Mamma kom med äpplen från trädgården i Fridhem. Jag gjorde kompott med skalet på. Äpplen, socker, kanel, vaniljpulver och en skvätt vatten. 15 minuter i kastrullen på medelhög värme. Klart.

Jag vaknar om natten och känner hur bröst och nacke är våta av svett. Det är inte bara lite fuktigt utan alldeles plaskvått. 

Jag sitter vid frukostbordet och får plötsliga vallningar. Vill kasta av mig alla kläder och ställa mig framför en öppen frys.

Jag går en lagom rask promenad i den klara septemberluften. Svetten rinner strax från hårfästet och hela kroppen blir daggvåt.

Det är mycket svett just nu. Svett och trötthet. Tröttheten ligger som en filt över mig, trots att jag sover gott om nätterna och att jag tar en tantlur efter lunch. Jag blir sällan av med den. Den är alltid närvarande.

Utöver detta finns det fler besvär som kommer och går. Jag känner inte igen min kropp. Vad händer?

Det beror nog delvis på de antidepressiva medicinerna jag äter. Det kan ibland härledas till PMS. Det kan ju förstås vara den generella hälsan som är en gnutta svajig. Och det kanske kan kopplas till ett eventuellt förklimakterie.

Förklimakteriet var något jag hörde om för ett par år sedan. Man ska alltså inte bara fasa för själva klimakteriet, utan också för det som kommer före klimakteriet. För de flesta börjar förklimakteriet i 40-årsåldern, men det kan även komma tidigare än så. Symptomen kan vara

• oregelbundna menstruationer
• värmevallningar
• nattsvettningar
• sömnstörningar
• humörsvängningar
• minnesproblem
• torra slemhinnor
• ökad trötthet
• minskad sexuell lust

Ja, jisses – biverkningar på mediciner, PMS och ett eventuellt förklimakterie. Det känns som en enda kemisk soppa just nu.

Nåväl, nu ska jag hänge mig åt en riklig mens med tillhörande mensvärk. Tack och hej från en åldrande kvinna.

Uppdatering: En undersökning visade inga tecken på något förklimakterie. Nästa steg är att dra ner på medicinerna i (jävligt!) långsam takt.

Mai Tai enligt Trader Vic. På balkongen. I sol och värme. Ja, tack!

I det senaste avsnittet av Cyklopernas land lyfte Moa Wallin ett fenomen som jag själv har tänkt mycket på. I år när jag är ledig har det blivit ännu mer aktuellt. Jag pratar om den förväntade resan. ”Hela samhället är uppbyggt så att man ska längta till resan”, säger Wallin.

Så här är det: Så fort man är ledig förväntas man resa någon annanstans. Helst utomlands.

Har ni planerat någon resa? Har ni rest något? Jag har fått samma frågor många gånger det senaste året. Jag beskyller ingen. Det är liksom inpräntat i de flesta av oss. Det är norm. Men varför är resan så jävla viktig? Varför ska vi alltid fly någon annanstans så fort tillfälle ges? Varför är där alltid mer intressant än här?

Jag ska vara ärlig. Jag påverkas av förväntningarna. Det känns som att jag gör andra besvikna när jag säger att jag ska vara här. Hemma. Stugan. Sverige. Att jag inte ska ”ut på ett äventyr”. Det är såklart löjligt. Men likväl kommer känslan när frågan har ställts och jag inte kan ”leverera”.

Missförstå mig inte. Jag tycker om att resa och uppleva andra platser, men jag behöver inte resan lika mycket som resan verkar behöva mig.

Hemma. Stugan. Sverige. Ja, det lediga livet kan faktiskt spenderas även här. Och resultatet är mycket väl godkänt.

Bryggan är upptagen. Det känns som att den nyss lades i. På något sätt markerar det början av hösten.

Nu stundar andra stunder. Bad byts mot tända ljus och brasor. Jag har druckit säsongens första mugg med varm choklad. Älgflugor har krupit upp i min svettiga nacke under helgens skogspromenader. Fåglar har flugit i formation till en annan plats, men jag är kvar.