Ett nyp i armen

ARKIV FÖR UPPHITTADE ANTECKNINGAR

[ Bevis #1 i fallet Miranda84_]

Position: Okänd.
Forumtråd på ******.
Översatt från engelska.
Inga vittnen.

Status: Pågående. Göransson lämnar över till Frenkel.


Jag minns aldrig mina drömmar. Jag vaknar endast med en känsla. Ibland lycka. Många gånger njutningsbar eufori. Andra gånger sorg eller ilska. Sällan rädsla.

Kanske har det med min aphantasia att göra. Att jag inte har ett inre öga. Säger jag ordet träd till dig ser du säkert ett träd inne i ditt huvud. Kanske är det frodigt grönt och ståtligt, kanske gammalt och skraltigt med avskavd bark. 

I mitt huvud ser jag inga bilder. Jag har svårt att förstå hur det skulle gå till. Hur fungerar det? Jag tänker bara orden. Träd. Barr. Kottar. Tall.

Hur som haver, det är inte därför jag skriver. Det är på grund av blåmärket.

Jag vaknade i morse. Svettig och varm. Blöt i armhålor, mellan låren och i hårbotten. Täcket i en hög på golvet och lakanet nerhasat till fotändan. Jag vaknade av att jag skrek. Jag vaknade med rädsla.

Klockan var endast 04:47. Den skulle inte ringa förrän 06:05. Det är ovanligt för mig att vakna innan klockan ringer.

Jag drack vin igår kväll. En halv flaska. Lite drygt. Inte heller ovanligt för mig. Inte på söndagar. Jag kan ta en hel ibland. Men bara på söndagar.

Jag vaknade alltså. Skrek. Det tog tid innan jag förstod att det var jag som skrek. Innan jag fick tyst på mig själv.

I mitt huvud fanns två ord. Fingrar. Mun. Fingrar i min mun? Fingrar med mun? Jag vet inte. Men orden var så skrämmande och hela jag darrade när jag försökte ställa mig upp.

Det var som om känslan och orden satt fastklibbade på kroppen. Och jag gjorde som jag sett på film. Jag nöp mig själv i armen. Det gjorde ondare än jag tänkt. Jag tror att jag stönade till. Eller sa aj.

Jag öppnade fönstret. Det är en kall juni här i Sverige. En skön vind mot min kropp där jag stod. Det hade regnat ute. En stark doft att syrén från busken nedanför. Jag bor på andra våning.

Känslan sipprade ut genom fönstret. Ut i sommaren. Det är två dagar kvar till midsommar och jag ska till parken med vänner. Jag är ansvarig för filtar, musik och sånghäften. Inget betungande. Men jag bävar. 

Det hör inte hit.

Jag somnade om. Vaknade till klockan som ringde. Sängen och kroppen var torr igen, munnen likaså. Jag kände mig… dålig. Släpade mig in i badrummet, in i duschen. Vattnet kunde inte bli kallt nog. Kändes kvavt och kvalmigt.

Och sen såg jag det. Blåmärket. Efter nypet. Jag får sällan blåmärken. Senast jag fick det var när jag kultade med cykeln ner i ett dike förrförra sommaren. Ett stort blåmärke på höger skuldra och ett djupt jack i det vänstra knäet. Jag har ett ärr där nu.

Blåmärket på armen ömmade. Och nu, efter en dag på kontoret, värker det i hela armen. Märket har gått från svagt lila till svart. Alldeles svart. Från en tumme stort till en handflata. Såväl i storlek som i form. Som om någon slagit mig med en bläckfärgad hand. Med långa fingrar som sträcker sig uppåt. Över överarmen. Fingertoppar som strax nuddar nyckelbenet.

Nu tycker jag nästan att jag kan se hur huden mörknar allt mer. Och jag luktar. Gammal frukt.

Något är fel.

Jag får tvinga mig själv att inte nypa mig i den andra armen.

Säg att jag drömmer. Snälla. Säg att det bara är en mardröm.





Sanna Lund

Vill du hitta på något med mig och mina berättelser? Det låter spännande. Skicka ett mail till hej@sannalund.se.