Jag kryper ner under täcket, lägger huvudet på kudden och stryker med handflatan över lakanet. Det är både mjukt och strävt mot huden.

Jag är här och jag är okej, tänker jag. Det svallar och svajar just nu, men jag är här och jag är okej. Jag kan känna oro och sorg utan att det betyder att jag är sjuk. Det är jobbigt. Men det är inte farligt.

Ända sedan jag blev frisk har jag om kvällarna krupit ner under täcket, lagt huvudet på kudden och strykt med handflatan över lakanet. Och så har jag tyst för mig själv upprepat mitt mantra. De senaste kvällarna har jag behövt tänka det lite högre och ett par gånger extra. En kväll kommer jag kanske inte tänka det alls.

Livet händer. Men jag är här och jag är okej.