”Jag ska inte ha några barn när jag blir stor, för de kommer att förstöra mina konstverk.”

Så sade den aspirerande konstnären Sanna Lund redan i förskoleåldern. Jag visste mycket väl hur barn blev till – den kunskapen delade jag med mig av till mina dagisfröknar ett par år tidigare. Det var inte det som avskräckte mig. Det var barnens stökighet.

Även om mitt drömyrke förändrades med åren så fanns länge inga tvivel om det där med att bli mamma. Det var väl inget fel på barn i största allmänhet, men jag var inte direkt överförtjust i dem. De fanns där. Punkt.

Ju äldre jag blev desto oftare kom frågan.
Först: ska inte du skaffa barn?
Sen: har du barn?
Svaret var nej och nej.

Det var inte så att jag drunknade i frågorna – jag hade ju redan i tidig ålder gjort klart för mina närmaste att det där med barn inte var min grej – men de dök upp i tid och otid från de personer som ännu inte var underrättade.

Jag tänkte inte så mycket på barn men blev ofta påmind om att jag kanske borde tänka på barn.

Jag fyllde 30 år och plötsligt började jag höra ett ljud i mitt huvud.
Tick, tack.
Jaha, nu hade jag visst hamnat i någon slags nedräkning.
Tick, tack.
Detta var jag inte beredd på.
Tick, tack.
Går det inte att stänga av klockan?
Tick, tack.

Vissa berättade glatt om att barn var livets mittpunkt och mening, att man aldrig kände sig redo och att man inte ångrade beslutet att sätta ett liv till världen. Okej. Kunde jag inte hitta en annan mittpunkt och mening? Borde jag inte åtminstone känna en liten längtan? Fanns det alltså inte en enda människa som ångrade ett barn?

Tick, tack.
Går det inte att ta ut batteriet en stund i alla fall?
Tick, tack.

Svens syskon hade fått barn som växte upp och blev till små individer. De var härliga. Jag såg Sven bli en enastående och älskad farbrormorbror. Men jag hade fortfarande ingen längtan.

Farmor sade att jag borde skaffa barn för mina föräldrars skull, så att de kunde bli mormor och morfar. Var jag alltså självisk? Jag vet fortfarande inte om hon verkligen menade det eller om hon var på sitt ”rethumör”. Jag och mamma bara tittade på varandra i samförstånd och skakade på huvudet.

Tick, tack.
Tyst farmor, tyst klockan.

Jag drömde allt oftare att jag var med barn eller att jag fick ett barn, och drömmarna var alltid mardrömmar fyllda av panikkänslor. När jag vaknade fanns en klump av ångest i kroppen. En känsla av fångenskap. Lugn Sanna, det var inte på riktigt.

Trots frånvaron av längtan så tickade klockan och pockade frågorna. Skulle jag i framtiden ångra att jag inte skaffade barn? Kunde det växa till en stor sorg som åt upp mig? Som åt upp Sven? Hur fan skulle jag veta det?

Jag vet inte exakt vad som fick min andra depression att ta fart. Det var gissningsvis många saker som tillsammans skapade kaos i hjärnan. Jag tänkte ju en del på barnfrågan. Tick, tack. Jag tänkte på klimatet, pandemier och otäcka män som hette typ Trump. Och seratoninnivåerna var i obalans.

Ibland föll tårarna när Sven och jag pratade om barn. Vad betydde det? Prat om liv och död rör alltid upp såväl stark glädje som vemod. Jag känner lätt och mycket.

Efter depressionen bestämde jag mig för att inte tänka så mycket. Det viktiga var att jag var frisk igen. Jag ville njuta av allt det fina i mitt liv. Inga problem! Det fanns så mycket härligt omkring mig att jag kunde njuta i en evighet.

Det kom ännu en vår och ännu en sommar. Sven och jag ordnade hemmabiokväll och skattjakt för Svens syskonbarn. Vänner fick (fler) bebisar och familjer växte. Jag var omgiven av små personer vars liv jag fick vara en liten del av. Jag fick se världen genom deras oförstörda ögon, lära dem saker och skratta både åt och med dem. De förgyllde livet utan att behöva vara mitt liv. Det kändes bra.

”Du är min familj”, sade jag till Sven.

Min bror bjöd hem mig på kaffe en vardagseftermiddag. En nervös hand sköt fram en svartvit bild på köksbordet framför mig. Den föreställde en liten Saga. Ja, där och då visste jag ju inte att det var just hon – jag kunde bara urskilja en liten okänd skrutt inne i Amandas mage. Jag skulle bli faster. Vi grät och skrattade omvartannat, lillebror och jag.

I år är jag 38 år. Jag hör än idag klockan emellanåt. Jag har fortfarande ingen längtan efter att bli mamma. Jag drömmer då och då mardrömmar om att få barn. Men ingen vet vad livet bjuder på. Jag känner mig lugn.

Det jag vet här och nu är att jag är obeskrivligt lycklig över min lilla men alldeles tillräckliga familj. Jag håller Sagas mjuka hand och vet att jag alltid kommer finnas där för henne. Det samma gäller Svens syskonbarn, som faktiskt inte är barn särskilt länge till. Tiden går fort.

Men och andra sidan, blir någon av oss någonsin vuxen? Jorden är fylld av små och stora barn som försöker lokalisera sin mittpunkt och mening, och vi hittar alla olika saker längs vägen.

”Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket.”

Från Det gåtfulla folket, av Beppe Wolgers och Olle Adolphson