Dagens viktigaste uppgift

Most Important Task, eller Dagens viktigaste uppgift som det heter på svenska, är en produktivitetsmetod som jag har använt mig av sedan 2010. Den är enkel: börja arbetsdagen med att göra dagens viktigaste uppgift.

Det låter smart. Det känns logiskt. Under arbetsdagens första timmar är vi pigga och alerta, och vi har ännu inte översköljts av (och drunknat i) resten av dagen. Det är klart att vi ska börja med det viktiga!

Men för det mesta startar vi med något helt annat än dagens viktigaste uppgift. Vi dyker huvudstupa in bland mail och meddelanden.

Omedelbart äts vi upp av det lilla och det stora, det som andra vill och behöver, det oprioriterade som lyckas framstå som brådskande. Vi översköljs och vi drunknar, och så skjuter upp det viktiga till senare. Men sen hinner vi inte ens fram till senare, eller så är vi trötta och oproduktiva när senare väl infaller.

Att du öppnar mailen det första du gör varje morgon är förmodligen inte det viktigaste du kan göra med din dag. Ändå gör de flesta av oss just det – inte bara för att det har blivit en vana, utan också för att det är enklare.

Det är enklare för mig att ”kolla mailen” än att

  • planera innehållet i en kurs
  • skriva manus
  • eller redigera ett avsnitt.

Men det är mer prioriterat och tillfredsställande att få ovanstående uppgifter gjorda. Mailen kan faktiskt vänta. Jorden kommer inte gå under. De som har mailat dig kommer inte hata dig för att de får vänta på svar en liten stund till.

Så, tanken med metoden är att du ska avsätta en timme eller två varje morgon åt att göra en arbetsuppgift som på riktigt är viktig. Och den ska såklart göras innan du tittar i mailen och andra inkorgar.

Vad är dagens (eller morgondagens) viktigaste uppgift?

Ps. Inte alla dagar är likadana. Ibland kräver ditt arbete säkert att du måste öppna mailen det första du gör. Men nästa dag kan vara annorlunda.

Tips: Bli produktiv på jobbet utan att stressa med hjälp av min kurs Personlig produktivitet.

17/3 2025

På väg till kontoret en måndagsmorgon. Sol, skvätt från Vättern och någon minusgrad. De stora stenarna längs strandpromenaden hade kapslats in av ett tjockt lager is. De såg ut som polerade svarta pärlor. Och tapparna hängde som sylvassa knivar bryggorna.

En bra start på en arbetsdag, som du ser.

Om (digitaliserade) minnen

Jag är bra på att få saker gjorda. Åtminstone när det kommer till jobb. Jag har till och med släppt en kurs om hur du arbetar produktivt.

Men jag fungerar lite annorlunda när det kommer till privata projekt. Runt 2013 påbörjade jag arbetet med att digitalisera familjens gamla videoinspelningar. Det var roligt  pyssel och jag kom nästan i mål. Nästan.

Det dröjde 12 år innan jag fick tummen ur att slutföra arbetet. 12 år av att ha materialet stående i en ful och skrymmande påse på kontoret. 12 år av dåligt samvete när familjen har frågat efter resultatet.

Det blev allt svårare att ta tag i projektet. Ju mer man skjuter på projekt, desto jobbigare känns de. Efter ett tag tycks de nästan vara oöverkomliga. Hjärnan är konstig på så vis.

Till slut tog jag den dyra och snabba vägen till mål. Strax innan jul lämnade jag in VHS-banden till BGA-butiken nere på stan. MiniDV-banden hjälpte Sven mig att digitalisera tack vare en sladd, två adaptrar, vår gamla videokamera och iMovie.

Äntligen är jag klar. Påsen med band kan åka till tippen och gamla minnen kan återigen avnjutas. Allt från skolavslutningen i nian, när jag var konferencier och sjöng solo, till hur uppklädda (och kanske lite obekväma) Sven och jag var på gymnasiebalen.

Jag tänker mycket på minnen just nu. Minnen man skapar. Minnen som faller i glömska. Minnen man får tillbaka. Minnen som försvinner för evigt.

Min mormor har tilltagande alzheimer. Hon förlorar inte bara sina minnen utan också sig själv, och vi anhöriga förlorar långsamt en mormor, mamma och fru. Det är en hemsk sjukdom.

Antalet personer med demenssjukdomar bara ökar och det finns än så länge inget botmedel. Jag hoppas att man en dag kan ta ett piller och fixa det som är trasigt, men den dagen är inte idag. Det finns inget sånt piller för mormor.

Mormor och jag.

I veckan fyllde jag 39 år. Nästa år är jag 40. Det känns gammalt, men det är många år kvar tills jag är gammal på riktigt. 

Jag undrar hur livet ser ut då. Har jag mina minnen kvar? Har Sven? Är jag fortfarande jag? Är han fortfarande han? Jag vet inte, men tills dess fortsätter jag att ta tillvara på ögonblick och skapar minnen.

I födelsedagspresent fick jag en teckning av min brorsdotter Saga. Den föreställer min bror (rosa gubbe), Sven (liten blå gubbe), Saga (lila gubbe) och jag (stor blå gubbe med lugg). Saga och jag håller hand. Ett oerhört fint minne.

Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flygerDu är välkommen att bli medlem.

2/3 2025

Varje gång jag bakar påminns jag om varför jag bakar så sällan. Jag är otålig och gillar inte att behöva måtta upp ingredienser enligt exakta recept. Det blir inte vackert, men det smakar tack och lov (nästan) alltid gott.

Idag gjorde jag en monstertårta. Det kan vara lite smörklumpar i fyllningen. Så kan det bli. De får smälta i munnen.

24/2 2025

Denna vecka, när jag är i slutspurten av mitt nuvarande kursprojekt, behöver jag påminna mig själv: glöm inte stegen*, syret och ljuset.

Det är så lätt hänt att jag jobbar på utan paus för att komma i mål. Men utan pauserna blir hjärnan grötig. Jag behöver stegen, syret och ljuset för att orka och för att arbetet ska bli bra. Ibland kan det räcka med en promenad runt huset. Glöm inte det.

* Jag råkade först skriva steken. Hjärnan är slut för idag. Inte ens stegen, syret och ljuset kan hjälpa mig. Endast sömnen återstår.

Den kreativa processen

Skåda en fryst bild från min kommande kurs om produktivitet på jobbet. Jag är inne i slutskedet. Jag redigerar, redigerar och redigerar, och jag är trött på att se och höra mig själv.

För sjuttioelfte gången i livet går jag igenom den kreativa processen.

  1. Det här är skitbra.
  2. Det här är svårt.
  3. Det här är skit.
  4. Jag är skit.
  5. Det här kanske blir okej.
  6. Det här är skitbra.

Tack och lov vet jag av erfarenhet att resultatet kommer bli skitbra, även om känslorna säger något annat. Det blir sällan perfekt, men det gör inget – så blev det den här gången!