Vi behöver göra en kompletterande undersökning, står det i brevet från sjukhuset. Bilderna från min första mammografi var inte tillräckliga för att göra en säker bedömning.

Två veckor får jag vänta innan det är dags att göra den där kompletterande undersökningen. Det är inte möjligt att få en tidigare tid eftersom det är många bröst som ska fotograferas. Två veckor kan vara kort tid. Två veckor kan vara lång tid. Jag väntar och försöker att inte tänka på vad som skulle kunna gömma sig innanför hud och vävnad. Vill inte känna med fingrarna när jag står i duschen.

Sven följer med mig. Håller min hand. I stolen bredvid mig sitter en annan kvinna och väntar på sin undersökning. Kanske är den också kompletterande. Det rinner tårar ner för hennes kinder. För en sekund tänker jag att jag kanske borde ta hennes hand. Hon har ju inte med sig någon. Men jag kommer mig inte för och någon ropar mitt namn.

Det vänstra bröstet pressas mellan två glasskivor och fotograferas från tre olika vinklar. De har skymtat något. Okej, tänker jag och håller krampaktigt i mammografimaskinen. Okej, okej, okej.

Jag försöker att tänka på något annat. Tänk om någon hemskt olycka skulle hända som gör att jag blir lämnad ensam i rummet medan jag sitter fast med mitt bröst i maskinen. Skulle jag kunna slita mig loss? Bröstet sitter ju fast rätt hårt mellan glasskivorna.

I nästa rum ska de göra ett ultraljud. Jag ligger på britsen. En tår börjar rinna. Och sen en till. Det går liksom inte att inte tänka på vad som skulle kunna gömma sig innanför hud och vävnad längre.

Sven håller i min hand. Ultraljudsgivaren glider fram över gelén. Det är inte särskilt behagligt. Snart syns det där som de har skymtat. Förmodligen är det bara en vätskefylld cysta. Okej, okej, okej.

De sticker mig med en nål och tömmer cystan på gul vätska. Sven ser på skärmen hur den försvinner. Syns inte. Finns inte.

En vätskefylld cysta. Inte mer än så. Jag gråter av lättnad när vi går till bilen. Sven har köpt en glass till mig. Klockan är kvart i nio på morgonen.