Det blev visst slutet av april

Morgon

 

Säng

 

foto: iPhone, VSCO Cam

Tiden har gått och jag har varit på andra sidan jorden och tillbaka. Gått på en strand under tidig morgontimma och mött svävande ljus i mörkret. Bland annat. Men mer om det och vad det födde för berättelse i mitt huvud en annan gång.

Det är söndag och jag är lycklig. Det är bra söndagar. När allt känns rymligt. Och möjligt. Jag är hög på endorfiner från förmiddagens promenad i dagg och krispig luft.

Jag har satt upp lite diffusa mål för boken jag skriver på. Det hände under den där promenaden. Luddiga och svävande mål, men ändå mål. Det är dags att bli klar nu.

En bok om skog, vidsträckt och med en hemlighet. Om någon med tilltagande skägg och blodiglar i glasburkar. Om fjärilar som beter sig besynnerligt. Om ett golv övertäckt med trasmattor. Om en käpp på ett tak och om en morgon som slutar i skrik och fasa.

Dagg

Trappa med Skilla

Annars har jag lyssnat på en mystisk podd om en fyr på en ö och läst en gammal Science Fiction-bok som jag älskade.

Skog

Läsa

Jag har plockat vitsippor och satt i vas under många och långa promenader, där mitt knä sagt aj till och från.

Bäck

Blåsippor

Jag har sovit eftermiddagslurar på både lördagar och söndagar, samt köpt mig en matberedare.

Sanna i sängen

Jakttorn

Ja, du hör ju. Allt är bra. Allt är till och med jäkligt bra. Och idag ska jag gå igenom ännu ett kapitel i boken. Läsa, stryka, skriva. Dricka kaffe och lyssna på musiken till tjusiga Peaky Blinders.

Sova ännu en söndagslur. Äta mina (lite för lösa) nötmumsbitar med ingefära, som jag hackade och mixade ihop i den nya matberedaren. Och sen tänka på hur namnet Nordhaga kan platsa in i berättelsen.

Jag såg en lärka nyss, och det var våren som kom

Chokladkaka

Snödroppar

foto: Canon 6D + 50/1,4

När jag var liten satt jag ofta vid bäcken framåt vårkanten. Bäcken rann genom skogen ett par kilometer från vårt hus.

Först var man tvungen att korsa den gamla banvallen. Under mina tidigaste år låg rälsen fortfarande kvar, sedan togs den bort och så småningom lade man asfalt. Asfalt som gjorde det möjligt att snabbt trampa hem till Sven på cykel, när jag var 16 och nykär (vilket jag nog fortfarande är), men det är en annan historia.

Vid bäcken var det ett jäkla liv. Ett porlande och fräsande. Kvittrande och sjungande. Och så jag och ibland brorsan som skrek och stojade. Det var nog mest ståhej när han var med, själv var jag ganska tyst i mitt eget sällskap.

Vi letade grodyngel, jagade småfisk och petade på blodiglar. Såg snödroppar putta sig upp ur myllan och senare kom vitsipporna, som kvickt öppnade sig mot himlen. Kottar föll från granarna omkring oss och ekorrar hoppade från topp till topp.

Det var faktiskt en jäkla idyll. Det tänker jag på nu, inte då.

Snödroppar vid Dunkehalla

Ibland kan jag sakna att inte ha den där bäcken nära. Då går jag Dunkehallaleden som löper genom staden.

Där rinner Dunkehallaån likt en kort men kraftfull ven. Det porlar och fräser även där, fast kanske ännu vildare och desto mer öronbedövande än hemma i vid bäcken i Fridhem. En större bäck, för en något äldre flicka.

Idag anade jag lite vår. Det är obeskrivligt varje gång. Trots att man kan vänta sig ett tiotal bakslag, så är den ändå där. Våren.

Det firar jag med nybakad chokladkaka med svarta bönor. Smeten bådade riktigt gott, men slutresultatet får jag vänta på till ikväll.

Får

Träd

Snödroppar

Sten

Ån

Historier om skepp och annat

Tres Hombres

foto: Canon 6D + 50/1,4

”Tres Hombres är det enda i sitt slag. Ett handelsfartyg som helt saknar motor och därmed enbart går för segel. Ett skepp som reser världen över med fin rom och andra goda saker i lasten. Skål!”

Sven höjde glaset och jag likaså. Luggen var kammad och på köksbordet stod en vacker bukett. Jag sippade på den bärnstensfärgade drycken och tänkte att det var en ganska fantastisk historia.

Tres Hombres. Ett skepp som byggdes 1943 och som rymmer 15 i besättningen; 5 kunniga och 10 gäster, som också tränas för att kunna hjälpa till under seglatsen. Jag skulle kunna vara en av dem. Om jag ville. Ganska spännande.

En dryck lika gammal som jag

Tre timmar senare drack jag en calvados som lagts på fat samma år som jag föddes. 1986. En ganska svindlande tanke när man tänker på det. Den var god. Tillsammans med stekta äpplen, kolasås och glass. Så enkelt. Så perfekt.

Två dryckesupplevelser inom loppet av några få timmar. Hade jag vetat mer om skepp så kanske jag hade skrivit en egen berättelse, inspirerad av den jag fick höra där vid köksbordet. Men nu kan jag väldigt lite om skepp. Än så länge. Så det får nog vänta.

Min berättelse

Men jag har ändå en berättelse att bjuda på nu. Äntligen. Ensamhjärta är utputtad (i skrivande stund fyra delar). Och det var därför det stod en vacker bukett på köksbordet. En present från Sven, för att fira lanseringen. Och med det knyter jag samman den här lilla utläggningen fint.

Ha en fin söndag. Och glöm inte att det finns en berättelse som väntar på dig. Även om den inte innehåller skepp.

Blommor och rom