På väg till kontoret en måndagsmorgon. Sol, skvätt från Vättern och någon minusgrad. De stora stenarna längs strandpromenaden hade kapslats in av ett tjockt lager is. De såg ut som polerade svarta pärlor. Och tapparna hängde som sylvassa knivar bryggorna.
En bra start på en arbetsdag, som du ser.
Jag är bra på att få saker gjorda. Åtminstone när det kommer till jobb. Jag har till och med släppt en kurs om hur du arbetar produktivt.
Men jag fungerar lite annorlunda när det kommer till privata projekt. Runt 2013 påbörjade jag arbetet med att digitalisera familjens gamla videoinspelningar. Det var roligt pyssel och jag kom nästan i mål. Nästan.
Det dröjde 12 år innan jag fick tummen ur att slutföra arbetet. 12 år av att ha materialet stående i en ful och skrymmande påse på kontoret. 12 år av dåligt samvete när familjen har frågat efter resultatet.
Det blev allt svårare att ta tag i projektet. Ju mer man skjuter på projekt, desto jobbigare känns de. Efter ett tag tycks de nästan vara oöverkomliga. Hjärnan är konstig på så vis.
Till slut tog jag den dyra och snabba vägen till mål. Strax innan jul lämnade jag in VHS-banden till BGA-butiken nere på stan. MiniDV-banden hjälpte Sven mig att digitalisera tack vare en sladd, två adaptrar, vår gamla videokamera och iMovie.
Äntligen är jag klar. Påsen med band kan åka till tippen och gamla minnen kan återigen avnjutas. Allt från skolavslutningen i nian, när jag var konferencier och sjöng solo, till hur uppklädda (och kanske lite obekväma) Sven och jag var på gymnasiebalen.
Jag tänker mycket på minnen just nu. Minnen man skapar. Minnen som faller i glömska. Minnen man får tillbaka. Minnen som försvinner för evigt.
Min mormor har tilltagande alzheimer. Hon förlorar inte bara sina minnen utan också sig själv, och vi anhöriga förlorar långsamt en mormor, mamma och fru. Det är en hemsk sjukdom.
Antalet personer med demenssjukdomar bara ökar och det finns än så länge inget botmedel. Jag hoppas att man en dag kan ta ett piller och fixa det som är trasigt, men den dagen är inte idag. Det finns inget sånt piller för mormor.
I veckan fyllde jag 39 år. Nästa år är jag 40. Det känns gammalt, men det är många år kvar tills jag är gammal på riktigt.
Jag undrar hur livet ser ut då. Har jag mina minnen kvar? Har Sven? Är jag fortfarande jag? Är han fortfarande han? Jag vet inte, men tills dess fortsätter jag att ta tillvara på ögonblick och skapar minnen.
I födelsedagspresent fick jag en teckning av min brorsdotter Saga. Den föreställer min bror (rosa gubbe), Sven (liten blå gubbe), Saga (lila gubbe) och jag (stor blå gubbe med lugg). Saga och jag håller hand. Ett oerhört fint minne.
Ps. Denna text skickades som ett brev i mitt sällsamma och ohemliga sällskap Tordyveln flyger. Du är välkommen att bli medlem.
Första soliga vårfikan i Idas park. Sven tog med finporslin i jackfickan.
Året var 1988. Det var vår. Livet var bekymmersfritt. Sången var ibland påhittad, ibland inte.
Varje gång jag bakar påminns jag om varför jag bakar så sällan. Jag är otålig och gillar inte att behöva måtta upp ingredienser enligt exakta recept. Det blir inte vackert, men det smakar tack och lov (nästan) alltid gott.
Idag gjorde jag en monstertårta. Det kan vara lite smörklumpar i fyllningen. Så kan det bli. De får smälta i munnen.
Denna vecka, när jag är i slutspurten av mitt nuvarande kursprojekt, behöver jag påminna mig själv: glöm inte stegen*, syret och ljuset.
Det är så lätt hänt att jag jobbar på utan paus för att komma i mål. Men utan pauserna blir hjärnan grötig. Jag behöver stegen, syret och ljuset för att orka och för att arbetet ska bli bra. Ibland kan det räcka med en promenad runt huset. Glöm inte det.
* Jag råkade först skriva steken. Hjärnan är slut för idag. Inte ens stegen, syret och ljuset kan hjälpa mig. Endast sömnen återstår.
Skåda en fryst bild från min kommande kurs om produktivitet på jobbet. Jag är inne i slutskedet. Jag redigerar, redigerar och redigerar, och jag är trött på att se och höra mig själv.
För sjuttioelfte gången i livet går jag igenom den kreativa processen.
Tack och lov vet jag av erfarenhet att resultatet kommer bli skitbra, även om känslorna säger något annat. Det blir sällan perfekt, men det gör inget – så blev det den här gången!
Igår kväll matade jag elden med så många vedklabbar jag kunde innan jag kröp ner under täcket. Månen sken som en sol och skapade en ljusgata över sjön utanför fönstret. Madrassen var fortfarande kylig och jag fick lägga Svens täcke ovanpå mitt eget för att inte frysa.
Under natten klagade isen ljudligt och kusligt, och i mina drömmar tog jag mig till toaletten åtminstone fem gånger, innan jag vaknade på riktigt, täckt av svett, och kunde ta mig dit för att kissa.
Jag är sällan rädd när jag är här uppe i stugan på egen hand, men vissa nätter blir drömmarna skeva och jag tycker mig se hur skuggorna i mörkret rör sig. I natt var en sådan natt.
Nu är det förmiddag. Jag dricker kaffe i underställ. Ute snöar det. Jag ramlade på en isfläck under morgonpromenaden. Kanske får jag ett och annat blåmärke, men inte mer än så.
För en vecka sedan var jag helt slut efter en inspelningsvecka i ljudbås och studio. Det var en vecka som testade mina gränser. Allt gick bra, men lördagen fick ägnas helt åt återhämtning. Jag gick runt som ett utskitet äppelmos. Allas energi är ändlig, men min tar slut snabbare än hos andra. Det är jag högst medveten om och har också anpassat mig efter, men ibland tar det mig trots allt på sängen.
Nåväl, energin är återställd och livet fortsätter. Idag latar jag mig i förebyggande syfte.
