I det senaste avsnittet av Cyklopernas land lyfte Moa Wallin ett fenomen som jag själv har tänkt mycket på. I år när jag är ledig har det blivit ännu mer aktuellt. Jag pratar om den förväntade resan. ”Hela samhället är uppbyggt så att man ska längta till resan”, säger Wallin.

Så här är det: Så fort man är ledig förväntas man resa någon annanstans. Helst utomlands.

Har ni planerat någon resa? Har ni rest något? Jag har fått samma frågor många gånger det senaste året. Jag beskyller ingen. Det är liksom inpräntat i de flesta av oss. Det är norm. Men varför är resan så jävla viktig? Varför ska vi alltid fly någon annanstans så fort tillfälle ges? Varför är där alltid mer intressant än här?

Jag ska vara ärlig. Jag påverkas av förväntningarna. Det känns som att jag gör andra besvikna när jag säger att jag ska vara här. Hemma. Stugan. Sverige. Att jag inte ska ”ut på ett äventyr”. Det är såklart löjligt. Men likväl kommer känslan när frågan har ställts och jag inte kan ”leverera”.

Missförstå mig inte. Jag tycker om att resa och uppleva andra platser, men jag behöver inte resan lika mycket som resan verkar behöva mig.

Hemma. Stugan. Sverige. Ja, det lediga livet kan faktiskt spenderas även här. Och resultatet är mycket väl godkänt.