Denna novell skrevs som en del av en tävling. Paranormal Romance är inte min genre. Men jag antog utmaningen. Paranormal Romance på mitt sätt.
Nu: Det månen på natthimlen och ugglan i holken ser
Både den och det är naggade av tidens tand. Och en av dem har inga tänder kvar.
Mörkret är mörkt på denna plats. Landsvägen ligger öde förutom en grävling som går från dike till dike och försvinner in i det höga gräset. De få utspridda husen i landskapet är släckta. De göms under tall och gran. Det har vänt mot höst. Vinden viner.
Månen ser på ugglan och ugglan ser på månen. De ser sedan tyst och sorgset på den och det.
Nyss ljöd skrik. Skärande genom mörkret. Nyss avlossades ett skott. Skärande genom köttet.
De som hörde i de mörka husen tryckte kuddar över öronen och tänkte på annat. Låtsades inte om. Det som hände ute i natten rörde inte dem. De hade saker och ting att vakna upp till. Arbeten att släpa sig till. Barn att lämna och hämta. Netflix att se. Mat att glufsa. Dricka att klunka. Inte hade de tid och ork att höra saker.
Månen ser på ugglan och ugglan ser på månen. De lyssnar ut i natten och skriken är borta. Skottet är skjutet. Kvar finns bara jämmer och svärord. De ser ut i mörkret. Den och det är stilla.
Nu: Den
Den står lutad över marken med händerna på kvidande knän. Blodet rusar. Andetagen rosslar. Den reser sig upp och drar in luft genom näsan. Ser uppåt och utåt. Ser månen som hänger stilla och tyst ovanför trädkronorna.
Den gräver i fickan på blåstället. Bland knycklat näsdukspapper och lösa skruv. Fiskar upp en snusdosa och får in en prilla under läppen. Grymtar och tar tag i handtaget på skottkärran. Det knakar i ryggen, ömmar i armar, gnisslar om hjulen.
Marken är täckt av kravlande rötter och skottkärran får kämpa. Det får också den. Men den måste. Den har inget val. Händerna är tjockhudade och ärrade. Över de gamla ärren finns snart nya. Rispor av klor. Torkat blod. Doft av jord.
Den hör en bil köra fasligt fort ute på landsvägen. Ser flackande ljus mellan trädens stammar. Dunkandet från radion pulserar ut i skogen. Känns i kroppen. Bilen är snart borta och den muttrar över de och det som alltid ska störa. Allt som borde hålla sig borta. Här ska lugnet råda. Inte dunket.
Den minns dagar då inget störde. Då den ville ha allt. Då den sökte allt. Men den kom aldrig iväg till alltet. Och nu orkar den inte längre. Här finns inte allt, men här finns mycket.
Skottkärran vaggar fram. Tippar nästan åt sidan. Det som ligger i är det. Och det jämrar sig.
En uggla lättar från en gren. Flyger in i en holk som den spikade upp en helt vanlig måndag för många år sedan.
Då: Det
”Tier. Teufel. Vielfraß!”
Det stirrar ner på varelsen på golvet. Lika delar trots som skräck. Ögon som glänser av tårar. Salta tårar över en blek kind. Tårar som ska smaka.
”Ich habe keine Angst vor dir.”
Jo, du har rädsla så det räcker och blir över tänker det och lyssnar efter steg. Men inga steg kommer. Inga. Ingen. Bara flickan med sina salta tårar som andas.
Det dricker sin öl. Läser sin bok. Håller elden vid liv. Njuter av kvällen.
Flickan sitter på knä. Väntar. Slumrar. Vaknar. Väntar. Gråter.
Timmar går. Det bider sin tid. Låter hungern riva. Med vetskapen om vad som kommer. Mättnaden. Det har ingen brådska. Tid finns ännu.
Stjärnor gnistrar. En av dem faller. Djur ylar. Tystnaden tar över.
Sen äter Vielfraß. Just innan morgonen gryr och människor fyller åkrarna. Trötta och tärda. Pratande och strax frågande. De är inte alla. En av dem saknas. Och när människorna har ropat och knackat efter Fräulein Höhler tar de sig in genom det öppna fönstret i sovrummet. Men de finner inget mer än ett tomt ölglas, en falnande eld och ett par fötter.
Nu: Den
Den har stannat för att spotta ut sin gamla prilla och stoppa in en ny. Tar sen upp en lapp ur bakfickan och skriver ”snus” på raden under ”leverpastej”. Stryker mjölk på raden över. Känner ett sting någonstans i kroppen. I brösthöjd.
Den har kommit halvvägs. Den är trött.
En slapp arm hänger utanför skottkärran. Alldeles svart av blod. Långa naglar som retirerar. In i beniga fingrar. Långsamt, långsamt. Aldrig mer ska de växa.
Den tar sig tid för att blunda och tänka. Känna in denna stund av alla dessa stunder. Känna in lugnet efter stormen. Känna in allt som kommer härnäst. Hur det också är en storm. Men en annan storm bland stormar. Den sista stormen.
Bakom dem i mörkret kryper nattdjuren fram för att slita och dra i det som är kvar av rådjuret. Det som inte tas till vara kommer sköljas ner i marken när morgonregnet kommer. Regn är utlovat av vädermannen på tv. Han brukar veta vad han pratar om. Han har buskiga ögonbryn och alltid färgglada kläder. Och den kan känna det i luften nu. Fukten. Droppar som gör sig redo i världsrymden. Redo att falla och rena. Skölja bort slamsor likväl som att vattna det som ska växa.
Men regn kan inte rena det. Det är en sorglig syn av blod, svett och tårar. Det behövs mycket regn. En syndaflod.
”Din sorgliga sate…” muttrar den och puttar kärran framåt.
Den och det och skottkärran korsar snart infartsvägen till Axelsson. Den stannar och öppnar locket på den röda brevlådan. Bläddrar bland kuvert, reklamblad och döda tvestjärtar. Fiskar upp ett vykort. Det är från Axelssons särbo. Maj-Britt. Hon hälsar att hon saknar Axelsson men att hon har det väldigt bra nere i Marbella hos väninnan Jaana. Än hänger de ljumma medelhavsvindarna kvar. Men snart är hon hemma hos sin ”hingst” igen. Då ska de dricka rödtjut och äta kex med ost. Och ligga.
Den vänder på vykortet. Ser en röd klänning. Flamenco. Vackra ögon, vackrare fötter. Inte är det Maj-Britt inte. Kanske en Esmeralda. Den stoppar ner vykortet i bakfickan.
Sista biten är enklare. Marken sluttar nedåt. Kärran får fart. För mycket fart.
Nu: Det
Blad och barr. En måne som stirrar ner. En uggla som allting ser.
Det är trött. Så trött. Det vill sova.
Men istället dunkar det i marken med en väldig fart. Därefter översköljs det av kyla och väta. Så obarmhärtigt mot huden. En hård stråle som far över kroppen. Blod som blandas med vatten. Hår som reser sig och kryper inåt i kroppen.
Det skriker men allt som kommer ut är hostningar, rosslingar och viskningar.
”Ligg still…” muttrar någon.
Det stillar sig. För att sen kasta sig uppåt och utåt. Med krafter som inte finns. Det famlar och faller. Den skriker och riktar en hård spark. Träffar den svullna stumma buken. Allt vänder sig. Det kräks. Kräket försvinner inte ner mellan det grova gruset. Det är alldeles för tjockt. Luktar död och whiskey.
”Du ska alltid vara besvärlig. In i det sista.”
Det blundar och driver iväg. Liggandes på sidan på infarten till det gula huset med takpannor som behöver bytas och en dörr som har trasats sönder till flisor.
Nu: Det månen på natthimlen och ugglan på taknocken ser
Den vrider på kranen och vattenslangen slokar på gräsmattan. De sista dropparna droppar. Den verkar arg. Och kanske något mer.
Mörkret är fortfarande mörkt på denna plats. Förutom den varmt lysande lampan på farstubron. Ljuset sprakar och flackar. De sista sommarknotten samlas vid det spruckna glaset. Alla honor. Alla ålderkvinnor.
De svävar. Pratar ett språk som varken månen eller ugglan förstår. Men både månen och ugglan tittar länge på knotten. Fastnar i deras monotona rörelser. Blir sövda av surret. Ser en av dem falla död till marken. Sen flyttar de blicken.
Ugglan ser på skylten på dörren. ”Jerff”.
Månen ser på den som lyfter det ur skottkärran och in genom hålet i dörren.
Igår: Det
Det som varit Vielfraß under många långa år är nu Jerff. Nya platser, nya namn. Samma gamla det.
Kaffet i pannan är bittert. Bullen på tallriken är torr. Fönstret som det tittar ut genom är smutsigt. På radion rabblar Ekot och tonar ut till Medan jorden går ett varv med Sten & Stanley.
Foten knackar i takt mot golvplanket. Läppar sörplar. Ögon rinner. Naglar kliar.
I natt kommer regnet. Det har väderkvinnan på radio lovat. Hon brukar kunna sin sak. Hon har klingande skratt och hårda p och t när hon pratar. Och Jerff känner det givetvis i luften. Fukten. Och jorden som törstigt väntar.
Det är också törstig. Men allra mest hungrig. Det äter sin bulle och dricker sitt kaffe. Det gör inte mycket för varken törst eller hunger. Men det är rutin. Det är vardag.
Det gör ett kryss i almanackan från ICA som hänger på väggen. Gårdagen var en tisdag och den är nu gjord och lagd till handlingarna. Idag är det således onsdag. Dagen för att städa och fira med en whiskey. Om nu dagarna har rullat på som de ska det vill säga. Det är inte lätt att hålla ordning. Men det både ser ut som en onsdag och känns som en onsdag.
Utanför fönstret ser det hur den gräver en grop. Svetten lackar i nacken bakom kepsen. Det slickar sig om läpparna.
Ute är det öppet och härligt. Det drar in luften i näsan. Hankar sig framåt längs staketet. Träet är sprucket och vissa av planken saknas.
”Vad ska du ha där i då?”
Den kastar jord på hög. Torkar sig i nacken. Harklar sig och loskar ner i gräset.
”Det ska du skita i…”
”Anade det.”
Sen står de länge och väl och ser ner i gropen. En ensam mask lirkar runt där nere. Någonstans hör de Axelssons traktor.
”Det blir regn i natt.”
”Framåt morgonen säger de.”
”Jaha.”
Den fortsätter att gräva.
”Ska du lägga byrackan där i när den går och dör?”
Det pekar bort mot hundgården. Det växer mycket ogräs där. En matskål ligger upp och ner i ett hörn. Men inget skällande idag. Konstigt. Alltid så mycket skäll när det kommer.
Den stannar upp och stirrar på det. Länge och väl.
”Vad glor du på nu då?”
Den torkar snor från nästippen.
”Fröding dog i julas.”
Det skrynklar ihop sitt ansikte. Tänker. Minns. Inget.
Den glor och glor.
”Skönt”, svarar det och vänder inåt huset igen. Har böcker att läsa och golv att svabba. Det värker. Kliar. Sticker. Eldar. Isar. Kroppen känns fel.
”Köp mjölk. Om du ska in till stan i morgon”, ropar det bakåt.
Bakom det gräver den vidare i det som en gång var ett potatisland och som nu är en stor grop som bara blir större.
Nu: Den
Den snubblar nästan över skurhinken. Halkar i det utspillda vattnet. En gång i tiden dansade den. Då när dansbanorna höll öppet nere i byarna. De kvicka fötterna är inte lika kvicka längre. Men de gör sitt jobb. Hittar fäste. Står stadigt. Den har fullt upp med att inte tappa det som hänger som en klump i hans famn.
”Det är ju onsdag. Du städar väl på torsdagar?”, frågar den utan att få svar.
Magen jäser. Buktar. Ur dess mun ångar inälva. Den får kväljningar. Vill släppa och gå. Men hur skulle det se ut. Det måste få ett slut.
Sängen är i en enda oreda. Otvättade lakan. Smutsig fotända, hårig kudde.
Den lägger det på soffan i vardagsrummet. Bäddar rent medan natten tickar på.
Då och då gnyr det.
Då: Det
Inträngd i en bur. Eldar brinner. Människor hatar.
”Tier. Teufel. Vielfraß!”
Det kastar sig av och an. Buren gnisslar. Människor backar.
En man går förbi. Det ler. Mannen fylls av avsmak över sig själv och över det. Spottar.
Fler män. Fler kvinnor. Avsmak. Spott. Vielfraß har spenderat tid med många av dem. Lår och hår. Slickat på tår.
Men nu lägger de pinnar kring buren. Bygger bål.
Vielfraß stillar sig. Låter tanken vandra. Över land och över hav. Leker med tanken. Kanske… kanske… för visst har saker sin tid? Och visst är det ganska less?
Barn lägger pinnar. Vielfraß morrar djupt ner i kroppen. Barn blir stumma. Men barn står kvar. Vielfraß ändrar sig och förändrar sig. Viskar och lockar.
Barnen känner ju Vielfraß. Hjälp Vielfraß. Hjälp er lärarinna. Kära barn. Snälla barn.
Barnet Laura tar i tass som inte riktigt blivit hand ännu. Men skuggor gömmer. Och Laura är trött. Laura lyssnar på Vielfraß.
När bålet tänds och lyser upp hela gläntan är buren tom. Vielfraß springer naken genom skogen. Två ben blir till fyra igen. Vielfraß ska bege sig norrut.
Då: Den
Det är en söndag i tidiga maj. Kallt som attan. Snön har börjat smälta. En köldknäpp har just dragit förbi. Den var jävlig mot det som hade börjat gro. Men nu så. Nu känner den att våren kan göra avslut och förbereda för sommaren.
Den längtar. Vintrarna blir längre och tyngre. Somrarna allt mer efterlängtade men flyktiga. Åren går hårt åt livet.
Den löser korsord. Dricker kaffe. Äter mandelkubb. Smulor och pärlsocker studsar på köksbordet.
Ute i hundgården skäller Fröding på Axelssons katt som är ute och smyger i det höga gräset.
”Tyst!”, ropar den och häller ut sumpen i diskhon. Spolar. Gnolar.
Grinden gnäller ute på gården. Den tittar ut. Vem där?
En det kliver in på grusgången.
Den sköljer ansiktet. Biter av en nagel. Går ut på trappen.
”Hej?”
”Hej?”
Båda betraktar frågande. Fröding skäller vidare.
”Har du gått ända hit med den där stora resväskan?”
Resväskan är röd och går på hjul. Hjul i grus och snöslask.
”Ja. Jag kom med bussen.”
”Och vad vill du här och göra?”
”Bo. Jag letar efter en plats att… bo på.”
”Här?”
”Ja. Jag tog bussen. Hamnade här. Luften är klar. Lätt att andas.”
”Jaha… jo…”
Solen skär genom molnen. Den tittar på lillahuset. En del av gården. Gult bakom ett rangligt staket. Fröding har grävt en grop på denna sidan. En mullvad har puttat upp en jordkulle på den andra. Den har tänkt fixa till staketet en dag framöver. Kanske till och med snart. Taket är ganska dåligt också. Men. Ja. Kanske…
Det följer blicken. Ser ganska ogillande ut. Men nickar. Släpper handtaget på resväskan.
”Det där kan väl gå. Har du kaffe att bjuda på?”
Nu: Den
Det kräks i skurhinken som den har tömt nedanför trappen. Den kommer snart vara full igen. Blod. Slafs. Ett par tänder. Jerff slukar allt.
Men dess egna tänder har försvunnit under natten. Har ramlat ut. Det ser märkligt ut tänker den och tittar på klockan på nattduksbordet. 03:34.
Ute går något på taket. Krafs på takpannor. Katt eller uggla. Svårt att avgöra.
Den går ut i badrummet. Tänder taklampan och drar igen dörren. Ser sig i spegeln. Ansiktet är rappat av rött. Armar klösta. Skjortrygg riven. Gul och blå. Hej och hå. Den sköljer sig noga och länge i ljummet vatten. Baddar. Plåstrar. Som den har gjort flera nätter förr. Men ingen natt som denna.
När den återvänder sitter det plötsligt klarvaken upp i sängen. Magen har svårt att få plats mellan bröst och skrev. Men den är mindre. Mycket mindre. Ryggen buktar åt andra hållet. Långa tovor skapar en siluett mot fönstret.
”Det är alltså så dags”, mumlar det.
”Ja det verkar så.”
”Jag kände det inte ens komma…”
”Nej sånt här smyger sig kanske på…”
Det verkar vilja säga något spydigt. Munhuggas. Som de gör. Men orden ebbar ut innan de ens har fått ton.
”Jag vill bara säga att jag hade rätt den där gången när vi slog vad”, får den fram och sätter sig ned på en pinnstol vid sängkanten.
Det tänker. Får fatt i något där inne i den lilla hjärnan. Skrattar till. Hest och hjärtligt. Men svarar inte. Men skrattet räcker. Den är nöjd. Det var viktigt att få det där ur världen. Rätt ska vara rätt.
Nyss: Det
Det tänker på mjölkpaketet som är slut. Ingen mjölk. En dålig dag.
Det tänker på våren. Det längtar. Det tänker på åren. Det kan inte hålla räkning.
Det tänker på alla som har kommit och gått. Bekantskaper. Vissa som malts mellan tänder. Livets kretsande lopp. Inkomster. Utgifter.
Det tänker på… den.
Det tänker på… att det saknar kläder.
Det står spritt språngande i en glänta. Tittar ner och gillar inte vad det ser. Saker är lösa. Saker hänger. Veck och fåror. Usch.
Det är städdag idag. Inte kan det stå här och vara naken. Eller varför ska det städa? Varför inte bara låta saker gro in sig. Varför inte bygga bo i filtar och lakan och kläder. Försvinna.
Är det verkligen städdag? Är det inte vandrardag? Tid för gång och språng.
Språng? Hade det tagit ett språng genom dörren?
Varför är det naken?
Är någon här?
”Är någon där?”, morrar det.
Inget svar.
Varför växer hår? Varför blöder sår?
När blev det gammal?
Det skälver. Hamnar på alla fyra. Framför sitter en padda och sväller till en boll. Sjunker ihop likt en ledsen ballong och sväller sen igen. In och ut. Ut och in. Det spyr och gnyr.
En insikt kommer. Allt känns som ingenting annat. En känsla som det aldrig har haft. En ny känsla. Men ändå gammal. Som om känslan har känts förr, fast av andra. De som inte längre finns.
Jerff förstår. Vielfraß förstår. Gulon förstår. Det förstår.
Ryggen spricker. Knogar knakar. Hälar växer.
Hundens huvud är utmärglat. Kattens klor är slöa. Den förr så röda och tjocka rävsvansen är täckt av skabb.
Paddan kryper iväg. Det är nog bäst så.
Det rusar stigen fram och känner natten kring kroppen. Vrålar ut sin ångest. Det som alltid har jagat känner sig plötsligt jagad.
I en glänta står ett rådjur. Det väntar inte. Men det går som det går. Krafterna tar slut och snart ligger det och kippar efter liv på marken. Ett skadebitet djur bredvid. Det skriker. Det skriker.
Någon är här.
Någon kliver ut ur skuggorna. Någon svär. Någon tycker att det har ställt till med oreda. Som så ofta numera. Någon skjuter. Ett skott i natten. Men inte i nacken. Någon är den. Givetvis. Alltid där. Både när man vill och inte vill tänker det och försvinner in i sig själv. Allt medan det som gör Jerff till Jerff vissnar.
Nu: Den
”En modern sägen.”
12 bokstäver.
Den klickar ut pennspetsen. Plitar sedan ned ”klintbergare”.
Korsordet som det hade lämnat halvfärdigt på köksbordet är nu löst. Gemensamma krafter.
Men det är för sent att skicka in svaret. För sent att vinna en fransk gryta i färgen lila. Eller syrén som det så fint står. Tidningen är från i våras. Det kan inte ha gått snabbt i hjärnkontoret för det den sista tiden.
Har den vetat? Jo det har den. Men inte fanns det något att göra åt saken. Mer än att inte låtsas om. Det har varit lugnast så. Och kanske hade den också inte riktigt velat… veta.
Det är alldeles naken. Inte ett hår på kroppen. Naknare än när det föddes. Naglar ramlar en efter en.
Så lite Jerff kvar nu tänker den. Så mycket mer människa så här i slutet. Kanske är det som de som säger. Att man är lika inför döden. Avskalad. Mest vätskor som flyter i trånga gångar. Elektriska stötar i mörkret.
Det har ont. Grimaserar.
Den tvekar. Förflyttar sig sedan ned till fotändan. Börjar massera de knotiga skankerna. Långsamt och varsamt. Endast ett lätt tryck.
Det tycks slappna av. Ge efter. Muskler kollapsar. Spänningar släpper.
Den arbetar. Det sjunker djupare ned i madrassen. En mus kilar i väggen.
Det får en klarhet i blicken.
”Är det du Janne?”
Den fångar blicken.
”Det är jag Eva. Jag är här.”
”Så bra. Att du är här.”
”Ja… här har jag alltid varit.”
”Ja du har ju det.”
Ögon blinkar trött. Grå iris blir gråare. Pupill vidgas. Det viskar. Den lutar sig närmre.
”Vad säger du Eva?”
Blicken irrar bort nu. Någon annanstans. Den har örat mot dess läppar.
”Du warst schon immer hier. Und ich wünschte, ich hätte länger hier sein können.”
Den gråter tyst.
Men där tårarna tar paus i mustachen ryms också ett leende.
Nu: Det solen vid horisonten och skogsmusen under altanen ser
Både den och det har levt många dagar sida vid sida om staketet. Men det har inga dagar kvar.
Äpplen och plommon ruttnar långsamt på den blöta gräsmattan. Solen väcker dofterna av sötma till liv. Skogsmusen kilar fram och tillbaka. Skapar gångar i gräset. Får pärlor i pälsen. Ruskar på kroppen och fnyser. Tittar upp mot solen och nyser.
Solen lyser på skogsmusen och skogsmusen kisar mot solen. De ser sedan sorgset på den.
Tårar har torkat på fårade kinder. Snusdosan är helt tom. Mellangärdet känns konstig. Ryggen stretar.
Den sätter sig på plaststolen. Öppnar en flaska Pommac. Dricker den tom. Läskeblasket är ljummet.
Bortanför alla träd hörs Axelssons gamla Ford. Under altanen hörs ett kilande. Ett knaprande.
Den kunde ha önskat så mycket mer. Men varför klaga. Den kunde också ha fått så mycket mindre.
Den hostar och känner ett nyp. Tar upp lappen ur bakfickan och skriver medicin på raden under snus. Fiskar upp ännu en Pommac ur drickabacken på backen och lutar sig tillbaka.
Solen värmer några grader extra just då och skogsmusen kilar vidare. Genom alla sina gångar i gräset. Över jordplätten som nyss varit en stor grop. Under nyplockade prästkragar i en gammal rostig vita bönor i tomatsås-burk.
Senare: Det månen på natthimlen och ugglan på plaststolen ser
Ingen kryssar längre dagar i den gamla ICA-kalendern. Men dagar har gått. Och veckor. Och en vinter. Eller är det två? Kanske tre. Månen bryr sig inte och ugglan har svårt att hålla ordning.
Mörkret är som alltid mörkt på denna plats. Landsvägen ligger öde förutom en älg som går från dike till dike och försvinner in mellan två stolpar. De få utspridda husen i landskapet är släckta. Likaså husen på var sida staketet.
Det vänder sakta men säkert mot vår. Under jord puttar grönskan sig uppåt.
Månen ser på ugglan och ugglan ser på månen. De ser sedan tyst och förväntansfullt på jordplätten.
Något är på väg upp också där. Jorden höjs. Klor och nos skymtar. En liten järv kikar fram. Med nyfikna ögon och hungrande mage.
Någonstans öppnas en dörr. Vem där?
Tyckte du om det du just läste? Stötta gärna mitt skrivande med en liten peng att köpa kaffe och bulle för. Det behövs alltid bränsle för att fantisera ihop nya världar, karaktärer och historier.