Baserad på vår samtid.

Frank slår upp ögonen och vrider sig mot sängbordet. Det finns ingenting där. Allt är som planerat.

”Här är jag”, viskar en sömndrucken röst bakom honom.

Han vrider sig åt det andra hållet. Ellen tar hans händer, lägger sin panna mot hans, och naglar fast hans blick med sin.

”Det kommer gå bra”, säger hon.

När Frank kommer ut i hallen bligar han på den stängda dörren. Där inne är den. Kopplad. Han håller sig från att känna på handtaget.

På toaletten stirrar han in i kaklet. Besöket går snabbt. Han tycker att det luktar räka. Han och Ellen åt ett kilo räkor igår kväll för att fira beslutet och en bättre framtid.

När de äter frukost hör Frank inte vad Ellen säger om boken som hon försöker läsa och om vännen som är dum i hela huvudet. Han tänker på den som är i rummet. Stängd och låst. Kopplad.

När han ska kliva på bussen inser han att han inte kan betala. Mannen bakom ratten bara tittar på honom med tom blick. Människorna i sätena på den halvfulla bussen tittar på något annat.

Här är jag, var är ni? tänker Frank och backar tillbaka ut på trottoaren.

Han måste promenera de tre kilometrarna till jobbet. Syrenen har slagit ut. Ett kladdigt hamburgarpapper från McDonald’s rör sig i vinden över vägen. En kvinna med barnvagn ser inte var hon går och kör rakt in i honom.

”Aj, som faaa…” får Frank ur sig innan han kniper käft.

Kvinnan sliter sin blick från en annan plats och ser ut som om hon tänker skälla på honom, innan hon kommer på sig själv och bli högröd i ansiktet. Det lilla barnet i vagnen tittar upp med frågande blick och Frank föreställer sig att det tänker Här är vi, var är hon?

I hissen upp till kontoret beskådar han sig själv i spegeln. Det blir genast obekvämt. Barnvagnens hjul har lämnat spår över de ljusa byxorna, han luktar svett efter promenaden och den högra tummen tummar på en knapp i skjortan.

Det är långt upp till tionde våningen. Folk går in och ut. Ingen möter Franks blick. Han tummar så hårt på knappen att tummen börjar blöda. En kvinna känner genast lukten av blod och betraktar honom med äcklad min.

”Har du inget annat att tumma på?” frågar hon och återvänder till någon annanstans.

Berit i receptionen ställer sig upp och pekar på Frank med sitt artrosdrabbade pekfinger. Hennes ögon är rödsprängda.

”5 miljarder hjortron!” skriker hon triumferat.

”Kul, Berit. Verkligen”, säger Frank och skyndar sig till sitt skrivbord.

Hennes hesa skratt övergår i en hostning som övergår till tystnad. Frank startar datorn och tabbar i tabeller i Excel. Snart hör han ett skrik från receptionen. Vem var det? Lisa?

”Visste du att Berit klickat ihop 5 miljarder hjortron?” frågar Janne.

Det rinner en brun vätska över Franks tabeller. Han tittar upp och ser Janne hänga med huvudet över skärmen. Han dreglar. Allan från säljavdelningen hasar hastigt förbi i sina innetofflor med sikte på Lisa som inte har slutat att skrika. Hans jack russel terrier Jack Russel knatar nyfiket efter på sina tre ben.

”5 miljarder”, säger Janne och slickar sig om munnen.

”Ja, kul för Berit. Verkligen”, säger Frank och torkar bort det kaffefärgade dreglet med en våtservett.

Tio minuter senare anländer ambulansen och hämtar Berit som har fått hjärtstopp. Allan hasar tillbaka till sin plats. Jack Russel kommer efter med Berits mobil i munnen.

”5 miljarder hjortron. Helt utan att besöka en enda myr”, konstaterar Allan och gnider sina händer.

När det vankas fika glor Frank på havrekakorna medan alla andra är någon annanstans.

”Så vad gjorde du i helgen?” frågar han till slut Daria.

Alla närvarande tittar upp med distanserade blickar.

”Vet du inte redan det?” väser Daria så att havresmulor flyger och far.

Alla återgår till sitt och Frank säger inget mer. Han har fått en skavande smula i ögat. När han väl har petat bort den ser han att Jack Russel gnager på Darias häl. Det blöder ymnigt, med Daria märker ingenting.

En telefon på Berits disk ringer. Ingen tittar upp. Ingen svarar. Frank sparkar till Jack Russel och ställer sig därefter vid det stora fönstret med utsikt över staden.

”Det ska inte regna nu”, säger Lisa buttert bredvid honom.

Frank hoppar till. Var fan kom hon ifrån? Han tittar ut genom det stora fönstret igen och ser hur det plötsligt vräker ner. Lisa tittar någon annanstans.

”Nähä”, säger han .

”Det ska inte regna förrän om en timma”, fortsätter hon.

”Okej. Men det ser ut att spricka upp snart”, säger Frank med överdriven optimism och pekar mot den blå horisonten.

”Det ska inte spricka upp förrän om två timmar”, skriker hon och klampar iväg till sitt skrivbord.

Hon måste vara skärrad över det där med Berit. Eftersom hon är någon annanstans, där regnet ännu inte har börjat, ser hon inte Jack Russel som återigen ligger och gnager på Darias häl. Lisa dimper i backen och slår ut framtänderna. Ingen märker något.

Frank går in på Nestors kontor och lägger några rapporter på hans skrivbord. Nestor ligger på golvet och andas djupt till regnljud på Spotify. Regnet utanför smattrar mot rutan.

Någon har skapat en minnesplats på Berits disk. Ett porträtt på Berit har ramats in, tre värmeljus brinner ovanpå en papptallrik och någon har offrat sin havrekaka. Under bilden står det: Berit Birgersson – en icke levande legend. 5 miljarder hjortron i Cloudberry Clicker. You go clicked girl!

När Frank vandrar hem efter arbetsdagens slut får han syn på en tant med krulligt hår och mustasch. Morgonens kladdiga hamburgarpapper från McDonald’s har fastnat i hennes ansikte och täcker olyckligt nog det vänstra ögat.

Frank nyper tag i pappret mellan tummen och pekfingret och frigör henne från pappret så att hon ska kunna stirra på en annan plats med båda ögonen. Frank ser nu att hon är oerhört blind. Ögonen har ruttnat. Men tanten stirrar ändå. Som av gammal vana. Tummen rör sig. Upp och ner.

När Frank kommer hem är lägenheten tyst.

”Ellen!” ropar han och ser att ketchupen från hamburgarpappret har blandat sig med blodet på hans tumme. Han slickar bort alltihopa.

Ellen svarar inte. Hon borde vara hemma vid det här laget.

”Ellen! Jag är hemma!” ropar han och börjar ana oråd.

Soppåsen med räkor står kvar på köksgolvet. Det luktar vedervärdigt. Ellen hade som uppgift att ta med den ut när hon gick till jobbet. Frank öppnar ett fönster. Släpper in syrenen.

När han kommer ut i hallen igen ser han att dörren inte längre är låst och stängd.

”Ellen…” viskar han och vet att allt har gått åt helvete. Hon har inte kunnat stå emot.

Han går långsamt mot dörren och rummet.

”Ellen… här är jag…” säger han medan han öppnar den gläntande dörren på vid gavel.

Hon ligger på golvet. Fnissar som en tok. Den som har varit kopplad är frisläppt igen. Hon tittar upp på honom med uppspärrade ögon utan att sluta scrolla. Han ser att hon har kissat på sig. Har inte hunnit gå på toa.

”Hej Frank, här är jag”, fnissar hon och vänder sig åter mot skärmen.

”Är du verkligen det?” säger Frank samtidigt som han mot sin vilja sträcker sig efter sin mobil. Den som sitter kopplad med en sladd i vägguttaget.

---

Vi äter.
Vi sover.
Vi stirrar på våra mobiler.
Tre basala behov.

Vi lägger bort mobilen så att vi inte kan nå dem.
Kopplar dem med sladdar för att göra de stationära.
Byter från färg till svartvit skärm.
Stänger av notiser och avinstallerar appar.
Gör allt i vår makt för att inte använda dem för mycket.

Sen äter vi.
Stirrar trots allt en stund på våra mobiler.
Scrollar. Klickar.
Blir lite olyckliga.
Och sover sen ganska dåligt.

Tänk vad vi kämpar.