Åskan dundrar och Sven och jag tar ett morgondopp. Regnet skapar tusentals ringar på vattnet. På stranden står Victor med min brorsdotter Saga under ett paraply.

Jag öppnar ytterdörren och ser min mamma i fönstret i lillstugan. Vi vinkar till varandra. Det är dags för frukost. Vi älskar frukost.

Grannen Meta kommer och lämnar en hundbajspåse full av gyllende kantareller. 

Gräsmattan fylls av mängder av klöver och således också mängder av humlor. Jag tänker på hur glad den synen skulle göra min pappa, men han är inte där just den stunden. Det kommer mer klöver, fler humlor.

Victor sjunger Blinka lilla stjärna för Saga vid läggdags. Jag tjuvlyssnar utanför dörren.

Morfar ringer om ett problem. Vi kan konstatera att hans dagboksanteckning som rymmer ett helt år av små minnen är borta. Syns inte, finns inte.

Vi tar med fikakorg och en skrinda fylld med hinkar och spadar ner till stranden. Jag kastas tillbaka till barndomen.

Sven kommer in strax innan jag somnar och killar min rygg. ”Sluta aldrig”, tänker jag.

Jag doftar solvarm hud varje dag utom en.

Farmor Anjas njurar orkar inte mer och hon säger ”jag älskar dig” när hon håller hårt i min hand. Vi väntar nu på stunden då hon somnar in.

Du kommer behöva papper och penna. Du kommer behöva gnugga geniknölarna tills de ömmar. Du kommer behöva en gummianka* att rubberducka med. Du kommer att uppslukas. Totalt.

Just så är det att spela Lorelei and the Laser Eyes från den svenska spelstudion Simogo. Ren fröjd för ögat, örat och hjärnan. Euforisk spelglädje.

Men, låt mig backa tillbaka lite först.

Mitt första möte med Simogos skapelser skedde genom det trolska mobilspelet Year Walk 2013. Det liknade inget annat med sitt mörka nordiska anslag och sin säregna grafiska stil. Bland bäckahästar och mylingar blev jag blixtförälskad.

Inte långt därefter släpptes thrillern Device 6 som bröt ny mark för hur ett spel kan veckla ut sig. Min hjärna kokade av inspiration. 2019 drämde man till med det beroendeframkallande och poppigt arkadliret Sayonara Wild Hearts. Und so weiter.

Simogo upprepar sig aldrig. Varje verk erbjuder något unikt och enastående. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan studio som lyckas så bra med att knyta samman det visuella med stämningsfullt ljud, konstiga berättelser och (ofta) nytänkande spelmekanik. Varenda upplevelse är som en fint förpackad present.

Låt oss hoppa fram till nutid. Nyligen släpptes Lorelei and the Laser Eyes – ett pusseläventyr i noirskrud. Ännu ett fenomenalt spel i Simogos bibliotek.

Premissen är enkel: du anländer till ett stort hotell mitt i skogen iklädd fläckfri blus och coola glasögon. I din lilla handväska finns enbart ett par tamponger samt en manual för hur du spelar spelar. Vem är du och vad gör du där? Du märker snart att du behöver lösa en herrans massa gåtor och tankenötter för att låsa upp dörrar och hitta ledtrådar.

Premissen är alltså enkel och spelmekaniken likaså. Du promenerar runt med joysticken och interagerar med objekt och personer med hjälp av en enda knapp. Lätt som en plätt.

Själva berättelsen och pusslen är däremot allt annat än enkla. Här finns lager på lager att nysta i, och det är alldeles ljuvligt (och ibland svårt). Jag älskade varje sekund. Varenda liten underfundig detalj är ett kvitto på att teamet har haft roligt under skapandeprocessen. För oss svenskar finns dessutom en hel del gottigheter att upptäcka…

Precis som i tidigare nämnda titlar har man använt sig av Daniel Olsén och Jonathan Eng för att sätta ljud och musik, och den är (precis som tidigare) en stor del av helheten. Jag kan verkligen rekommendera soundtracken. De finns där musik finns.

Så, letar du efter timmar av klur i sommar behöver du inte leta längre. Stig in i Hotel Letztes Jahr och ta dig djupare in i labyrinten. Du kan spela på Switch och PC.

* Tack Sven för att du var min gummianka.

Det är tre år sedan jag var på Gotland för första gången. Då var det tidigt höst. Nu tyckte Sven och jag att det var dags för ett återbesök och denna gång ville vi uppleva ön i försommarskrud.

Här kommer några glimtar och tillhörande tips. Låt oss börja på ljuvliga Kalk Hotel i Visby där vi hade vår egen terass samt utsikt över Almedalen och havet. Ett fem av fem-ställe. Det fanns chokladbollar på frukostbordet. Bara en sån sak.

Surfers. Jag tog inga bilder men skit samma. Det är ett riktigt pangställe som vi har käkat båda gångerna vi har besökt ön. Maten är het, söt och syrlig i en göttig kombination. Min egen favorit är räkbollarna.

Bageriet. Här tryckte jag i mig gotländsk sparris med hollandaise och hjärtmusslor i smörad kycklingbuljong. Otroligt god mat och lagom stimmig stämning i lokalen. Vi blev så förälskade i stället att vi passade på att även ta en lunch (och ett parti yahtzee) innan hemresan.

Bakfickan. När du vill ha en go fesk ska du slå dig ner på Bakfickan. Strömmingen är nog deras paradrätt. Vi smackade dock till med en kungsflundra (och ett glas champagne). Det satt fint.

Gotlato. Gelato. God. Punkt.

Mille Lire. Pizza. God. Punkt.

Tack Gotland. Vi ses.