Skatten på Älgön

Viken

foto: Canon 6D + 50/1,4

Det blev ett litet äventyr strax innan kvällen. Just när solen värmde som skönast och dagens genomgående latlust byttes till äventyrslust. Vi kopplade loss båten från bryggan. Otto hoppade i först och tog plats i aktern med tassarna på mina ben och nosen i vädret. Pappa satt bakom ratten, Sven och mamma i fören.

När vi rundat udden skumpade vi fram över vågor. Ottos öron fladdrade, vattnet piskade upp i mitt fräkniga ansikte och i iPhonen fanns koordinaterna till skatten; En geocache mitt ute på sjön. Något som krävde just båt eller ruskigt bra simning.

Bryggan

Otto

”Älgön. En fin liten ö i Viken. Lättast att gå i land från söder. Lägg tillbaka cachen där ni hittade den.”

Så löd beskrivningen. Vi gick i land på den tätbevuxna ön, morsade på fyra kanotister som gjort upp tält för natten, och började leta.

Vi sökte bland granar och klippor. Och snart fann vi det vi letade efter utslängt på marken, inte i den klippskreva där det borde vilat. Men ändå. Vi gjorde hög femma, önskade kanotisterna trevlig kväll och styrde kosan hem till en rejäl firar-middag. Äventyr väl utfört.

Pappa

Sven

Mamma

Jag är långt ifrån en van geocashare med mina blott fyra sex hittade skatter. Men geocashing är perfekt när tristessen knackar på dörren.

Du kommer ut i friska luften, upptäcker nya platser, får lösa problem och mysterier och har det oftast ganska trevligt. Tillsammans med andra eller helt allena.

Sen finns det ju stunder då du kanske som jag skriker ”Jag skiter i den jävla skatten! Jag vill hem!”, efter att tjugo pissmyror kalasat på dina fötter och pollenallergin kickar in med ny energi.

Jag tror aldrig man blir för gammal för att leta skatter. Även om det är en urtvättad ketchupflaska med papperslappar och en plastödla i. Mitt ute på en ö där det inte syntes en enda älg.

Sanna

Sven

Kom igång genom att ladda hem appen till din smartphone och sök efter närmsta skatt i din närhet. God skattjakt!

Otto

The Vanishing of Ethan Carter

The Vanishing of Ethan Carter

”This game is a narrative experience that does not hold your hand.”

Ingen att hålla i handen. Ingen som säger var jag ska gå eller vad jag ska göra, när jag plötsligt står på en gammal järnvägsräls mitt ute i ingenstans. Den varma höstsolen sprids genom lövverken ovanför mig. Jag kan nästan känna värmen, vinden och tystnaden. Och min pappa, som just går förbi TV:n i sommarstugan, utbrister; ”Det ser ju alldeles verkligt ut!”. Och visst gör det det. Det är faktiskt makalöst vackert. Nästan som på riktigt.

På den där järnvägsrälsen, utan riktning och med en känsla av att något är skevt, börjar spelet The Vanishing of Ethan Carter. Ett spel som jag har spelat under ett tre spännande kvällar nu i sommar. Det är vackert, skrämmande, tryckande och lagom långt. Precis lagom för just ett par kvällar eller tre.

Det är ett äventyrsspel som tar avstamp i att du, detektiven Paul Prospero, ska ta reda på vad som har hänt pojken Ethan Carter. Han som skrivit till dig och som verkar vara i fara. Som verkar vara borta. Varför?

Du börjar utforska världen du befinner dig i och inser ganska snart att något fruktansvärt har hänt. Det känns som att tiden står still, håller andan, och mystiken tjocknar allt mer och mer ju längre du går och ju mer du upptäcker.

Spela det gärna på kvällen och var inte rädd för att utforska varje skrymsle och vrå. Det är närmast ett måste. Både för att det är så vackert och för att det är en del i att föra historien framåt och komma lösningen närmre.

The Vanishing of Ethan Carter

The Vanishing of Ethan Carter

Straff av Paula Polanski

Straff av Paula Polanski aka Håkan Nesser

Brygga

foto: iPhone, VSCO Cam

Nyss torr efter ett bad i regnet. Allt var grått och ytan bröts av små regndroppar. Det nöp lite i skinnet. Men det var det värt.

I sommar har jag läst Straff av Paula Polanski. I översättning av Håkan Nesser. Men skrapar du på ytan och är en detektiv för två minuter av ditt liv, inser du snart att denna Paula Polanski inte finns. Men det gör ju Håkan Nesser. Min favorit alla gånger.

Det är ganska fint att hitta en Nesser som bara ligger och väntar. En bok som jag helt hade missat. Kanske inte konstigt med tanke på pseudonymen. Men det var kanske ödet; Att jag skulle upptäcka den lagom till sommarens lata dagar på altanen. Just en dag då det, likt denna, också regnade. Fast sen kom solen. Lagom till sida fem skulle jag tro.

”Författaren Max Schmeling får ett brev från Tibor Schittkowski, en bekant som han inte träffat på fyrtio år. Denne är döende och vill ha hjälp med någonting, men vägrar berätta vad det är frågan om.”

Straff är sådär fastnaglande och pockande. Således går det knappt släppa den innan mysteriet är löst och alla kort ligger på bordet. Och eftersom den inte är så värst lång (faktiskt väldigt lagom) så går den ganska bra att sträckläsa. På en altan, på en brygga eller i en säng.

Mitt sommarboktips så långt. Och skulle du nu vilja läsa mer av Nesser så är detta mina topp 3.

  1. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
  2. Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla
  3. Skuggorna och regnet

Ruckel-fönster

Ved