Äppelblom och en redig kalufs

Blomster

foto: Canon 6D + 50/1,4

Det blåser jävel runt husknuten och jag har en fantastisk helg i ryggen. Blomster och gäss på sjön. Bubbel och kvällssol. Slummer till en ljudbok och kli i näsan. Nästan för bra för att svara sann.

Särtrycket av Västgöta-Bengtsson och Jenny Jacobssons projekt har fått mig att fundera mycket på var jag kommer ifrån och vem jag är. Små spridda saker mitt i vardagen som har fått tankarna att flyga och fara. Fast flyger och far gör de ju för jämnan. Men kanske lite mer än vanligt.

Och jag har uppskattat min helg i Sommarbo med familjen ännu lite mer än vanligt tror jag. En plats och en grupp människor som funnits med mig hela livet. Och än finns allt och alla kvar. Trots att jag är snart 30 år. Rätt så jäkla bra. Det gäller att njuta.

Och medan jag njuter av det som har varit och är, så funderar jag lite på vilka äventyr som det kan bjudas på i framtiden. Både här och på nya platser. Blir lite pirrig i kroppen faktiskt. Jag skulle vilja resa någonstans under en längre period. Ett äventyr med Sven. Det är kanske dags snart.

Jag tänker på kreativa projekt jag vill påbörja och avsluta. Uppleva, ha skoj med och dela. Grejer jag vill se, läsa och spela.

Och en massa annat.

Blomster

Kvällsljus

Medan vi gjorde i ordning för sommaren i stugområdet var allt i blom och solen spreds i lövverken från björkarna.

Sanna Lund

Jag har fått fräknar och håret växer som ogräs just nu. Helt okej, men tjockt som en päls.

Kastrull

Rabarberkompott

Och mamma kokade rabarberkompott på landets första rabarber. Och vi åt med vaniljkesella och mandel. Attans vad fint.

Smultronblomma

25 vackra landskap och svenska sägner

”Luften doftar av fuktig jord och ny klorofyll. Jag ser ner och mina fötter är begravda i den mjuka gröna mossan. Och i min hand vilar en spade av trä. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Jag är på väg att börja gräva djupt ner till rötterna av mitt eget väsen, mitt moderland och vår folktro.”
Jenny Jacobsson

Jag tror att jag har hittat en skaparfrände i Jenny Jacobsson. Hon är fotograf och bildberättare, och en fantastisk person på många sätt. Hon kan få mig att både skratta och bli tårögd inom loppet av 30 sekunder. Och hon brinner precis som jag för den svenska naturen.

Just nu bygger hon upp ett spännande projekt som jag kommer följa med förväntan. Och jag tycker du ska göra det samma.

Jenny ska porträttera de sägner som har grott fram och förts vidare under hundratals år i vårt land. Berättelser om väsen och oknytt. I alla våra 25 vackra landskap.

Och jag tror det kommer skapas magiska saker. Tro mig. det är lite så att jag önskar att jag kan få vara med på ett hörn. Västergötland ligger ju om inte annat mig varmt om hjärtat.

Ett särtryck av Västgöta-Bengtsson

Blomster

Västgöta-Bengtsson

foto: iPhone, VSCO Cam

– Änte era doter gefter?
Varavid gammelfarfar ögonblickligen replikerar:
– Nää, dä ä ho’nte. Men ho har satt tebô, kan veta. Ho satte in en annons i tinninga, å ho feck hundraförti svar, å femtan spekulanter har redan vart här å tittat på’na.

Dotera. Så säger mamma och pappa om mig ibland. När de brer på med västgötskan. Och så säger mormor och morfar om mamma. Och just morfar var det som i lördags, efter en kopp kaffe på maten i deras kök, gav mig ett särtryck av Västgöta-Bengtsson.

Det går ju inte att jag börjar prata småländska. Uschiana! Så nu sitter jag i arbetsrummet hemma på Gröna gatan och läser högt. Så gott jag kan, eftersom det ibland är lite bredare än vad jag mäktar med. Och jag skrattar och blir varm i kroppen.

Nej, det är väl inget fel på småländskan. Men den är inte min. När jag kommer hem till Västgötaslätten så kommer allt tillbaka som i ett trollslag.

Men när jag är här håller jag nog tillbaka lite. Kanske för att jag pratar så mycket i jobbet. Pratar och spelar in mitt prat, som ska lära andra. En bred västgötska kanske inte är det bästa då. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig provat.

Tack morfar för presenten. Jag ska allt hålla igång min västgötska. Den vill jag inte tappa i första taget.

– Nåå, va ska man äta å va ska man drecka för å bli så gammel som Andersson?
– Nja dä vet ja’nte så noga. Men om dä kan ha gjort nåt te’t, tro, ja har’nte vart arger mer än tre gånger på disse hundra åra.