Vi tog årets första trappkaffe idag. Termometern visar 12 grader och det är torrare än väntat här i stugan. Gässen klyver de grå molnen i omgångar och överröstar kvittret i träden.

Jag sätter fötterna i de blå stövlarna som är ett par storlekar för stora. Ingen vet vems de är. Alla tror att de är någon annans. De är inte mina, det vet jag säkert. Jag stövlar bokstavligen iväg på en kort runda för att kika efter vårtecken. Finner snödroppar och bäckporl.

Nu ligger våren framför en. Precis där. Jag ser den faktiskt. Och jag ser fram emot att

• kratta bort höstlöven från gräsmattan tills armarna värker
• klyva vedklabbar medan solen fräknar näsan
• sätta frö i jorden och vattna den med sjövatten
• ta ett uppfriskande dopp med min svettiga kropp
• ha hela familjen samlad för en långhelg
• grilla många korvar över eldpannan och dricka Pucko till
• öppna sovrumsfönstret på vid gavel
• visa min brorsdotter allt som vaknar till liv
• ställa ut det lilla biblioteket för tredje året i rad
• plocka grenar i naturen och låt dem slå ut inomhus
• gå timmar i Tiveden över berghäll och bredvid sjö
• käka gubbröra på rågbröd med en kall lager till
• skriva på nästa novell på en vårstädad altan
• hänga ut tvätten på tork i ljummen vind
• flytta ut gymträningen till bryggan
• koka rabarberkräm på de första späda stjälkarna
• ta ännu fler koppar trappkaffe.