Denna novell är gratis att läsa.
Du får däremot gärna stötta mitt skrivande.

📄 Ladda ner novellen som e-bok (EPUB)

“You wake up in the morning, and lo! your purse is magically filled with twenty-four hours of the unmanufactured tissue of the universe of your life! It is yours. It is the most precious of possessions.”

Arnold Bennett, 1908 – How to Live on 24 Hours a Day

Bilen svischade fram i en fart som flickan aldrig hade upplevt tidigare. De var ensamma på landsvägen. Gryningen skulle snart ta över efter natten. 

Kvinnan i förarsätet hade tappat sitt leende någonstans längs vägen. Hennes käke malde och malde. 

Tuggar hon tuggummi, undrade flickan tyst för sig själv. Hon letade med blicken i facken mellan henne och kvinnan. Där fanns inget tuggummi. Inte vad hon kunde se i alla fall. 

Farten och natten gjorde flickan dåsig. 

”Förlåt”, viskade hon. 

Kanske fick hon ett svar, kanske inte. 

Allt hon hörde var motorbruset och vindsuset. 

Hon slog upp ögonen igen. Tid hade gått och bilen stod nu stilla. Passagerardörren slets upp och kvinnan tog flickans hand. 

”Aj! Det gör ont. Jag kan inte springa så fort. Jag har för korta ben.”

”Spring, bara spring.”

De var inte ensamma längre. Andra människor skyndade över torget i olika fart. Vissa var snabba, andra snabbare och några få snabbast. Kvinnans hand var hal och hård. Flickan tappade taget och föll. 

”Aj!”

Hon hade skrapat upp sina händer. Grus, blod och gråt. 

”Jag vet att det gör ont. Jag vet det, men vi måste skynda. Vi kanske kan… jag tror att… nej… nej…”

Flickan hörde kvinnans röst gå från hetsig till lugn och mjuk. Hon försökte borsta bort allt det röda och onda från flickans händer.

”Det blev dumt det här”, snyftade flickan.

”Ja, det blev det”, skrattade kvinnan, samtidigt som tårar rann ner för hennes kinder.

”Men det är inte ditt fel. Kom ihåg det.”

Flickan visste att kvinnan ljög, men det kändes ändå bra att höra orden. Hon gillade inte när saker var hennes fel.

”Jag önskar… jag önskar att vi bara kunde vara. Att vi kunde glömma bort tiden tillsammans”, sa kvinnan. 

Flickan torkade hennes tårar. Det kändes dåligt att kvinnan skulle gråta. Det var ju flickan som hade ramlat.

”Vi kan springa lite till om du vill”, föreslog flickan.

”Nej, vet du vad, vi struntar i det. Vi tittar på molnen i stället. Vilar en stund.”

Kvinnan lade sig ner på kullerstenen. Flickan tyckte att det var en ganska otrevlig plats att ligga på. Stirrande människor skyndade runt omkring dem. Det var skräpigt och smutsigt på marken. Men flickan lade sig ner så att de kunde hålla hand och titta uppåt. Det skulle nog göra kvinnan glad. 

Det var inga moln på himmelen denna morgon. Den var dovt blå och klar, och korsades av fåglar i formen av en pilspets.

”Det här var skönt”, ljög flickan som hade en oskön sten under ena skinkan. 

Hon fick inget svar. 

*

Grattis Mina. 
Ytterligare 24 timmar är dina. 
Escam

Hon gjorde sin dagliga grimas åt det oavsiktliga rimmet, tog tummen från maskinen och klev åt sidan. Näste man till räkning.

Utanför porten stod regnet som spön i backen och gatubrunnarna hade svårt att svälja all nederbörd. Det bubblade och virvlade. Små gula löv, som hade burits med vinden från en avlägsen park, seglade fram i det brungråa vattnet.

”De hade lovat sol”, sa en röst bakom henne.

”De lovar och lovar”, mumlade hon till svar. 

Levi tände en cigarett och tittade upp mot molnmassorna. Mina följde hans blick. Ett flygplan plöjde genom molnen. Hon såg små lampor som blinkade och hörde ett öronbedövande dån. Regnet rann över hennes ansikte och vidare ner i halslinningen. Hon tog ett andetag och kunde nästan ana hösten.

”Det stinker fisk”, muttrade Levi.

”Det gör det inte alls”, svarade Mina.

”Öppna näsborrarna ordentligt så känner du det.”

”Jag slipper helst.”

Levi grymtade, fimpade i närmsta brunn och försvann i draperiet av väta. Mina såg hur fimpen cirkulerade runt, runt. Hon fingrade på föremålet i sin vänstra ficka. En grön sak som hade tillhört en tant vid namn Ella. 

Bakom henne öppnades porten på nytt och nya röster tillkom. Ännu fler kroppar trängdes under det lilla taket. 

Mina drog huvan över huvudet och begav sig. 

*

Lägenheten var kall och katten var sur. Hon vred upp elementen till max och fyllde en skål med kattmat. Sörjan som plumsade ut ut burken luktade utan tvekan fisk.

”Ät upp fort som fan”, beordrade hon Silke, som hade lagt sig till rätta över Minas blöta kängor och börjat gnaga på plösen. Silke blängde på henne och fortsätta sedan att gnaga. 

Mina kokade makaroner och stekte falukorv så pass länge att den blev svart. Hon klämde ut det sista av ketchupen ur flaskan och hällde upp ett glas mjölk.

”Servus Felix, lägg till ketchup i listan Mat”, ropade hon.

”Okej, jag har lagt till ketchup i listan Mat”, svarade Servus Felix medan Silke jamade högt och irriterat. 

Mina tittade på sin klocka. Den var 30 timmar och 23 minuter. Tick, tack. 

Hon plockade en skiva falukorv direkt från pannan. Fettet droppade på hennes redan solkiga t-shirt. Skit samma. Hon åt och njöt. 

*

Kisset skvalade mot porslinet. Mina stirrade på Silke som satt på mattan framför henne. Varför skulle katten alltid envisas med att betrakta henne när hon var på toaletten? Varför envisades hon själv med att inte stänga dörren in till toan? Nu satt de här igen. 

Kiss övergick till skit. 

Hon sträckte sig upp mot fönstret och kunde precis öppna haspen med sina fingertoppar. Den kalla kvällen vällde in. Huden på armarna knottrade sig. Hon drog en djup suck. 

Tick, tack. Minuterna gick, men hon orkade inte tänka på dem längre. Fram till i våras hade hon alltid aktiverat en timer så fort hon lyfte på toalettlocket.

”Servus Felix, ställ ett alarm på två minuter.”

”Jag har ställt ett alarm på två minuter.”

Servus Felix var döpt efter hennes ex Felix. I början hade hon lett varje gång hon bad Servus Felix göra något åt henne. Under året hade leendet kommit allt mer sporadiskt. 

”Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid.”

Mina undrade om Felix fortfarande fick nageltrång. Hon hoppades det. 

När hon väl började att dra ut papper från toarullen försvann Silke genom springan i dörren. Ute i lägenheten började telefonen att ringa. Mina torkade sig omsorgsfullt, tvättade händerna noga och svor när telefonen inte ville tystna.

”Mina”, svarade hon.

”Mina!”

Rösten i andra änden var full och glad. Musiken i bakgrunden var hög.

”Cissi”, konstaterade Mina.

”Cissi I am!”

”Bra, då har vi rett ut det. Vad vill du?”

Hon hörde själv hur vresig hon lät, men den fulla och glada Cissi i andra änden verkade inte notera irritationen. Hon var i färd med att ta sig till ett mindre högljutt rum någonstans i den stora staden. 

Mina bytte om till det mjukaste och lösaste hon kunde hitta i högen med nytvättade kläder, och gled därefter ner i soffan.

”Jag firar tiden vi har! Kom och dansa med mig Mina. Var är du?”

”Hemma.”

”Fel, fel, fel! Vi har röka. Vi har dricka. Vi har… kall pizza. Vi har kvällen! Kom och dansa med mig Mina. Snälla. Kom och dansa nära mig Mina.”

Odrägligt skrik övergick till spinnande vädjan.

”Snääälla.”

”Inte ikväll Cissi. Jag har… migrän.”

Det var en lögn och det lät också som en lögn. Hon tog sig för pannan, som för att frammana blixtmigrän.

”Inte ikväll. Du har migräään”, svarade Cissi med en barnsligt gnällig röst.

”Exakt så.”

Cissi låtsaskräktes i andra änden.

”Lögn, lögn, lögn! Det var så länge sedan. Jag saknar dig förstår du väl, min Mina.”

”Jag saknar dig också. Vi ska dansa. En annan kväll. Jag lovar.”

”Lova!”

”Lovar.”

”Lovat är lovat! Älskar dig! Puss!”

Cissi klickade bort samtalet och Mina slängde luren i tvätthögen. Allt blev tyst och trevligt. 

Hon lade sig på sidan och stirrade in i den svarta tv-skärmen. I bakgrunden kunde hon höra Silke som åt av den fiskiga kattmaten. Katten tyckte om att titta på när andra tömde tarmen, men inte att bli betraktad när hon själv åt sin mat. 

Silke var Felix kvarlämning. Han hade ”tänkt komma och hämta henne snart”. Snart hade kommit och gått för flera månader sedan. Snart skulle förmodligen bli till aldrig. 

Mina tog av sig sin klocka och placerade den på soffbordet. Huden under bandet var svampig. Hon gömde händerna i värmen mellan låren. 

Klockan visade 28 timmar och 31 minuter. Den sista tanken som gled in och ut ur henne innan hon somnade var: jag ska ta vara på tiden igen, men först i morgon. 

*

Mina låg i den mjuka mossan. Den var som en gigantisk säng som omslöt henne. Solen trängde nätt och jämnt ner mellan de täta tallarna. 

Hon blundade. Hon var trött. Hon var sex år och två månader. Det hade varit en lång dag. 

Hon vaknade av att hon frös. Solen var för länge sedan släckt. Det var beckmörkt och stickigt i nacken.

Något knäckte och knakade. Hon satte sig upp. Hjärtat slog och slog och slog plötsligt alldeles för hårt inne i bröstet. Var var hon? När var hon? Vem brakade genom skogen? 

Hon var i skogen. Det var natt. Det var hennes mamma som sprang mot henne. Mina såg hennes skräckslagna ögon lysa i mörkret.

”Mina!”

Namnet kom inte som ett rop utan som en väsande suck. Fylld av både hopplöshet och lättnad.

”Mina, min dumma älskade unge.”

”Varför är det kväll mamma?”

”Därför att tiden har gått. Därför att du somnade. Därför att jag inte kunde hitta dig någonstans.”

”Förlåt, mamma. Det var så skönt här.”

”Jag vet Mina, jag vet. Kom nu, vi måste skynda.”

”Är det dåligt om tid?”

”Ja hjärtat, det är dåligt om tid.”

”Förlåt. Kommer det att ordna sig?”

”Det gör det säkert, min dumma älskade unge. Kom, vi måste springa lite.”

Mina vaknade med ett ryck av klockans alarm. Det var morgon. Hjärtat slog och slog och slog alldeles för hårt inne i bröstet. Hon var 36 år igen. 

*

God morgon Mina. 
Ny dag, nya timmar. 
Ta god tid på dig. 
Escam

Hon gned den kvarvarande sömnen ur ögonen och fortsatte in i korridoren. De persikofärgade väggarna kändes varma och klibbiga. Det var som att gå runt inne i magen på en långt mask. Ibland kunde hon nästan se hur väggarna pulserade. 

Levi kom ikapp henne. Först märkte hon röklukten, sen följde hans gnatiga röst. Levi hade en förmåga att låta butter oavsett om han var det eller inte. Idag var han långt ifrån sur.

”Jag och Beijan provade det där nya stället igår (som om Mina skulle veta vilket han syftade på). Vilken jävla sylta (detta menade han i positiv bemärkelse)! Vilken schnitzel (Levi älskade schnitzel)! Och Beijan tog en bit chokladtårta till kaffet. Gottegrisen. Den sötbomben fick henne att hålla käft i säkert tio minuter (Beijan hade en åkomma vid namn pratkvarn). Vilken kväll!”

Mina nickade och hummade. De vek av in i en annan pulserande korridor.

”Det blev till och med rajtan jävla tajtan som efterrätt på efterrätten”, viskade Levi fram bakom en upphöjd näve. 

De båda kvinnorna, som gick bakom dem i det långa ledet, kunde dock inte undgå att höra skrytet. Karln hade fått ligga.

”Trevligt Levi. Verkligen. Det unnar jag dig.”

”Du då Mina, vad underhöll du dig med?”

Hon tänkte efter. Levi väntade otåligt. Egentligen brydde han sig inte.

”Jag satt på toaletten och sket i en halvtimma”, meddelade hon. 

Levi tystnade. Hon såg hur hans mun försökte säga något, men inga ord kom. Dörrarna in till slakteriet öppnades med ett tillfredsställande pys. Kylan och köttet omslöt dem. Levi ryckte på axlarna.

”Ja, man är ju fri att spendera sin tid som man vill. Jag dömer inte.”

Levi dömde. Det var slöseri med tid att sitta på toaletten. Men det var hennes tid att slösa. 

*

Mina fyllde sin kasse med glasspaket. Man kunde aldrig ha för mycket glass. En av fördelarna med att vara vuxen var att man kunde äta glass istället för mat utan att någon sade stopp och belägg. Och det var just det hon tänkte göra denna kväll. 

Hennes axlar värkte. Hon borde börja träna igen. En av nackdelarna med att vara vuxen var att kroppen blev sämre. Men att träna var något hon absolut inte tänkte göra denna kväll. 

Hon tittade i handellistan. Kattmaten var slut. Mina hade försökt att hitta någon mat som inte luktade fisk. Hittills hade hon provat minst tio olika märken utan tur. 

Nu valde hon en burk med en regnbågsfärgad kissekatt i hatt på omslaget. Kattegott var namnet. Den hade en ofiskig aura. 

Mina registrerade sina varor vid utgången och lämnade butiken, utan att betala med pengar som inte längre fanns. Som vanligt. Pengar var för länge sedan ett bortvalt och utdött medel.

”Mina! Hittad!”

Mina bet sig hårt i läppen. En långt kvinna med mörkt vågigt hår sneddade över gatan.

”Cissi will always find you!” kungjorde Cissi med sin allra mest skrämmande röst.

Mina tänkte fuck it och svarade sen:

”Jag ska bara lämna av glassen hemma först.”

”Och byta om till något mer amazing”, lade Cissi till. 

*

I hissen plutade Cissi med sina enorma läppar och smackade förtjust åt sig själv. Mina kunde inte hålla tillbaka ett leende. Det kändes skönt att le. Hon behövde le. Varför log hon inte mer?

”Har du förresten hört att Felix tid tog slut.”

Leendet stelnade till på Minas läppar. Cissi inväntade inte hennes svar.

”Inte för att någon bryr sig, men jag förstod att han gjorde en stor grej av det. Ett ovärdigt sätt att dö på. Han grinade framför hela avdelningen, och framförallt framför sin chef.”

”Okej…”

Hissdörren gick upp och de klev ut i trapphuset. Mina nickade ett hej till granngubben som väntade på att få åka ner. Cissi fortsatte utan att ta någon notis om mannen.

”Han kunde inte sköta drickandet. No surprise. Han kom för sent till arbetet flera gånger, men kunde såklart jobba igen tiden för att lappa och laga. Men sen hände grejen. Han missade en arbetsdag. Dök upp först på kvällen under det andra skiftet. Too late! No more timmar i Felix timbok.”

Mina hade låst upp dörren och föst in Cissi framför sig. Cissi var nära på att snubbla över Silke som låg på mattan.

”Nämen, Silkegull! Kom till Cissi. Komsi tjocka mjukis. Kooom!”

Silke ville såklart inte komma, men det hindrade inte Cissi. Det var nästan så att Mina led med kattskrället som hivades upp i Cissis famn och försvann in i den förskräckliga pälsjackan hon bar.

”Silkegullebullegos!”

”Vad hände? Jag menar, varför missade han sin arbetsdag?”

”Han lipade om att han hade vaknat i en horas säng. Fastbunden. Hon hade tydligen vägrat att släppa honom. Det må ha varit sant, förmodligen var det helt och hållet sant, om än alldeles sjukt, men vad fan, beter man sig som ett as kommer fröken Karma och slår dig på kulorna förr eller senare.”

Mina öppnade frysen. Kände kylan. Behövde kylan. Ville… något. Hon visste inte vad. 

Silke lirkade sig loss från Cissis kram och försvann in på toaletten. Cissi såg för en kort stund ut som ett tjurigt barn som blivit fråntagen sin leksak, men hittade tillbaka till glädjen när hon såg Minas tvätthög.

”Låt se vad som kan passa för ikväll. Något tajt och svart. Du gör dig sååå bra i svart Mina.”

Vem gör inte det, tänkte Mina.

”Vad hände sen? Med Felix.”

”Jo, puckot grinade och bad om att få arbeta igen tiden. Han stod på knä och bedyrade att han skulle jobba dubbla skift. Charlie, min svåger, han berättade att Felix hade varit alldeles röd i nyllet. Som en glödhet tomat. Tårarna stänkte. Snoret bubblade. Och han hade tittat på klockan stup i minuten. Charlie sa att det såklart var fruktansvärt, men också lite komiskt på samma gång. Tillfångatagen av en hora med en fetisch för att se andras tid rinna ut. Jag kan slå vad om att hon onanerade sig öm till spektaklet i sängen och tanken på vad som skulle hända honom.”

Cissi fiskade upp en svart klänning med alldeles för lite tyg. Ett plagg som Mina hade fått av Felix en gång i tiden.

”Aha!”

Mina satte sig på köksstolen. Behövde sitta på köksstolen. Behövde hålla i bordskanten. Behövde ta en kall dusch. Hon tog handen från bordskivan och satte den i byxfickan istället. Kände föremålet med grönt plasthandtag i sin hand. Cissi fortsatte.

”Det var såklart blankt nej från chefen. Hon var besvärad förstås. Men hon får ju å andra sidan extra tid i gengäld för att vara just chef och behöva hantera besvärligheter. Jag hade passat som chef. Varför är jag inte chef Mina?”

”Jag vet inte.”

”Nej, inte jag heller. Plötsligt hade Felix tittat med panik på klockan, skrikit som en gris med sopranoröst, pissat på sig och… ja… sen…”

Cissi hade vänt sig mot Mina som i sin tur stirrade på Cissi med glasartade ögon.

”… och sen… levde han inte lycklig i alla sina dagar… men så är det ju ibland… Mina, min fina. Kom till Cissi.”

Mina kröp upp i Cissis famn. Lät sig kramas och kyssas.

”Jag är sugen på chokladglass. Är inte du det?” sa Cissi med sin mjukaste mammigaste röst.

”Jo.”

*

De vaknade i den smala sängen gjord för max en och en halv människa. Mina nöp i Cissis ena bröst och flinade åt att Cissi hade utsmetad mascara och eyeliner i pannan. Det svarta kletet fanns även på kudden.

”Aj! Nyp i dina egna jävla bröst. Vad är klockan?”

Mina pruttade med tungan till svar, men vände sig om för att lokalisera klockorna. De låg på golvet under en knallröd bh i storlek 90D. Den var inte hennes. Hon behövde ingen.

”Din är 8 timmar och tolv minuter. Vi har tolv minuter på oss att bara vara innan den ringer.”

”Du kan bara vara, jag måste hitta en taxi.”

”Bussen går precis utanför dörren.”

”Buss?”

”Ett avlångt fordon på fyra hjul som tar dig från en plats till en annan. Den säger tut, tut ibland.”

”Nej fy, vem orkar åka med annat folk så här dags.”

Cissi kom upp i sittande position.

”Varför åt jag glass? Varför? Jävla laktoskula.”

Hon petade sig i den putande magen och sköt ut underläppen.

”Som en laktosbebis”, gäspade Mina och begav sig till toaletten.

”Hej, stora laktosbebis gjord av gas”, hörde hon Cissi säga, medan hon själv drog ner trosorna och satte sig till rätta. 

Silke kikade upp ur badkaret, tog ett vigt språng ut på mattan och placerade sig framför Mina med bligande ögon.

”Jaha, välkommen. Showen har just börjat.”

”Vilken show?” ropade Cissi. 

*

Det var tid för medarbetarsamtal och det fanns egentligen bara en enda fråga som spelade roll.

”Slaktare, alltså. Gör det dig fortfarande glad? Du vill inte byta? Jag ser att du har haft det jobbet i… låt se… sex år. Oj. Är det inte dags för variation?”

”Jag trivs bra. Det behövs inget byte.”

”Är du helt säker på det? Vi har för tillfället brist på folk inom yrkena badvakt, brevbärare och bisättare?”

”Är det bara yrken på b som ingen vill ha såhär års?”

”Förlåt?”

”Det var inget. Vad är en bisättare?”

”Någon som kör bårbilen till och från begravningsplatsen. Du skulle alltså arbeta på begravningsbyrån. Ganska likt det du gör idag. Döda djur, döda människor.”

Mina tänkte på Felix. Begravningen hade kommit och gått. Hon hade inte varit där.

”Nej, tack. Jag trivs bra där jag är. Gör ditt jobb dig glad?”

Kvinnan, vars namn Mina redan hade glömt, tryckte på skärmen med sitt pekfinger.

”Noterat. Då hade jag inget mer för idag. Samma tid, samma plats om sex månader. Eller förlåt, sa du något?”

*

Det var söndag. Vilodagen. Eller tid för att göra det mesta av tiden. Njuta av de frukter som arbetet gav. Klockan stod stilla. 

Mina bakade. Hon kunde givetvis hämta något bortabakat i affären, men hon uppskattade att mäta upp, blanda och röra. Ville känna doften av det som fick liv av värmen. 

Köksfönstret stod öppet och augustisolen studsade mot alla stenar och prismor som hippiegrannen hade hängt upp i fönstret mittemot. Hela lägenheten glittrade. Silke arbetade hårt med att jaga en av alla ljuspunkter som dansade på toadörren. 

Mina halverade och kärnade ur nektariner. Därefter skar hon dem i tunna skivor. I stekpannan smälte smöret. Först långsamt, sedan fräsande. Hon drog ner värmen och lade i frukten. Sötman fyllde rummet. 

Mina hade drömt mardrömmen igen. Den med skogen och hennes mamma och hopplösheten och lättnaden. Det hade också varit en söndag. En söndag som övergått till en måndag.

Hon mindes plötsligt en tredje söndag. Dagen då Minas mamma hade förklarat att hennes dotter snart skulle börja att räknas. Mina skulle fylla sex år om några veckor och strax därpå börja skolan. 

Den dagen var slutet på de oändliga åren. Som liten var allt oändligt. En sommar var oändlig. En vecka var oändlig. En dag var oändlig. En timma var… inte oändlig, men ändå jävligt lång.

”Du ger tid och du får tid”, förklarade hennes mamma.

”Har vi inte redan massor av tid?”

”Det fungerar inte riktigt så Mina.”

”Men tiden fortsätter ju hela tiden. Igår var det massor av tid och idag är det massor av tid och i morgon är det massor av tid och…”

”På sätt och vis, ja. Du kommer att ha all tid i världen, men du måste också ge tid. Så är livet. Du går i skolan, och för varje dag som du går i skolan får du en ny dag. Du tjänar tid. Jag går till jobbet, och för varje dag som jag jobbar får jag en ny dag. Jag tjänar också tid.”

”Men vad händer om jag är sjuk och inte kan gå i skolan?”

”Då går vi till läkaren och så ordnar läkaren så att du får tid ändå. Är man sjuk så är man sjuk.”

”Tur.”

”Ja, det är tur.”

”Vad händer om jag inte har lust att gå i skolan då?”

”Då går man ändå. Det är väldigt viktigt, Mina. Man ger tid och får tid. Det måste man göra.”

”Vad händer annars?”

”Då rinner tiden ut.”

”Vad händer då?”

Minas mamma hade sett ut som om hade svårt att svälja. Som om hon hade tagit en för stor tugga av något. På gården utanför hade en fotboll träffat väggen med ett tillfredsställande smack. Minas mamma hade harklat sig, svalt något tjockt och tittat ut genom fönstret.

”Då dör man.”

Mina hällde kaksmeten över frukten, öppnade ugnen och ställde in pannan på gallret. Hon diskade upp och torkade av. Silke hade tröttnat på att jaga och återgått till att ligga på Minas kudde. En favoritsysselsättning hos dem båda. 

Den söndagen hade Mina fått ta del av systemet. Livets urverk som snurrade. Från sex års ålder triggades klockan – ett litet chip innanför din vänstra tinning – och började räkna ner sekund för sekund. Den nyblivna sexåringen fick 24 timmar, plus några extra timmar, för att med god marginal kunna genomföra sin första skoldag. 

Skolgången var tid för lärande. Du fick kunskap. Du fick tid. Du fick mer kunskap. Det var under arbetslivet som du verkligen gav tid för att få tid. Genom ditt hårda arbete möjliggjorde du för alla, inklusive dig själv, att kunna njuta av den lediga tid som fanns. 

Du fyllde affärernas hyllor med mat att hämta, du städade stökiga rum, du klippte långt hår, du skrev spännande böcker, du sydde såväl funktionella som vackra kläder och du sådde blommor i parkernas rabatter. Gemensamt arbetade alla för varandra och för att få tid. 

Du gav tid och du fick tid. Gav du inte tid, fick du ingen tid. Din tid tog slut. Du dog. Du skulle kunna hävda att du dödades. Mördades. Men det var inget man sa högt. 

Mina hade inte riktigt greppat det där med döden den söndagen. Men hon hade förstått att den inte var bra. Döden ingick i systemet. Systemet var livet, så som människan hade designat det. 

Kakan var klar och den var som ett konstverk när hon vände upp den på fatet. Det var en upp och ner-kaka. Hennes mammas recept. 

Klockan stod stilla. Hon hade den inte ens på sig. Detta var dagen som inte räknades. Den enda dagen då Mina inte kände hjärtat slå och slå och slå. 

Hon ville gråta. 

*

Levi stod med näsan i tidningen. Han tyckte om doften av tidning om mornarna. Mina tyckte bättre om kaffe. Hon stod på andra sidan och läste rubrikerna på förstasidan medan hon drack ur sin termos.

”Så spenderar du dina 24 timmar på bästa sätt”
”Nakenbad upprör vid kanalen”
”Här räddas människor undan eldhavet”
”Kenneth mötte den vita älgen och blev av med sitt öga”
”Lars vann 3 år i Vem vill bli pensionär!”

”Lyllos Lars”, mumlade Mina med ett snett leende.

”Ja fy satan, vilken rafflande tävling. Tittade du?”

”Tror du att jag tittade?”

Levi skrattade, med det lät mest som ett grymtande.

”Nej, och inte jag heller. Skitprogram. Men Beijan hade ju tv:n på högsta volym. Jag kunde inte tänka på grund av oväsendet.”

”Vad hade du tänkt tänka på?”

Levi hade inget svar på detta. De stämplade in för dagen och arbetade i tysthet vid sina respektive stationer. 

Levi tänkte på att han hade fått ihop drygt sex år av pension. Det var en hel del arbete kvar för att få ihop tillräckligt med tid. Men vem fan visste hur mycket av den tiden man skulle kunna utnyttja. 

Mina tänkte på att hon borde hälsa på sin pappa. Det var sånt man gjorde fastän det inte spelade någon roll.  Det var flera veckor sedan sist, men hennes pappa mindes varken tiden eller sin dotter längre. Han hade blott några månader kvar på sin pension. 

*

De hade suttit tysta i var sin korgstol och tittat ut över den välskötta trädgården i säkert en halvtimma. En bit bort höll en farbror i fedora på att gräva upp blommorna i en av rabatterna. Han grävde inte med en spade utan med sina bara händer. En skötare, utan fedora men väl med ett rödrutigt diadem i sitt blonda tunna hår, var på väg mot honom. Hon haltade och kunde inte skynda mer än hon skyndade.

”Bernt! Sluta med det där Bernt!” ropade hon. 

Farbror Bernt slutade inte alls att gräva. Han hade fått upp flera plantor som han kastade ut på gräsmattan.

”Vad gör han?” frågade Mina utan att förvänta sig något svar från mannen i den andra korgstolen.

”Bernt! Lägg av!” fortsatte skötaren.

”Skit på dig!” fick hon till svar från Bernt, som hade kommit upp på fötter och börjat jogga iväg. 

Mina hörde ett kort skratt från sin stolsgranne. Två hesa haha. Hon vände sig mot sin pappa. Han hade en leverfläckad hand för munnen och fnissade som ett barn. Mina följde hans blick. Det såg ut som att de lekte tafatt.

”Bernt!”

”Skit på dig!”

Mina började skratta hon också. De skrattade ihop. Far och dotter. Bernt försvann snart bakom en häck med skötaren hack i häl.

”Tänk att få leva en dag utan att jäkta, Mina.”

Mina tystnade och såg på sin pappa. Han sökte fortfarande med sina kisande ögon efter gubben och skötaren.

”Har du upplevt en sån dag?” fortsatte han.

”Nej.”

”Det är synd.”

Minas ögon tårades. De satt tysta ännu en stund. Ibland mumlade hennes pappa något ohörbart för sig själv. Ibland klappade han sin egen hand, som om den vore en katt som låg i hans famn. Mina tittade på sin klocka.

”Nu är det strax middag Per.”

En annan skötare kom ut på verandan och log ett varmt leende mot Mina.

”Det var tidigt”, noterade Mina. 

Skötarens leende blev snett. Ett ”du vet hur det är”- leende. De gamla fick återgå till barnens tider när de förpassades till hemmen. Alla låg nedbäddade i säng innan det mörknade. Mina undrade om de fick titta på Bolibompa också?

”Då ska jag dra mig hemåt, pappa.”

Skötaren avlägsnade sig för att hjälpa till med Bernt, som kommit tillbaka med största möjliga motstånd. Fedoran syntes inte längre till och den kvinnliga skötarens diadem satt nedhasat i pannan.

”Mina?”

”Ja.”

”Är det du?”

”Ja, det är jag.”

”Så bra, jag har något till dig.”

Hennes pappa fiskade upp något litet med grönt handtag ur bröstfickan. Hon tog emot det med frågande blick.

”Jag norpade den från Ella. Hon har så det räcker och blir över. Ja, hon har redan glömt att hon ens hade den.”

Hennes pappa blinkade pillemariskt med ena ögat och satte pekfingret till tinningen.

”Är du redo Per?”

Skötaren var tillbaka.

”Vad ska vi göra?” frågade hennes pappa.

”Det är middag nu Per. Inkokt lax.”

”Usch.”

Skötaren skrattade. Hennes pappa grinade illa och tittade sedan på sin dotter igen.

”Hej Mina, är du här?” 

*

Grattis Mina.
Ytterligare 24 timmar är dina.
Escam

Lägenheten var kall och katten var sur. Hon vred upp elementen till max och fyllde på skålen med kattmat. Sörjan som plumsade ut ut burken luktade tyvärr fisk. 

”Vill du ha falukorv istället?” frågade Mina och fick ett jamande ja till svar från Silke.

”Servus Felix, koka makaroner, stek falukorv och spruta på ketchup utav bara helvete.”

”Jag förstår inte vad du menar. Kan du upprepa det.”

*

Grattis Mina.
Ytterligare 24 timmar är dina.
Escam

Solen gassade. Luften dallrade.

”De hade lovat regn.”

”De lovar och lovar.”

Levi grymtade och slickade på sin glasstrut.

”Vad ska du underhålla dig med ikväll då?”

 *

Grattis Mina.
Ytterligare 24 timmar är dina.
Escam

”Mina!”

Rösten i andra änden var full och glad. Musiken i bakgrunden var hög.

”Cissi”, konstaterade Mina.

”Cissi I am! Kom och dansa med mig!”

*

Grattis Mina.
Ytterligare 24 timmar är dina.
Escam

”Slaktare, alltså. Gör det dig fortfarande glad? Du vill inte byta? Jag ser att du har haft det jobbet i… låt se… sju år. Oj. Är det inte dags för variation?”

*

Mina låg i den mjuka mossan. Den var som en gigantisk säng som omslöt henne. Solen trängde nätt och jämnt ner mellan de täta tallarna. 

Hon blundade. Hon var trött. Hon var 37 år. Det hade varit en lång dag. Ett pling ljöd i hennes ficka. Hon plockade upp mobilen och läste meddelandet från Cissi.

”Vadå? FÅR jag Silkegullebullegos?! But why? But YES!”

Mina loggade ut, stängde av, somnade.

”Mina, min dumma älskade unge.”

”Varför är det kväll mamma?”

”Därför att tiden har gått. Därför att du somnade. Därför att jag inte kunde hitta dig någonstans.”

Hon slog upp ögonen. Det var inte kväll. Det var morgon. Solen hade kommit och gått och kommit igen. Hon tittade på klockan. Den var två timmar och fyra minuter. 

Hjärtat slog och slog och slog plötsligt alldeles för hårt inne i bröstet. Ur den fullpackade ryggsäckens ytterfack plockade hon upp en grön sak som hade tillhört en tant vid namn Ella. Den rymdes i hennes handflata. Dess spets var vass. 

Mina kände med pekfingret över tinningen. Hittade det som fanns där under huden. Hårt och litet. Fyllt av tid. Eller inte. 

Tant Ellas gamla sysprätt började att sprätta.

---

Tyckte du om det du just läste? Stötta gärna mitt skrivande med en liten peng att köpa kaffe och bulle för. Det behövs alltid bränsle för att fantisera ihop nya världar, karaktärer och historier.