Ja det här med snoriga dagar är inte särskilt roligt på rolighetsskalan. En solid tvåa. Fast nysa är ganska skönt faktiskt, men tröttsamt efter 10 gånger på raken.
Jag har trots det haft en relativt trevlig dag instängd i lägenheten. Med stora röda äpplen som jag metodiskt skalat med kniv, klyftat och proppat in i munnen. Liggandes med fötterna på väggen och Christer i P3 i lurarna. Skrattandes så jag kiknat och halvt om halt sovandes om var annat. Så det blev nästan en trea på rolighetsskalan trots snoret.
Under stunder som dessa när jag mest bara är sjuk hemma så tänker jag mycket. Jag tänker på att jag har fina vänner som skriver urbra dikter till mig på min födelsedag. Jag tänker på hur glad jag var i morse när jag unnade mig att ligga kvar i sängen och skratta tillsammans med Sven som låg bredvid och höll fast mig.
Jag tänker på att jag snart säkert kommer göra första turen upp till Sommarbo för i år. Gå på vårvarma stigar invid sjön och sova i knarrsängen. Jag tänker på att det är onsdag, den tredje bästa dagen i veckan. Jag tänker på att jag borde skriva en sällsam bok någon gång. Helst redan nu, för vad väntar jag på?
Jag tänker också på hur kul det var när jag och brorsan var små och vi fångade ödlor, som solade sig på husväggarna vid de gamla uthusen. Vi byggde en liten ödlevärld i en stor balja. Världen beboddes också av grodor, grodyngel, småfiskar som vi fångade i bäcken och sliskiga blodiglar. Det var en fin tid.
Men nu ska jag bli frisk. För jag har hört att det ska bli ännu mer vår om några dagar!
Jag är fascinerad av ett pågående fenomen just nu. Något som jag bara måste bara få ner i ord såhär på kvällskvisten.
Just nu drivs det otroligt hetsiga diskussioner kring hur vi människor väljer att äta. Ska man man äta mycket kolhydrater och akta sig för fett eller ska man dra ned på kolhydrater och inte vara alls rädd för att käka fetare råvaror. Ja, hela den här kalabaliken som GI och framförallt LCHF har rört upp.
Människor skriker och bråkar och klankar ned på varandra på Internet, i tidningar och i TV. Ja och över matbordet också för den delen. Det är ett känsligt ämne. Många blir otroligt provocerade av att någon annan äter annorlunda än vad man själv gör. Det gäller folk från båda sidor i debatten. Jag tycker att det är både intressant och nästan lite skrämmande. Att det kan röra upp så mycket negativa känslor.
Jag förstår att det blir frontalkrock när något vi lärt oss från barnsben helt plötsligt kanske inte stämmer. Världsbilden blir knas. Ord står mot ord och det snackas vetenskapliga studier hit och dit. Vad är rätt och vad är fel. Och hela faderullan.
Men jag blir så förundrad. För det är väl konstigt att vissa blir märkbart störda av och nästan arga på att någon väljer att äta på ett annat sätt än en själv. I slutändan handlar det väl om att må bra?
Det är självklart spännande att se var allt det här tar oss och vad vi klurat ut om 50 år kring hur vi ”bör” käka för att må bra. Men i min vardag ger jag verkligen blanka tusan i allt det där just nu. Jag ger också blanka tusan i hur andra äter för det är upp till dem. Jag är bara glad att jag har hittat något som är bra för mig och som gör mitt liv mindre komplicerat och mer njutbart.
Jag drog ned på kolhydraterna för ett år sedan nu. Jag var trött på hur mitt liv såg ut. Jag var trött, hade uppblåst och ond mage flera gånger i veckan och hade gått upp en del i vikt.
Och jag förstod inte varför. För jag tränade några gånger i veckan och jag åt till och med halva portioner med mat under den sista tiden. Ja jag upprepar, halva portioner. Med målet att försöka bota allt det där dumma jag led av. Men det hjälpte inte alls. Jag älskar mat av hela mitt hjärta och det var så sorgligt att inte kunna äta ordentligt.
Men sen gjorde jag om mitt sätt att leva på lång sikt. Jag äter numera inte särskilt mycket kolhydrater i form av ris, pasta, potatis, bröd och saker som är på tok för sockersöta. Och jag mår så otroligt bra.
Jag minns inte senast jag fick gå hem från jobbet med en mage stor som en ballong. Det händer inte längre. Och det viktigaste. Jag äter tills jag är mätt och jag äter saker som jag tycker om. Varje dag. Och vad är det för fel med det. Jag mår ju för bövelen bra. Det om något är väl värt att firas. Och ingen behöver äta som jag om de inte vill. Det är ju bara toppen om man kan äta lite av varje och må kanoners ändå.
Som sagt, jag är fascinerad av allt detta. Hetsen och ilskan som blossat upp och som jag betraktar med gapande mun. Att mat kan göra folk till elaka små troll som spyr galla över varandras sätt att leva. Andras sätt att må bra, vare sig det sättet innehåller bröd eller inte.
Jag ville mest bara säga det.
Jag saknar en sak ganska mycket just nu. Jag blev påmind om det igår när jag kände lässuget krypa sig på, men ögonen var för trötta för att sätta samman bokstäver till ord.
Förr, när jag var student och hade all tid i hela världen, då brukade jag lägga en bok i väskan eller i innerfickan om den fick plats. Sen brukade jag knyta på mig galoscherna och traska iväg till ett favoritcafé. Beställa en stor kopp svart kaffe som brände på tungan och sedan sitta i ett par timmar djupt försjunken i boken. Läsa, läsa, läsa medan folk kom och gick, stojade och stökade.
Det var något visst med de där stunderna. Att gå någonstans för mig själv och lägga allt fokus på att läsa. Fly bort en stund. Det var heliga stunder. Men jag har tappat det där någonstans på vägen. Nu när livet kretsar kring fler saker än då. Attans.
Men som med allt annat handlar det om att ta sig tiden. För det finns alltid tid. Det handlar ju mest om vad man faktiskt gör med den. Något som jag ofta får påminna mig själv om.
Jag ska ta mig tid. Att i alla fall någon gång varannan vecka eller så, lägga en bok i väskan och gå iväg. Dricka kaffe på ett stimmigt café och läsa tills det svider i ögonen. Kvalitetstid med mig själv.
Vi brukar säga, Sven och jag, att det här året har varit fantastiskt på många sätt. Det går knappt att beskriva med ord.
Vi har förverkligat många drömmar, både gemensamt och på egen hand. Vi har gjort en resa vi drömt om. Vi har förändrat vår kost för livet och med det både gått ned i vikt och blivit friskare. Jag själv har utvecklats som person på många plan och snart uppfyllt en dröm som jag haft sedan barnsben – att bli författare (kommer ut i januari).
Jag har också försökt att göra mitt liv enklare och rikare på många olika sätt. Att fokusera på vad som faktiskt är viktigt för mig. Både jag och Sven läser mycket. En författare och bloggare som jag tycker mycket om är Leo Babauta.
Förra helgen isolerade jag mig under en filt i soffan och sträckläste hans nya bok The Effortless Life: A Manual for Contentment, Mindfulness, & Flow. Den är inte särskilt lång och den finns enbart i digital form, så jag lånade Svens iPad.
Babauta fokuserar på just det här med att förenkla och tagga ned. Idag lever vi alla i en värld där så mycket händer samtidigt. Det är både spännande och sjukt jäkla tröttsamt ibland. Att finnas med överallt. Att aldrig befinna sig i nuet utan att alltid tänka tre steg i förväg. Ibland tycker jag att det är lätt att tappa bort sig själv. Att missa det viktiga och spendera tid med så mycket oviktigt.
Jag älskar boken och jag älskar att bli påmind om det här. Samtidigt som jag blir frustrerad. För det går inte komma ifrån att allt inte går att förändra i ett trollslag. Men jag tar små bebissteg som passar mig.
Som att inte gå och stirra in i mobilen så fort jag ska ta mig någonstans. För det första så är det dödfarligt för jag blir alltid omedveten om min omvärld. Jag kan gå över ett övergånsställe och efteråt komma på att jag inte hade en aning om ifall det kom bilar. Jag missar också att njuta av allt runtomkring när jag går. Och det där som jag bara ”måste” läsa när jag går, det finns troligtvis kvar vid ett senare tillfälle när jag i lugn och ro kan sitta tryggt och läsa i lugn och ro.
Jag har också lovat mig själv att på olika sätt slösa bort tid på onödiga saker och ge mer tid åt det som faktiskt ger mig glädje. Som att umgås mer med vänner och familj istället för att ligga hemma i soffan och plöja tre timmar av serier en tisdagskväll.
Små steg mot ett goare sätt att leva. Som gör mig glad och berikar mig. Som ger mig fina upplevelser och minnen.
Även om du inte läser boken, kolla in bloggen. Där finns mycket tänkvärt. Och kom ihåg, plocka små bitar som passar dig.
Här sitter jag med världens sötaste små citrusar och en sked jordnötssmör i handen. Jornötssmör-cravings har jag haft hela veckan. Nomnom. Jag tänker på hur jag verkligen älskar mat. Hur god mat får hela mig att mysa och le. Det har det gjort hela livet.
En vän till familjen brukade sitta och titta fascinerat på mig när jag åt som barn. Han kunde inte fatta hur mycket jag gillade mat. Jag åt som en häst och gav ifrån mig ”mmm”-ljud hela tiden. Det säger väl en del. Sen att hans egna barn var rätt kräsna och ville skala bort skinnet på Denniskorvar gjorde kanske sitt till fascinationen.
Hemma hos farmor och farfar brukade jag göra kryddsoppa. Det bestod av vatten som blandades med olika kryddor från kökets fina små kryddbehållare. Ibland hamnade där också en skopa mjöl. Sen fick farmor snällt smaka på mitt mästerverk. Eller hon skulle ju äta upp men jag tror hon lyckades trolla bort det på något finurligt sätt.
När jag sov över hos mormor och morfar var frukosten himmelriket. Kaffe, med lika mycket socker som vätska, och sedan fluffiga tekakor med smör och någon god röra i mängder. Gud vad jag åt.
Jag är så ofantligt glad över att jag tycker om mat. Att det inte bara är något jag trycker i mig för att få i mig näring. Att jag inte är särskilt kräsen. Mat är livet, har alltid varit och kommer alltid att vara.
