Ett, två, tre:
Det är så vackert ute att jag vill grina. Och grina gör jag. Det är dagar med mycket grin. Ibland är livet så. Skört, som man säger på svensk influencerblogg-lingo.
Jobbar med ny kurs 👩🏻💻
I söndags checkade Sven och jag in på Pigalle och peppade upp inför en kväll med jazz. Britta Virves Trio och Klyv-Olles Trio skulle tolka Jan Johanssons Jazz på svenska – ett av mina absoluta favoritalbum – på Nefertiti. Jag hade bokat cocktails och krubb på Adamo. Det var gott och lulligt.
Tjo 🥂 Bra upp-pepp!
En sån där hemmaskruttarförmiddag. Fast igår.
Vi laddade mickarna med ladd och ryggsäcken med kaffe och bulle, och for upp till stadsparken för att podda. Det var så vårligt det kunde bli. Både jacka och skor åkte av, och mitt bakismående botades på momangen.
MoMA delade nyligen en mini-intervju med dokumentärfilmaren John Wilson. Mys. Jag har fullkomligt slukat alla tre säsonger av How To With John Wilson på Max. Jag hoppas att han snart kommer med något nytt.
John Wilson är ett unikum i sitt sätt att betrakta världen (eller ja, främst New York) utifrån väldig spridda och specifika företeelser och saker. Så som komplexiteten kring att dela på en nota, hur man rengör sina öron eller hur man hittar publika toaletter.
När jag ser byggställningar tänker jag alltid på John Wilson. Och när jag överlag ”pruttar runt”* i städer och beskådar människor och miljöer, ja då tänker jag på John Wilson.
* We are here on Earth to fart around. Don’t let anybody tell you any different.
– Kurt Vonnegut
Musikspelaren har spelat lo-fi hela morgonförmiddagen här hemma. Vi började dagen med frukost och zines vid köksbordet. Sven hade fått brev från Veronique. Ett rött kuvert fullsmockat med zines. Främst hennes egna – Monstrous Existence – men också ett par av hennes favoriter. Otroligt mysigt. Är det i år vi gör ett eget zine? Jag tror det.
Jag beställde ett (lyx)ex av min vän Mikaels zine Kuriosakabinettet i höstas. Jag hoppas han producerar fler. Det första numret berörde. Jag älskar hans tillverkningssetup med symaskin.
