Jag är hemma och Sven är i stugan. Vi behövde vara ifrån varandra ett par dagar. Vi behövde få längta.

Det är bra att få längta. Att trängta, åstunda, vänta, tråna, sukta, törsta och hungra. Att se fram emot något riktigt mycket. Särskilt i en tid då många av oss knappt behöver längta längre – det mesta finns ju faktiskt tillgängligt varsomhelst och närsomhelst.

Du kan äta jordgubbar mitt i vintern och dricka julmust på midsommar. Du har hela världens kunskap och alla dina kontakter ett svajp bort i din ficka. Saken du beställde nyss levereras strax och bilden du fotar kan du beskåda så fort du trycker på avtryckaren.

Vi som samhälle strävar mot att vi inte ska behöva vänta på något. Dina behov tillfredsställs omgående. Bums. Ögonaböj. Det är förstås bekvämt men det innebär ytterst lite längtan. Tillfredsställelsen känns sällan lika djup och tacksamheten inte lika stor. Och vårt tålamod blir allt sämre när det aldrig tränas.

I framtiden måste vi nog själva skapa utrymme för längtan. Att vänta även om vi inte nödvändigtvis måste. Ingen annan kommer att hjälpa oss med det. Tvärtom.

Jag längtar jag efter min brorsdotters hand i min, smörstekta kantareller och att min nästa berättelse ska vilja bli skriven. Och efter skräckfilmen som redan nu går att ladda hem på piraters vis, men som kommer göra sig bäst i biomörkret om en månad när den har premiär. Jag längtar efter nymålade väggar och nya sängar i stugan. Och efter att få lära människor något nytt och smart i höst när jag är utvilad och pepp.

Att längta behöver inte vara motsatsen till att njuta av nuet. Det är liksom inte fult att gå runt och längta, men jag tror att många har fått för sig det i denna pågående mindfulnessålder. Att längta blir synonymt med att vara rastlös och att hasta till nästa stund istället för att glädjas åt nuet. Men det går alldeles utmärkt att ta tillvara på stunden som händer precis just nu och samtidigt längta efter människor, platser och kommande stunder. Att se fram emot det som ska komma.

Jag mår utomordentligt bra av att växla mellan nu och sen. Lite av varje är det bästa. Under perioder då jag har mått som sämst har jag antingen enbart tänkt på den löftesrika framtiden eller inte kunnat föreställa mig den alls. Båda tillstånden har varit horribla.

Idag längtar jag efter Sven. Det är en längtan som jag själv konstruerade. Nu behöver vi längta lite efter varandra, sade jag. Och så gjorde vi det. För längtan är så himla härligt.