Stugan i ögonvrån

Stugan

Ladda ner ljudversionen.

D

et knastrar från den snustorra veden som just lagts på elden. Femton ömsom trötta ömsom storögda ansikten lyser upp. De flesta har dragit på sig tröjor eller filtar. Men många kinder hettar, inte bara av brasans värme, utan också från en hel dag ute i solen.

Runt om dem ligger kollot i vila. Badbryggan vaggar och knarrar i de små vågorna på sjön, kubbspelet ligger glömt och utspritt på gräsmattan och lampan inne i stora samlingshuset är nu släckt. Det är sista kvällen, sista natten, innan hemfärd till stan. Magarna är fyllda av grillad korv med bröd. Minst tre, fyra stycken.

Just som ledar-Anders borstar av sig sina byxor och slår sig ned på en av de grova stockarna kring brasan, somnar Jens Jonsson sittandes. En dregelsträng börjar sakta leta sig ned över läppen och vidare ner mot jordens mitt. Saga fnissar och stöter till sin äldre syster Viveka i sidan med armbågen. Hon stöter tillbaka och suckar djupt.

”Har ni hört berättelsen om stugan?”

Alla skakar på huvudet. Ingen har hört. Men alla vill givetvis höra. Ledar-Inger har gått och lagt sig. Prick klockan halv tio varje kväll tackar hon för sig och drar på sig nattlinnet med en urtvättad brun häst på magen. När hon är ur vägen kan vad som helst hända. Ledar-Anders är mer än okej. Han förställer sig inte. Han bara är.

Viveka flyttar sig närmare sin syster. Saga flyttar sig lite längre bort. Det är varmt och jobbigt att sitta nära.

”Det var en gång en stuga.”

Ledar-Anders antar en allvarlig ton. Bredvid honom fnyser Bertil Gustavsson högt och petar med en pinne i elden. Gnistor yr upp mot himmelen och försvinner ut i oändligheten.

”Vänta du bara Berra. Och lägg ifrån dig pinnen va.”

Bertil gör som han blivit tillsagd och allt blir tyst och förväntansfullt. Ledar-Anders harklar sig.

”Det var en gång en stuga här i trakten. Röd med vita knutar. Man kom dit via en liten grusväg, som snart övergick till knagglig stig. Kantad av skog och skugga. Stigen slutade i en grind som alltid stod öppen. Och där låg stugan. Liten och gemytlig från grinden sett. Men inte lika gemytlig på insidan.”

Ledar-Anders pausar och ser på gröten av ansikten kring elden. Alla ögon tittar nu stort och piggt på honom. Förutom Jens Jonssons. Han har sakta vikt sig dubbel och sover nu djupt i sitt eget knä.

”Där inne bodde Karl och Klara Svensson. Karl gick under namnet Karl-kadaver. Klara omnämns bara som just Klara.”

Några fnissar men ledar-Anders tittar allvarsamt in i elden.

”Karl var jägare. Men han slöt sig aldrig till traktens jaktlag utan höll sig för sig själv. Det retade många eftersom han tjuvjagade på andras marker. Men de ville och andra sidan inte ha med honom i laget heller, eftersom det var något fel på karln. Det kändes. Och snart märktes det också. Han var en utomordentligt duktig skytt och mycket effektiv i sin jakt. Snart fanns inte mycket vilt kvar i skogarna. Eller rättare sagt fanns det inte mycket levande vilt kvar i skogarna. Han lämnade alltid sitt villebråd att ruttna. Tog endast med sig huvudet.”

Viveka räcker ut tungan av äckel. Saga ser henne inte. Hon är långt bort i tanken och ser bilder dansa framför sina ögon.

“Det retade folk än mer. Och snart upptäckte man också att Karl jagade mer än bara vilt. Det började med att huskatter gick ut på morgonen, för att aldrig återvända hem igen på kvällen. Snart saknades också kor och getter i hagarna. Ilskan grodde i trakten. Med all rätt. Men ingen vågade tala med Karl. Hans blotta uppenbarelse, onaturligt lång och grovmuskig, gjorde att folk vek av från vägen. Men de höll sig för sig själva Karl och Klara. Det sägs att Klara var svag i själen. Hon varken talade eller lyssnade. Hon var i sin egen värld och hon syntes sällan till. Viltet ruttnade i skogarna, husdjur och boskap försvann spårlöst och sen hände det som inte fick hända.”

Ledar-Anders lägger ännu ett vedträ på brasan. Bakom dem ljuder en morkulla i skymningen och Viveka flyttar än en gång närmare sin syster, som denna gång låter henne hållas. För syskonfridens skull.

”Handlarn i byn hade en dotter. Hon skulle ta cykeln till en av gårdarna för att hämta ägg. Vägen gick förbi infarten till grusvägen, den som övergick till en knagglig stig och som slutade vid grinden och den lilla stugan. Men dottern kom aldrig fram till gården. Cykeln hittades prydligt parkerad vid infarten. En handfull män fattade mod och tog sig fram till grinden inne i skogen. Men inte längre. Det sägs att Karl stod där på stugtrappan med sitt gevär. Alldeles uttryckslös. I fönstret syntes Klara som tillredde middag i det lilla köket. Hon log och vinkade. Det låg en lukt över den lilla gläntan. En förfärlig lukt. Den lilla gruppen människor med det lilla modet återvände till byn utan ett ord. De visste att något fasansfullt hade skett och de visste också att något behövde göras. Men de var rädda. Den kvällen samlades folket i församlingshuset. De talade i många och långa timmar. Under småtimmarna var det någon med rädsla i hjärtat som började be. Bad för att den ensliga röda stugan bakom granridåerna och bortom grinden skulle försvinna från denna jord. Fler och fler började be tillsammans. De bad och bad tills det första svaga gryningsljuset letade sig in i det trånga församlingshuset. Därefter gick alla hem till sitt, utan ett ord.”

Ledar-Anders tystnar och ser upp från brasan.

”Vad hände med stugan? Vad hände med Karl-kadaver och Klara?”, frågar Saga, som har frigjort sig från sin filt och nu sitter framåtlutad med huvudet i händerna. I hennes ögon sprakar elden.

”Stugan syntes aldrig mer. Den var som uppslukad av jorden. Bortönskad till en plats bortom denna värld. Där den hörde hemma. Avtagsvägen var också den som bortblåst. Kvar fanns bara skog. Och med tiden läkte såren och minnena falnade. Ingen visste längre var avtagsvägen ens varit från första början. Ingen visste var den röda stugan legat.”

Alla sitter tysta. Viveka huttrar till bredvid Saga. Från sjön hörs vassen som viker sig i vinden.

”Men…”, fortsätter ledar-Anders.

”Men vaddå?”

”Men ibland händer det att man kan skymta stugan. Helt plötsligt och utan förvarning ser du något falnat rött i ögonvrån. Kanske också ett fönster. Suddigt och ur fokus. Skulle du vända dig mot platsen är stugan borta. Som om den aldrig funnits. Men om du behåller den precis i utkanten av ditt synfält och sakta närmar dig, står du snart vid grinden. Den som står öppen. Framför dig ligger stugan och väntar. Och där inne väntar Karl-kadaver med sin Klara. Hungrande efter många långa år av instängdhet.”

Bertil Gustavsson ler osäkert under små fjuniga strån på överläppen. Han tittar sig bakom axeln ut i skumrasket. Någon annan mumlar något ohörbart. Ledar-Anders är tyst någon minut innan han reser sig upp.

”Så om ni ser en röd stuga i ögonvrån. Då är det bäst att titta bort och gå åt andra hållet. Men om ni är så dumdristiga att ni ändå skulle få för er att gå dit, för att försöka norpa en av Karl-kadavers många troféer som sägs pryda väggarna i stugan, vet då om att ni endast kommer därifrån om ni finner grinden skymta i ögonvrån. Vid minsta misstag att titta rakt mot grinden är den borta och ni kommer aldrig därifrån… Nu är det marsch i säng. I morgon kommer era föräldrar och då ska allt vara hopplockat och packat. Jag önskar er en god natts sömn.”

Ledar-Anders ler och slår ihop händerna med en stum smäll. Alla plockar snabbt med sina omkringströdda tillhörigheter och går sedan i ett samlat mumlande lämmeltåg mot storhuset. Jens Jonsson vaknar av sin egen snarkning och tittar sig yrvaket omkring. Sedan snubblar han efter och håller på att krocka med en tanig björk.
Endast Saga står kvar, med Viveka vid sin sida. Viveka ser ut att må illa.

”Ja?”, frågar ledar-Anders som just hämtat hinken med vatten för att släcka elden.

”Är det sant?”

Han tittar på henne med tom blick. Som om han inte vet vad han ska svara. Det känns konstigt.

”Ja, så går historien.”

Han tystnar och häller vattnet på elden. Den fräser och dör ut. Viveka ser ut som att hon ska kräkas.

”Men det är mest dåligt påhitt”, skrattar han hastigt fram efter en snabb blick på Vivekas bleka ansikte.

Saga känner hur sin systers hårda grepp om hennes hand slappnar av något.

”Se så, marsch i säng nu.”

*

Saga 12 år kan inte somna. Hon är inte ensam den första oroliga stunden. Men strax snarkar också Bertil Gustavsson, efter det att han varit ute och tjuvrökt och gluttat på ledar-Ingers ena skinka, som synts till genom fönstret på gaveln.

Snart rullar Saga över på sidan och stirrar på sin sovande syster. Det är som om den envetna blicken letar sig in i sömnen, för snart fladdrar systerns ögonlock till och hon tittar upp med sömn i ögat.

”Jag tänker gå ut en stund. Du får ligga kvar eller följa med. Du väljer själv”, viskar Saga.

”Vad pratar du om. Sov nu.”

”Sov själv. Jag är tillbaka innan ledar-Inger vaknar.”

”Du är så dum. Var tror du att du ska ta vägen?”

Viveka hinner knappt uttala frågan innan hon spärrar upp ögonen på vid gavel.

”Du ÄR så dum. Du tänker leta efter stugan. För det första är det onödigt eftersom den inte finns. För det andra kan det inte gå annat än fel. På något sätt kommer det gå fel”, väser hon.

Jens Jonsson släpper en fis under täcket bredvid dem.

”För det första kan du ligga kvar om du vill. För det andra går jag nu.”

*

De saktar av på farten först när de når granskogen. Rädda för att bli tagna på bar gärning, även om Saga gissar att det är precis det Viveka helst vill. Hon springer lite för sakta.

”Jag kommer ångra det här. Vi kommer gå vilse. Och sen kommer de behöva leta efter oss. Och sen kommer vi få utegångsförbud resten av sommaren. Och sen kommer jag ge dig en snyting för att du drog in oss i det här.”

”Det vågar du inte. Du kan inte slåss.”

Viveka säger inte emot. De rasslar fram genom blåbärsris som ännu inte har några bär. Det rivs mot smalbenen. Snart är de ute på den smala vägen som slingrar sig fram genom skogen.

”Ibland måste man våga. Om vi kommer tillbaka med en av Karl-kadavers troféer kommer vi vara kungar på kollot resten av livet. De kommer berätta sagor om oss kring lägerelden. Systrarna som inte räddes ondskan!”

”Tyst med dig…”

”Det ska till kvinnofolk för att göra sånt här.”

”Tyst!”

Plötsligt syns billyktor i fjärran. Saga greppar Vivekas hand och drar med henne in i granriset. Viveka tjuter som en stucken gris när de faller ner i mossan och känner pinnar peta i magen. Saga sätter handen för hennes mun. Inte för att de i bilen skulle höra henne utan för att det stör natten. Något som inte känns bra. Bilen drar förbi och Viveka biter henne i handen.

”Aj!”

”Rätt åt dig jävelunge. Jag är trött på dig.”

”Och jag på dig. Det hade varit bättre om du legat kvar i sängen.”

Saga reser sig upp och beger sig ut i skogen. Viveka kommer upp på fötter och beger sig efter. Saga börjar springa. Viveka tar efter. De springer genom juninatten, mellan stadiga trädstammar och rediga stenbjässar. Känner sig för en kort och flyende stund märkligt fria.

Skogen

Viveka som är snabbare kommer snart ikapp och rycker tag i Sagas korta men yviga kalufs. Hennes nacke knycker till och i ögonvrån skymtar hon något rött i all grönska.

”Jag hatar dig!”

”Vänta! Tyst…”

Viveka tystnar, fortfarande med Sagas hår i ett hårt grepp. Saga rör sig inte. Stirrar rakt in i en gran. Förnimmer bara det röda i periferien. Ena stunden lyser det klart, andra är det nästan borta, för att snart pulsera ilsket igen. Luddigt och suddigt i kanterna.

Viveka släpper taget och Saga fattar hennes hand. Sedan drar hon med sin syster mot det där suddiga i ögonvrån. Viveka är alldeles tyst. Natten är alldeles tyst. Inga ljud. Bara deras steg.

Plötsligt står de där framför den öppna grinden. Viveka drar efter andan. Högt och tydligt. Ännu en gång sätter Saga handen för hennes mun. Stör inte den björn som sover.

Stugan har knappt åldrats. Färgen är fortfarande skarp men något flagande. Fönstren blänker svarta mellan vita ramar. Gräsmattan är en djungel av fritt rumsterande växter. Den gamla stengången fram till farstutrappan är igenväxt av ogräs.

Systrarna står hand i hand. De tittar på varandra och Viveka skakar långsamt på sitt huvud. Saga nickar.

”Du kan vänta här”, viskar hon.

Viveka ser ut att överväga saken. Hon tänker på hur fint det hade varit att ligga nerkrupen under täcket uppe på sovloftet. Trots Jens Jonssons nattfisar och skvaller-Karins mardrömmar som väcker alla utom henne själv. Kanske allra helst hur bra det hade varit om de kunnat teleportera sig hem till lägenheten i stan. Där mopsen Alice tuggar sönder hennes böcker och där det bor en förskräcklig spindel i taket i badrummet.

”Mamma och pappa skulle aldrig förlåta mig. Jag har lovat att se efter dig. Satans jävelunge.”

Saga ler. Viveka ler inte.

De banar sig fram längs med stengången som knappt syns längre. Luften tycks stå stilla. Som om det inte finns någon vind här. Som om de befann sig i ett vakuum.

Saga är först upp på stentrappan. Hon ställer sig på tå och kikar in genom det lilla fönstret i dörren. Det är knappt att hon når och hon ser inte ett jota.

”Hur gör vi nu?”, viskar Viveka oroligt bakom henne.

”Vi går in och sen går vi ut. Fast med en trofé under armen.”

Saga känner prövande på handtaget. Det känns iskallt under hennes hand. Det sänker sig långsamt och dörren glider upp utan minsta motstånd. Blottar en dunkel hall och släpper ut en unken doft.De båda systrarna nyper sig om näsan nästan samtidigt. Tumme och pekfinger.

Saga kliver in. Trots den tämligen ljusa natten är det svårt att tyda rummet. Hon står stilla någon minut för att låta ögonen vänja sig. Hallen är liten och tapeterna storblommiga. Men de göms nästan helt under alla djurhuvuden som hänger från tak till golv. Ömsom rena skallar, ömsom uppstoppade och nästan till synes levande djur. Hon ser rådjur, vildsvin och rävar. Katter, hundar och kor.

Bakom henne kliver Viveka in och tar sig nu själv för munnen för att inte tjuta högt.

Saga snurrar sakta runt och ögnar igenom alla djur. Över dörren sitter ett gigantiskt älghorn. En tjugetaggare. Nej, tjugoen. Runt dörren sitter flera mindre horn. Alldeles bengula och ilskna sticker de ut mot de båda systrarna. Som för att varna. Men Saga tänker att de istället borde suttit på utsidan. För att avskräcka den som vågar sig upp för trappan.

”Det kan inte vara på riktigt”, viskar Viveka och tar ett par steg in i hallen.

Det är som att hon för en stund har glömt var de befinner sig. Nu är det Sagas hjärta som pickar oroligt i kroppen. Hon bryr sig inte om det. Trycker bort den olustiga känslan som sugit sig fast i magen.

”Det är lika många, om inte fler i vardagsrummet.”

Saga kikar in och nickar. Ett städat vardagsrum med enkla möbler. Hon vrider huvudet och kikar in i den motsatta dörröppningen. Ett litet kök. Det kök där Klara Svensson stått och lagat mat den där dagen. Saga ryser. Viveka pekar på köksbordet. Det är dukat för två. Fint porslin, blänkande bestick och rengjorda glas. Till och med snapsglas.

”Vi skyndar oss”, konstaterar Saga och vänder om in i vardagsrummet. Djurens glasartade ögon och tomma ögonhålor tycks följa henne. Hon sväljer så att hon själv hör det. Och ute i hallen hör hon Viveka stryka omkring på tassande fötter.

Hon tänker att det ändå kanske varit en dålig idé, men ruskar på huvudet för att slå tanken ur skallen. De kommer vara kungar på kollot. Alldeles strax är de härifrån.

En koskalle glor på henne. Bredvid den en gulrandig katt med skräck i blicken. Sen något annat. Hon stannar till. Tittar på skallen som tycks lysa vit och blank i natten. Först förstår hon inte. Ute i hallen är det nu tyst. Saga går närmare. Tittar rakt in i skallens svarta hål som tycks så sorgsna.

En människoskalle. Hon hoppar tillbaka. Biter sig själv i kinden. Sen i läppen för att inte skrika högt. En liten människoskalle. Handlarns dotter.

Hon blundar. Andas tre djupa andetag. Stålsätter sig och går sedan fram till skallen. Lyfter ner den från väggen. Det raspar mot den blommiga torra tapeten. Hon håller den framför sig och tänker att hon faktiskt skulle vilja kräkas. Men eftersom hon är märkligt dålig på just det så väljer hon istället att svälja hårt och bestämt ännu en gång. Tar trofén av Handlarns dotter under armen och vänder om ut till hallen. Där är det tomt. Tyst och tomt.

”Viveka?”

”Här inne. Kom Saga. Kom.”

Rösten kommer från köket. Saga svär det fulaste ord hon kan och tassar tyst mot dörröppningen.

Där sitter Viveka på en av köksstolarna och tittar på henne med ett leende.

”Kom Saga. Kom. Det blir mat snart.”

”Är du helt från vettet, vi måste bege oss illa kvickt. Du kan inte tro vad jag har hittat!”

Saga hör sin egna röst, den är fylld av panik. Men Viveka bara ler och sitter stilla på stolen. Det skramlar i bakgrunden.
Vid köksbänken står en kvinna med ryggen mot dem. Hon har långt mörkt hår som svallar ända ner till knävecken. Det är vågigt och välkammat. Hon torkar sina händer på sin solkiga kjol och vänder sig om. Ett varmt ansikte tittar nyfiket på Saga.
Klara Svensson. Saga blir som fastfrusen i golvplankorna. Handlarns dotter under hennes arm skaver illa i sidan.

På spisen står en stor gryta med kokande vatten. Det bubblar och skvätter. Klara ler ett barnsligt leende. Sen vinkar hon åt Saga. Vinkar åt henne att komma in och sätta sig. Saga tar ett steg framåt. Klara Svensson strålar av något särskilt. Av något varmt och ombonat. Hon vill omfamnas av henne. Saga tar ett steg till.

Men medan Klaras mun ler visar ögonen nu något annat. Först en kyla. Sen en hunger.

”Viveka! Kom. Nu!”

Viveka ler och vinkar hon också. Sen lägger hon huvudet på en av de fina tallrikarna på bordet. Håret böljar ut över bordskanten.

”Maten är serverad.”

En lång man med stort skägg kliver fram ur skuggorna. Bister min och med ett gevär över axeln. När han verkar sträcka sig efter vapnet tycks Sagas ben få eget liv.

Hon slänger en sista blick på sin syster, som fortfarande ligger orörlig över bordet med huvudet på tallriken. Sen vänder hon om.

Dörren ut ur huset står öppen och i ögonvrån skymtar hon grinden. Som en svag hägring som hon inte får se på, men måste ta sig till. Hjärtat tycks ha hoppat ur kroppen, huvudet pirrar och fotsulorna hettar.

Hon springer mot dörröppningen. Tänker på hur dum hon varit, tänker på ledar-Anders med för stor trut, på mamma och pappa som snart kommer för att hämta dem med bilen, på mopsen Alice som alltid kissar på hennes matta och på spindeln i taket i badrummet som hon matar med flugor varje torsdag.

Saga springer och bakom sig hör hon snabba lätt steg som följer henne. Det är inte Karl-kadaver som kommer efter. Det är Klara med sin hunger. Saga gråter nu och hennes blick blir alldeles grumlig. Bara två steg till.

Men plötsligt blir allting mörkt och ont. Grinden i ögonvrån försvinner i en isande blixt och handlarns dotter far i golvet. Saga skriker högt. Tar sig för ansiktet. Känner blodet som sipprar ur ögonen.

Hon står fastnaglad vid sidan av dörren. Det känns som att det krasar inne i det som är hon. Ett par vassa älghorn genomborrar hennes syn.

Hon undrar vem som ska mata spindeln i badrumstaket nu? Grinden är bort för alltid och bakom sig hör Saga de snabba stegen närma sig.

*

Ledar-Anders är trött. De har sökt hela morgonen och hela förmiddagen. Det var Karin Adolfsson som slagit larm när hon var uppe för att kissa vid halv fyrasnåret. Systrarna Jacobssons sängar stod tomma. Och som den skvallerbytta som Karin är hade hon sprungit raka vägen till ledarnas sovkvarter. Med all rätt denna gång.

Ingen har sett dem. De har ropat och ropat, letat och letat. Först i kollo-området och nu i skogen.

Ledar-Anders stannar och tar upp sin flaska med vatten. Myggen surrar närmare. Han slår sig för nacken. Känner att bröstet är som en enda stor knut. Han dricker stora klunkar.

En kråka lyfter från en gren och kraxar iväg och någonstans hör ledar-Anders ett svagt snyftande. Han vänder som om. Söker med blicken. Ingen där. Bara skog.

Ledar-Anders, som egentligen heter Anders Ingemar Karlsson, tänker att han aldrig kommer berätta den där historien igen. Aldrig någonsin. Han tänker att han ska skaffa ett annat jobb. Långt härifrån.

Stugan

Om du i sommar befinner dig i en lummig skog och ser en skymt av en röd liten stuga, just precis i utkanten av ditt synfält. Gå då åt andra hållet.

Ta hand om dig.
Sanna Lund