Du kom och du gick och du var underbar

Blomster

foto: Canon 5D Mark II + 50/1,4

Nu är alla jordgubbsförsäljare på torget plötsligt ett minne blott och med ens börjar fotsulorna knepigt nog att skava när jag går barfota i skorna. Således byts jordgubbar mot blåbär och således måste jag traggla på mig sockor varje morgon igen.

Sommaren byttes ut mot höst fortare än jag hann blinka, dra bort ett plåster eller säga sex laxar i en laxask (finns, eller fanns, det laxaskar?). Det gick så väldans fort.

Jag är inte ledsen för det, inte än. Det kommer mitt i skitsmeten som vi kallar januari och februari. Då det går som långsammast och känns som att det nästan är vår, fast det såklart inte är det på långa vägar.

Jag är inte ledsen. För den sommar som var, den var bra. Så nedrans bra. Precis som den drömsommar man fantiserar om. Mitt där i skitsmeten.

Sommaren har varit familj. Familj, familj, familj. För det har varit viktigt. Och sen har det varit mycket tysta stunder också. För det har också varit viktigt.

Sommaren har varit… ja så här.

Ps. Nu kan man dricka rom om kvällarna. För nu är det ju höst. Dricka rom och läsa. Läsa, läsa, läsa.

Viken
Stigen

Över taken

Mamma och pappa
Ormbunke
Skogen
Sanna

Hallonfika

Kort
Amanda
Victor
Skogen

STig

Hallon
Sola
Läckö
Vänern

Trädgårdföreningen

Sven
Blommor
Växthus
Bikupa

Växthus

Växter
Palmer

Sanna

Stig
Udde

Kväll

Sommarlediga dagar i skuggan

Brygga

Sanna

foto: iPhone, VSCO Cam

En frispråkig hotellvärd i Egypten stannade till framför mig där jag låg raklång på en solstol, tittade på mig under mörka lockar och genom speglande solglasögon och utbrast ”You look like mozzarella!”

Jag blev ledsen och ville knappt visa mig ute resten av dagen, i alla fall inte utan kläder. Sven fick trösta och säga att jag var en himla fin mozzarella.

Det var några år sedan. Numera är jag ganska tillfreds med min ljusa och känsliga hy. När det är sommar blommar fräknarna likt tusenskönor i gräset. Men brun blir jag inte. Bara lite lätt rosa eller, om det vill sig illa och jag inte passar mig, ilsket röd.

För att slippa den ilsket röda tonen håller jag mig i skuggan och har det faktiskt ganska bra där. Denna sommar är det där man vill vara hela tiden till och med. För det är varmt. Riktigt varmt.

En ska aldrig klaga, sägs det ju. Men en skur hade inte varit fel just nu. Tills den skuren kommer dricker jag hinkvis med vatten och drar mig in i skuggan. Dåsar och drömmer. Slår ihjäl en och annan myra och blinning som bits.

Det är konstig att man kan bli trött av att göra ingenting. Det är precis vad jag har gjort i tre veckor. Gjort absolut ingenting. Ändå är jag slö och dåsig. Morgon som kväll. Dag ut och dag in.

Det är nog så det ska vara när jag har sommarledigt. Det passar mig. Inte alla, men mig. Jag behöver ladda de där batterierna som vi sägs ha någonstans i kroppen (jag gissar på en magisk plats innanför bröstbenet för det är där det pirrar ibland) genom att planera minsta möjliga och göra just ingenting. Eller ja, nästan ingenting i alla fall.

Inget i kalendern. Inga måsten. Bara varandet i sin enkelhet.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

Blå himmel utan moln i sikte

Jag minns knappt en surmulen stund på de tre veckor som gått. Ja, en gång grät jag för att jag stack mig på en humla. Mitt i handen. Jag tror att resten av grannskapet trodde att det var ett barn som gjort sig riktigt illa. Men det var bara jag. 28 år och grät som ett barn.

Nästa gång jag istället trampade på en humla bet jag ihop och tryckte is mot fotsulan. Fast det gjorde skitont. Fast jag ville storlipa igen.

Men annars har solen varit här hela tiden. Runt mig. Fast jag legat i skuggan då. Från björkarna och rönnbärsträden som vajat i vinden. När det varit någon vind det vill säga.

Eller jo, det var en kort och intensiv skur den första söndagen.

Jag satt på bryggan som ännu inte hade fått någon början, utan låg som en ö av bockar och brädor alldeles utanför strandkanten. Jag fick vada ut i ännu ganska svalt vatten den där söndagen och sen satt jag där, längst ut, och lyssnade på radioprat medan mörka moln spred sig ovanför huvudet. En bra start på ledigheten. Snart fick jag springa upp till huset för att rädda tvätten från en extra omgång. Sven var redan där och klädnyporna yrde i sommarregnet.

Det är det regnet som varit. Fram till nyss.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with f2 preset

Ska vi prata om det som gror

För nu kom det, regnet som jag har längtat efter i hemlighet. Åska och regn och svala brisar genom balkongfönstret.

Hur som haver har vi plockat hallon också. Eller rättare sagt har andra gjort det eftersom de har driften och tålamodet. Inte jag. Jag har istället ätit fångsten ur kantstött porslin. Har nog magen full med lika många larver som hallon dessutom. En kväll fick jag ont i magen och det kan ju ha varit de där larverna. Eller att jag bara hade ätit väldigt mycket.

Det växer så det knakar av både blåbär, smultron och hallon uppe vid stugan. Och de har också skrikit efter regn de sista dagarna.

Likaså sjön som blivit mindre och mindre, varmare och varmare och varit nästan helt stilla. Den har också behövt röras om med lite nytt vatten. Annars gror skit och elände där i. Sånt som kan klia på kroppen.

 

Brygga

Växthus

Växthus

Och skrivandet då?

Jag har försökt skriva på boken men de har gått trögt. Huvudet har varit för varmt och trångt tror jag. Istället har jag läst igenom, petat lite här och där och sedan slagit igen datorn till förmån för en gul- och vitrandig soldyna på gräsmattan. I skuggan. På rygg. Med ögonen slutna.

Men jag har också fått nya spirande idéer. Även om det inte skrivits så mycket som jag velat. Nya platser och andras fraser i alla böcker jag läst har gett upphov till uppslag som får ligga till sig till att det är dags.

Men först ska det som påbörjats bli klart. Den där boken som börjar bli rejäl. Det är faktiskt inte så långt bort. Kanske är det också därför som det går långsamt. För att det börjar bli slut på ord nu. Och det är då som tvekan och osäkerheten slår till.

Vad sjutton har jag skrivit? Hur går det ihop sig. Hur mycket skit är det? Uch och fy och ve. Vem ska läsa detta?

Och sen läser jag själv och tänker att det är ganska fantastiskt ändå. Att jag är stolt. Att där finns något. Jag ska bara ta mig till slutet. Den bit som är kvar.

Text

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans

filmad med: Canon 5D Mark II + 50/1,4 och Fuji X100S.

Det behövs ju inte så många ord egentligen. Det är väl onödigt. Men jag vill säga som så här; Jag älskar midsommar och jag älskar min familj. Således detta i kombination i en film.

Så när det regnar och ruskar framigenom, då ska jag plocka fram den här filmen och få solen i nyllet igen. Underbara midsommar och underbara familj.