Jag har aldrig ”varit bra på genrer”. Jag har oerhört svårt att genrebestämma framförallt mina men också andras verk. Jag har ingen djupgående kunskap om vilka olika typer av genres och undergenres som finns. Jag vet inte var gränserna går mellan olika genrer. Och jag vet verkligen inte vilka spelregler som gäller för olika genrer.
Även om genrer såklart hjälper till när jag ska välja vad jag ska läsa härnäst – jag väljer ju alla gången en skräckberättelse framför en feel good-historia – upplever jag att de är begränsande när jag ska skriva.
Men jag har inte brytt mig så mycket om genrer egentligen. Fram till nu. Nu när jag ska skriva en berättelse inom genren paranormal romance.
Jag behöver göra research. Behöver förstå uppgiften och utmaningen. Kan inte skriva vad som helst och hur som helst. För då blir texten diskvalificerad. Således har jag rotat fram detta:
En paranormal romance blandar fantastik med realism. Berättelsen ska utspela sig i vår vardagliga värld, men i en parallell version där magi är en del av världen. Magin kan bestå i allt från vampyrer, varulvar och häxor till demoner och spöken. Ja till och med tidsresenärer och utomjordingar.
Sen ska romansen in i mixen. Och den romantiska relationen är en stor del av en paranormal romance. Den ska inte ha någon sketen biroll utan vara i fokus.
De allra flesta romance-berättelserna har tydligen också ett lyckligt slut. Utan ett lyckligt slut får jag enligt utsago trilskas med arga romance-älskare som kommer undra vad sjutton jag håller på med. Det vill jag inte. Inte nu när det är tävling.
Men det är här det skaver mellan mig och genrer: Regler. Skriv si men inte så. Och den allra svåra biten för mig nu: inte bara ska jag skriva om en romans. Den ska också sluta lyckligt.
Missförstå mig inte angående regler och begränsningar. Egentligen är de min bästa vän. I de allra flesta kreativa projekt jag tar mig an sätter jag upp vissa regler och begränsningar. Avgränsat skapande är bra för mig. Att hålla mig inom uttalade ramar. Så att inte uppgiften sväller och blir omöjlig.
Men. Det är klurigt när reglerna dikterar vad jag ska skriva om. Och kanske framförallt hur berättelsen ska berättas.
Ja det ska inte vara lätt alltid. Och klurigheter kan innebära nya upptäckter. Det kan uppstå häftiga grejer när det skaver och svider. När det gör lite ont.
Jag tar mig sakta framåt i min berättelse. Minst fem meningar om dagen. Och jag försöker skapa utrymme inom ramarna. Leka med genren utan att bryta den. Och nu är det blott några veckor kvar till att den ska vara klar. Jag återkommer.
Ps. Bilderna är tagna i The Sculptured House i skogarna utanför Karlstad, där jag (och Sven) bodde en natt under sommaren. Också där blev fem meningar skrivna innan vi somnade gott i loftsängen.