Jag har i två veckor känt längtan att sitta på en sten i en skog medan augustisolen ihärdigt letar sig ned till den mossbeklädda marken. Andas frisk luft och inte höra annat än tystnad och någon enstaka gren som knäcks.
Det fick jag i söndags om än bara en kort stund. Det var som att hälla en megastor flaska med balsam över själen.
En av de bästa sakerna jag vet med att ha semester är tre-tuppluren. Du vet när ögonlocken blir tunga som bly och när man vet att man har all tid i världen att slumra till lite. För jag har ingen brådska någonstans just nu. Jag är ledig.
Skönast är den lilla luren på varma dagar, när solen tycks ha sugit ur all kraft ur kroppen och när man nyss fått i sig en god lunch. Då kan jag sätta en femma på att kroppen börjar ställa in sig i tupplursläge.
Så framåt tresnåret, när jag ligger på en soldyna i skuggan av ett träd, så unnar jag baske mig att sluta ögonen och sova. Det går självklart lika fint i sängen under tunna lakan, men det är något visst med att somna till alla ljud i naturen – fågelkvitter, barn som leker vid badplatsen och vinden som viner genom gräset. Det är själva essensen i ledigheten. Vila utan att behöva ställa klockan.
Det är alla tiders det!
I snart fem år har jag, morgon som kväll och sommar som vinter, kunnat ligga i schäslongdelen av vår soffa och se ut på de tre träden. Det är något som alltid är beständigt men ändå ser det alltid nytt ut. Nytt och spännande.
Igår medan svetten klibbade i nacken och när himlen var disigt blå. Som om världen hade feber. Idag när regnet smattrade mot fönsterbläcket och jag var kärlekskrank till ”My so Called Life” som rullade i bakgrunden på TVn. Och i morgon i ny skrud med ny kuliss och till en ny situation. Men de står där.
Det är magiskt. Nu mullrar åskan och det är för mörkt för att se träden. Snart fem år alltså. God natt.
Ps. Länken ja – ”beet cake”.
Luften är tjock av värme och den lilla kromade fläkten går på högvarv i lägenheten. Det är nästan så att jag kippar efter andan efter frisk luft. Men det finns liksom inte.
Det är måndag fast som en söndag. Men trots allt en måndag. Och denna veckans tre mål är:
- Skicka en bok på tryck. Ä.N.T.L.I.G.E.N!
- Springa en 5km-runda. Dags att börja peppar för tjejmilen på riktigt. Tänka på det räcker inte.
- Ponchera ett ägg.
Vad är dina tre mål?
Under resan till San Francisco hände mycket. Inte bara upplevelsemässigt utan också inne i skallen. Jag fick framförallt en kick i största allmänhet av att ännu mer göra det allra klyschigaste i världen – fånga dagen. Att se till att varje dag räknas. Måndag som lördag. Alla dagar ska formas och lämna avtryck så långt det går.
Men jag fick också en liten spark i arslet. För jag har varit lat. Inte alltid. Men latare än jag borde. I San Francisco bestämde jag och Sven oss för att använda våra fötter och gå överallt. Vare sig det tog 20 minuter eller över en timma. Vi skulle inte falla för frestelsen med att åka kollektivtrafik, även om det också kan ha sin charm, eller ta taxi hem på kvällarna. Vi skulle gå.
Vi gick flera timmar om dagen. Vi bokade flera gånger bord på restauranger som låg en timma bort till fots men vi både gick dit och hem. Och det var faktiskt aldrig särskilt jobbigt. Vi hade ju tiden. Den är självklart en faktor att ta med i beräkningen. Jag är inte dum.
Men nu när jag är hemma har jag försökt bevara den inställningen jag hade där borta. Att använda fötterna så ofta jag bara kan. Förut kunde jag ta bussen ned till centrum även fast det tar högst en kvart att gå. Det var lathet. Men att gå ger så mycket mer. Både motion, frisk luft och framförallt får jag uppleva saker längs med vägen som jag annars hade missat. Jag har blivit inspirerad att se min egen stad mer. Även om SF inte kan jämföras med Jönköping så finns det mycket att se. Och mycket att göra. Jag vill suga ur så mycket så möjligt av platsen där jag bor och lever.
Så nu går jag. Går med glädje och raska steg hitan och ditan. Och det känns så bra. Jag ville mest bara säga det.
Ps. Cykel och liknande är ju minst lika bra men jag har ingen. Lite sorgligt är det.
