv för upphittade anteckningar – min första skönlitterära och tillika egenutgivna bok. Det har även gått drygt tre månader sedan jag fick hem den första tryckningen av Fickor.
Först nu börjar jag att landa i vad jag har åstadkommit. Jag tar en bok i varje hand och håller upp dem framför mig.
Har jag verkligen skapat allt det här med min hjärna? Hur kom jag på alla ord? Var fick jag historierna ifrån? Hur sydde jag ihop dem till en helhet?
Det har varit hårt arbete, men också en gnutta magi. Resan hittills har varit lärorik och rolig.
Jag har inte kommit i mål. Långt ifrån. Men jag börjar som sagt landa så smått. Och i och med det tar jag mig an att samla några utmaningar och konstateranden.
Utmaning: Skräck eller inte skräck, det är frågan
Hur kan jag marknadsföra böckerna som skräcklitteratur, utan att stämpla dem som enbart skräckinjagande?
Det går inte att inte sätta en genre på en bok. En läsare vill enkelt kunna sålla fram böcker inom en viss genre i sin jakt på nästa läsupplevelse.
Jag marknadsför båda böckerna som skräck, eftersom att det är det mest dominanta temat. Det medför dock reaktioner som denna:
Vad kul att du har gett ut en bok! Är det skräck? Nej, det vågar jag inte läsa.
Jag har hört det om och om igen. Det är frustrerande. Mina berättelser må ha skräcktoner, men de är inte genrelitteratur. Det finns mycket mer att uppleva utöver det som är skrämmande. Förutom skräck är det humor, mysterier och kärlek.
Till och med min bokälskande morfar, som inte alls läser skräck, har uppskattat dem. Men det har varit svårt att få andra icke-skräckläsare att faktiskt läsa, trots mina övertalningsförsök.
Detta är en utmaning som jag ännu inte vet hur jag ska hantera på bästa sätt. Jag tror det finns något för alla i historierna. Bara man utmanar sig.
Jag får påminna mig själv om detta ofta: en bok kan leva länge. Jag behöver inte stressa med marknadsföring och sälj för att smida medan boken är alldeles ny. Den är ju tidlös.
Den är inte en trollslända som dör efter en sommar, om jag inte gör den till en trollslända som dör efter en sommar.
Stora förlag och stora bokhandlar skyndar för att de ”måste” (klart att de inte måste, men så är systemet utformat). De plöjer in energi, utrymme och pengar på att pusha en ny bok hårt under en viss tid. Därefter ska den energin, det utrymmet och deras pengar läggas på ännu färskare böcker. Boken faller ner i rea-backarna och strax därefter faller den i glömska. Sorgligt, men ofta sant.
Eftersom jag ger ut, marknadsför och säljer själv, väljer jag också hur länge min bok ska leva. Jag behöver inte skynda, vilket är skönt eftersom att jag inte orkar eller har lust med att skynda. Jag kan ta god tid på mig och testa olika sätt och tillfällen att lyfta mina böcker.
Berättelserna ska få ett långt och lycklig liv. Ja, må de leva uti hundrade år!
Konstaterande: Belåten med min prisfilosofi
I de flesta butiker får du betala fullt pris för varje format som du köper av en bok. Vill du ha en berättelse både som e-bok och ljudbok får du betala två gånger. Vill du dessutom ha ett inbundet exemplar i din bokhylla får du betala en tredje gång.
Du får alltså betala igen och igen och igen för samma berättelse. Bara för att du ena dagen vill läsa boken i soffan och nästa dag lyssna på den medan du viker tvätt. Lite skevt.
Digitala exemplar av en bok är dessutom ofta DRM-skyddade (Digital Rights Management), vilket låser ner användandet av boken.
Jag tänkte till. Jag ville ha det annorlunda. Du betalar för berättelsen. Inte för formatet. Du får tillgång till alla format när du köper mina berättelser. Men du behöver betala för frakten om du vill ha ett fysiskt exemplar.
Det ska heller inte vara krångligt att ta del av innehållet digitalt. Därför har mina berättelser inget DRM-skydd.
När är du nöjd? Sven ställde frågan till mig en eftermiddag, när jag hade gnällt lite över att inte ha sålt ännu fler böcker än vad jag har gjort.
Att ha dragit bokprojekten i mål och få hålla de fysiska böckerna i mina händer har varit målet. Att därefter hitta läsare som har velat köpa eller låna mina böcker, och även gillat dem, har jag tyckt varit en bonus.
Så har jag tänkt och känt. För det mesta. Ibland slår dock girigbuken till. Borde inte ännu fler vilja läsa? Borde jag inte sälja bättre? Jag skriver för min egen skull, men jag blir oerhört lycklig av att bli läst.
När är du nöjd? frågar Sven. Ja, när är jag det? Jag ska sätta mig ner i lugn och ro och skriva ner ett nöjdhetsmanifest. När är jag egentligen nöjd? På riktigt nöjd. Om jag inte är på det klara med det kommer jag alltid fortsätta att jaga. Jag kommer aldrig bli riktigt nöjd. Det vore tröttsamt.
Fler spridda funderingar och konstateranden kommer garanterat komma. Resan är långt ifrån slut. Det är det som är så härligt.
Tips: Läs artikeln Så gav jag ut min egen bok på Författarens verktyg. Jag berättar mer om min resa mot egenutgivning.
Det var oktober. Det var skymning. Det var dags att kora vinnaren i den novelltävling som jag och några kollegor hade hängett oss åt under sommaren. En novelltävling i genren Paranormal Romance.
Jag hade trilskats med genren. Inte känt mig hemma. Men jag hade lovat mig själv att skriva en berättelse för min skull. En paranormal romans på mitt sätt. Leka. Ha roligt.
Jag visste att den inte skulle bli genretrogen. Jag visste att den skulle balansera på en tunn tråd. Men jag visste också att jag skulle ha en fin stund med berättelsen som jag valde att berätta. Och så blev det.
Jag vann inte tävlingen. Jag visste också att det skulle bli just så. Men jag vann en upplevelse. En utmaning. Och jag vann en ny historia som jag kom att tycka om. Två karaktärer jag kom att tänka ofta på.
Och den visa domaren Gabriella P Kjeilen gav mig ett utomordentligt fint omdöme som gör mig glad:
”Originellt och vackert språk. Lite poetiskt. Även om det tog extra tankekraft att hänga med emellanåt så gillade jag att den var mystisk. Däremot kanske jag inte kände att det var paranormal romance. Paranormal absolut. Och det hintades ju lite om kärlek, eller var det kanske vänskap? Hur som en vackert skriven historia som inte avslöjade allt på en gång utan höll läsaren nyfiken och på tårna hela vägen igenom.”
Läs novellen Den och Det. En paranormal romans, eller någonstans däromkring.
Jerff. I Tyskland är varelsen känd som Vielfraß och på engelska heter det Gulon.
Allt du skriver behöver inte leda till en bok. Vilket format passar den berättelse du arbetar på just nu?En ganska intressant och rolig fråga att utforska.
Du hittar avsnittet i Apple Podcaster och på andra ställen där poddar finns.
