Det har varit midsommar. Vi har ätit gott. Som alltid. Bland annat följande.
Mascarponeglass med hallon och pistage, fast jag bytte ut hallonen mot jordgubbar istället. Vi noterade att det tar bra mycket längre tid för glassen att tina än de föreslagna 5-10 minuter. Skulle snarare säga 20-30 minuter.
Caprese med mozzarella, persika och melon, fast jag tog päron istället för persika på grund av mina pärons (fniss, fniss) allergi. Och burrata istället för mozzarella.
Du kommer behöva papper och penna. Du kommer behöva gnugga geniknölarna tills de ömmar. Du kommer behöva en gummianka* att rubberducka med. Du kommer att uppslukas. Totalt.
Just så är det att spela Lorelei and the Laser Eyes från den svenska spelstudion Simogo. Ren fröjd för ögat, örat och hjärnan. Euforisk spelglädje.
Men, låt mig backa tillbaka lite först.
Year Walk.
Mitt första möte med Simogos skapelser skedde genom det trolska mobilspelet Year Walk 2013. Det liknade inget annat med sitt mörka nordiska anslag och sin säregna grafiska stil. Bland bäckahästar och mylingar blev jag blixtförälskad.
Inte långt därefter släpptes thrillern Device 6 som bröt ny mark för hur ett spel kan veckla ut sig. Min hjärna kokade av inspiration. 2019 drämde man till med det beroendeframkallande och poppigt arkadliret Sayonara Wild Hearts. Und so weiter.
Device 6.
Sayonara Wild Hearts.
Simogo upprepar sig aldrig. Varje verk erbjuder något unikt och enastående. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan studio som lyckas så bra med att knyta samman det visuella med stämningsfullt ljud, konstiga berättelser och (ofta) nytänkande spelmekanik. Varenda upplevelse är som en fint förpackad present.
Låt oss hoppa fram till nutid. Nyligen släpptes Lorelei and the Laser Eyes – ett pusseläventyr i noirskrud. Ännu ett fenomenalt spel i Simogos bibliotek.
Premissen är enkel: du anländer till ett stort hotell mitt i skogen iklädd fläckfri blus och coola glasögon. I din lilla handväska finns enbart ett par tamponger samt en manual för hur du spelar spelar. Vem är du och vad gör du där? Du märker snart att du behöver lösa en herrans massa gåtor och tankenötter för att låsa upp dörrar och hitta ledtrådar.
Premissen är alltså enkel och spelmekaniken likaså. Du promenerar runt med joysticken och interagerar med objekt och personer med hjälp av en enda knapp. Lätt som en plätt.
Själva berättelsen och pusslen är däremot allt annat än enkla. Här finns lager på lager att nysta i, och det är alldeles ljuvligt (och ibland svårt). Jag älskade varje sekund. Varenda liten underfundig detalj är ett kvitto på att teamet har haft roligt under skapandeprocessen. För oss svenskar finns dessutom en hel del gottigheter att upptäcka…
Precis som i tidigare nämnda titlar har man använt sig av Daniel Olsén och Jonathan Eng för att sätta ljud och musik, och den är (precis som tidigare) en stor del av helheten. Jag kan verkligen rekommendera soundtracken. De finns där musik finns.
Så, letar du efter timmar av klur i sommar behöver du inte leta längre. Stig in i Hotel Letztes Jahr och ta dig djupare in i labyrinten. Du kan spela på Switch och PC.
Det är tre år sedan jag var på Gotland för första gången. Då var det tidigt höst. Nu tyckte Sven och jag att det var dags för ett återbesök och denna gång ville vi uppleva ön i försommarskrud.
Här kommer några glimtar och tillhörande tips. Låt oss börja på ljuvliga Kalk Hotel i Visby där vi hade vår egen terass samt utsikt över Almedalen och havet. Ett fem av fem-ställe. Det fanns chokladbollar på frukostbordet. Bara en sån sak.
Surfers. Jag tog inga bilder men skit samma. Det är ett riktigt pangställe som vi har käkat båda gångerna vi har besökt ön. Maten är het, söt och syrlig i en göttig kombination. Min egen favorit är räkbollarna.
Bageriet. Här tryckte jag i mig gotländsk sparris med hollandaise och hjärtmusslor i smörad kycklingbuljong. Otroligt god mat och lagom stimmig stämning i lokalen. Vi blev så förälskade i stället att vi passade på att även ta en lunch (och ett parti yahtzee) innan hemresan.
Bakfickan. När du vill ha en go fesk ska du slå dig ner på Bakfickan. Strömmingen är nog deras paradrätt. Vi smackade dock till med en kungsflundra (och ett glas champagne). Det satt fint.
Gullregnet hänger tungt över huvudet, Vätterns vatten är svalkande och burratan gifter sig med smörstekta päron och annat gott på tallriken.
Min bror frågar vad 1,5-åriga Saga tänker på.
”Sanna… kiss… där”, säger hon och pekar mitt på bröstet med sitt lilla pekfinger.
Detta är något som hon informerade mig om för ett par månader sedan. Hon nämner det lite då och då helt apropå. Ingen vet vad det kommer ifrån, men tydligen anser hon att jag har kiss på bröstet.
Häromkvällen ropade hon ”Mer Sanna! Mer Sanna!” innan läggdags. Det är ju fint att hon vill ha mer av mig, även om jag har kiss på bröstet.
Jag susar fram i vår skogsbullebil genom nyregnad majgrönska och lyssnar på Tjejdikter. Det är ett projekt där Sandra Beijers texter sjungs av kvinnliga indieartister. Hittills finns två trallvänliga och luftiga låtar – Alaska med Ji Nilsson (Apple Music | Spotify) och Tårarna med Jackie Mere (Apple Music | Spotify) – och hela albumet kommer vara släppt till Bokmässan.
”Tårarna handlar om en gång när jag var tjugotvå år och var med om mitt första stora heartbreak. Jag grät så mycket att jag fick sprickor på hornhinnan. Doktorn frågade om jag hade spacklat taket. Nej, det var tårarna.”
Bara några timmar efter att jag hade skickat brevet 10 saker jag ser fram emot i juni tog vi en tur till Rudenstams gårdsbutik för att se om det möjligen fanns några jordgubbar. Och, jodå! En sak behövde jag alltså inte längta efter särskilt länge. De var underbara.
Lilla My ska snart berätta för Mumintrollet att det är vår. Förmodligen genom att hoppa på hans säng.
Jag ska strax bege mig för att hänga med min brorsdotter i deras trädgård. Givetvis ska hon få smaka några gubbar, men hon ska också få en tavla till sin tavelvägg. Den är målad av en internetbekant och är också den underbar.
