Helgen har bestått i jag själv, värmeljus, höstliga och kalla promenader samt seriemaraton i soffan. Inte många knop men ack så behövligt.
Jag har skrattat så jag nästan gråtit åt New Girl, gömt mig bakom kudden till första avsnittet av American Horror Story och diggat Landet brunsås (hade missat att det hade börjat sändas igen).
Höstkläderna har verkligen åkt fram för gott, för i morse var det frost när jag vaknade. Burr, burr. Träden börjar tappa sina färgglada löv och vinden är skoningslös.
Jag har till och med köpt rediga skor för att klara den kommande vargavintern. Till min mammas och min chefs stora glädje. Pluspoängen haglar.
Sven har deltagit i 24hr hack jkpg - han och Fredrik har hackat ihop en bot vid namn Betty som berättar hur vädret är och tänder dina lampor – och därmed har jag stått ut mig själv som sagt. Idag fick jag eld i rumpan och begav mig till jobbet mitt på blanka söndagsförmiddagen.
Jag skriver och sätter samman en Photoshop-bok som har deadline 1 november. Lika bra att stressa nu istället för sista dagen. Och så mycket man kan få gjort när det är tyst och tomt.
Att laga mat till sig själv är kul. Ibland. Idag, inte så kul. Så jag satsade på att röra samman min farmors grymma sill. Så tre ägg och en rejäl slatt med sill blev dagens lunch. Töntigt men dödsgott.
Jag ska vara mer huslig ikväll och göra baconinlindade älgbiffar med ugnsgrönsaker och dijonsås. Shit, peppar på det! Ah vad jag ska laga mat. Pepp, pepp, pepp…
Illustration: SVT.se
När jag var liten läste jag miljontals Kitty och Vi fem-böcker. Framförallt om somrarna. Jag låg i gräset och försvann bort till en annan värld full av sommarmystik och kluriga detektivgåtor.
Läsa var det bästa jag visste då som nu. Men även fasligt spännande ungdomsserier som gick på kvällarna var ett måste. Det hörde sommarlovet till. Och när jag tänker på det bubblar det lite extra i hjärtat. Det är en viss känsla. Förnimmelsen om hur det kändes att sitta uppkrupen i soppan med en skål varm rabarberkräm och kall mjölk. Det var livet.
Så om kvällarna nu så låtsas jag att jag är 13 år och att det är sommar, när jag ser Svaleskär på SVT-play. Mysigt och lite ruggigt på samma gång. Även om jag är snart 25…
Är hemma och det är fint det. Här möts man av en varm halsduk att sno runt halsen om morgnarna och en bukett vissnade rosor på bordet. Hemma är allt bra. Bra mycket bättre än borta.
Ibland blir jag så glad att Google finns. Som när jag minns en bråkdelar av en ruggig svensk ungdomsserie jag såg när jag var liten på tv, men inte minns namnet på. Jag minns mest hur jag kände när jag såg den. Men det är ju inte mycket att gå på. Och jag minns att det var ett hus och att det var mycket vatten, som om huset svämmade över. Och jag minns en rödhårig pojke som jag tror jag tyckte om. Kanske skrev jag om honom i min dagbok.
Och då är man glad att Google finns och att det är så smart. Jag sökte på orden ”svensk, serie, hus, översvämning” och på första träffen hade jag namnet på skärmen – ”Skuggornas hus”. En miniserie från 1996 (jag var 10 år) med bland annat Stefan Sauk och Gustaf Skarsgård. Himla fint.
Nu klurar jag. Ska jag se den eller ska jag ha bara ha kvar den i minnet, den där särskilda känslan som kanske annars förstörs?
