Jag såg en lärka nyss, och det var våren som kom

Chokladkaka

Snödroppar

foto: Canon 6D + 50/1,4

När jag var liten satt jag ofta vid bäcken framåt vårkanten. Bäcken rann genom skogen ett par kilometer från vårt hus.

Först var man tvungen att korsa den gamla banvallen. Under mina tidigaste år låg rälsen fortfarande kvar, sedan togs den bort och så småningom lade man asfalt. Asfalt som gjorde det möjligt att snabbt trampa hem till Sven på cykel, när jag var 16 och nykär (vilket jag nog fortfarande är), men det är en annan historia.

Vid bäcken var det ett jäkla liv. Ett porlande och fräsande. Kvittrande och sjungande. Och så jag och ibland brorsan som skrek och stojade. Det var nog mest ståhej när han var med, själv var jag ganska tyst i mitt eget sällskap.

Vi letade grodyngel, jagade småfisk och petade på blodiglar. Såg snödroppar putta sig upp ur myllan och senare kom vitsipporna, som kvickt öppnade sig mot himlen. Kottar föll från granarna omkring oss och ekorrar hoppade från topp till topp.

Det var faktiskt en jäkla idyll. Det tänker jag på nu, inte då.

Snödroppar vid Dunkehalla

Ibland kan jag sakna att inte ha den där bäcken nära. Då går jag Dunkehallaleden som löper genom staden.

Där rinner Dunkehallaån likt en kort men kraftfull ven. Det porlar och fräser även där, fast kanske ännu vildare och desto mer öronbedövande än hemma i vid bäcken i Fridhem. En större bäck, för en något äldre flicka.

Idag anade jag lite vår. Det är obeskrivligt varje gång. Trots att man kan vänta sig ett tiotal bakslag, så är den ändå där. Våren.

Det firar jag med nybakad chokladkaka med svarta bönor. Smeten bådade riktigt gott, men slutresultatet får jag vänta på till ikväll.

Får

Träd

Snödroppar

Sten

Ån

Historier om skepp och annat

Tres Hombres

foto: Canon 6D + 50/1,4

”Tres Hombres är det enda i sitt slag. Ett handelsfartyg som helt saknar motor och därmed enbart går för segel. Ett skepp som reser världen över med fin rom och andra goda saker i lasten. Skål!”

Sven höjde glaset och jag likaså. Luggen var kammad och på köksbordet stod en vacker bukett. Jag sippade på den bärnstensfärgade drycken och tänkte att det var en ganska fantastisk historia.

Tres Hombres. Ett skepp som byggdes 1943 och som rymmer 15 i besättningen; 5 kunniga och 10 gäster, som också tränas för att kunna hjälpa till under seglatsen. Jag skulle kunna vara en av dem. Om jag ville. Ganska spännande.

En dryck lika gammal som jag

Tre timmar senare drack jag en calvados som lagts på fat samma år som jag föddes. 1986. En ganska svindlande tanke när man tänker på det. Den var god. Tillsammans med stekta äpplen, kolasås och glass. Så enkelt. Så perfekt.

Två dryckesupplevelser inom loppet av några få timmar. Hade jag vetat mer om skepp så kanske jag hade skrivit en egen berättelse, inspirerad av den jag fick höra där vid köksbordet. Men nu kan jag väldigt lite om skepp. Än så länge. Så det får nog vänta.

Min berättelse

Men jag har ändå en berättelse att bjuda på nu. Äntligen. Ensamhjärta är utputtad (i skrivande stund fyra delar). Och det var därför det stod en vacker bukett på köksbordet. En present från Sven, för att fira lanseringen. Och med det knyter jag samman den här lilla utläggningen fint.

Ha en fin söndag. Och glöm inte att det finns en berättelse som väntar på dig. Även om den inte innehåller skepp.

Blommor och rom

I ett vakuum av snö och is

Utsikt över Viken

foto: Canon 6D + 50/1,4

Jag har nyss kommit hem, sovit ett par timmar av utmattning (hur kan man bli trött av att göra ingenting i två dagar?), vaknat till sol, bryggt starkt kaffe, dragit ner persiennen och tryckt play på José Gonzales nya platta.

Låt mig börja. Jag har varit i Sommarbo. Årets första vistelse. Jag har varit i ett vackert landskap byggt av snö, is och tysthet. När jag stannade upp och lyssnade, under gårdagens promenad, var det verkligen tryckande tyst. Inte ett ljud. Inte minsta knyst.

Fast sen kom det lekfulla porlandet och bubblandet när smältvattnet mynnade ut i sjön och försvann under den förrädiska isen som hade lagt sig. Det tillsammans med fågelsång, trädknarr och korta sus följde mig på strandpromenaden. En ekorre kilade upp för tallen framför mig och en hackspett borrade sig in i en annan.

Annars mest tyst. För det var nästan bara jag och Sven som var där i den lilla stugbyn, frånsett från de få bofasta.

Strandpromenaden

Tall

Hål i isen

Markering i rött

Värma täcken

Vi eldade så att kinderna blossade röda och vi hängde ut sommartäckena över stolar nära brasan, för att kunna somna i en varm och skön säng istället för att krypa ner i fukt och råkyla. Det var ett riktigt smart påfund och jag somnade otroligt gott den första kvällen. Det kan också ha berott på rödvinet. Vad vet jag.

Ute var det bäcksvart. Nästan så att det knappt går att förstå att det kan bli så mörkt. Bortom snödrivan utanför trappan var det som ett ingenting och pannlampan kom väl till pass på våra turer ut i kylan; både när vattenvredet skulle hackas fram och när veden i vedkorgen var slut.

Sven

Ormbunke

Vass

Brygga

Under lördagens förmiddagspromenad möttes jag av gråheten och melankolin.

Ved

Brygga

Boj

Men sedan, strax efter lunch, hände något. Molntäcket sprack sönder och samman och solen förvandlade allt.

Båtplats

Vy

Björkhimmel

Jag letade mig in mot skogen, ut mot udden, där vi såg på solnedgången i somras.

Skor

Över plankor

Det var blött överallt. Mossan var som en sugpropp och vätan letade sig in i minsta hål i de nötta träningsskorna. Jag fick balansera på sura och hala plankor över pölar och smältbäckar, mellan björkar och gnistrande granar.

Och medan jag gick tänkte jag på hur glad jag är över att ha en plats att landa på. Ännu en gång. Det är något att vara glad över tusen gånger om. Att ha en plats som är själva essensen av att ”må bra”.

Skog

Is

Sanna

Sanna

Och så tänkte jag på hur jäkla gott chokladen skulle smaka när jag kom innanför dörren till stugan igen.

Isfåra

Ved

Udden

En något vitare och kargare vy över udden i februari jämfört mot en kväll i juli.

Skog

Brygga

Sol genom skog

Nästa gång jag återvänder kommer det vara vår. Det ser jag fram emot, även om alla tider har sin charm och sin säregna personlighet. Då kommer isen brutits loss och mullvadshögarna kommer växa fram i gräsmattan.

Och då ska jag nog ta med datorn ut i skogen. Sitta där och skriva lite. Det har jag aldrig provat. Men det borde vara bra. Fast det kan ju hända att jag bara blir sittande och lyssnar och tittar istället.

Isfåra

Björkar

Fallet träd

Hej då för denna gång Sommarbo. Vi ses snart igen!

Brasa

Ved