”Det här kommer bli så jävla bra!”

Så säger min morfar när vi står omgivna av flyttlådor och möbler i den nya lägenheten. Det är dagen före kanelbullens dag och han flyttar från huset i Kinnarp – där han har bott större delen av livet tillsammans med mormor – till en seniorlägenhet i Falköping.

Mormor bor sedan ett halvår tillbaka på ett demensboende. Han besöker henne flera gånger i veckan. Vissa lördagar åker de på bilbingo, om vädret och hälsan tillåter, och på söndagar är det Bingolotto som gäller. Minnet svajar, men bingo kan hon utan problem, min mormor. Det är fint.

Morfar är inte ledsen, utan fylld av entusiasm inför ett nytt kapitel. Lägenheten är ljus och rymlig, med en trevlig balkong. I huset finns både fik och restaurang, och varje vecka anordnas flera aktiviteter för de boende. Framför allt finns det människor att umgås med. Några av dem känner han från förr och vissa känner igen honom från hans tid som klädhandlare. Ja, det behöver aldrig bli ensamt.

”Det här kommer bli så jävla bra!” säger han och kramar om mig.

Det kommer det. Det är modigt att börja ett nytt kapitel så sent i livet, och att dessutom ta sig an det med sådan geist.

”Här ska vi fika framöver”, säger han och öppnar dörren till balkongen.

Det ser jag fram emot. Kanske bjuds det på kanelbullar.

Lästips: Fem frågor till min morfar.