Jag har ett syskonbarn och Sven har fyra – totalt fem tjejer i åldrarna 2-15 år. För några dagar sedan var vi bjudna på det sista födelsedagskalaset för 2024 och inom kort nalkas jul.

Sven och jag köper i princip inte en enda julklapp eller födelsedagspresent till syskonbarnen. Det har vi aldrig gjort. Hur sjutton tänker vi? Är vi världens sämsta fastermorbrorfarbror?

Det finns flera anledningar till att vi gör som vi gör. Vi kan börja med den anledning som är helt och hållet självisk.

1. Det är mödosamt arbete

Ingen av oss tycker att det är särskilt enkelt eller lustfyllt att köpa presenter. Det gäller alla sorters presenter, oavsett om de är ämnade för barn eller vuxna.

Att hux flux ramla över en riktigt bra grej och ge bort den som en överraskning är roligt. Att däremot behöva hitta en passande present inför en specifik händelse eller ett exakt datum är mest stressande.

Sven har lättare för att komma på saker att ge bort än vad jag har. Jag är närmast oduglig.

Således: att slippa jaga presenter gör mig till en lyckligare människa!

2. De får redan massor av presenter

Det är inte som att våra syskonbarn inte får paket. De får grejer från föräldrar, far- och morföräldrar och andra fastermostermorbrorfarbrorar.

Många gånger känns det nästan som att de (och även vi andra i rummet) badar i färgglatt inslagningspapper. Paketöppnandet förvandlas snabbt till ett febrigt kaos – ett paket till, ett till, ett till! Mer prylar och pinaler!

Således: ytterligare ett paket och därmed fler grejer behövs inte.

3. Vi vill skapa minnen ihop

Vi älskar våra syskonbarn jättemycket och vill självklart göra dem glada. Helst av allt vill vi spendera tid tillsammans.

Därför fokuserar på att vara närvarade. Istället för att stressa oss sönder och samman över vad vi ska köpa för prylar som de inte redan har, hittar vi på upplevelser och skapar minnen.

De saker vi gör är sällan kopplade till födelsedagar eller jul, utan sker i stunderna däremellan.

Som tradition har vi till exempel flera somrar i rad ordnat en skattjakt när Svens familj besöker oss i stugan. Trots att majoriteten av hans syskonbarn snarare är syskontonåringar numera ser de än så länge fram emot upptågen med barnslig förtjusning. Och det gör vi förstås också. Blir man någonsin för gammal för skattjakt?

Vi anordnar även biokvällar hemma i lägenheten, sitter oftast vid ”barnbordet” istället för med de vuxna när det är festligheter på gång, och under det senaste höstlovet tog vi med de tre äldsta tjejerna till stugan för mys framför brasan.

Mitt brorsbarn Saga är den yngsta i gänget och jag och hon träffas ofta flera gånger i veckan. I skrivande stund är det bara några dagar kvar till att Sven och jag ska hämta henne själva på förskolan för första gången. Det vankas lekplatsbesök, bullfika och invigning av den nya utklädningsskofferten.

Jag ser fram emot många sådana stunder tillsammans nu när hon växer upp och vågar vara ifrån sina föräldrar längre stunder. Hej och hå vad vi ska uppleva små och stora äventyr ihop!

4. Ingen vill utsättas för mina inslagningar

Om du trots allt tycker att jag ändå borde ge presenter till syskonbarnen kan jag presentera en sista anledning till att jag gör bäst i att låta bli:

Mina paketinslagningar kan vara de fulaste i världen. Det är anledning nog att aldrig någonsin köpa presenter. Men här ska jag tala för mig själv – Svens inslagningar är oklanderliga.

Summa summarum

Att vi inte överöser våra syskonbarn med paket verkar inte göra någon ledsen eller sur än så länge. Detta gäller både barnen och deras föräldrar (som har varit med i beslutet).

Tvärtom tror jag att vi berikar deras liv på många plan genom att vara väldigt närvarande. Men får väl se hur de summerar min och Svens insats i slutändan…

Jag ser fram emot att ha långa relationer med dem alla fem. Och när vi inte finns längre hoppas jag att de minns allt vi hittade på tillsammans istället för paketen de inte fick.

Det bästa att få snubbla runt i som liten var min mammas klackskor. Men allt dög egentligen som utklädningskläder. En hatt och sjuttioelva pärlhalsband. En för stor kjol som blev en klänning. Eller ett par kalasbyxor och en snuttefilt. Livet blev en fest genom ett hopakok av attiraljer.

Nu ser jag min brorsdotter Saga göra samma sak. Hon klär upp och ut sig, och hoppar framför spegeln i förtjusning. Sådana lekar vill jag såklart uppmuntra.

Därför har jag köpt en gammal koffert och börjat fylla med med kläder, huvudbonader och bijouterier. Den står hemma hos mig och Sven. Sagas koffert, som hon får botanisera i när hon är hos faster. Jag hoppas att hon ska tycka om den.

Det står en avskavd stam mitt på ett hygge ett par kilometer från stugan. På toppen sitter en saltsten. Jag vet förstås att det inte är människor som kryper fram ur skogen om nätterna för att slicka med sina tjocka tungor över stenens sträva yta. Jag vet ju det. Det vore alldeles för bisarrt.

Lucas Pope är spelskaparen som ligger bakom ett av mina favoritspel – Return of the Obra Dinn – där du som spelare lägger pusslet kring vad som hände med besättningen på skeppet Obra Dinn. En vacker dag hoppas jag att han släpper ännu ett spel i samma stil. Det vore alldeles, alldeles underbart.

Nåväl. I dagarna publicerade han minispelet Moida Mansion, som du spelar gratis i din webbläsare.

Dina tre vänner i äventyrsklubben har fångats i ett obehagligt hus i jakten på er sköldpadda Dot. Du måste rädda dem allihopa (glöm inte Dot!) genom att söka igenom rummen samtidigt som du undviker monstret.

Varsågod. En halvtimmas mysrys kommer lastat. Lycka till!

Adulthood is a Myth har blivit Adulthood is a Gift i och med Sarah Andersons femte och sista bok i Sarah Scribbles-serien. Alla fem står i vår bokhylla och alla fem är fullkomligt fenomenala. Jag har skrattat så många gånger åt dem, ofta på grund av igenkänning. En stor skillnad är dock att jag är hundmänniska, inte en crazy cat lady.

Köp, köp, köp!

Hösten 2023, innan mitt arbete på Moderskeppet sattes på paus i ett år, var jag drivande i att planera och producera vårt utbud av AI-kurser. Jag sög i mig kunskap om generativ AI, använde flitigt flera verktyg och diskuterade de möjligheter och utmaningar som vi står inför.

När ledigheten anlände var jag fullkomligt proppmätt på allt vad AI hette. Sagt och gjort – samtidigt som jag loggade ut från jobbet loggade jag också ut från AI-sfären. Jag behövde ta ett steg tillbaka och få distans.

Under året har internet fortsatt att översköljas av en gigantiskt våg av uselt innehåll genererat med AI. Mycket låter och ser likadant ut. Det är fantasi- och själlöst. Mycket innehåll skapas dessutom för att bedra och förleda oss. Det är farligt. Ja, det har helt enkelt blivit enklare att skapa skräp, och det kommer vi få dras med länge.

The task that generative A.I. has been most successful at is lowering our expectations, both of the things we read and of ourselves when we write anything for others to read.

– Why A.I. Isn’t Going to Make Art av Ted Chiang

Men låt mig skita i vad andra gör ett tag. Hur tänker jag om användandet av generativ AI i mitt eget skapande – såväl privat som så småningom på jobbet?

Om text

Jag älskar att skriva alla möjliga typer av texter. För mig är själva processen lika mycket värd som slutresultatet. Jag vill alltså skriva och jag är efter många år av skrivande väldigt bra på att skriva med en egen röst. Det kommer jag aldrig sluta med.

Verktyg som ChatGPT kommer inte skriva mina noveller, blogginlägg eller brev. Däremot kommer jag använda verktygen för att exempelvis hitta synonymer på ord, spåna förslag på rubriker eller korrekturläsa en text. Så som jag ibland använder en vän eller kollega – som ett bollplank.

Att klippa och klistra in text i ett externt verktyg som ChatGPT är dock trubbigt och ganska avtändande. Jag ser fram emot när verktygen blir mer och mer implementerade i de program jag använder idag.

Jag kommer också ha användning för tekniken i syfte att skapa tillgängligt innehåll – så som att skriva alt-texter till bilder på webben eller för att transkribera och undertexta ljud och video. Det är arbete som är tidskrävande och då är det klockrent att ta hjälp av AI för att göra grovjobbet.

Om bilder

Precis som med text är processen att skapa bilder lika viktig som den färdiga bilden, oavsett om det handlar om att illustrera eller fotografera.

Att prompta fram färdiga bilder med verktyg som Adobe Firefly, Midjourney eller Dall-E känner jag mig klar med. Det var kul i begynnelsen, under upptäckar- och läroperioden, men jag upplever väldigt lite kreativ tillfredställelse i att göra det.

Utifrån hur verktygen fungerar just nu ser jag det såhär: att prompta en bild är inte samma sak som att jag skapar en bild. Det liknar mer att ha en idé om en bild och låta en annan kreatör skapa den bilden utifrån min beställning. Det finns givetvis nyanser här, men jag vill inte bli långrandig.

Det finns tillfällen då ovanstående räcker – alltså att prompta fram en färdig bild. I dagsläget promptar jag fram omslagen till podden Hej (resten av) internet! på det viset. Planering, inspelning och redigering av podden är det jag själv vill lägga krut på. Men jag skulle aldrig säga att jag har skapat bilderna. De har ingen verkshöjd överhuvudtaget.

Ibland vill jag visualisera mitt skrivande och där kan generativ AI vara en bra resurs. Istället för att leta efter befintliga bilder på internet kan jag snabbt prompta fram material för att exempelvis bygga upp en moodboard. Det är bilder som enbart kommer användas av mig och aldrig nå en publik.

Slutligen. Det jag kommer använda flitigt är de verktyg som assisterar i arbetet med att förändra och förbättra bilder under själva skapandet. Verktyg som redan nu finns i program som Photoshop, och som bland annat hjälper mig markera och ta bort objekt, utöka bildytan eller generera nytt innehåll i delar av bilden.

Om video och ljud

Som jag redan har nämnt är undertextning och transkribering ett område där AI kommer hjälpa mig mycket.

Utöver det välkomnar jag verktyg som sköter grovklippning, förbättrar ljud och bild, samt lägger till eller tar bort objekt i videoytan. Mycket av detta finns redan inbyggt i program som Premiere Pro och Audition.

Att prompta fram färdigt video- och ljudmaterial lockar lika lite som att prompta fram text och bild. Jag arbetar inte med video så mycket att behovet ens finns.

Miljöbov (eller klimathjälte)

Jag är dåligt insatt i hur stor påverkan användande av generativ AI har på klimatet. Om det tvistar ännu de lärde. Det kostar oerhört mycket energi att både träna och använda verktyg som ChatGPT, vilket är jättedåligt. Samtidigt används andra typer av AI-tekniker i arbetet att minska energiförbrukningen inom olika områden i samhället.

AI kan garanterat både förbättra och försämra, men frågan är var vi landar i slutändan? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag bryr mig. Så vad kan jag själv göra i dagsläget? Ja, kanske borde jag inte okynnesanvända energislukande AI-verktyg i tid och otid.

With some powerful AI models, generating an image can require as much energy as charging up your phone.

– AI is an energy hog. This is what it means for climate change. av Casey Crownhart

Summan av kardemumman är att jag vill inte ha skapande gjort, utan jag vill skapa. De stora vinsterna med AI-teknik finns att hämta i de o-kreativa och tidsödande uppgifterna.

Ensamdagar och nätter i stugan. En trollslända landar på min axel och sitter med mig när jag läser mina bok och dricker mitt kaffe. Tre vita rumpor försvinner över ett hygge. Flyende rådjur i diset. Två kråkor lättar från granen. Kraxar. Flugor kryper slött i fönstren. Surrar.

Solen kommer, solen går. Snart är det kvällen. Snart är det mörker.