Augusti 2023 | Vad, hur och var jag läste

Många av de böcker som jag har läst genom åren är kopplade till en plats. Inte alla, men många. Jag kan minnas en bok genom skogsvägen jag gick på, cafét jag satt på eller staden jag besökte medan jag läste (eller lyssnade). Jag kan erinra mig vad jag tänkte och kände, både om händelserna i boken, men också om livet. En plats, en stund, en bok.

Det här är vad, hur och var jag läste i augusti.

1 augusti – Monstrilio av Gerardo Sámano Córdova.
Som e-bok på trappan i Sommarbo.

Tusentals fröer singlade ner från björkarna och några av dem landade i kaffekoppen. Det kändes väldigt mycket som augusti.

I boken skar en mamma bort en bit av sin döda sons lunga. Hon förvarade den i en burk, matade den med kött och fick den att växa till ett monster. Det var början till en berättelse som handlar om hur olika vi människor sörjer, och om att kunna acceptera det som är och gå vidare.

5 augusti – Family Business av Jonathan Sims.
Som ljudbok. Också på trappan i Sommarbo.

Vi hittade en gammal gädda i frysen och förberedde kräftburarna inför kvällens fiske.

I boken började Diya Burman arbeta för familjeföretaget Slough & Sons, som städar upp efter de som nyligen har lämnat jordelivet. Vidriga fläckar från kroppssafter behövde skubbas bort med hjälp av starka kemikalier, och mitt i allt började Diya att se syner.

9 augusti – Looking Glass Sound av Catriona Ward.
Som ljudbok vid kaminen i stugan.

Utanför härjade stormen Hans och jag var riktigt trött på allt regn. Men mer skulle komma.

I boken tänkte Wilder Harlow tillbaka på en sommar för länge sedan. Sommaren då han mötte Nat och Harper. Samma sommar som en mördare härjade i det lilla kustsamhället där familjen stuga låg. Minnen blandas, förväxlas och förvanskas. Vad hände egentligen den där sommaren?

“Writers are monsters, really. We eat everything we see.” 

Från Looking Glass Sound

16 augusti – Mister Magic av Kirsten White.
Som ljudbok hemma i köket.

Jag skulle bjuda (en annan) Sanna på tian och ett bubbligt rosé mitt i veckan, samtidigt som jag var enormt trött efter de första arbetsdagarna. Vilken tur att man har vänner som man kan vara trött med.

I boken återförenades fem gamla barnskådisar 30 år efter att deras tv-show Mister Magic abrupt lades ner. En av dem hade inget minne alls av sina gamla vänner, tv-showen eller den mystiske Mister Magic.

18 augusti – Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård.
Som e-bok på Talldungen.

Vi tog med oss efterrätten ut på gården och läste böcker tills det blev kyligt. Om några timmar skulle dimman lägga sig tät över Brösarps backar, och vi skulle vidare till The Norrmans Castle.

I boken hade Syvert Løyning just muckat och återvänt hem till sin mamma och lillebror, men också till arbetslöshetens kalla famn. Mitt i all monotoni började Syvert gräva i sin döde pappas förflutna. Varför kunde han ryska och vem tänkte han lämna sin familj för?

31 augusti – The Stand (Pestens tid) av Stephen King.
Som ljudbok i sängen.

46 timmar lång, varav de flesta timmarna har spenderats under täcket. Antingen för att inleda eftermiddagens lilla gubblur, eller nattens långa sömn.

I boken dog människor som flugor i pesten som spred sig genom USA, och resten av världen. I de överlevandes drömmar möttes de ibland av en gammal kvinna som skänkte tröst och ibland av en man av mörkret som utlovade våld. Pesten var bara början.

”The place where you made your stand never mattered. Only that you were there… and still on your feet.”

Från The Stand

Några utdrag ur Villa Vintervila

Det är svårt att hålla ordning på tiden. Kanske är det två år sedan som jag skrev de första meningarna på Villa Vintervila. Kanske är det tre eller fyra. Det är ju inte så noga egentligen. Och kanske är jag inte klar förrän om ett år, eller två eller fem. En berättelse får ta den tid den tar. Att den blir klar, det är jag åtminstone 95% säker på.

Jag skriver gärna om saker som sker i sommaren, men just Villa Vintervila kommer att utspela sig under de mörkaste och kallaste dagarna på året. Här är några spridda utdrag ur mitt nuvarande utkast.


Jag ska berätta om en räcka händelser, så som jag såg, hörde och kände dem.

Några händelser händer i detta nu och några hände förr om tiden. De händelser som fortfarande inte har hänt vet jag ingenting om.

Jag är trots allt endast ett hem, byggt av järn, glas och tegel. Men också blod, svett och exkrementer. Jag är fylld av vätskor och dofter från både det ena och det andra. Ett hem åt ekon av många röster – såväl de talade, som de tänkta.

Nåväl, låt oss börja.
Inte för att jag har någon brådska, utan för att jag ska ha något att göra.

– Villa Vintervila


Svetten har fortplantat sig utmed rygg och lår. Handen är blöt och glider längs med käppen. Hon tappar taget. Käppen faller. Åldringen sätter handen för munnen för att inte skrika.

En dov duns. Mattan dämpar. Men ändå, en duns. Någonstans i huset hörs ett vridande, från någon som har störts.

Kvinnan märker hur hennes blåsa har gett efter. Varmt kiss rinner utmed benen. Det är inte första gången. Hon känner ingen skam längre, utan endast rädsla för att även detta ljud ska höras. Dunsar och skval. Väntan är vidrig.


När jag var fyra år förälskade jag mig i tanten i kiosken. Hon hette Mona och det var det vackraste namnet jag hade hört. Det lät som måne. Månen Mona.

Jag träffade Mona varje gång som farsan skulle köpa cigg, vilket var ungefär varannan kväll. Morsan tyckte att det var ett ypperligt tillfälle för honom att få umgås med sin son. Att umgås betydde att vi gick ner till kiosken, hand i hand och i tystnad, köpte ciggen och fick var sin karamell av Mona, för att sedan vandra hem igen. Det hela var över på mindre än en kvart.

Jag trodde att Mona bodde i kiosken eftersom hon alltid var där. Tänk att få bo i en kiosk. Där och då var det min högsta dröm. Att få bo i en kiosk tillsammans med Mona.


”Här sitter ni nu, Kerstis kantstötta och vilsna själar, som för evigt är förlorade”, mumlade Abbe.

”Nej, nu är vi tysta ett tag, så att Lillan får ro i sitt huvud”, sade Dorotea bestämt.


Är hon i Abbes navel? Det luktar sött, surt och kryddigt. Det luktar levande och döda ting. Det här är avgrunden. Hon kräks igen och faller utan att falla.

Tid går. Hon vaknar och försöker att klättra uppåt. Väggarna runt henne är gjorda av plankor på plankor på plankor. Men de är hala och hon ramlar gång på gång. Slår i rygg. Slår i armbåge. Slår i rumpa. Hon gråter och slickar sina tårar. Hon är törstig.

Det börjar att snöa. Hård snö. Vass snö. Det är hennes naglar. De singlar ner och fastnar i hennes hår. Hur länge har de fallit? Det känns som att dagar har gått.


Ja, vi får se vad det blir av det här. Det är många bokstäver, ord och meningar kvar att skriva. Och jag ska ha det mysigt och rysligt under tiden.

Att vara författare eller att skriva berättelser

För många år sedan skrev Derek Sivers ett inlägg som har förändrat hur jag tänker på och beskriver mig själv. Inlägget handlar om att titlar – så som programmerare, musiker, konstnär, entreprenör och så vidare – har ett bäst före-datum. En titel är något som du aktivt måste fortsätta att förtjäna.

Jag har sällan känt mig bekväm i att säga att jag är något.
Att jag är lärare.
Att jag är författare.
Att jag är fotograf.

Dels för att vissa titlar kommer med så mycket bagage, villkor och regler.
Hur kan du vara lärare utan att ha gått en lärarutbildning på högskolan?
För att vara författare måste man väl ha gett ut minst två böcker?
Fotograf kan du bara kalla dig om du livnär dig på att fotografera!

Och dels för att en titel sällan berättar vad man verkligen gör. Istället beskriver jag mig som någon som

  • lär ut
  • skriver
  • fotograferar.

Förr spelade jag in krönikor till radio, men det är flera år sedan nu. Jag är inte radiokrönikör längre. Att kalla mig för det skulle inte bara lura andra, utan allra mest mig själv. Om jag vill vara det, får jag banne mig börja göra det igen.

Med åren kan listan på titlar bli otroligt lång. Men en titel säger ju inte mer än att du en gång i tiden gjorde något. Att däremot säga att du gör något, betyder ju att du faktiskt gör något (om du inte är mytoman).

Du behöver inte ha en massa titlar. Det räcker att du gör saker. Tänk på dig själv som en som gör. Beskriv dig själv som en som gör. Oavsett om det handlar om att baka, bygga robotar eller att lata dig.

Och kom ihåg att saker du gör kommer och går. Du kan inte göra allt jämt.

Det gröna arbetsrummet (på gröna gatan)

Låt mig berätta om något som gör mig på väldigt gott humör: det gröna arbetsrummet.

Sven och jag flyttade in i vårt nuvarande hem under senhösten 2012. Lägenheten var i gott skick, så de två första åren gjorde vi inte mycket mer än att skaffa fler möbler och känna in rummen. Det var ingen brådska. Var sak har sin tid.

Jag vill inte renovera och köpa nytt stup i kvarten. Det kostar pengar, tar mycket energi och är många gånger ganska onödigt. Men jag vill såklart ha det mysigt och funktionellt. Jag vill trivas.

Pö om pö har vi skapat ett hem som mer och mer speglar oss. I vintras var det arbetsrummets tur. Lägenhetens förra ägare använde rummet som barnrum, och vi hade i princip inte gjort någonting med det förutom att möblera.

Rummet som förr inte funkade

Jag har tyvärr ingen före-bild som visar hela rummet, men låt mig beskriva med ord.

Här fanns bland annat en stor garderob, som visserligen slukade många saker, men också mycket plats i rummet. Den var det första du möttes av (och nästan krockade med) när du klev in genom dörren. Inredningen var dessutom helt fel för våra behov, vilket gjorde att vi bara öste in saker huller om buller.

Men det var fler problem än så. Vår lilla vägghängda bokhylla räckte inte längre till. Vårt arbetsbord var placerat så att fönstret speglade sig i våra datorskärmar. Arbetsstolen var snygg men oergonomisk. Lässtolen var en älskad släktklenod, men svår att sjunka ner i. Belysningen var dålig. Och så var det de där intetsägande vita väggarna…

Ja, det var mycket som skavde och som gjorde att rummet inte funkade. Jag föredrog faktiskt att arbeta vid köksbordet eller i soffan. Arbetsrummet stod allt oftare tomt, vilket kändes trist.

Både jag och Sven älskar att nörda vid våra datorer och vi spenderar många timmar i böckernas värld. Det behövdes ett rum som bjöd in till just det. En plats där vi båda fick plats och en miljö där kreativiteten kunde gro.

Rummet som nu gör mig glad

Så, här är det i all sin (nästan färdiga) prakt – det sköna gröna arbetsrummet. Det är hemtrevligt, praktiskt och inspirerande. Jag stormtrivs och sitter i det varje dag. 

Tillsammans med inredaren Mia (som vi har tagit hjälp av flera gånger förut) bollade vi fram ett koncept, som hon sen hjälpte till att realisera genom att köpa in möbler, ordna med målning och montering.

Vi hade självklart kunnat göra mycket själva men det hade tagit tid, inte blivit lika bra och framförallt skapat massor av frustration. Mia har varit guld värd!

Att ha skrivbordsplatsen vid fönstret är härligt, även om vi får dra ner persiennerna när morgonsolen skiner in i nyllet. På väggen där det förra skrivbordet stod har vi istället satt upp var sin anslagstavla i kork. Perfekta ytor för peppiga bilder och framtida idéer.

På kortväggen där den otympliga garderoben förut var placerad, finns nu en mindre garderob som är sprutlackad i samma gröna färg som väggen. Som du ser är det ett par lister som behöver bytas ut. Någon gång. Snart.

Vi har även satt upp ett vägghängt och grönlackat skrivbord mellan garderoben och dörren. På så vis kan en av oss stå och jobba, medan den andra sitter vid skrivbordet. När bordet inte används är det bara att fälla in det platt mot väggen.

Den tredje sprutlackade möbeln är läshyllan i form av ett IKEA-system med hyllor och skåp. Vi har mer plats till böcker och annat smått och gott.

Mitt i allt står även en ny go fåtölj, plus den enda möbel som vi sparade från det gamla möblemanget: Svens mormors sybord. Under bordskivan, som går att snurra åt sidan, finns en gömma fylld med garn och annat jox.

I skåpen har vi satt in enkla förvaringskorgar som rymmer sladdar och kamerapryttlar. Var sak på sin plats. Skönt.

Materiella ting är sannerligen inte det viktiga i livet, men de spelar roll. Jag är glad att vi gjorde arbetsrummet till ett rum som vi verkligen vill vara i.

Här ska vi planera poddar, skriva nyhetsbrev, artiklar och böcker, programmera, klippa video, skissa, läsa och prata. Här ska vi leva många minuter av våra liv.

Ps. Någon ergonomisk arbetsstol har vi ännu inte skaffat, men det kommer (förhoppningsvis innan vi får pinnstolssjukan).

Pps. Den gröna kulören på väggar och möbler ser ta mig tusan olika ut på varenda bild, men jag lovar att det är samma. Nämligen S 3010-G30Y.

Lata dig ofta (gärna i förebyggande syfte)

Att lata sig, är att vara overksam och trivas med det.
Källa: SAOL

Jag älskar att bara lata mig, men jag får än idag kämpa för att göra det med gott samvete. Samhället har länge uppfostrat oss att vara allt annat än lata. Att hålla på och lata sig stup i kvarten anses vara en dålig egenskap.

Nej, sluta lata dig och gör något vettigt. Berätta sen om allt du har gjort, så att jag får dåligt samvete över att jag inte har varit lika produktiv.

Planerad tid för att göra ingenting

Efter mina duster med depression och utmattning har jag varit tvungen att planera in stunder för vila. Stunder där jag ska göra minsta möjliga och bara latar mig. När jag slarvar mår jag som ett utskitet äppelmos.

Jag tycker om att hitta på saker. Det är inte särskilt svårt att planera in en fika, ett besök hos frisören eller en podd-stund i studion. Vips så är det inlagt i kalendern. Jag har avsatt tid till att göra något.

Det är desto svårare att planera in en stund för att lata sig. Att avsätta tid till att inte göra något. Det sker väl automatiskt mellan det där andra i kalendern? Ja, i bästa fall, men inte om kalendern är knökfull med allt det där andra.

Det kvittar om det jag ska göra är roligt eller inte. Såväl en fest med kollegor som ett utdraget möte tar energi. Du har kanske hört om skedteorin som brukar användas för att beskriva mängden mental och fysisk energi. Jag har inte hur många skedar som helst.

Att lata mig behöver inte betyda att jag ligger på sofflocket och pillar mig i naveln. Det kan handla om att läsa, promenera eller spela tv-spel. Men det kan också betyda att jag ibland ligger på sofflocket och pillar mig i naveln näsan (i ärlighetens namn pillar vi oss nog oftare i näsan än i naveln).

Så gör jag

Nu för tiden planerar jag in tid för återhämtning både före och efter stunder av görande. När jag bjuder in vänner på middag en onsdagkväll, håller jag måndag- och tisdagkvällen fri. Åker jag på en utflykt med familjen på lördagen, planerar jag att inte göra något alls på söndagen.

Jag vilar dessutom middag i princip varje dag, för att ha energi till resten av dagen. Det är det som funkar för mig. När jag hälsar på mormor och morfar brukar morfar säga ”nu vilar vi middag!” Jag och mormor tar soffan och morfar sängen.

Inför varje ny vecka pratar jag och Sven om hur våra kalendrar ser ut. Om vi upptäcker att det saknas stunder för att göra ingenting alls, ställer vi in, skjuter upp eller justerar på annat sätt för att skapa utrymme.

Ingen av oss vill må som utskitet äppelmos när veckan är slut. Och det mesta går faktiskt att ändra på för att undvika det.

Men jag får som sagt kämpa för att lata mig och vila med gott samvete. Trots att jag vet att det gör gott. Trots att jag vet att det är nödvändigt. Men övning ger som tur var färdighet, som med så mycket annat.

Jag har fått lära mig att vara öppen om min energi inför familj, vänner och kollegor. Förr var jag en sådan som nästan alltid ställde upp. Som oftast sa ja. Men det fungerar inte.

Jag är trygg med att det är okej att ställa in, skjuta upp eller justera. Ingen har någonsin blivit arg, och skulle någon mot förmodan bli det så får vi prata om det. Jag omger mig med människor som förstår, och jag vill att de ska känna att de kan göra likadant som jag.

Beröm den som latar sig

Det är lätt att berömma den som berättar att den har åstadkommit mycket under en dag. Men det är lika lätt att vara tyst när någon berättar att den mest bara har skruttat runt och gjort ingenting. På sin höjd blir man kanske avundsjuk, eftersom det var precis det man själv ville göra. Hur vågar personen bara lata sig sådär?

Du är så modig, uppfinningsrik och bra på att lata dig!

Jag har blivit bättre på att berömma den som valde att lata sig istället för att storstäda huset. Bättre på att visa att det är klokt att vila mellan gårdagens arbetsdag och morgondagens släktträff. Ibland berömmer jag till och med mig själv.

Vi ska lata oss oftare, gärna i förebyggande syfte.

You don’t have to have a reason to be tired. You don’t have to earn rest or comfort. You’re allowed to just be.

– Ur A Prayer for the Crown-Shy: A Monk and Robot Book av Becky Chambers

Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flyger. Du är välkommen att bli medlem.

Långsamt lärande i en snabb värld

Jag tänker mycket på lärande. Det är förstås inget ovanligt, som den lärare jag är, men just nu tänker jag på det extra mycket. 

I år ska jag utforska nya (generativa) AI-tekniker och sätt att arbeta på. Det är extremt fascinerande, men också svårt. Och framförallt går det så himla snabbt. 

Hur ska jag hinna med? Ska jag lyssna på poddar på dubbla hastigheten och raskt skumläsa överflödet av artiklar? Det som är nytt idag, upplevs som historia i morgon. Redan innan jag har börjat känns det som att jag har förlorat. Jag blir stressad. Hjärnan gör ont.

Just därför blev jag så glad över att ramla över Slow learning – A path to a meaningful and mindful future of learning. Det är en bok om lärande, där 19 författare, tänkare och lärare förklarar vad långsamt lärande innebär och varför det behövs. 

Utöver att de delar sina tankar har de också skapat en inledande rättighetsförklaring om tio punkter. Jag tycker förstås att du ska ladda ner hela boken gratis och läsa själv, men jag passar på att korta ner och översätta rättighetsförklaring till dig. Jag tyckte mycket om den. Hjärnan gör lite mindre ont.

När du lär dig har du rätt att

  1. fokusera på riktningen, inte målet. Hänge dig helt åt resan som det innebär att lära dig något nytt, så når du till slut målet (om det finns ett).
  2. räcka upp handen. Frågor är viktigare än svar eftersom de håller det lärande samtalet levande, påskyndar utbytet av idéer och ger bränsle till innovation.
  3. lära i din egen takt. Jämför dig inte med andra utan jämför med den du var igår.
  4. vara offline. Ta bort digitala distraktioner och fokusera på det viktiga.
  5. ändra dig, och ditt sätt att lära. Det är vägen fram till nya perspektiv och insikter.
  6. ta en paus. Mikropauser, lunchpauser och längre raster kommer att förbättra ditt lärande. Hjärnan behöver vila.
  7. göra misstag. De lär dig alltid något.
  8. lämna saker ofärdiga. Stäng ner din att göra-lista då och då och njut av det fina med en ostrukturerad dag. 
  9. glömma bort allt du har lärt dig. Starta om hjärnan och överge gammal kunskap, handlingar och beteenden för att skapa utrymme.
  10. lära långsammare. Världen rör sig blixtsnabbt, men det betyder inte du måste hänga med. Skynda långsamt för att verkligen lära dig något.

Beröm, beröm, beröm

När jag senast var hos tandläkaren fick jag upprepade gånger höra ”åh, vad du är duktig!”.

Det var det mest påklistrade berömmet jag hört på år och dar – allt jag gjorde var ju att gapa stort i 15 minuter – och det levererades, tro det eller ej, på samma sätt som när man pratar till en hund som har hämtat en boll. I stunden upplevde jag det nästan ironiskt. Kanske gapade jag egentlig riktigt, riktigt dåligt…

Det bästa berömmet kommer från hjärtat och passar in i sammanhanget, annars kan det upplevas som plikttrogen artighet eller till och med skapa osäkerhet hos mottagaren.

Kom ihåg att visa uppskattning

Många gånger tänker jag beröm, men mer än hälften av gångerna stannar det tyvärr bara vid en tanke. Det är dumt. Ingen är ju tankeläsare.

Jag har tänkt att illustratören Sarah Anderson skapar underbara seriestrippar, som får mig att skratta högt och känna total igenkänning. Jag har hittills sagt… inget.

Likaså har jag tänkt att en av mina nya kollegor har en sådan härlig positiv inställning som smittar av sig. Jag har hittills sagt… inget.

Jag försöker att visa uppskattning så ofta jag kan, men ändå vet jag att jag kan bli ännu bättre. I vardagens hast glöms beröm lätt bort, och ibland tänker jag att någon annan säkert kommer att berömma så att det räcker och blir över.

Att ge beröm till den som sällan får beröm är viktigt. Vi behöver alla bli erkända för de bra saker vi gör. Vi behöver bli sedda och veta att vi duger. Vi behöver få bränsle för att kunna göra fler bra saker.

Även den som redan blir rikligt berömd (och kanske också är berömd) ska berömmas. Om vi alla skulle sluta att berömma den som redan får beröm från andra, blir det till slut noll beröm på kontot också hos den personen.

Varenda kotte gläds åt och växer av att få beröm.

Var konkret när du berömmer

Att få höra spontan beröm som lyder “du är så bra!” är superkul, men det säger inte så mycket.

Jag vill veta varför någon tycker att jag, eller framförallt det som jag har gjort eller skapat, är så bra. Så det försöker jag att tänka på när jag själv ger beröm – att brodera ut och vara konkret. 

Sen ska spontant beröm inte underskattas. Ibland behöver man bara få höra att man är så in i helsikes bra!

Han såg det, han älskade det, han åt det

Jag blev påmind om det här med beröm när jag läste ett nyhetsbrev från Shaun Usher. Där lyfte han upp följande storstilade sätt att visa uppskattning på.

Journalisten Terry Gross frågar: Can you share some of your favourite comments from readers that you’ve gotten over the years?

Författaren Maurice Sendak svarar: Oh, there’s so many. Can I give you just one that I really like? It was from a little boy. He sent me a charming card with a little drawing. I loved it. I answer all my children’s letters—sometimes very hastily—but this one I lingered over. I sent him a postcard and I drew a picture of a Wild Thing on it. I wrote, “Dear Jim, I loved your card.” Then I got a letter back from his mother and she said, “Jim loved your card so much he ate it.” That to me was one of the highest compliments I’ve ever received. He didn’t care that it was an original drawing or anything. He saw it, he loved it, he ate it.

Visa uppskattning till de som står dig nära, men också de som förgyller ditt liv från andra sidan jorden. Säg berömmet högt, skriv det i ett mail eller skicka det på ett egenritat vykort som någon kan äta upp.

Lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt

När jag var liten meddelade min mellanstadielärare att jag garanterat skulle bli lärare när jag blev stor. Jag skrattade och konstaterade att det skulle jag aldrig bli. Fy vad tråkigt. Jag skulle ju bli konstnär, författare eller möjligtvis clown. Min lillebror ville bli noshörning, men det är en helt annan historia.

Spola fram till idag. Jag lär andra människor saker varje dag och tycker att det är bland det finaste som finns. Allt blir inte alltid som man tänkt sig, och tur är väl det.

Om jag ska ge dig något att bära med dig in i nästa år så är det följande: lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt.

Du vill inte bli Gollum som drar dig in i en grotta och vaktar din dyrbara kunskap, rädd för att andra ska få ta del av det som har hjälpt dig. Du har ju möjligheten att dela med mig och berika andra människors liv. Du kan göra deras vardag enklare eller roligare. Världen blir bättre av kunskap.

Det är det som driver mig i mitt arbete på Moderskeppet. Att varje dag följa människor som lär sig av mig, eller någon av mina kollegor. Jag ser hur de går från att vara trevande nybörjare till att slutligen lyckas med sina projekt. Det gör mig glad.

Jag är långt ifrån fullärd inom allt som jag lär ut, men det hindrar mig inte att lära ut det jag kan. Det kan ändå vara mer än vad någon annan kan. Det kan räcka till. Du behöver inte vara expert för att lära ut.

Du ska givetvis vara aktsam med att dela eller pracka på någon kunskap som denne inte har bett om eller är mogen för. Det är onödigt och gör ingen särskilt glad slutändan.

Kom också ihåg att du själv aldrig är fullärd. Stäng inte dina ögon och öron. Fortsätt att vara nyfiken. Var inte rädd för att verka okunnig eller att be om kunskap. Var öppen för att lära mer eller lära om.

Jag har nyligen blivit faster till en liten Saga. I hennes stora ögon ser jag min bror. Alltså han som ville bli noshörning, men som idag är en lysande kommunikatör (och pappa). I alla fall om dagarna. Vad han är om nätterna vet jag inte… Vad Saga ska bli, lära sig och lära andra, det vet jag inte heller. Men jag vet att hon kommer att lära mig både det ena och det andra, och att jag kommer att ge henne av min kunskap. 

Jag önskar dig ett lärorikt 2023. Lär vidare det du kan och tro aldrig att du kan allt. Då skapar du en lite bättre värld.