8 månader av min ledighet har gått.
En sak är säker: tiden går utan att jag gör något.
Ibland gör jag saker.
Ibland inte.
Tiden går.
En annan sak är också säker: oavsett hur mycket tid jag har kommer jag alltid känna att jag inte räcker till.
Jag vill finnas för allt och alla, inklusive mig själv.
Men det är matematik som inte går ihop.
Det är både jobbigt och befriande att inse det.
Tid har gått och tid är kvar.
Jag kommer inte att räcka till.
Det gör inget.
Det blir vad det blir.
Och det som blir är nog.
Det kanske faktiskt till och med räcker.
“Be patient toward all that is unsolved in your heart and try to love the questions themselves, like locked rooms and like books that are now written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”
― Rainer Maria Rilke