Du kom och du gick och du var underbar

Blomster

foto: Canon 5D Mark II + 50/1,4

Nu är alla jordgubbsförsäljare på torget plötsligt ett minne blott och med ens börjar fotsulorna knepigt nog att skava när jag går barfota i skorna. Således byts jordgubbar mot blåbär och således måste jag traggla på mig sockor varje morgon igen.

Sommaren byttes ut mot höst fortare än jag hann blinka, dra bort ett plåster eller säga sex laxar i en laxask (finns, eller fanns, det laxaskar?). Det gick så väldans fort.

Jag är inte ledsen för det, inte än. Det kommer mitt i skitsmeten som vi kallar januari och februari. Då det går som långsammast och känns som att det nästan är vår, fast det såklart inte är det på långa vägar.

Jag är inte ledsen. För den sommar som var, den var bra. Så nedrans bra. Precis som den drömsommar man fantiserar om. Mitt där i skitsmeten.

Sommaren har varit familj. Familj, familj, familj. För det har varit viktigt. Och sen har det varit mycket tysta stunder också. För det har också varit viktigt.

Sommaren har varit… ja så här.

Ps. Nu kan man dricka rom om kvällarna. För nu är det ju höst. Dricka rom och läsa. Läsa, läsa, läsa.

Viken
Stigen

Över taken

Mamma och pappa
Ormbunke
Skogen
Sanna

Hallonfika

Kort
Amanda
Victor
Skogen

STig

Hallon
Sola
Läckö
Vänern

Trädgårdföreningen

Sven
Blommor
Växthus
Bikupa

Växthus

Växter
Palmer

Sanna

Stig
Udde

Kväll

Sommarlediga dagar i skuggan

Brygga

Sanna

foto: iPhone, VSCO Cam

En frispråkig hotellvärd i Egypten stannade till framför mig där jag låg raklång på en solstol, tittade på mig under mörka lockar och genom speglande solglasögon och utbrast ”You look like mozzarella!”

Jag blev ledsen och ville knappt visa mig ute resten av dagen, i alla fall inte utan kläder. Sven fick trösta och säga att jag var en himla fin mozzarella.

Det var några år sedan. Numera är jag ganska tillfreds med min ljusa och känsliga hy. När det är sommar blommar fräknarna likt tusenskönor i gräset. Men brun blir jag inte. Bara lite lätt rosa eller, om det vill sig illa och jag inte passar mig, ilsket röd.

För att slippa den ilsket röda tonen håller jag mig i skuggan och har det faktiskt ganska bra där. Denna sommar är det där man vill vara hela tiden till och med. För det är varmt. Riktigt varmt.

En ska aldrig klaga, sägs det ju. Men en skur hade inte varit fel just nu. Tills den skuren kommer dricker jag hinkvis med vatten och drar mig in i skuggan. Dåsar och drömmer. Slår ihjäl en och annan myra och blinning som bits.

Det är konstig att man kan bli trött av att göra ingenting. Det är precis vad jag har gjort i tre veckor. Gjort absolut ingenting. Ändå är jag slö och dåsig. Morgon som kväll. Dag ut och dag in.

Det är nog så det ska vara när jag har sommarledigt. Det passar mig. Inte alla, men mig. Jag behöver ladda de där batterierna som vi sägs ha någonstans i kroppen (jag gissar på en magisk plats innanför bröstbenet för det är där det pirrar ibland) genom att planera minsta möjliga och göra just ingenting. Eller ja, nästan ingenting i alla fall.

Inget i kalendern. Inga måsten. Bara varandet i sin enkelhet.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

Blå himmel utan moln i sikte

Jag minns knappt en surmulen stund på de tre veckor som gått. Ja, en gång grät jag för att jag stack mig på en humla. Mitt i handen. Jag tror att resten av grannskapet trodde att det var ett barn som gjort sig riktigt illa. Men det var bara jag. 28 år och grät som ett barn.

Nästa gång jag istället trampade på en humla bet jag ihop och tryckte is mot fotsulan. Fast det gjorde skitont. Fast jag ville storlipa igen.

Men annars har solen varit här hela tiden. Runt mig. Fast jag legat i skuggan då. Från björkarna och rönnbärsträden som vajat i vinden. När det varit någon vind det vill säga.

Eller jo, det var en kort och intensiv skur den första söndagen.

Jag satt på bryggan som ännu inte hade fått någon början, utan låg som en ö av bockar och brädor alldeles utanför strandkanten. Jag fick vada ut i ännu ganska svalt vatten den där söndagen och sen satt jag där, längst ut, och lyssnade på radioprat medan mörka moln spred sig ovanför huvudet. En bra start på ledigheten. Snart fick jag springa upp till huset för att rädda tvätten från en extra omgång. Sven var redan där och klädnyporna yrde i sommarregnet.

Det är det regnet som varit. Fram till nyss.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

Ska vi prata om det som gror

För nu kom det, regnet som jag har längtat efter i hemlighet. Åska och regn och svala brisar genom balkongfönstret.

Hur som haver har vi plockat hallon också. Eller rättare sagt har andra gjort det eftersom de har driften och tålamodet. Inte jag. Jag har istället ätit fångsten ur kantstött porslin. Har nog magen full med lika många larver som hallon dessutom. En kväll fick jag ont i magen och det kan ju ha varit de där larverna. Eller att jag bara hade ätit väldigt mycket.

Det växer så det knakar av både blåbär, smultron och hallon uppe vid stugan. Och de har också skrikit efter regn de sista dagarna.

Likaså sjön som blivit mindre och mindre, varmare och varmare och varit nästan helt stilla. Den har också behövt röras om med lite nytt vatten. Annars gror skit och elände där i. Sånt som kan klia på kroppen.

 

Brygga

Växthus

Växthus

Och skrivandet då?

Jag har försökt skriva på boken men de har gått trögt. Huvudet har varit för varmt och trångt tror jag. Istället har jag läst igenom, petat lite här och där och sedan slagit igen datorn till förmån för en gul- och vitrandig soldyna på gräsmattan. I skuggan. På rygg. Med ögonen slutna.

Men jag har också fått nya spirande idéer. Även om det inte skrivits så mycket som jag velat. Nya platser och andras fraser i alla böcker jag läst har gett upphov till uppslag som får ligga till sig till att det är dags.

Men först ska det som påbörjats bli klart. Den där boken som börjar bli rejäl. Det är faktiskt inte så långt bort. Kanske är det också därför som det går långsamt. För att det börjar bli slut på ord nu. Och det är då som tvekan och osäkerheten slår till.

Vad sjutton har jag skrivit? Hur går det ihop sig. Hur mycket skit är det? Uch och fy och ve. Vem ska läsa detta?

Och sen läser jag själv och tänker att det är ganska fantastiskt ändå. Att jag är stolt. Att där finns något. Jag ska bara ta mig till slutet. Den bit som är kvar.

Text

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans

filmad med: Canon 5D Mark II + 50/1,4 och Fuji X100S.

Det behövs ju inte så många ord egentligen. Det är väl onödigt. Men jag vill säga som så här; Jag älskar midsommar och jag älskar min familj. Således detta i kombination i en film.

Så när det regnar och ruskar framigenom, då ska jag plocka fram den här filmen och få solen i nyllet igen. Underbara midsommar och underbara familj.

Början på det magiska

Ormbunke

Kameran

foto: iPhone, VSCO Cam

Jag öppnade balkongdörren alldeles nyss. Det kom som en varm våg av lavendel in i lägenheten. Det är åska och regn i luften men trots det är det sommar. Det har börjat.

Det är nu som man vill stoppa ner stunden som äger rum just nu i en burk, sluta locket och sedan kunna glänta på det igen när man vill hoppa in i stunden igen. In i sommaren. In i allt det magiska.

Om nätterna så behöver vi knappt ha täcke på oss, Sven och jag. Vi ligger i trassel av lakan och ibland står fönstret på glänt för att släppa in lite sval kvällsluft. Det och sent stojande från gatan. Det där stojandet stör oftast inte så mycket på sommaren. Det påminner om att det är just sommar. Att man kan vara ute natten lång och fånga stunden. Såvida man inte är kvällstrött som jag.

Rabarber

Rabarberkräm

Rabarber, ett helt fång

Jag fick ett fång rabarber av Isa. Det är tur att jag har tillgång till trädgårdsland trots att jag inte har något själv.

Fjolårets rabarberklunga, som bodde i en balja på vår balkong, fick tusentals bladlöss och ruttnade därefter under övervintringen. Så det är tur jag har Isas och mina föräldrars rabarberland att norpa från.

Över baljan vilar det för övrigt en förbannelse eftersom årets smultron åkte på samma fördömda löss. Eller deras barnbarnsbarn.

Jag har således kokat rabarberkräm som tillsammans med kall mjölk fått agera både kvällsfika och finfrukost. Och rabarberpaj har jag också bakat. Den åt vi upp på en dag. ”Varför inte?”, tänkte jag. Det är inte varje dag jag har rabarberpaj att kalasa på.

Som liten var späda rabarber doppade i strösocker det som vi tog till som snabbfika i Fridhem. Ganska surt men sockret mjukade upp upplevelsen.

Och nu börjar jordgubbarna att flöda på torg och i butiker. Det är en enda stor fest.

Frukost

Stig

Kom, vi åker!

Fast som alltid. Hemma bra men i Sommarbo bäst. Vi flyr dit så fort vädret tillåter och helgen är fri från annat. Eller egentligen skulle vi nog fly även om det regnar. Det går lika bra.

Så det var där jag vaknade upp i fredags och åt frukost på en solig trappa. En stund då jag tänker ”Carpe fucking Diem!”, följt av hur klyschigt det låter, följt av ”Det skiter jag i!”. Och så Carpe Diem:ar jag så det står härliga till. Försöker ta in allt på en gång hur omöjligt det än må vara.

Det var en explosion av allt. Smörblommor, lupiner och vajande hundkex. Gräs som kliade i näsan och fästingar som kröp i Ottos päls.

Jag läste, skrev, läste, skrev. Och så åt jag minst lika mycket som jag läste och skrev. Eller dubbelt upp. Som rabarberkompott med mascarponegrädde.

Och så tänkte jag på burken som jag ville stoppa stunden i. Önskade så att den fanns, att någon hade uppfunnit den.

Ett tips till en uppfinnare där ute. Gratis.

Lupin

Paj

Sjön

Det första för i år

Jag sprang i och sedan ångrade jag mig ungefär halvvägs. Fast också det sket jag i. Som med Carpe Diem.

Så jag fortsatte och springa ut i det lite för kalla vattnet. Uppfriskande som vi brukar beskriva det för att linda in det en aning. Jag dök under ytan med huvudet och kände hur hela jag kapslades in i kyla och glädje.

Det första doppet för i år.

Inget märkvärdigt men ändå så är det alltid speciellt. Det är starten på så många dopp som ska komma. Innan frukost, efter varma promenader och innan det ska sägas god natt. Och så naken som det bara går utan att sätta skräck i grannskapet.

Första doppet. Den 6:e juni. På den svenska nationaldagen. I en blå sjö, intill en blå himmel. I ungefär 10 sekunder. Kanske 11.

Blombuketten

Ved

Att carpa

Ja jag kommer fortsätta att carpa (Läs Carpe Diem:a). Varje dag. Nu när stunden är och jag faktiskt inte kan spara den i en burk. Fånga sommaren och fånga magin som yr i juni månad

Jag ska läsa, skriva och äta. Och så en del andra saker. Som att dricka. Och umgås med familj och vänner. Och sätta upp en tavla. Kanske medan jag umgås och dricker ett glas prosecco.

Och nu ska jag snart se på när Sven klipper gräs. Och hoppas att det inte kommer åska. Och sedan ska jag sova insnärjd i lakan med fönstret öppet. Kanske höra lite stoj ute på gatan.

Och om ungefär två veckor ska jag ta andra doppet för i år. För då är det midsommar.

Lingonblomma

Det är vår och jag skriver

Utdrag2

foto: iPhone, VSCO Cam
textutdrag: Ur den där berättelsen

Hej. Är det redan maj.

Jag var ute på en promenad alldeles nyss. Det har regnat i två dagar. Det doftade just regn, mylla och grönska. En doft jag vill fånga i en burk och spara på hyllan i köket. Luften var klar. Är nog det fortfarande om du vill gå ut och känna.

Det är vår, har varit ett tag. En otroligt vacker vår. Snart kommer sommaren. Men det får gärna dröja lite. Det får inte gå för fort.

I vår har jag skrivit. Mycket. Vintern var ju torftigare så det känns väldigt skönt. Jag älskar att skriva. ÄLSKAR. Inte ofta jag använder versaler.

Och det konstiga, som jag märkte för några dagar sedan, är att det är spännande. Det är som om jag inte riktigt själv vet vad som ska hända härnäst i berättelsen jag just nu skriver. Och det vet jag inte heller alltid. Ibland till och med förvånas jag när jag läser ett stycke jag just skrivit. ”Jaha, var det på det viset.”

Vitsippor

Back

Stolt som en tupp

När jag räknar har jag skrivit 22 kapitel hittills. Varken mer eller mindre. Sen vad det säger, det vet jag inte.

Eller jo, jag är stolt över de där 22 kapitlen fyllda med ord som ibland har sköljt ur mig som vatten ur en kran och ibland pressats fram som tilltorkad kaviar i en nästan tom tub. Otroligt stolt.

För när jag var liten gick det inte mer än ett kapitel eller två innan jag reste mig och gick någon annanstans. Kanske inte så konstigt då. Men ändå. Jag är stolt att jag fortfarande skriver. Och som sagt. Jag tycker till och med att det är spännande själv. Det som händer. Det är inte så pjåkigt faktiskt.

Det jag fortfarande får kämpa med är det här med rätt och fel. Att det faktiskt inte finns några. Inte i den här världen som jag berättar om. Inte i hur jag skriver. För det har jag bestämt mig för, även om det är svårt — Jag gör på mitt sätt. Så att jag hela tiden får vara jag i mitt skapande.

Svårt men bäst.

Björk

Utdrag

Det här med promenader

Promenader och naturen. Den kombinationen. Och så våren såklart. Det är det som gör att den där kranen med flödande ord sätter igång har jag märkt.

Det slår inte fel. Går jag ut, promenerar där det är som mest skogslikt det kan bli här i stan, så blir jag inspirerad. Ser bilder och hör strofer. Och så måste jag hem och skriva ner dem. Naturen är allt bra den. Bäst går det såklart uppe i sommarstugan med grönskan, vattnet och alla ljuden runt knuten.

Och sen kan det ju bjudas på paddkärlek också, som på bilden nedan. Eller något annat fint som bara är vad det är. Även fast jag mest trodde, på riktigt, att den lilla paddan åkte snålskjuts på den större. Man ser vad man vill.

Jag blir hur som haver alldeles lycklig, barnsligt lycklig, av både våren och att skriva just nu. Det går hand i hand verkar det som.

Men jag ska nog skriva åtminstone sju kapitel till. Innan jag vågar läsa hela kalaset i sin helhet. Och sen får vi se var det bär hän.

Jag har ju drömmar.

Paddor

Gronska

Ps. Angående det här med tilltorkad kaviar i en nästan tom tub. Jag hittade en sådan i en stenmur när jag var fem år. Jag skruvade av korken och smakade. Det smakade gammal dill. Nu vet du det.

Den torra och ljuvliga doften av böcker

Last

foto: iPhone, VSCO Cam

Min morfar lämnade en bok hos mig sist han var på besök. Han skrattade lite när han lämnade den, så jag antar att den måste ha något finurligt slut. Det är en deckare av Helen Reilly från 50-talet. Men nog om just den boken, den är ändå inte slutläst i skrivande stund.

Det är det som stod i pärmen som är det fina. Morfar skriver ofta ned när han läste sina böcker. Som en kom ihåg. Ibland blir böckerna lästa flera gånger. Precis som den av Reilly. Fyra gånger allt som allt. Det är dock en gåta om han verkligen läste den från pärm till pärm två dagar i rad hösten 84.

Jag är som morfar och som min mamma. Jag läser och läser. Och jag kan läsa böcker om och om igen. Framförallt de jag älskar. Som mina gamla nötta Maria Lang-böcker med röd pärm. Några fick jag från morfar för flera herrans år sedan. Några har jag fyndat på loppis för en femma.

De är inga mästerverk egentligen. Men de doftar sådär ljuvligt gott av gamla böcker, har en fläkt av en svunnen svensk charm och bjuder på gåtfulla mord (ofta i sommarnatten). Men doften som sagt, den är speciell. Den finns ju inte i ljudböcker eller i e-böcker. Hur mycket jag än trycker näsan mot dem.

Bocker

Bokhylla

Sommarloven – de som var vidunderligt långa

Mina sommarlov kunde ofta flyga förbi medan jag låg med näsan i böcker som jag hade lånat från biblioteket. Dit fick jag cykla på den gamla järnvägen eller få skjuts om mina föräldrar skulle åka förbi. Den låg inne i samhället. Vi bodde i skogen.

Sen låg jag i skuggan och läste. Förlorade mig i en annan värld, kittlades av gräspollen i näsan och såg citronfjärilar fladdra förbi i utkanten av mitt synfält. Det var lycka.

Än idag är böckerna de som alltid förgyller somrarna, då när det finns all tid i världen. Nästan. Inte som förr. Men nästan.

Jag går inte lika ofta till biblioteket numera. Varför vet jag inte. Borde nog bättra mig. Om inte annat är det trevligt och där doftar det också gott av gamla böcker. Inte som i morfar och mormors källare. Men ändå.

Jag köper eller lånar av min bokslukande familj. De jag köper och blir förtjust i får bo i bokhyllan. Resten lämnar jag vidare till någon annan att få uppleva.

Kaffe

Älg

Bok

Jag gör väl lite som morfar då

Att skriva i en bok med penna har jag  svårt för, det gör lite ont. Precis som när jag gör hundöron. Och jag behåller ju ändå bara de allra bästa böckerna hos mig ändå. Men jag vill så gärna föra lite bok över alla böcker jag läser. För att minnas och påminnas. Och förundras över hur många böcker jag plöjer under ett år.

Jag testar att dokumentera via Goodreads. Vi får se om det kan vara något.

Ikväll, om inte ögonen är för trötta, ska jag se om det där slutet i boken är finurligt. Sen ska jag köra näsan i boken, dra djupt efter andan och bara gotta mig i doften. Den som bär med sig alla minnen om böcker jag läst och upplevt. I gröngräset i Fridhem, med sommarglada hundar som sprungit över mina ben, och i lässtolen här hemma medan snöflingor singlat ned utanför fönstret.

Jag älskar böcker. Och en dag kanske jag har skrivit en egen. En som också doftar sådär underbart av papper som åldras.

Snöyra, kastvindar och stugvärme

Viken

foto: iPhone, VSCO Cam

Det var lördagsmorgon. Jag vaknade fullt påklädd. I t-shirt, mjukisbyxor och sockor. Bara näsan stack fram under täcket. Den var kall och täppt av snor.

Vi hade eldat på kvällen, men eftersom vi hade kommit igång ganska sent och somnat tidigt hade värmen inte riktigt satt sig i murstocken och framförallt inte spritt sig in till vårt sovrum. Sängen hade därför varit iskall när jag kröp ner. Den hade blivit snäppet varmare kort därefter när ni blev två som låg och kurade.

Det var lördagsmorgon och vi vaknade i Sommarbo, Sven och jag. Ett Sommarbo som för tillfället vilade i ett snöyrande vinterlandskap. Utanför fönstret hörde jag hur vinden slet i träden och hur det rann i stuprännan på hörnet. Snöslask.

Jag tassade upp på svala trägolv, satte på kaffebryggaren – den som numera är tejpad för att hålla ihop och som säkert fyller minst 30 år eller mer – och satte på en ljudbok.

Båt
Sanna

Lugnet

Det är en speciell känsla som uppstår när jag  kommer upp till Sommarbo. Oavsett väder. Även om sommaren är mest magisk. Det är ett som är säkert.

Jag får ett lugn i hela mig. Lämnar bekymmer, sorger och besvär någonstans mellan Hjo och Karlsborg. Bryr mig mindre om allt som händer överallt förutom där jag själv är. Jag slår av på takten. Och det behöver jag verkligen då och då. Som den där helgen.

Vi var förkylda. Båda två. Snorade och hostade ikapp. Men vi tänkte att det kunde vi lika gärna göra i stugan såväl som hemma i lägenheten. Bara vi fick upp värmen ordentligt. Och det kanske inte var helt lyckat första kvällen. Men på lördagen fick vi fyr tidigt och eldade på fram till läggdags.

Den natten vaknade jag av rävar som skällde ute i mörkret. Det låter som spöken som skriker.

Processed with VSCOcam with m6 preset
Brygga
Röding

1392478424.176774.10

Stege

Håller du andan?

Jag fick vira den tjockaste halsduken jag äger kring huvudet när jag gick ut för att lapa frisk luft och dagsljus. Vinden piskade från sjön och det föll tjock blötsnö från en grå himmel. Vackert men brutalt.

Förutom vinden var det tyst i området. Jag mötte inte en själ. Såg ett par tända lampor i enstaka stugor. Annars låg allt i dvala. I väntan på våren. Det är något särskilt med sommarställen på vintern. Det går inte undgå att det känns som om platsen håller andan. Förväntan ligger och pyr strax under marken. Bokstavligen i form av växter.

När ansiktet var helt vått och det hade gått mindre än en kvart fick jag vända hemåt och hänga byxorna vid spisen.

Därefter höll jag mig till stolen nära elden. Petade in vedklabbar i rasande fart och blev röd om kinderna. Fast det kunde också bero på den rom vi drack. Bra mot en förkylning har jag hört.

Rom och choklad.
Känns så vuxet.

Rom och choklad
Brasa

Ved

Is

Det enkla fotandet

Jag har inte rört kameran på ett par månader. Inte heller den där helgen uppe i stugan när allt gick i grått och blått, när isen låg i bitar på sjön och när det blev kolsvart ute framåt halv sex. Med kameran menar jag mackapären i skåpet som bara är en kamera och inget annat.

Men iPhonen har jag rört. Den har varit en fin vän utan press och förväntningar. Bara ren och skär fotoglädje faktiskt. Det har varit härligt. Inte för mycket val. Fokus på bilderna, inte tekniken.

Enkelt. Precis som allt är i Sommarbo. Nästa gång jag vaknar där kanske solen kikar in mellan persiennerna, fåglar kvittrar och marken är en bädd av vitsippor.