Om några veckor ska jag hålla i ett webbinar. Det var jag själv som pitchade in idén. För tio år sedan hade det varit otänkbart. Jag tyckte att det var pissjobbigt att ställa mig upp och hålla presentationer. Hela grejen var förknippad med stress. Hjärtat skenade, händerna skakade och ansiktet hettade. I värsta fall fick jag panikångest.
Ja, att hålla presentationer var verkligen inte min kopp med te. Men det var då. Nu är jag här och jag ska hålla i det där webbinaret. Jag presenterar saker för andra och känner inte längre total panik. Det är förstås pirrigt men pirr hör till.
Från skolans redovisningar in i arbetslivet
Mitt förhållningssätt till presentationer formades under skolårens redovisningar, då jag stod framför klassen och blev bedömd såväl av läraren som mina klasskompisar.
Jag ville inte tappa bort mig. Inte snubbla på orden. Inte säga fel. Inte darra på rösten. Inte bli röd i fejset. Inte vara sämst. Jag ville göra alla rätt.
De där känslorna fanns tyvärr med mig långt efter att skolan var slut.
Att presentera är att berätta berättelser
Men sen kom vändningen. Sakta men säkert. Jag insåg att presentationer inte handlar om att redovisa och säga en massa fakta i rätt ordning – det handlar om att berätta berättelser. Och det älskar jag ju att göra!
Att tänka på en presentation som en chans att få berätta om något som jag brinner för, var en nyckel till att börja tycka om presentationer.
Sen är det ju också så här: människor gillar att lyssna på berättelser. Vi spetsar öronen. Vi blir engagerade. Vi kan relatera. Berättelser gör information mer lättillgänglig, minnesvärd och enklare att återberätta.
Så när jag skapar en presentation tänker jag på den som en berättelse med en början, mitt och slut, och jag använder dessutom berättelser i själva innehållet för att illustrera det jag pratar om. De kan vara plockade från verkligheten eller påhittade. Det viktiga är att de hjälper till att förmedla mitt huvudbudskap.
Det kan handla om att dela en personlig anekdot som knyter an till ämnet, lyfta fram en historisk händelse, måla upp ett framtidsscenario, skildra en dramatisk hjältehistoria där någon övervinner ett hinder, eller berätta om ett misslyckande som gav en lärdom.
Snart är det dags att börja öva på mitt kommande webbinar. Och apropå att öva…
Konsten att öva
Oavsett om jag ska hålla en presentation vid ett eller flera tillfällen så övar jag. Mycket. Det är ännu en nyckel till att känna mig mindre nervös.
Det handlar absolut inte om att öva tills jag kan rabbla mitt manus utantill, utan om att lära känna min presentation ordentligt.
När du övar är det smart att antingen
- öva framför en spegel
- spela in dig själv med mobilkameran eller datorns webbkamera
- hålla en testpresentation framför en vän eller en kollega.
Då har du chans att observera hur du ser ut och låter. Visar du känslor med ansiktet? Rör du dig på ett engagerande sätt? Pratar du i lagom tempo?
Om du övar framför publik kan du dessutom få feedback kring innehållet. Når ditt budskap fram? Finns det delar i presentationen som är otydliga? Finns det partier som känns onödiga eller till och med tråkiga?
Du ska öva. Minst en gång, men såklart allra helst flera. Du ska känna ditt material, både för din egen skull men också för publikens.
Tips: Lär dig mer om att hålla presentationer i min kurs om presentationsteknik.