Adulthood is a Myth har blivit Adulthood is a Gift i och med Sarah Andersons femte och sista bok i Sarah Scribbles-serien. Alla fem står i vår bokhylla och alla fem är fullkomligt fenomenala. Jag har skrattat så många gånger åt dem, ofta på grund av igenkänning. En stor skillnad är dock att jag är hundmänniska, inte en crazy cat lady.
Köp, köp, köp!
Hösten 2023, innan mitt arbete på Moderskeppet sattes på paus i ett år, var jag drivande i att planera och producera vårt utbud av AI-kurser. Jag tänkte mycket på möjligheter och utmaningar, och jag satte tonen för hur företaget skulle arbeta med och lära ut generativ AI.
När ledigheten anlände var jag fullkomligt proppmätt på allt vad AI hette. Sagt och gjort – samtidigt som jag loggade ut från jobbet loggade jag också ut från AI-sfären. Jag behövde ta ett steg tillbaka och få distans.
Under året har internet fortsatt att översköljas av en stor mängd uselt innehåll genererat med AI. Mycket låter och ser likadant ut. Det är fantasi- och själlöst. Mycket innehåll skapas dessutom i syfte att lura oss. Det är deppigt och till och med farligt. Människor har fått tillgång till verktyg som gör det enklare att pumpa ut skräp, och det kommer vi få stå ut med länge.
Men låt mig skita i vad andra gör för en stund. Hur tänker jag egentligen om användandet av olika AI-tekniker i mitt eget skapande? Var går mina gränser och vad kan du förvänta dig av mig? Det här är mitt eget manifest för vad som gäller just nu.
Jag älskar att skriva alla möjliga typer av texter, och för mig är själva processen lika mycket värd som slutresultatet. Det handlar inte bara om att producera innehåll som andra har glädje och nytta av, utan också om att tänka och bearbeta saker genom texten. Så som jag gör här och nu – jag sätter ord på vad jag känner och tycker.
Jag vill alltså skriva och jag är efter många år av skrivande bra på att skriva med en egen röst. Det kommer jag aldrig sluta med.
Verktyg som ChatGPT kommer inte skriva mina noveller, blogginlägg eller brev. När du läser det som jag har skrivit så har jag faktiskt skrivit det. Du ska inte behöva tvivla eller vara misstänksam.
Däremot kommer jag att använda verktygen för att exempelvis hitta synonymer på ord, spåna förslag på rubriker eller korrekturläsa en text. Så som jag använder en vän eller kollega – som ett bollplank.
Jag kommer också ha användning för tekniken i syfte att skapa tillgängligt innehåll – så som att skriva alt-texter till bilder på webben eller för att transkribera och undertexta ljud och video. Det är arbete som är tidskrävande och då är det klockrent att ta hjälp av AI för att göra grovjobbet.
Att klippa och klistra in text i ett externt verktyg som ChatGPT är trubbigt och ganska osexigt. Jag ser fram emot när teknikerna blir implementerade i de program som jag använder. Då kommer jag garanterat använda dem mer än vad jag gör idag.
Precis som med text är processen att skapa bilder lika viktig som den slutgiltiga bilden, oavsett om det handlar om att illustrera eller fotografera.
Att prompta fram färdiga bilder med verktyg som Adobe Firefly, Midjourney eller Dall-E känner jag mig klar med. Det var extremt roligt i begynnelsen och är en essentiell del i att upptäcka och lära sig tekniken, men jag får väldigt lite kreativ tillfredställelse av det.
Att prompta fram en bild är inte samma sak som att jag skapar en bild. Processen liknar mer att ha en idé om en bild och låta en annan kreatör skapa den bilden utifrån min beskrivning.
Ovanstående är lite av en förenkling – självklart finns nyanser att diskutera – men i grund och botten är det så jag ser det utifrån hur dagens verktyg fungerar.
Med det sagt promptar jag fram färdiga bilder för vissa ändamål.
Exempel 1: Jag tar fram omslagen till podden Hej (resten av) internet! med hjälp av Adobe Firefly. Snabbt, kvickt och lätt. Då kan jag själv lägga mer energi på planering, inspelning och redigering av podden. Jag skulle dock aldrig säga att jag har skapat omslagsbilderna. De har ingen verkshöjd överhuvudtaget.
Exempel 2: Ibland vill jag visualisera mitt skrivande och där kan generativ AI vara en bra resurs. Istället för att leta efter befintliga bilder på internet kan jag snabbt prompta fram material för att exempelvis bygga upp en moodboard. Det är bilder som enbart kommer användas av mig och aldrig nå en publik.
Slutligen. Jag kommer använda de verktyg som assisterar i arbetet med att förändra och förbättra bilder under själva skapandet. Verktyg som redan nu finns i program som Photoshop, och som bland annat hjälper mig markera och ta bort objekt, utöka bildytan eller generera nytt innehåll i delar av bilden.
Som jag redan har nämnt är undertextning och transkribering ett område där AI kommer att hjälpa mig mycket. Utöver det välkomnar jag verktyg som sköter grovklippning, förbättrar ljud och bild, samt lägger till eller tar bort objekt i videoytan. Mycket av detta finns redan inbyggt i program som Premiere Pro och Audition.
Att prompta fram färdigt video- och ljudmaterial lockar lika lite som att prompta fram text och bild.
Min röst är ett av mina största arbetsverktyg i och med att jag håller låda i mina kurser, när jag poddar och när jag spelar in ljudversioner av mina berättelser.
Det finns AI-verktyg som kan träna på min röst och generera nytt material som låter som mig. Inte heller det är något som jag använder mig av. Jag vill att du som lyssnar på mig ska veta att du faktiskt lyssnar på mig, inte något som låter väldigt, väldigt likt mig.
Och sist men inte minst: att spela in mig själv är ju också det något som jag tycker är skoj! Varje gång jag kliver in i ett ljudbås njuter jag.
AI kommer mig till gagn när det rör sig om o-kreativa och tidsödande uppgifter, men också när jag behöver ett bollplank eller inspiration. Då kan verktygen hjälpa mig att skapa bättre innehåll. För grejen är: jag vill skapa, inte ha skapande utfört.
Ensamdagar och nätter i stugan. En trollslända landar på min axel och sitter med mig när jag läser mina bok och dricker mitt kaffe. Tre vita rumpor försvinner över ett hygge. Flyende rådjur i diset. Två kråkor lättar från granen. Kraxar. Flugor kryper slött i fönstren. Surrar.
Solen kommer, solen går. Snart är det kvällen. Snart är det mörker.
En solig dag i stugan. Vi började ställa in grejer för vintern. Allt från utemöbler och krukor till det lilla biblioteket.
En eld tändes och kaffe kokades. Jag köpte kaffepannan 2017 när Sven och jag var tjänstlediga tillsammans i fyra månader. Vi har inte använt den förrän nu. Alltså sju år senare under en ny ledighet. Låt oss skratta lite åt det tillsammans: hahaha!
Jag missade dessutom att ta bort den svarta (skydds?)-grejen på handtaget innan jag satte pannan på elden. Den började att smälta. Vi kan fnissa lite åt det också: fniss, fniss.
Nåväl, kaffet blev gott. Arbetet gick fint. Vi sparar lite bärande och mucklande till i morgon. Det är ju en dag då också.
I vårt hushåll har vi aldrig rullande prenumerationer på tv- och filmtjänster så som Netflix, Max och Apple TV+. Så fort vi har betalat för en månad avslutar vi, och vi har sällan fler än två tjänster aktiverade samtidigt. På så sätt sparar vi många hundralappar per år på att inte ha flera tjänster som löper på obestämd tid ”bara för att”.
Trots det enkla upplägget kan vi lätt glömma vad vi har igång just nu och hur länge. Därför har vi skapat en delad anteckning där vi uppdaterar varje gång vi aktiverar en tjänst.
Så, tågordningen är alltså att vi
Därefter försöker vi se så mycket vi bara kan på just den tjänsten eftersom det säkert dröjer ett tag tills vi aktiverar den igen.
Denna enkla med hjälpsamma anteckning öppnas oftare än jag hade trott. Minnet är sannerligen kort och det blir inte bättre…
Jag tycker att det är besvärligt att hitta i de flesta streamingtjänster och att det framförallt är svårt att upptäcka guldkornen bland all skit. Lösningen då heter JustWatch. Där kan du vaska fram innehåll utifrån streamingtjänst plus andra filtreringsinställningar. Jag använder den typ varje dag.
Exempelvis: visa mig skräckfilmer som finns att se på Draken Film och som har fått minst 7/10 i betyg på IMDB. Sortera efter utgivningsår med de äldsta filmerna först.
Ps. Läs mer om mina Prenumerationer / Medlemskap / Abonnemang.
Jag har aldrig varit längre norrut än Sälen. Det är faktiskt ganska pinsamt. Ofta går turerna åt väster, öster eller söder. Nästan aldrig norrut. Skärpning!
Efter lite dividerande landade Sven och jag i att vi skulle dra till Särna – ett litet samhälle nära Fulufjällets nationalpark som stoltserar med Sveriges högsta vattenfall – Njupeskär – samt världens äldsta träd – Old Tjikko.
Efter åtta timmar på vägarna i Skogsbullebilen var vi framme på hemtrevliga Turistgården, som drivs av paret Mieke och Jacco. Här kommer några glimtar från våra dimmiga, lugna och oerhört välsmakande dagar.
Turistgården är inte bara mysigt som attan – man har också stort fokus på gött käk. Allt från egenbakat surdegsbröd och bullar till säsongsbetonad mat lagad på lokala råvaror. Vi har verkligen njutit av många goda smaker.
Ett par favoriter var den helstekta kycklingen samt de rika riddarna (gjorda på bulle istället för bröd) med karamelliserade äpplen och grädde.
När jag skickade en bild på den sistnämnda rätten till min familj skrev min svägerska: ”Tur att du skrev vad det var. Det såg lite ut som blöta pommes på fiskbiff med brunsås”. Ja, det är helt och hållet fotografens (mitt) fel. Riddaren var en fröjd för både ögat och munnen, och jag var i efterrättshimmelen.
Förutom att uppleva Fulufjället tog vi en kort sväng förbi Nipfjället. Det var ett tips från Katta och Lotta, från podden Bortom ekorrhjulet, som bodde på Turistgården samtidigt som vi.
Det blev en kall och blöt promenad, och utsikten över Städjan var obefintlig på grund av den tjocka dimman. Dit får vi helt klart återvända en annan gång. Det är ju tur att det finns turer kvar att uppleva!
Den kvällen avslutade vi i den vedeldade bastun på gården. Ute var det becksvart och det enda ljuset kom från kaminen. Livet på en pinne.
Tack Särna! Vi ses.
Mamma kom med äpplen från trädgården i Fridhem. Jag gjorde kompott med skalet på. Äpplen, socker, kanel, vaniljpulver och en skvätt vatten. 15 minuter i kastrullen på medelhög värme. Klart.
För ett par dagar sedan tog jag på mig strumpor. Om man bortser från två kvällar i somras, då jag var frusen och bar raggsockor, har jag inte haft strumpor sedan i våras. Hösten är här nu. Strumporna åker på.
Sommaren var så lång och givmild att jag har haft god tid på mig att säga hej då. Det känns okej att den är över. Lampor och ljus måste tändas allt tidigare om kvällen. Dörren till balkongen står inte öppen lika ofta längre. Grönt blir gult blir orange blir rött blir brunt. Jag ser hösten och jag ser fram emot att