Denna novell är gratis att läsa eller lyssna på.
Du får däremot gärna stötta mitt skrivande.
📄 Ladda ner novellen som e-bok (EPUB)
Musiken i ljudversionen är signerad Myuu.
Adress: Tomten
173 00 Tomteboda
Kära tomten,
Mitt namn är Kalevi Karlsson och jag har ett spörsmål. Men för att komma till pudelns kärna behöver jag nog förklara bakgrunden till varför jag skriver.
Jag är inte någon liten telning som önskar mig hutlösa mängder klappar under granen, även om jag tycker mig ha varit snäll även detta år. Nej, jag är i dagarna 84 år fyllda. Det lider så sakteligen mot jul, men också mot livets ände.
Såhär på sluttampen har jag diverse tack som ska delas ut. Inte helt olikt de paket som just nu packas ner i din släde. Det är de tacken som under åren kom av sig eller av någon anledning sköts upp. Men den dag som jag väl lämnar jordelivet vill jag inte ha något otackat, och det är just därför som jag skriver till dig.
Låt mig spola tillbaka tiden si sådär 76 år. Den 8-åriga Kalevi Karlsson hade den sämsta andedräkten i hela klassen. Det hände givetvis att jag slarvade med att borsta mina tänder – särskilt om morgnarna, när jag ännu inte hade fått fart på armen som skulle sköta själva jobbet – men det var inte därför som jag stank. Slarva med tandborstningen gjorde ju var och varannan unge. Det har du själv säkert också gjort.
Nej, den 8-årige Kalevi Karlsson led dessvärre av en ohygglig muntorrhet, men också av att matrester hade en förmåga att fastna i tonsillernas veck och håligheter. Där inne grodde bakterierna utan dess like och spred en otrevlig odör.
Att vecken och håligheterna var just så veckiga och håliga berodde på alla de förkylningar och infektioner som jag hade oturen att dras med. Jag var ett klent barn på så vis. Klena Kalevi, som min kära storebror kallade mig, när jag ännu en gång hostade över kvällsvarden vid köksbordet.
Just det öknamnet gjorde mig inte särskilt mycket. Ena dagen kunde han retas och vara jäklig, för att nästa ömsint läsa sagor för mig. Så som syskon gör. Man blandar kiv och kärlek.
Nej, det var de andra tillmälena som satte sina spår under några ytterst nedriga år (här noterar jag självklart mitt högst oplanerade rim. Men, låt stå och låt gå för denna gång).
Att 8-åriga Kalevi Karlsson i grunden var en glad skit med stort intresse för att bygga kojor och tälja små djurfigurer hjälpte föga. Barn är barn – de är inte alltid så snälla och beskedliga. Precis som att vuxna är vuxna – inte heller alltid så snälla och beskedliga. Växer vi någonsin upp?
Nåväl, jag skulle allra helst slippa att repetera de öknamn som jag fick, men jag hoppas att tomten har överseende för denna gång.
Kalevi Rövtrut eller Rövgom, och Kloak-Karlsson var de vanligaste påhitten som viskades bakom min rygg eller skreks efter mig på skolgården. Även Stinkarn var vanligt förekommande, tillsammans med diverse andra fula hopkok som jag helst vill glömma.
Det värsta odjuret av dem alla var Börje Jansson. Han var kortast i klassen men hade rappast tunga. Ingen kunde käfta som Börje.
Tillsammans med sin kumpan Tore Tärning och sin ett år äldre syster Lena bildade de den oheliga treenigheten.
*
Det var kvällen innan julafton som julmiraklet ägde rum. Just så har jag tänkt på det hela sen dess – Julmiraklet.
Jag minns att det hade varit en ovanligt ljum och grå december, men strax innan dopparedagen slog vädret om. Minusgraderna bet i skinnet och den nytillkomna snön räckte en bra bit ovanför knäna på mig.
Enligt tradition var det julmarknad på torget i byn. Inget märkvärdigt, men ändå en trivsam upptakt till helgdagarna.
Jag sicksackade nyfiket mellan de små stånden där ljusmarchaller brann i vintermörkret. Det doftade halm och bränt socker. Det sorlades utan att bli högljutt. Det var så att säga gemytligt.
Morsan min sålde stickade stumpor, vantar och halsdukar till de som behövde införskaffa en sista julklapp. Jag minns att jag själv bar en hemmastickad fuskolle, i vilken jag borrade ner mitt nariga och snoriga ansikte.
Det hade börjat bli ganska sent och jag var beordrad att traska hem för att lägga mig. Farsan och brorsan hade dragit sig hemåt för länge sedan, men morsan skulle bli kvar ett tag till. Hon trampade med fötterna för att hålla igång cirkulationen, och värmde både händer och mage med grannens potenta glögg. Hennes kinder blossade som två röda äpplen när hon vinkade adjö till sin son.
Jag tog vägen förbi kyrkan, där man för några dagar sedan hade ställt upp en stor julkrubba signerad byns allkonstnär Evert Landgren. Ett mästerligt hantverk i trä som jag självklart förundrades över. Landgren hade arbetat med krubban under hela året, och jag hade varit förbi hans verkstad både en och två gånger för att se honom i arbete med sina verktyg. Man kan säga att han var något av en idol.
När jag närmade mig kyrkan och den tjusiga krubban, omhuldad av yviga granar, hördes röster inifrån dess väggar. Jag insåg på tok för sent att jag borde vända om.
”Hallå, Kalevi! Är du ute så här sent? Barnungar ska sova för länge sen”, hojtade den jämnåriga Börje Jansson och kikade ut kring knuten på krubban.
Jag försökte stamma fram ett svar men blev självklart avbruten.
”Vill du se vad vi gör för skoj?”, fortsatte han illmarigt och vinkade att jag skulle komma
Jag lunkade motvilligt dit och fick se att Börje hade sällskap av såväl sin syster som Tore Tärning. De hade roat sig med att måla mustasch på det lilla Jesus-barnet i krubban. Nedrans skitungar!
Just de orden tänkte jag ju inte då, utan blev mest bara ledsen för Landgrens skull. Jag hoppades innerligt att mustaschen skulle gå att tvätta bort.
”Visst blir han fin?”, fnissade Lena.
Storasystern var närmast en kopia av Börje, fast med längre hår och klänning.
”Jesus-fesus”, konstaterade Tore och tog fram den tärning som han hade för vana att rulla mellan fingrarna, kasta upp i luften och fånga eller helt enkelt suga på.
Den sistnämnda vanan var väl snarast en vämjelig ovana, men det hade ännu ingen vågat säga till Tore. Då riskerade man en rejäl snyting.
Jag började att backa in i skuggorna, men Börje övergav nu Jesus och siktade in sig på mig istället.
”Var ska du?”
”Hem.”
”Är du en barnunge eller?”
”Nej.”
”I så fall kan du väl hänga här med oss ett tag. Ha lite kul!”
Det var det sista jag ville.
”Nu är det din tur att rita mustasch på mamma Maria”, deklarerade Lena.
Jag började genast att kallsvettas under mina varma kläder. Lena räckte mig en tuschpenna, men jag tog inte emot den.
”Seså, Kalevi, din tur”, propsade Börje.
”Nej, tack”, svarade jag.
”Nej, tack? Jo, tack!”, sade Börje med höjd röst.
Lena tryckte pennan hårt mot mitt bröst.
”Kan du sluta andas, tack! Det luktar faktiskt kloak”, sade hon med ett snett flin.
”Du borde söka för det där och bespara oss allt lidande”, tillade Börje.
”Om ni låter mig gå hem så slipper ni ju känna…”, var det enda jag fick fram.
”Men då vore det ju slut på det roliga.”
”Rita, rita, rita!”, upprepade Lena med gäckande stämma.
Bakom sin syster hade Börje hukat sig över något på marken.
”Nu ska du få smaka på något riktigt gott”, mumlade han och reste sig.
Lena steg åt sidan och stoppade tuschpennan i sin kappficka.
”Gapa!”, beordrade Börje med händerna gömda bakom ryggen.
Självklart lydde jag inte utan backade ännu ett steg. Jag kunde kuta ganska snabbt, men Börje var dessvärre snabbare. Det var ingen idé att ens försöka.
”Men gapa nu då! Jag har hittat den finaste julchoklad du kan tänka dig!”
Innan jag hade hunnit blinka hade Tore fått tag i mig och bänt upp min i hopbitna mun med sina långa beniga fingrar. Något kallt med hård skorpa trycktes in mellan mina tänder. Den hårdhänta manövern fick skorpan att spricka och ett grynigt innehåll pressades ut i mina munhåla.
”Fy satan!”, utropade Tore och släppte taget.
Jag noterade lukten innan jag kände smaken. Hundskit. En kvällsfärsk men lätt frusen hundskit. Jag lutade mig framåt och spottade med all kraft jag kunde uppbåda.
”Men vad i hela friden gör du, Kalevi? Spottar du ut godsaken. Fy dig! Här ger jag bort dyrbar konfekt, som du sen går och spottar ut på två röda. Otack är världens lön.”
Lena höll med sin bror med en överdriven nick och Tore skakade på huvudet, så som man gör åt ett hopplöst barn.
I min mun kunde jag känna små korn som skavde under tungan. Illamåendet kom som ett brev på posten tätt följt av en uppkastning mitt på gatan. Hundskit och kvällens kanderade äpple samlades i en sorglig hög.
”Nej, men se på fan, nu kräks han också!”, fortsatte Börje och såg riktigt stött ut.
Tore och Lena kunde däremot inte hålla sig för skratt längre. Medan jag hulkade över en snödriva, skrattade de båda så att de höll på att kikna.
”Här kommer jag som en av julens räddande änglar och försöker råda bot på den vidriga odör som sprids från din rövtrut, Kalevi, och så spottar du och fräser! Hellre lukta hundskit i käften, än så som du stinker var eviga dag”, fortsatte Börje högtidligt likt en ondsint pastor.
Tårar rann och halsen sved av mina harklingar. Jag fick fatt i en näve snö som jag tryckte in i munnen för att få bort det vidriga.
”Ha, du är allt bra dum du, Kalevi. Äta snö. Du vet väl att det är hundpiss mest överallt här, men du kanske har fått smak för det som töms från tarmen?”
”Men Börje, kiss kommer väl inte från tarmen?”, fnissade Lena fram och puttade retsamt till sin bror på axeln.
”Knip käft”, fick hon till svar från Börje, som puttade tillbaka alldeles för hårt så att Lena for i backen.
Snart var syskonbråket ett faktum och Tore passade på att återigen plocka upp sin tärning från byxfickan.
Det var just då som allt vände till det bättre. I ena ögonvrån kunde jag ana hur en av de toppiga gransiluetterna invid krubban verkade resa sig. Som om dess stam växte minst en halvmeter på ett par sekunder, eller som om den hittills hade suttit hukad.
Jag trodde först inte mina tårande ögon, men det var snart ingen tvekan om saken, då granen tyst tassade ut bakom den oheliga treenigheten.
Gatlyktans sken gav mig nu en bättre vy över det som närmade sig. Den konformade toppen var ett märkligt mischmasch av täta granvippor och rött kräppapper i lager på lager. I nederkant hängde ett trassel av julklappssnören som släpade i marken. Där skymtade även en kjol, som sannerligen sett bättre dagar, och från oredan stack slutligen två pinnsmala ben fram.
Det som såg ut som en gigantisk tomteluva korsade gatan på nakna smutsiga fötter. Den muttrande Lena hade just rest sig, Börje avslutade käbblet med en skarp svordom och Tore såg mest uttråkad ut.
Bakom dem tändes små lampor. En lampa blev till två som blev till säkert femtio stycken. I takt med att de fick fyr släppte de också taget om luvan och surrade ut i kölden. Som en svärm av lysande flugor som fyllde luften med ett vibrerande brummande.
De tre plågoandarna blev också de varse det besynnerliga som hände strax bakom ryggen på dem. Kvickt vände de om och blev stående med storögd häpenhet.
Utöver det vibrerande brummandet kom en vedervärdig lukt. Jag kom att tänka på min gammelfarmor, som under sitt sista och dystra år i livet hade tyckts ruttna inifrån och ut, samtidigt som hon glömde allt vad hygien hette.
Ja, just som gammelfarmor luktade det som tornade upp sig framför oss i den sena vinterkvällen Det är sannerligen många lukter i denna historia. Men livet luktar, som morsan brukade säga.
Tingesten hade inget synligt ansikte utan enbart ett mörkt hål mellan gran och kräpp. Kanske skymtade jag en nästipp, kanske inte. Hålet tycktes viska många sorters viskningar på en och samma gång, och de lysande flugorna brummade sitt monoton brum.
”Vad i hela friden”, sade Börje.
”Det pirrar i mina läppar”, fortsatte Lena.
”Jag vill gå hem”, avslutade Tore.
Men varken Tore eller syskonen Jansson fick gå hem. De skulle aldrig mer sparka av sig galoscherna i grovköket. Aldrig mer dricka en julmust med andakt. Aldrig mer öppna en endaste julklapp.
Börje började att hosta och klösa sig om hals och nacke. Lena skrek aj, aj, aj och såg ut som om hon blev örfilad av en osynlig hand. Tore lyftes från marken och dinglade som från ett snöre.
Brummandet blev närmast öronbedövande. Jag knep igen mina ögon och höll hårt för mina öron.
Hur länge jag satt där i snön, det vet jag inte. Kanske en minut. Kanske tio.
När jag lyfte blicken låg den oheliga treenigheten alldeles stilla och tysta på rygg, med sina blickar fästa på himlavalvet.
Stora vita flingor hade börjat falla, stjärnorna gnistrade och luvan på ben stod där än. Hålet mellan gran och kräpp såg rakt på mig med mörka osynliga ögon, och en liten hand höjdes med ens i en glad vinkning.
Jag vinkade tillbaka.
Lika snabbt som den hade tassat fram, lika snabbt tassade den bort, och jag var strax ensam kvar med de till synes sovande tre.
Jag grabbade ännu en näve snö och rengjorde min mun så gott jag kunde. Därefter reste jag mig och smög fram till Börje, Lena och Tore. Det var en hiskelig syn som mötte mig.
Lenas ansikte var fyllt av små, små fina men djupa röda snitt. Precis som skärsår från ett vasst papper. En av hennes vantar hade ramlat av och den vänstra yllestrumpan hade kasat ner, och avslöjade därmed att snitten verkade täcka Lenas hela kropp.
Tore hade istället ett presentsnöre virat flera varv kring halsen. I hans förvridna blålila anlete lyste ögonvitorna utan en skymt av varken iris eller pupill.
Börje var varken snittad eller strypt, men någon luft hade han säkerligen inte fått in i sina lungor. Ur mun, öron och näsborrar växte sig granriset tjockt och kvävande. Hela Börjes kropp var svullen av den skog som fyllde hans innanmäte.
Där låg de alla tre i den kalla midvinternatten och skulle aldrig mer yppa fula och sårande ord.
Ett julmirakel hade skett och den 8-årige Kalevi Karlsson somnade snart gott i sin varma säng på Kapellgatan 3.
*
Och därmed är vi framme vid mitt spörsmål, kära tomten.
Var det måhända en av dina nissar som gjorde mig en tjänst denna kväll för så många år sedan, och hur får jag tag i henne för att dela ut mitt evinnerliga tack?
Med vänliga hälsningar
Kalevi Karlsson
Vingagårdens ålderdomshem
Jag önskar dig en riktigt god jul.
Låt inte tack förbli otackade.
Var snäll mot dig själv,
men också mot andra.
Annars kommer nissen och tar dig.
Oavsett om du är barn eller vuxen.
Hjärtliga och kusliga hälsningar
Sanna
