Jag och Sven for till Jocke – en barndomsvän till min bror – i Falköping och lät honom gå loss med nålen. Således har jag nu gjort min första (men gissningsvis inte sista) tatuering. Det blev en tordyvel. Det känns ovant att den sitter där för evigt. Ovant, men härligt!

Inte bara är Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe en av mina favoritböcker – tordyveln i sig är ett djur som jag tycker mycket om. Det sägs att den ska bringa lycka.

Tordyvlar finns där jag trivs bäst: i skogen. Med sina glänsande blåsvarta små kroppar tultar de fram på solvarma stigar, och många gånger hittar du dem hjälplöst sprattlande på rygg. Om du vänder en tordyvel rätt och räddar den från sin annalkande död, ska du enligt gammal vidskepelse få tio synder förlåtna. Inte så dumt.

Jag har hjälpt hundratals tordyvlar upp på fötter igen. Inte på grund av de där synderna som kanske blir förlåtna, utan för att det är en vemodig syn. Vem är man om man bara kliver över en omkullvält tordyvel?

Att själva akten mest handlar om en slags konstgjord andning, skiter jag precis i. Det känns rätt och riktigt.

Min brorsdotter Saga döpte min tordyvel till Woody (precis som hennes nya nattlampa heter). Det passar ypperligt i och med att det är en skogstordyvel.

Ps. Jocke gör även knivar helt från grunden. Man skulle kunna kalla honom Jocke med kniven.