Jag har aldrig varit på kollo. Men kollon har alltid fascinerat mig. Inte långt från vår sommarstuga ligger ett, och jag vet inte hur många gånger jag har traskat eller cyklat förbi där.

Det är ett stort rött hus med utsikt över sjön. Där ligger också ett gult runt samlingshus, lite som ett stort lusthus, som man kan skymta i gluggen mellan träden. Uthusen rymmer kanoter och en bit bort ligger grillplatsen, där man kan krypa in och sova i små skydd byggda av grova timmerstockar. När jag var liten låg ett gammal fraktskepp på grund ute i vassen. Men det blev för gammalt och förrädiskt med tiden, och är numera bortfraktat.

Ibland springer glada ungar omkring och det är stökigt och livat. Ibland är det låst och tillbommat, i väntan på nästa sommar. Jag gillar båda tillstånden. Det ena är fyllt med äventyr och upptåg, det andra känns ensligt och melankoliskt. Båda förknippas med mystik. På ett kollo kan vad som helst hända.

Jag har aldrig varit på kollo men jag har alltid vetat att jag någon gång ska skriva en historia om ett kollo. Nu var stunden inne.

Under en småregnig försommarhelg i stugan startade jag ett tomt dokument på datorn och när jag for hem fanns en berättelse på pränt.

Väl hemma hoppade jag in i ljudbåset på kontoret, en tidig morgon innan jobbet tog vid. Jag läste in alla ord, så att du kan välja om du vill läsa eller lyssna på den.

Historian heter Stugan i ögonvrån. Och den handlar om en kväll vid lägerelden på ett kollo. Om systrarna Jacobsson och om Karl-kadaver och Klara. Och om en stuga förstås. Jag hoppas du tycker om den. Den är perfekt en sommarkväll.

Och du, det lär nog bli fler kollohistorier i mitt liv. För en höst, när jag gick den regnvåta stigen mot kollot vid sommarstugan, skymtade jag en figur i fjärran. Någon stod i skuggorna av tallarna och tittade ut över vattnet. Just där kollots badbrygga brukar ligga. När jag kom fram var figuren borta. Och man kan ju fråga sig vem det var och vad hen gjorde där en sen oktoberdag?