Ända sedan jag tillfrisknade från min senaste depression har rädslan att få ett återfall aldrig lämnat mig. Jag har fått återfall en gång. Det är inte omöjligt att det kan hända igen.
Under de första månaderna var rädslan ständigt närvarande. Jag drabbades av hemska minnesbilder och drömde kallsvettig mardrömmar. Det var som att vara tillbaka i det jobbiga trots att allt egentligen var bra. En panikartad skräck spred sig i kroppen, mina händer knöt sig hårt och jag grät.
Med tiden har de där stunderna blivit allt färre. När de uppstår vet jag att känslorna inte kommer att vara för evigt. De sköljer över mig och dör sedan ut. Det är inget farligt som händer, bara extremt jobbigt. Jag är inte sjuk igen, men depressionen är ett trauma som har satt sina spår. Stunderna av rädsla kommer och går men har som sagt blivit mer och mer sällsynta.
De senaste veckorna har jag dock fått fajtas extra mycket mot rädslan. Den har kommit närmare, varit starkare och varat längre. Jag har gått igenom en perfekt storm. En planerad nedtrappning av medicinerna sammanföll plötsligt med flera oväntade livshändelser som rörde om. Det väckte den vidriga ångesten.
Ångesten har ångat på inombords och inte lyssnat på rim och reson. Och när den ångar, ja då kommer rädslan: är jag på väg att bli sjuk igen? Är det nu den tredje depressionen börjar? Ångesten växer och blir dubbelt så stark. Händerna knyter sig och jag gråter. Hulkar. Får känslan av att falla. Blir närmast förlamad av skräck.
Det har minst sagt varit påfrestande. På kvällarna har jag varit helt slut. Men jag har tagit mig igenom det. Jag har trappat upp medicinen en aning och livets knutar både landar och reds ut. Sen några dagar känner jag mig lugnare. Mer stabil. Tack och lov.
Rädslan kommer alltid finnas där och jag kommer få tampas med den fler gånger. Jag får ta mig an utmaningarna stund för stund.
Ps. Här kan du läsa berättelsen om min depression.