Det var söndag och dimman vällde in över staden med en lätt råhet och bomullsaktig tystnad. Jag drog mig ut på promenad efter en seg frukost i soffan. Det var lugnt och stilla så som oftast på veckans sista dag.
Det grönskade och doftade härligt av alla blommor i träden. Jag lyssnade på en bok och kaffetarmen sög efter en kopp, som jag hade blivit lovad på mitt promenadstopp hos brorsan.
Dunkehallaleden var enslig och omgiven av böljande blad. Jag tänkte tillbaka på en promenad i februari då jag knappt kunde ta mig fram på grund av all is som låg tjock över vägen. Det känns avlägset en dag som denna när det är vår så det står härliga till.
Jag stannade till vid det röda huset vid ån en stund. Stallqvarn med alla prylar och pinaler. Där brukar jag leta efter gamla nötta Maria Lang-böcker för en femma. Ingen tur denna dagen tyvärr.
Det finns många fina hus i sluttningen upp mot Stadsparken. Med lummiga trädgårdar som hyser små hemliga krypin och med knotiga äppleträd. Någon hade söndagsstädning och vädrade täcken på balkongen.
I Stadsparken finns en labyrint. Jag vågar aldrig ge mig in för jag är rädd att jag ska skrämma barnen som tisslar och tasslar där inne i gångarna. Det får bli en sen kväll när det är tomt på folk.
Sen gick jag hem. Lagom till regnet satte igång. Rätt skönt med lite regn en söndag. Jag tror jorden behövde det.
