Det är svårt att hålla ordning på tiden. Kanske är det två år sedan som jag skrev de första meningarna på Villa Vintervila. Kanske är det tre eller fyra. Det är ju inte så noga egentligen. Och kanske är jag inte klar förrän om ett år, eller två eller fem. En berättelse får ta den tid den tar. Att den blir klar, det är jag åtminstone 95% säker på.
Jag skriver gärna om saker som sker i sommaren, men just Villa Vintervila kommer att utspela sig under de mörkaste och kallaste dagarna på året. Här är några spridda utdrag ur mitt nuvarande utkast.
Jag ska berätta om en räcka händelser, så som jag såg, hörde och kände dem.
Några händelser händer i detta nu och några hände förr om tiden. De händelser som fortfarande inte har hänt vet jag ingenting om.
Jag är trots allt endast ett hem, byggt av järn, glas och tegel. Men också blod, svett och exkrementer. Jag är fylld av vätskor och dofter från både det ena och det andra. Ett hem åt ekon av många röster – såväl de talade, som de tänkta.
Nåväl, låt oss börja.
Inte för att jag har någon brådska, utan för att jag ska ha något att göra.
– Villa Vintervila
Svetten har fortplantat sig utmed rygg och lår. Handen är blöt och glider längs med käppen. Hon tappar taget. Käppen faller. Åldringen sätter handen för munnen för att inte skrika.
En dov duns. Mattan dämpar. Men ändå, en duns. Någonstans i huset hörs ett vridande, från någon som har störts.
Kvinnan märker hur hennes blåsa har gett efter. Varmt kiss rinner utmed benen. Det är inte första gången. Hon känner ingen skam längre, utan endast rädsla för att även detta ljud ska höras. Dunsar och skval. Väntan är vidrig.
När jag var fyra år förälskade jag mig i tanten i kiosken. Hon hette Mona och det var det vackraste namnet jag hade hört. Det lät som måne. Månen Mona.
Jag träffade Mona varje gång som farsan skulle köpa cigg, vilket var ungefär varannan kväll. Morsan tyckte att det var ett ypperligt tillfälle för honom att få umgås med sin son. Att umgås betydde att vi gick ner till kiosken, hand i hand och i tystnad, köpte ciggen och fick var sin karamell av Mona, för att sedan vandra hem igen. Det hela var över på mindre än en kvart.
Jag trodde att Mona bodde i kiosken eftersom hon alltid var där. Tänk att få bo i en kiosk. Där och då var det min högsta dröm. Att få bo i en kiosk tillsammans med Mona.
”Här sitter ni nu, Kerstis kantstötta och vilsna själar, som för evigt är förlorade”, mumlade Abbe.
”Nej, nu är vi tysta ett tag, så att Lillan får ro i sitt huvud”, sade Dorotea bestämt.
Är hon i Abbes navel? Det luktar sött, surt och kryddigt. Det luktar levande och döda ting. Det här är avgrunden. Hon kräks igen och faller utan att falla.
Tid går. Hon vaknar och försöker att klättra uppåt. Väggarna runt henne är gjorda av plankor på plankor på plankor. Men de är hala och hon ramlar gång på gång. Slår i rygg. Slår i armbåge. Slår i rumpa. Hon gråter och slickar sina tårar. Hon är törstig.
Det börjar att snöa. Hård snö. Vass snö. Det är hennes naglar. De singlar ner och fastnar i hennes hår. Hur länge har de fallit? Det känns som att dagar har gått.
Ja, vi får se vad det blir av det här. Det är många bokstäver, ord och meningar kvar att skriva. Och jag ska ha det mysigt och rysligt under tiden.
