En svensk skräckhistoria.
📕 Från arkivet för upphittade anteckningar.
E-bok (epub)
Du betalar med kort, Apple Pay, Google Pay, Link eller Klarna.
Jag säljer mina böcker som privatperson.
Således, ingen moms eller ångerrätt.
Frågor? Maila mig på hej@sannalund.se.
Provläs början av berättelsen 👇🏻
[#DelvertSchultz]
…
”Fiktiv” novell inskickad till magasin för eventuell publicering.
Framsidan till ett zine.
Tidningsnotis.
…
Status: Pågående. Göransson.
Hon där ute knackar försiktigt på den blå plastdörren.
”Vad gör du?” frågar hon.
”Kissar…” svarar jag.
Jag återvänder till den lysande skärmen. Tummen scrollar och näsan kittlas av rökelsen. Healer-Helene har varit här och viftat med sina pinnar, och utrymmet stinker av lika delar bajs som thailändskt tempel.
”Vad gör du nu?”
”Jag kissar lite till.”
Malte har lagt upp en video som visar när han och Mia handlar chips och cola.
”Vad gör du nu då?”
”Kissar pyttelite till.”
”Kollar du på fånen, eller?”
Dörren öppnas försiktigt på glänt och ett litet öga kisar mot mig genom springan.
”Stäng, Lilly! Jag är snart klar.”
”Man får inte ha fånen på toaletten.”
”Stäng, Lilly!”
”Kollar du på Jootoob?”
”Nej, nu torkar jag mig.”
Dörren stängs.
Jag suckar och torkar mig onödigt hårt.
Mobilen plingar. Framme, säger meddelandet. Jag ger en tumme upp och stoppar mobilen i bakfickan på jeansen. Mina skinkor är kalla och handskummet i behållaren är slut.
”Nu då?” frågar Lilly.
”Nuuu… kommer jag!”
Jag skjuter upp dörren med foten och gör samtidigt en monstergrimas. Lilly tjuter glatt och stampar i marken med sina stövlar. Hennes enhörningsmössa har kasat upp på hjässan och riskerar att ramla av.
”Kolla!” ropar hon och pekar på marken bredvid bajamajan.
Jag drar upp dragkedjan på min tröja och betraktar en tanig tuva med snödroppar.
”Får jag plocka?” frågar hon.
Jag nickar och låter henne plocka utan att påpeka att hon bryter av stjälkarna för högt upp.
”Behöver du också kissa?” frågar jag.
”Nope!”
”Säkert?”
”Japp!”
Jag tar hennes hand och vi klafsar tillbaka över den sörjiga gräsmattan. Lilly hoppar över all bråte som ligger på gården, och jag lyckas precis fånga mössan innan den glider av.
”Akta så att du inte snubblar”, säger jag.
”Okej, lilla Lo!”
Jag ler mot min väldigt lilla lillasyster.
Den tröga ytterdörren öppnas med ett gnäll och posttanten kliver ut på trappan framför oss. Hennes leende är brett. Det är fredag.
”Hej Posten!” ropar Lilly och vinkar glatt.
”Hej Lilly, har ni fått utedass? Vilken lyx”, säger posttanten och nickar mot de två blå schabraken på gården.
”Det är en bajsmaja”, förklarar Lilly.
”Är det stambyte på gång?” undrar posttanten.
Jag nickar.
”Besvärligt”, fortsätter posttanten och petar sig i örat.
”Ja, riktigt drygt”, instämmer jag.
”Alla har fått magsjuka”, inflikar Lilly.
Posttanten tittar frågande på mig.
”Ja, stambytargubbarna har tydligen fått magsjuka, så arbetet har stått stilla i några dagar. De har bara hunnit börja med den första lägenheten”, förklarar jag.
”Tröttsamt”, säger posttanten.
”Ja, riktigt drygt”, säger jag igen.
”En annan hade ju inte tackat nej till ett stambyte på äldre dar” skojar posttanten och gör en konstig zumbarörelse, så att brösten guppar under tröjan och rumpan dallrar där bak.
Lilly skrattar högt och härmar posttanten. Hon har ingenting på kroppen som kan guppa eller dallra.
”Aj som fan, där drog nog jag nog till något”, säger posttanten och tar sig för ryggen.
”Aj som fan!” skrattar Lilly.
Vi vinkar adjö till posttanten, som sätter sig i sin lilla bil och tar sikte på fredagsmys med maken och en smörgåstårta köpt på Coop.
Jag kollar vårt postfack. Där ligger ett vykort föreställande en fet man på en rosa trehjuling. Till systrarna Delvert står det på adressraden. Det finns ingen avsändare. Det måste vara från Mia. Men vad betyder det?
Min mobil plingar igen. Glöm inte medicinen, säger meddelandet. Jag ger en tumme upp.
”Vem skriver?” frågar Lilly och sparkar på ett rör som ligger intill väggen.
”Mamma. Hon är framme nu. Sparka inte.”
”Med Pölsan?”
”Ja, med Pølsen.”
Pølsen, eller Pölsan som Lilly säger, heter egentligen Magnus Poulsen. Han är dansk och rödlätt, precis som en rød pølse. Mamma Delvert och Pølsen har dejtat i några månader, och just den här helgen har Pølsen bjudit mamma Delvert på spa.
”Kan du TV?” frågar någon bakom oss.
Det är Jeppe Schultz – pensionär sedan hundra år och blind på ena ögat. Det seende ögat stirrar på oss från den mörka dörröppningen in till lägenheten.
”Kan TV?” säger jag osäkert.
”Ja, kan du TV? Jag får inte in rätt kanal.”
”Lilla Lo kan allt med TV och dator och fånen”, förklarar Lilly innan jag hinner säga nej.
”Bra, då kan lilla Lo kanske hjälpa mig.”
Gubben försvinner in i lägenheten. Jag har aldrig varit inne hos Jeppe Schultz.
Vill du läsa hela novellen?
E-bok (epub)
Du betalar med kort, Apple Pay, Google Pay, Link eller Klarna.
Jag säljer mina böcker som privatperson.
Således, ingen moms eller ångerrätt.
Frågor? Maila mig på hej@sannalund.se.