Jag har ett syskonbarn och Sven har fyra – totalt fem tjejer i åldrarna 2-15 år. För några dagar sedan var vi bjudna på det sista födelsedagskalaset för 2024 och inom kort nalkas jul.

Sven och jag köper i princip inte en enda julklapp eller födelsedagspresent till syskonbarnen. Det har vi aldrig gjort. Hur sjutton tänker vi? Är vi världens sämsta fastermorbrorfarbror?

Det finns flera anledningar till att vi gör som vi gör. Vi kan börja med den anledning som är helt och hållet självisk.

1. Det är mödosamt arbete

Ingen av oss tycker att det är särskilt enkelt eller lustfyllt att köpa presenter. Det gäller alla sorters presenter, oavsett om de är ämnade för barn eller vuxna.

Att hux flux ramla över en riktigt bra grej och ge bort den som en överraskning är roligt. Att däremot behöva hitta en passande present inför en specifik händelse eller ett exakt datum är mest stressande.

Sven har lättare för att komma på saker att ge bort än vad jag har. Jag är närmast oduglig.

Således: att slippa jaga presenter gör mig till en lyckligare människa!

2. De får redan massor av presenter

Det är inte som att våra syskonbarn inte får paket. De får grejer från föräldrar, far- och morföräldrar och andra fastermostermorbrorfarbrorar.

Många gånger känns det nästan som att de (och även vi andra i rummet) badar i färgglatt inslagningspapper. Paketöppnandet förvandlas snabbt till ett febrigt kaos – ett paket till, ett till, ett till! Mer prylar och pinaler!

Således: ytterligare ett paket och därmed fler grejer behövs inte.

3. Vi vill skapa minnen ihop

Vi älskar våra syskonbarn jättemycket och vill självklart göra dem glada. Helst av allt vill vi spendera tid tillsammans.

Därför fokuserar på att vara närvarade. Istället för att stressa oss sönder och samman över vad vi ska köpa för prylar som de inte redan har, hittar vi på upplevelser och skapar minnen.

De saker vi gör är sällan kopplade till födelsedagar eller jul, utan sker i stunderna däremellan.

Som tradition har vi till exempel flera somrar i rad ordnat en skattjakt när Svens familj besöker oss i stugan. Trots att majoriteten av hans syskonbarn snarare är syskontonåringar numera ser de än så länge fram emot upptågen med barnslig förtjusning. Och det gör vi förstås också. Blir man någonsin för gammal för skattjakt?

Vi anordnar även biokvällar hemma i lägenheten, sitter oftast vid ”barnbordet” istället för med de vuxna när det är festligheter på gång, och under det senaste höstlovet tog vi med de tre äldsta tjejerna till stugan för mys framför brasan.

Mitt brorsbarn Saga är den yngsta i gänget och jag och hon träffas ofta flera gånger i veckan. I skrivande stund är det bara några dagar kvar till att Sven och jag ska hämta henne själva på förskolan för första gången. Det vankas lekplatsbesök, bullfika och invigning av den nya utklädningsskofferten.

Jag ser fram emot många sådana stunder tillsammans nu när hon växer upp och vågar vara ifrån sina föräldrar längre stunder. Hej och hå vad vi ska uppleva små och stora äventyr ihop!

4. Ingen vill utsättas för mina inslagningar

Om du trots allt tycker att jag ändå borde ge presenter till syskonbarnen kan jag presentera en sista anledning till att jag gör bäst i att låta bli:

Mina paketinslagningar kan vara de fulaste i världen. Det är anledning nog att aldrig någonsin köpa presenter. Men här ska jag tala för mig själv – Svens inslagningar är oklanderliga.

Summa summarum

Att vi inte överöser våra syskonbarn med paket verkar inte göra någon ledsen eller sur än så länge. Detta gäller både barnen och deras föräldrar (som har varit med i beslutet).

Tvärtom tror jag att vi berikar deras liv på många plan genom att vara väldigt närvarande. Men får väl se hur de summerar min och Svens insats i slutändan…

Jag ser fram emot att ha långa relationer med dem alla fem. Och när vi inte finns längre hoppas jag att de minns allt vi hittade på tillsammans istället för paketen de inte fick.

Det bästa att få snubbla runt i som liten var min mammas klackskor. Men allt dög egentligen som utklädningskläder. En hatt och sjuttioelva pärlhalsband. En för stor kjol som blev en klänning. Eller ett par kalasbyxor och en snuttefilt. Livet blev en fest genom ett hopakok av attiraljer.

Nu ser jag min brorsdotter Saga göra samma sak. Hon klär upp och ut sig, och hoppar framför spegeln i förtjusning. Sådana lekar vill jag såklart uppmuntra.

Därför har jag införskaffat en gammal koffert och börjat fylla den med loppade kläder, huvudbonader och bijouterier. Den står hemma hos mig och Sven. Sagas koffert, som hon får botanisera i när hon är hos faster. Jag hoppas att hon ska tycka om den.

Det står en avskavd stam mitt på ett hygge ett par kilometer från stugan. På toppen sitter en saltsten. Jag vet förstås att det inte är människor som kryper fram ur skogen om nätterna för att slicka med sina tjocka tungor över stenens sträva yta. Jag vet ju det. Det vore alldeles för bisarrt.

Lucas Pope är spelskaparen som ligger bakom ett av mina favoritspel – Return of the Obra Dinn – där du som spelare lägger pusslet kring vad som hände med besättningen på skeppet Obra Dinn. En vacker dag hoppas jag att han släpper ännu ett spel i samma stil. Det vore alldeles, alldeles underbart.

Nåväl. I dagarna publicerade han minispelet Moida Mansion, som du spelar gratis i din webbläsare.

Dina tre vänner i äventyrsklubben har fångats i ett obehagligt hus i jakten på er sköldpadda Dot. Du måste rädda dem allihopa (glöm inte Dot!) genom att söka igenom rummen samtidigt som du undviker monstret.

Varsågod. En halvtimmas mysrys kommer lastat. Lycka till!