Det kan vara så att jag har fått en ny julfilmsfavorit i och med Christmas Eve in Miller’s Point. Den finns att hyra på Cineasterna.

Vi har skaffat ett återanvändbart kaffefilter ☕️

Ända sedan jag tillfrisknade från min senaste depression har rädslan att få ett återfall aldrig lämnat mig. Jag har fått återfall en gång. Det är inte omöjligt att det kan hända igen.

Under de första månaderna var rädslan ständigt närvarande. Jag drabbades av hemska minnesbilder och drömde kallsvettig mardrömmar. Det var som att vara tillbaka i det jobbiga trots att allt egentligen var bra. En panikartad skräck spred sig i kroppen, mina händer knöt sig hårt och jag grät.

Med tiden har de där stunderna blivit allt färre. När de uppstår vet jag att känslorna inte kommer att vara för evigt. De sköljer över mig och dör sedan ut. Det är inget farligt som händer, bara extremt jobbigt. Jag är inte sjuk igen, men depressionen är ett trauma som har satt sina spår. Stunderna av rädsla kommer och går men har som sagt blivit mer och mer sällsynta.

De senaste veckorna har jag dock fått fajtas extra mycket mot rädslan. Den har kommit närmare, varit starkare och varat längre. Jag har gått igenom en perfekt storm. En planerad nedtrappning av medicinerna sammanföll plötsligt med flera oväntade livshändelser som rörde om. Det väckte den vidriga ångesten.

Ångesten har ångat på inombords och inte lyssnat på rim och reson. Och när den ångar, ja då kommer rädslan: är jag på väg att bli sjuk igen? Är det nu den tredje depressionen börjar? Ångesten växer och blir dubbelt så stark. Händerna knyter sig och jag gråter. Hulkar. Får känslan av att falla. Blir närmast förlamad av skräck.

Det har minst sagt varit påfrestande. På kvällarna har jag varit helt slut. Men jag har tagit mig igenom det. Jag har trappat upp medicinen en aning och livets knutar både landar och reds ut. Sen några dagar känner jag mig lugnare. Mer stabil. Tack och lov.

Rädslan kommer alltid finnas där och jag kommer få tampas med den fler gånger. Jag får ta mig an utmaningarna stund för stund.

Ps. Här kan du läsa berättelsen om min depression.

Inventerar 🎄

Jag kryper ner under täcket, lägger huvudet på kudden och stryker med handflatan över lakanet. Det är både mjukt och strävt mot huden.

Jag är här och jag är okej, tänker jag. Det svallar och svajar just nu, men jag är här och jag är okej. Jag kan känna oro och sorg utan att det betyder att jag är sjuk. Det är jobbigt. Men det är inte farligt.

Ända sedan jag blev frisk har jag om kvällarna krupit ner under täcket, lagt huvudet på kudden och strykt med handflatan över lakanet. Och så har jag tyst för mig själv upprepat mitt mantra. De senaste kvällarna har jag behövt tänka det lite högre och ett par gånger extra. En kväll kommer jag kanske inte tänka det alls.

Livet händer. Men jag är här och jag är okej.

Det ser ut som kloakvatten men det doftar ljuvligt av kardemumma, kanel och nejlika. Det ska bli glögg. Ja, vi får väl se om några veckor.

Om en timme ska jag träffa min vän Gabriella på Ciro. Det blir bubbel och prat om allt som har hänt sedan vi sist sågs i slutet av juli. Jag vet att Gabriella har betat av såväl Bokmässan som en resa till Skottland.

Om en dag är jag mitt uppe i Saga- och fastermys här hemma. Golvet är täckt av bullsmulor och Saga turas om att ha alla gosedjur – Flat Eric, Yarny, Kalaskompis, Kiss (men absolut inte Bajs) och resten av gänget – i knät. Jag är förmodligen helt slut redan, men också jätteglad.

Om en vecka gör Sven och jag oss redo för cocktails på ADAMO och Monstrets tid på Stora Teatern. Det ska bli himla trevligt med en kulturell dejt.

Om en månad dricker jag hemgjord glögg (utan att spilla) i vår nya soffa (som vi ska ha tills vi dör). Jag ser fram emot en lugn jul med familjen och känner mig redo för ett nytt år, med allt vad det innebär.

Om ett år är Sven och jag på väg till stugan för att njuta av vintern. Jag har definitivt en tordyvel tatuerad på handleden och kanske har vi en hund vid namn Sixten i bagaget. Undra om det blir en tax eller jack russel terrier? Eller något helt annat. Kanske är det en kanin istället. Eller så är hunden en flaska vin. Kanske finns inte vin längre. Nåväl, livet är säkert precis som vanligt och samtidigt annorlunda. Hur går det ihop? Inte vet jag. Det bara känns så.

Vem har egentligen en aning om vad som händer ens om en timme? Om en minut ska jag åtminstone kissa. Förhoppningvis blir det på en toalett.