Jag har aldrig varit längre norrut än Sälen. Det är faktiskt ganska pinsamt. Ofta går turerna åt väster, öster eller söder. Nästan aldrig norrut. Skärpning!
Efter lite dividerande landade Sven och jag i att vi skulle dra till Särna – ett litet samhälle nära Fulufjällets nationalpark som stoltserar med Sveriges högsta vattenfall – Njupeskär – samt världens äldsta träd – Old Tjikko.
Efter åtta timmar på vägarna i Skogsbullebilen var vi framme på hemtrevliga Turistgården, som drivs av paret Mieke och Jacco. Här kommer några glimtar från våra dimmiga, lugna och oerhört välsmakande dagar.
Turistgården är inte bara mysigt som attan – man har också stort fokus på gött käk. Allt från egenbakat surdegsbröd och bullar till säsongsbetonad mat lagad på lokala råvaror. Vi har verkligen njutit av många goda smaker.
Ett par favoriter var den helstekta kycklingen samt de rika riddarna (gjorda på bulle istället för bröd) med karamelliserade äpplen och grädde.
När jag skickade en bild på den sistnämnda rätten till min familj skrev min svägerska: ”Tur att du skrev vad det var. Det såg lite ut som blöta pommes på fiskbiff med brunsås”. Ja, det är helt och hållet fotografens (mitt) fel. Riddaren var en fröjd för både ögat och munnen, och jag var i efterrättshimmelen.
Förutom att uppleva Fulufjället tog vi en kort sväng förbi Nipfjället. Det var ett tips från Katta och Lotta, från podden Bortom ekorrhjulet, som bodde på Turistgården samtidigt som vi.
Det blev en kall och blöt promenad, och utsikten över Städjan var obefintlig på grund av den tjocka dimman. Dit får vi helt klart återvända en annan gång. Det är ju tur att det finns turer kvar att uppleva!
Den kvällen avslutade vi i den vedeldade bastun på gården. Ute var det becksvart och det enda ljuset kom från kaminen. Livet på en pinne.
Tack Särna! Vi ses.