Jag susar fram i vår skogsbullebil genom nyregnad majgrönska och lyssnar på Tjejdikter. Det är ett projekt där Sandra Beijers texter sjungs av kvinnliga indieartister. Hittills finns två trallvänliga och luftiga låtar – Alaska med Ji Nilsson (Apple Music | Spotify) och Tårarna med Jackie Mere (Apple Music | Spotify) – och hela albumet kommer vara släppt till Bokmässan.
”Tårarna handlar om en gång när jag var tjugotvå år och var med om mitt första stora heartbreak. Jag grät så mycket att jag fick sprickor på hornhinnan. Doktorn frågade om jag hade spacklat taket. Nej, det var tårarna.”
Bara några timmar efter att jag hade skickat brevet 10 saker jag ser fram emot i juni tog vi en tur till Rudenstams gårdsbutik för att se om det möjligen fanns några jordgubbar. Och, jodå! En sak behövde jag alltså inte längta efter särskilt länge. De var underbara.
Lilla My ska snart berätta för Mumintrollet att det är vår. Förmodligen genom att hoppa på hans säng.
Jag ska strax bege mig för att hänga med min brorsdotter i deras trädgård. Givetvis ska hon få smaka några gubbar, men hon ska också få en tavla till sin tavelvägg. Den är målad av en internetbekant och är också den underbar.
En av de klokaste saker en person kan säga är ”jag vet inte”.
Som ung (åtminstone yngre än vad jag är idag) hade jag väldigt svårt att säga just ”jag vet inte”. Jag tyckte att det var pinsamt och ville inte verka korkad. Om jag alltid hade svar på tal skulle jag framstå som mer intelligent. Så tänkte jag då.
Men att ge snabba svar går emot min natur. Jag behöver tänka för att ge bra svar som inte är ouppdaterade eller vanemässiga.
Jag har fått öva hårt på att säga ”jag vet inte”. Att jag inte vet betyder inte att jag aldrig kommer att veta. Jag vet bara inte just nu. Inte exakt den här sekunden. Men ge mig tio minuter eller en dag. Ge mig tid att tänka. Ge mig tid att ta reda på saker. Låt mig allra helst skriva ner svaret om det är möjligt. Att skriva är ett sätt för mig att tänka. Jag är mycket bättre i skrift än i prat.
På dagens digitala forum och i alla pågående flöden skulle ”jag vet inte” behöva yttras oftare än vad det gör. Diskussionerna sker nu nu nu och vi lockas att svara nu nu nu. Men det är faktiskt okej att säga ”jag hör dig, men jag vet ännu inte om jag håller med”. Allt är är inte svart eller vitt, ja eller nej, älska eller hata.
De gånger jag ger svar omedelbart har jag troligtvis redan gjort min läxa och vet svaret sedan tidigare. Jag har alltså tänkt på förhand. Jag vet.
Vid behov kan jag också ge svar på studs även om jag egentligen inte vet. Då försöker jag vara öppen med det. Ibland kan gårdagens kunskaper fortfarande gälla. Ibland inte. Ibland kan min magkänsla vara rätt. Ibland inte. Den som frågar får ta svaret för vad det är – snabbt och något ogenomtänkt.
Men det är ganska sällan det är sådan brådska. Vi inbillar oss att alla behöver svar precis just nu, helst igår. Så är inte fallet. Särskilt inte om ditt svar är viktigt, kanske till och med avgörande.
Det är ganska få av oss som vet allt på direkten. Att någon säger ”jag vet inte” med jämna mellanrum är ett gott tecken. Den personen är förmodligen rätt så klok.
Då och då hör jag av mig till någon i min närhet för att stämma av läget. Fem frågor om såväl det stora som det lilla i livet just nu.
I veckan besökte jag och Sven mina goa morföräldrar. Vi satt i skuggan under äppelträdet och när glassen var uppäten passade jag på att ställa fem frågor till morfar.
När jag var liten ansåg jag att morfar Kalle visste allt. Åtminstone visste han mycket mer än vad jag gjorde. Idag vet vi nog ungefär lika mycket, men om olika saker. Vi lär av varandra.
Vad längtar du till just nu? Det jag har längtat efter händer nu – våren och det fina vädret. Äntligen kan jag vara ute i trådgården igen. Vinterhalvåret är väldigt långsamt och tråkigt, men nu kommer livet tillbaka!
Vad tittar du på och läser just nu? Jag har tittat en hel del på skidtävlingar. Både nya och gamla, och särskilt med tjejerna som har varit helt otroliga. Det finns jättemycket klipp att se på YouTube.
Sen läser jag ju också. Dels får jag många böcker från min dotter Lotta och vi har även varit inne en del och lånat på biblioteket i stan. Jag tycker inte riktigt om det nya och moderna, utan föredrar äldre författare som Moa och Harry Martinsson, August Strindberg och Maria Lang.
Vad firade du senast? Oj, det vet jag inte. När man kommer upp i åren firar man inte så mycket.
Det mest positiva som hände nu senast var att det trots allt gick bra med mitt barnbarnsbarn Saga när hon var med om en olycka. Jag firade det kanske inte, men det kändes väldigt bra.
Sen åker vi på bingo varje vecka. Det är väl lite av ett firande. Man kommer ut och träffar folk, och många är i samma ålder som oss. De flesta har man inte sett på hela vintern, och man undrar såklart vilka som är kvar och vilka som inte är det.
Vad skulle du äta idag om du fick önska precis vad som helst? Vi brukar ofta köpa räkmacka och det är gott (Här inflikar mormor att hon är trött på räkor). Annars hade jag nog önskat färsk fisk, för det finns ju knappt att köpa här i affärerna längre. Jag kommer aldrig att glömma när vi var på Mannerströms krog i Göteborg och åt torsk. Det var riktigt bra.
Vad vill du tipsa om just nu? Att vara positiv. Man ska inte se så negativt på allt i livet, det finns jävligt mycket positivt också. Det mesta fixar sig!
Inom loppet av en vecka har jag hunnit känna alla känslor på jorden. Fullkomlig glädje och lycka under en vigsel. Fullkomlig rädsla och oro efter en olycka. Fullkomlig sorg och förtvivlan över ett liv som har slocknat. Och där ibland tusen andra små och stora känslor. Det är omtumlande. Nästan så att jag inte mäktar med. Men att få känna så många känslor är ett kvitto på ett rikt liv. Tänk att jag har så många betydelsefulla individer i min närhet som får alla känslorna att kännas.
Sven och jag hade inte varit utomlands tillsammans på åtta år. Det var hög tid och således tog vi tåget ner till kontinenten för att njuta av… Köpenhamn! Precis lagom svårighetsgrad när man är ringrostig på att resa.
Varför inte dela några glimtar och tillhörande tips. Varsågod. Vi börjar tills sängs på SP34 och slutar någonstans bland bollar på en bänk, en köttmatta och färgglad keramik.
Ruby. Fulländade cocktails i flott men avspänd lägenhetsmiljö. De har sina egna ”hopakok” men kan också sina klassiker. Vi njöt av de senare i form av Daquiri och Sidecar. Det är smart att boka bord i förväg eftersom stället är poppis.
Høst. Betyder inte höst utan skörda. Det lärde jag mig nu. Nåväl. Här får serveras du nordiska smaker i lika nordisk atmosfär. Det är ljust, luftigt och grönt på ovanvåningen och mysmurrigt på källarplan. Köttet smälte i munnen, vinet rann lätt ner i strupen och blomkålen på hyllan bredvid oss såg ut som konserverade hjärnor.
Reffen. Ute på Refshaleøen har man byggt upp en überhärlig mat- och dryckesvärld av containrar, skjul och små bussar. Beställ något från en av de många luckorna med Street Food och stråla samman med ditt resesällskap vid ett bord på ”sandstranden”.
Balderdash. Trångt och hyggeligt cocktailplejs med finess. Här gillade man att spraya parfym såväl på drinken som på gästen.
Barabba. Rena italienska smaker och avslappnad stämning. Jag älskade kaninraviolin. Signaturrätten är annars en välsvarvad boll med spagetti toppad med kaviar. Och smör. Mycket smööör.
Rundetårn. Gå upp och ner för utsikt över stan samt upplev lite utställning i bibliotekssalen. Vi såg Generation WHY.
Torvehallerne. En klassiker. Så mycket gott. Varför kan inte Jönköping ha något liknande? Varför?!
Studio Arhoj. Lekfull keramik. Du vill ha typ allt. Och så kan du se hur de arbetar bland drejskivor och ugnar.
Under 2024 är jag ledig från jobbet. Det har nu gått tre månader och vad passar bättre än en stunds reflektion. Det blev i videoform och jag tar avstamp från inlägget Ledigheten och dess led(ighets)ord.
