En av de klokaste saker en person kan säga är ”jag vet inte”.

Som ung (åtminstone yngre än vad jag är idag) hade jag väldigt svårt att säga just ”jag vet inte”. Jag tyckte att det var pinsamt och ville inte verka korkad. Om jag alltid hade svar på tal skulle jag framstå som mer intelligent. Så tänkte jag då.

Men att ge snabba svar går emot min natur. Jag behöver tänka för att ge bra svar som inte är ouppdaterade eller vanemässiga.

Jag har fått öva hårt på att säga ”jag vet inte”. Att jag inte vet betyder inte att jag aldrig kommer att veta. Jag vet bara inte just nu. Inte exakt den här sekunden. Men ge mig tio minuter eller en dag. Ge mig tid att tänka. Ge mig tid att ta reda på saker. Låt mig allra helst skriva ner svaret om det är möjligt. Att skriva är ett sätt för mig att tänka. Jag är mycket bättre i skrift än i prat.

På dagens digitala forum och i alla pågående flöden skulle ”jag vet inte” behöva yttras oftare än vad det gör. Diskussionerna sker nu nu nu och vi lockas att svara nu nu nu. Men det är faktiskt okej att säga ”jag hör dig, men jag vet ännu inte om jag håller med”. Allt är är inte svart eller vitt, ja eller nej, älska eller hata.

De gånger jag ger svar omedelbart har jag troligtvis redan gjort min läxa och vet svaret sedan tidigare. Jag har alltså tänkt på förhand. Jag vet.

Vid behov kan jag också ge svar på studs även om jag egentligen inte vet. Då försöker jag vara öppen med det. Ibland kan gårdagens kunskaper fortfarande gälla. Ibland inte. Ibland kan min magkänsla vara rätt. Ibland inte. Den som frågar får ta svaret för vad det är – snabbt och något ogenomtänkt.

Men det är ganska sällan det är sådan brådska. Vi inbillar oss att alla behöver svar precis just nu, helst igår. Så är inte fallet. Särskilt inte om ditt svar är viktigt, kanske till och med avgörande.

Det är ganska få av oss som vet allt på direkten. Att någon säger ”jag vet inte” med jämna mellanrum är ett gott tecken. Den personen är förmodligen rätt så klok.