Jag har ett syskonbarn och Sven har fyra – totalt fem tjejer i åldrarna 2-15 år. För några dagar sedan var vi bjudna på det sista födelsedagskalaset för 2024 och inom kort nalkas jul.

Sven och jag köper i princip inte en enda julklapp eller födelsedagspresent till syskonbarnen. Det har vi aldrig gjort. Hur sjutton tänker vi? Är vi världens sämsta fastermorbrorfarbror?

Det finns flera anledningar till att vi gör som vi gör. Vi kan börja med den anledning som är helt och hållet självisk.

1. Det är mödosamt arbete

Ingen av oss tycker att det är särskilt enkelt eller lustfyllt att köpa presenter. Det gäller alla sorters presenter, oavsett om de är ämnade för barn eller vuxna.

Att hux flux ramla över en riktigt bra grej och ge bort den som en överraskning är roligt. Att däremot behöva hitta en passande present inför en specifik händelse eller ett exakt datum är mest stressande.

Sven har lättare för att komma på saker att ge bort än vad jag har. Jag är närmast oduglig.

Således: att slippa jaga presenter gör mig till en lyckligare människa!

2. De får redan massor av presenter

Det är inte som att våra syskonbarn inte får paket. De får grejer från föräldrar, far- och morföräldrar och andra fastermostermorbrorfarbrorar.

Många gånger känns det nästan som att de (och även vi andra i rummet) badar i färgglatt inslagningspapper. Paketöppnandet förvandlas snabbt till ett febrigt kaos – ett paket till, ett till, ett till! Mer prylar och pinaler!

Således: ytterligare ett paket och därmed fler grejer behövs inte.

3. Vi vill skapa minnen ihop

Vi älskar våra syskonbarn jättemycket och vill självklart göra dem glada. Helst av allt vill vi spendera tid tillsammans.

Därför fokuserar på att vara närvarade. Istället för att stressa oss sönder och samman över vad vi ska köpa för prylar som de inte redan har, hittar vi på upplevelser och skapar minnen.

De saker vi gör är sällan kopplade till födelsedagar eller jul, utan sker i stunderna däremellan.

Som tradition har vi till exempel flera somrar i rad ordnat en skattjakt när Svens familj besöker oss i stugan. Trots att majoriteten av hans syskonbarn snarare är syskontonåringar numera ser de än så länge fram emot upptågen med barnslig förtjusning. Och det gör vi förstås också. Blir man någonsin för gammal för skattjakt?

Vi anordnar även biokvällar hemma i lägenheten, sitter oftast vid ”barnbordet” istället för med de vuxna när det är festligheter på gång, och under det senaste höstlovet tog vi med de tre äldsta tjejerna till stugan för mys framför brasan.

Mitt brorsbarn Saga är den yngsta i gänget och jag och hon träffas ofta flera gånger i veckan. I skrivande stund är det bara några dagar kvar till att Sven och jag ska hämta henne själva på förskolan för första gången. Det vankas lekplatsbesök, bullfika och invigning av den nya utklädningsskofferten.

Jag ser fram emot många sådana stunder tillsammans nu när hon växer upp och vågar vara ifrån sina föräldrar längre stunder. Hej och hå vad vi ska uppleva små och stora äventyr ihop!

4. Ingen vill utsättas för mina inslagningar

Om du trots allt tycker att jag ändå borde ge presenter till syskonbarnen kan jag presentera en sista anledning till att jag gör bäst i att låta bli:

Mina paketinslagningar kan vara de fulaste i världen. Det är anledning nog att aldrig någonsin köpa presenter. Men här ska jag tala för mig själv – Svens inslagningar är oklanderliga.

Summa summarum

Att vi inte överöser våra syskonbarn med paket verkar inte göra någon ledsen eller sur än så länge. Detta gäller både barnen och deras föräldrar (som har varit med i beslutet).

Tvärtom tror jag att vi berikar deras liv på många plan genom att vara väldigt närvarande. Men får väl se hur de summerar min och Svens insats i slutändan…

Jag ser fram emot att ha långa relationer med dem alla fem. Och när vi inte finns längre hoppas jag att de minns allt vi hittade på tillsammans istället för paketen de inte fick.

Det bästa att få snubbla runt i som liten var min mammas klackskor. Men allt dög egentligen som utklädningskläder. En hatt och sjuttioelva pärlhalsband. En för stor kjol som blev en klänning. Eller ett par kalasbyxor och en snuttefilt. Livet blev en fest genom ett hopakok av attiraljer.

Nu ser jag min brorsdotter Saga göra samma sak. Hon klär upp och ut sig, och hoppar framför spegeln i förtjusning. Sådana lekar vill jag såklart uppmuntra.

Därför har jag införskaffat en gammal koffert och börjat fylla den med loppade kläder, huvudbonader och bijouterier. Den står hemma hos mig och Sven. Sagas koffert, som hon får botanisera i när hon är hos faster. Jag hoppas att hon ska tycka om den.

Det står en avskavd stam mitt på ett hygge ett par kilometer från stugan. På toppen sitter en saltsten. Jag vet förstås att det inte är människor som kryper fram ur skogen om nätterna för att slicka med sina tjocka tungor över stenens sträva yta. Jag vet ju det. Det vore alldeles för bisarrt.

Lucas Pope är spelskaparen som ligger bakom ett av mina favoritspel – Return of the Obra Dinn – där du som spelare lägger pusslet kring vad som hände med besättningen på skeppet Obra Dinn. En vacker dag hoppas jag att han släpper ännu ett spel i samma stil. Det vore alldeles, alldeles underbart.

Nåväl. I dagarna publicerade han minispelet Moida Mansion, som du spelar gratis i din webbläsare.

Dina tre vänner i äventyrsklubben har fångats i ett obehagligt hus i jakten på er sköldpadda Dot. Du måste rädda dem allihopa (glöm inte Dot!) genom att söka igenom rummen samtidigt som du undviker monstret.

Varsågod. En halvtimmas mysrys kommer lastat. Lycka till!

Adulthood is a Myth har blivit Adulthood is a Gift i och med Sarah Andersons femte och sista bok i Sarah Scribbles-serien. Alla fem står i vår bokhylla och alla fem är fullkomligt fenomenala. Jag har skrattat så många gånger åt dem, ofta på grund av igenkänning. En stor skillnad är dock att jag är hundmänniska, inte en crazy cat lady.

Köp, köp, köp!

Hösten 2023, innan mitt arbete på Moderskeppet sattes på paus i ett år, var jag drivande i att planera och producera vårt utbud av AI-kurser. Jag tänkte mycket på möjligheter och utmaningar, och jag satte tonen för hur företaget skulle arbeta med och lära ut generativ AI.

När ledigheten anlände var jag fullkomligt proppmätt på allt vad AI hette. Sagt och gjort – samtidigt som jag loggade ut från jobbet loggade jag också ut från AI-sfären. Jag behövde ta ett steg tillbaka och få distans.

Under året har internet fortsatt att översköljas av en stor mängd uselt innehåll genererat med AI. Mycket låter och ser likadant ut. Det är fantasi- och själlöst. Mycket innehåll skapas dessutom i syfte att lura oss. Det är deppigt och till och med farligt. Människor har fått tillgång till verktyg som gör det enklare att pumpa ut skräp, och det kommer vi få stå ut med länge.

Men låt mig skita i vad andra gör för en stund. Hur tänker jag egentligen om användandet av olika AI-tekniker i mitt eget skapande? Var går mina gränser och vad kan du förvänta dig av mig? Det här är mitt eget manifest för vad som gäller just nu.

Om text

Jag älskar att skriva alla möjliga typer av texter, och för mig är själva processen lika mycket värd som slutresultatet. Det handlar inte bara om att producera innehåll som andra har glädje och nytta av, utan också om att tänka och bearbeta saker genom texten. Så som jag gör här och nu – jag sätter ord på vad jag känner och tycker.

Jag vill alltså skriva och jag är efter många år av skrivande bra på att skriva med en egen röst. Det kommer jag aldrig sluta med.

Verktyg som ChatGPT kommer inte skriva mina noveller, blogginlägg eller brev. När du läser det som jag har skrivit så har jag faktiskt skrivit det. Du ska inte behöva tvivla eller vara misstänksam.

Däremot kommer jag att använda verktygen för att exempelvis hitta synonymer på ord, spåna förslag på rubriker eller korrekturläsa en text. Så som jag använder en vän eller kollega – som ett bollplank.

Jag kommer också ha användning för tekniken i syfte att skapa tillgängligt innehåll – så som att skriva alt-texter till bilder på webben eller för att transkribera och undertexta ljud och video. Det är arbete som är tidskrävande och då är det klockrent att ta hjälp av AI för att göra grovjobbet.

Att klippa och klistra in text i ett externt verktyg som ChatGPT är trubbigt och ganska osexigt. Jag ser fram emot när teknikerna blir implementerade i de program som jag använder. Då kommer jag garanterat använda dem mer än vad jag gör idag.

Om bild

Precis som med text är processen att skapa bilder lika viktig som den slutgiltiga bilden, oavsett om det handlar om att illustrera eller fotografera.

Att prompta fram färdiga bilder med verktyg som Adobe Firefly, Midjourney eller Dall-E känner jag mig klar med. Det var extremt roligt i begynnelsen och är en essentiell del i att upptäcka och lära sig tekniken, men jag får väldigt lite kreativ tillfredställelse av det.

Att prompta fram en bild är inte samma sak som att jag skapar en bild. Processen liknar mer att ha en idé om en bild och låta en annan kreatör skapa den bilden utifrån min beskrivning.

Ovanstående är lite av en förenkling – självklart finns nyanser att diskutera – men i grund och botten är det så jag ser det utifrån hur dagens verktyg fungerar.

Med det sagt promptar jag fram färdiga bilder för vissa ändamål.

Exempel 1: Jag tar fram omslagen till podden Hej (resten av) internet! med hjälp av Adobe Firefly. Snabbt, kvickt och lätt. Då kan jag själv lägga mer energi på planering, inspelning och redigering av podden. Jag skulle dock aldrig säga att jag har skapat omslagsbilderna. De har ingen verkshöjd överhuvudtaget.

Exempel 2: Ibland vill jag visualisera mitt skrivande och där kan generativ AI vara en bra resurs. Istället för att leta efter befintliga bilder på internet kan jag snabbt prompta fram material för att exempelvis bygga upp en moodboard. Det är bilder som enbart kommer användas av mig och aldrig nå en publik.

Slutligen. Jag kommer använda de verktyg som assisterar i arbetet med att förändra och förbättra bilder under själva skapandet. Verktyg som redan nu finns i program som Photoshop, och som bland annat hjälper mig markera och ta bort objekt, utöka bildytan eller generera nytt innehåll i delar av bilden.

Om video och ljud

Som jag redan har nämnt är undertextning och transkribering ett område där AI kommer att hjälpa mig mycket. Utöver det välkomnar jag verktyg som sköter grovklippning, förbättrar ljud och bild, samt lägger till eller tar bort objekt i videoytan. Mycket av detta finns redan inbyggt i program som Premiere Pro och Audition.

Att prompta fram färdigt video- och ljudmaterial lockar lika lite som att prompta fram text och bild.

Min röst är ett av mina största arbetsverktyg i och med att jag håller låda i mina kurser, när jag poddar och när jag spelar in ljudversioner av mina berättelser.

Det finns AI-verktyg som kan träna på min röst och generera nytt material som låter som mig. Inte heller det är något som jag använder mig av. Jag vill att du som lyssnar på mig ska veta att du faktiskt lyssnar på mig, inte något som låter väldigt, väldigt likt mig.

Och sist men inte minst: att spela in mig själv är ju också det något som jag tycker är skoj! Varje gång jag kliver in i ett ljudbås njuter jag.

AI kommer mig till gagn när det rör sig om o-kreativa och tidsödande uppgifter, men också när jag behöver ett bollplank eller inspiration. Då kan verktygen hjälpa mig att skapa bättre innehåll. För grejen är: jag vill skapa, inte ha skapande utfört.

Ensamdagar och nätter i stugan. En trollslända landar på min axel och sitter med mig när jag läser mina bok och dricker mitt kaffe. Tre vita rumpor försvinner över ett hygge. Flyende rådjur i diset. Två kråkor lättar från granen. Kraxar. Flugor kryper slött i fönstren. Surrar.

Solen kommer, solen går. Snart är det kvällen. Snart är det mörker.