I år fyller jag 40 år. Siffrorna osar vuxet. Jag har ett stabilt sparande, väljer fotriktiga skor och äter brysselkål. Sånt som jag som liten föreställde mig att vuxna gjorde. 

Samtidigt sjunger jag egenpåhittade sånger om stjärtfluss och stannar och pratar med grodor när jag är ute och går. Sånt som jag som liten inte föreställde mig att vuxna gjorde, men som är minst lika viktigt även i vuxen ålder.

Jag är en ganska löjlig vuxen och det kommer inte förändras i första taget.

Att vara löjlig är att vara lekfull och ofullkomlig. Att bjuda på sig själv och kunna skratta åt sina misstag. Att göra saker trots att de kan kännas som fjuttiga bagateller i det stora hela – för inget är ju onödigt eller meningslöst om det faktiskt gör dig eller någon annan glad. 

Javisst, världen brinner och människor dör. Det är ett faktum och det är fruktansvärt. Men jag vill inte sluta med diverse löjligheter bara för att det är mörkt där ute. Tvärtom.

Som Tage Danielsson ska ha sagt: Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen så ökar man världens elände.

Livet är ju i grund och botten ganska löjligt. Så låt oss skratta åt det så mycket vi bara kan.

Om du zoomar ut lite så märker du att vi människor gör många saker på så stort allvar att det blir löjligt. Vi skapar sociala medie-strategier och räknar likes som om de betydde något. Loggar löpturer, sovtimmar och andetag. Hittar på fancy-schmancy jobbtitlar på engelska och anammar life hacks som sparar sekunder i våra löjliga liv. 

Vi strävar efter att verka så himla seriösa och professionella inför varandra att det blir skrattretande. Även den som absolut inte ser sig som löjlig är det i allra högsta grad. Det är bara att omfamna det.

Sen finns det tyvärr stunder i livet då löjlighet inte är en möjlighet. Perioder då allvaret tar all plats och vi inte kan skratta. Kanske står vi inför förlusten, våldet eller ensamheten. Kanske kommer sjukdomen till oss, eller till någon vi tycker om. Det är tyvärr en del av livet, men vi får helt enkelt passa på att tramsa oss så mycket vi kan såväl innan som efter de jobbiga stunderna. Har du riktigt tur kan du till och med skratta åt delar av eländet efteråt. 

Förutom att jag kommer att fortsätta vara löjlig så ska jag också fortsätta att omge mig med människor som är minst lika löjliga. Med dem skrattar jag. Med dem är jag trygg. Med dem blir jag modig. 

Den löjligaste jag vet är Sven. Min man, min familj. Tack för att du är du. Det är underbart att vi kan vara våra allra löjligaste jag med varandra.

Förutom att jag fyller 40 år i mars kommer jag några dagar senare bli faster till ännu ett brorsbarn. Oj, vilken löjlig faster jag kommer att vara. Dubbelt så löjlig som jag är nu. Och jag hoppas förstås att ungen vill vara löjlig tillsammans med mig.

Nu ska jag sätta punkt. Jag tror att du har fattat galoppen.

Länge leve våra löjliga liv under 2026!