Den torra och ljuvliga doften av böcker

Last

foto: iPhone, VSCO Cam

Min morfar lämnade en bok hos mig sist han var på besök. Han skrattade lite när han lämnade den, så jag antar att den måste ha något finurligt slut. Det är en deckare av Helen Reilly från 50-talet. Men nog om just den boken, den är ändå inte slutläst i skrivande stund.

Det är det som stod i pärmen som är det fina. Morfar skriver ofta ned när han läste sina böcker. Som en kom ihåg. Ibland blir böckerna lästa flera gånger. Precis som den av Reilly. Fyra gånger allt som allt. Det är dock en gåta om han verkligen läste den från pärm till pärm två dagar i rad hösten 84.

Jag är som morfar och som min mamma. Jag läser och läser. Och jag kan läsa böcker om och om igen. Framförallt de jag älskar. Som mina gamla nötta Maria Lang-böcker med röd pärm. Några fick jag från morfar för flera herrans år sedan. Några har jag fyndat på loppis för en femma.

De är inga mästerverk egentligen. Men de doftar sådär ljuvligt gott av gamla böcker, har en fläkt av en svunnen svensk charm och bjuder på gåtfulla mord (ofta i sommarnatten). Men doften som sagt, den är speciell. Den finns ju inte i ljudböcker eller i e-böcker. Hur mycket jag än trycker näsan mot dem.

Bocker

Bokhylla

Sommarloven – de som var vidunderligt långa

Mina sommarlov kunde ofta flyga förbi medan jag låg med näsan i böcker som jag hade lånat från biblioteket. Dit fick jag cykla på den gamla järnvägen eller få skjuts om mina föräldrar skulle åka förbi. Den låg inne i samhället. Vi bodde i skogen.

Sen låg jag i skuggan och läste. Förlorade mig i en annan värld, kittlades av gräspollen i näsan och såg citronfjärilar fladdra förbi i utkanten av mitt synfält. Det var lycka.

Än idag är böckerna de som alltid förgyller somrarna, då när det finns all tid i världen. Nästan. Inte som förr. Men nästan.

Jag går inte lika ofta till biblioteket numera. Varför vet jag inte. Borde nog bättra mig. Om inte annat är det trevligt och där doftar det också gott av gamla böcker. Inte som i morfar och mormors källare. Men ändå.

Jag köper eller lånar av min bokslukande familj. De jag köper och blir förtjust i får bo i bokhyllan. Resten lämnar jag vidare till någon annan att få uppleva.

Kaffe

Älg

Bok

Jag gör väl lite som morfar då

Att skriva i en bok med penna har jag  svårt för, det gör lite ont. Precis som när jag gör hundöron. Och jag behåller ju ändå bara de allra bästa böckerna hos mig ändå. Men jag vill så gärna föra lite bok över alla böcker jag läser. För att minnas och påminnas. Och förundras över hur många böcker jag plöjer under ett år.

Jag testar att dokumentera via Goodreads. Vi får se om det kan vara något.

Ikväll, om inte ögonen är för trötta, ska jag se om det där slutet i boken är finurligt. Sen ska jag köra näsan i boken, dra djupt efter andan och bara gotta mig i doften. Den som bär med sig alla minnen om böcker jag läst och upplevt. I gröngräset i Fridhem, med sommarglada hundar som sprungit över mina ben, och i lässtolen här hemma medan snöflingor singlat ned utanför fönstret.

Jag älskar böcker. Och en dag kanske jag har skrivit en egen. En som också doftar sådär underbart av papper som åldras.

Snöyra, kastvindar och stugvärme

Viken

foto: iPhone, VSCO Cam

Det var lördagsmorgon. Jag vaknade fullt påklädd. I t-shirt, mjukisbyxor och sockor. Bara näsan stack fram under täcket. Den var kall och täppt av snor.

Vi hade eldat på kvällen, men eftersom vi hade kommit igång ganska sent och somnat tidigt hade värmen inte riktigt satt sig i murstocken och framförallt inte spritt sig in till vårt sovrum. Sängen hade därför varit iskall när jag kröp ner. Den hade blivit snäppet varmare kort därefter när ni blev två som låg och kurade.

Det var lördagsmorgon och vi vaknade i Sommarbo, Sven och jag. Ett Sommarbo som för tillfället vilade i ett snöyrande vinterlandskap. Utanför fönstret hörde jag hur vinden slet i träden och hur det rann i stuprännan på hörnet. Snöslask.

Jag tassade upp på svala trägolv, satte på kaffebryggaren – den som numera är tejpad för att hålla ihop och som säkert fyller minst 30 år eller mer – och satte på en ljudbok.

Båt
Sanna

Lugnet

Det är en speciell känsla som uppstår när jag  kommer upp till Sommarbo. Oavsett väder. Även om sommaren är mest magisk. Det är ett som är säkert.

Jag får ett lugn i hela mig. Lämnar bekymmer, sorger och besvär någonstans mellan Hjo och Karlsborg. Bryr mig mindre om allt som händer överallt förutom där jag själv är. Jag slår av på takten. Och det behöver jag verkligen då och då. Som den där helgen.

Vi var förkylda. Båda två. Snorade och hostade ikapp. Men vi tänkte att det kunde vi lika gärna göra i stugan såväl som hemma i lägenheten. Bara vi fick upp värmen ordentligt. Och det kanske inte var helt lyckat första kvällen. Men på lördagen fick vi fyr tidigt och eldade på fram till läggdags.

Den natten vaknade jag av rävar som skällde ute i mörkret. Det låter som spken som skriker.

Processed with VSCOcam with m6 preset
Brygga
Röding

1392478424.176774.10

Stege

Håller du andan?

Jag fick vira den tjockaste halsduken jag äger kring huvudet när jag gick ut för att lapa frisk luft och dagsljus. Vinden piskade från sjön och det föll tjock blötsnö från en grå himmel. Vackert men brutalt.

Förutom vinden var det tyst i området. Jag mötte inte en själ. Såg ett par tända lampor i enstaka stugor. Annars låg allt i dvala. I väntan på våren. Det är något särskilt med sommarställen på vintern. Det går inte undgå att det känns som om platsen håller andan. Förväntan ligger och pyr strax under marken. Bokstavligen i form av växter.

När ansiktet var helt vått och det hade gått mindre än en kvart fick jag vända hemåt och hänga byxorna vid spisen.

Därefter höll jag mig till stolen nära elden. Petade in vedklabbar i rasande fart och blev röd om kinderna. Fast det kunde också bero på den rom vi drack. Bra mot en förkylning har jag hört.

Rom och choklad.
Känns så vuxet.

Rom och choklad
Brasa

Ved

Is

Det enkla fotandet

Jag har inte rört kameran på ett par månader. Inte heller den där helgen uppe i stugan när allt gick i grått och blått, när isen låg i bitar på sjön och när det blev kolsvart ute framåt halv sex. Med kameran menar jag mackapären i skåpet som bara är en kamera och inget annat.

Men iPhonen har jag rört. Den har varit en fin vän utan press och förväntningar. Bara ren och skär fotoglädje faktiskt. Det har varit härligt. Inte för mycket val. Fokus på bilderna, inte tekniken.

Enkelt. Precis som allt är i Sommarbo. Nästa gång jag vaknar där kanske solen kikar in mellan persiennerna, fåglar kvittrar och marken är en bädd av vitsippor.