Jag är inte farligt trött, men det kommer säkert senare i veckan. Det var ju verkligen ett maratonpass att åka hela vägen hem igår. Eller resan började ju faktiskt i fredags. Ja, det blir sannerligen snurrigt med tider när det är 9 timmars skillnad. Att åka fram och tillbaka i tiden sådär. Det är det som kommer kännas snart.
Jag kan börja med att säga att denna resa, denna semester, har varit den bästa i mitt liv. San Francisco är en fantastisk stad på alla sätt och vis. Vacker, stor – men ändå lagom stor så att man kan promenera dit man vill – full av liv och framförallt är det en makalös matstad. Vi har ätit och druckit som kungar och låtit dagarna flyta förbi i lagom takt. Den bästa resan av dem alla.
I torsdags förra veckan landade vi på eftermiddagen och tog taxi in till staden, till Hotell Diva. Ett himla mysigt hotell centralt i San Francisco.
Att man blir hälsad med frasen ”Hello Sexy!” i infopärmen på rummet och ser denna fina bild i fönstret säger rätt mycket.
Efter en lång resa är dusch det första jag tänker på. Det känns så härligt att bli ren efter flera timmar i flyg och på flygplatser. Man är helt enkelt sunkig som attan.
Efter det så kände vi efter i magen, och jo då den kurrade på rätt bra. Flygplansmat är ingen höjdare, särskilt om man i GI-syfte petar bort pastan. Därmed gav vi oss ut i en varm och go stad.
Det var så fint att vädret hade vänt, för bara någon vecka innan vår ankomst hade det regnat och varit rätt kallt ett bra tag.
Jag ville självklart att Sven skulle bli lika förälskad i staden som jag är. Dumt var det kanske då av mig att styra in oss i slumkvarteren det första jag gör. Där får man nästan kliva över uteliggare och det finns en och annan helknasig kuf som mumlar knepiga saker.
Med en dyr kamera över axeln blir man lätt lite rädd att de ska hoppa på en, men oftast är de rätt lugna och vill mest ha pengar i sina pappmuggar. Men vi gick lite snabbare än vanligt för säkerhets skull.
Det man dock ska ha i åtanke är att i de lite mer obehagliga kvarteren – ovanför Market Street och mellan Taylor Street och Van der Ness – finns några av de bästa restaurangerna. Så man ska absolut inte dra sig för att gå dit.
Jag hade plottat ut Brendas French Soul Food (länk till Yelp) på kartan, efter varma rekommendation på bloggen á la mode*. Restaurangen är lätt att missa om man inte vet om den, då den är ganska anonym på utsidan.
Brendas är ett litet och mysigt krypin där det helt enkelt serveras Soul Food med franska och kreolska influenser. Jag tror också att de har en väldans god brunch men det testade jag aldrig på. Tyvärr tar de inte reservationer så det är bara att hålla tummarna för att det finns plats.
En ostig löksoppa fick det bli och Sven ville självklart ha deras Kick Ass Burger – ett bra välkomnande till USA. Supergod mat som värmde ända in i själen.
Sen började ögonen gå igen mer och mer efter den långa resan. Inte så konstigt. Det hade hunnit bli kväll utanför och vi traskade hemåt för att äntligen få sova ordentligt.
På vägen fick det bli en snabb drink och en stund att insupa atmosfären i staden. Vi var äntligen där, den känslan.
Andra dagen vaknade jag upp och kände alkoholens nedtyngande effekt. Men det blåser bort ganska fint när det finns mycket att se och uppleva. Till exempel Tate Modern med 100 miljoner handmålade solrosfrön utspridda på ett golv.
Sen tröttnade jag och tog med mig Fredrik och Maria på en tur till fots.
Det morgonmulna vädret byttes ut mot solig sen förmiddag och det var dags för upptäcksfärd.
Vi styrde bestämt kosan mot Covent Garden för att dricka kaffe och gå i schyssta butiker.
Covent Garden är sådär lagom och skönt hippt. Inte lika kaotiskt som de stora shoppingstråken med massa köpcentra. Mer vintagebutiker och nördiga prylaffärer. Lite mer pittoreskt med smågator härsan och tvärsan.
Jag var galet sugen på bra kaffe som alltid och vi landade på Monmouth. Bästa kaffet i stan helt enkelt. Och ja sötsakerna såg inte fel ut de heller.
Filter Coffee till mig som alltid, på dagens böna. Doften var helt underbar inne i det trånga kaféet. Ville inte gå.
Men vi satte oss i solen och klunkade kaffe och fortsatte sedan att strosa.
Jag hittade asgrymma cupcakestället där jag köpte makroner och självklart en cupcake, bara för att den såg så hemskt söt ut. Lite som taget ur ett Nintendo-spel! Sen slängde jag hälften för det var med slibbäckligt, men ändå.
Därefter åkte vi med 73 000 andra människor till Wembly Stadium för att kolla fotboll – England mot Monte Negro – på första parkett. Ingen kamera och gött var väl det i folkvimlet. Storslaget!
Morgonen därpå var det inte särskilt mycket tid över innan avfärd. Men jag och Maria åt lugnt vår frukost och läste tidningen.
Sen splittade vi på oss och gick åt varsitt håll. Ibland är det skönt att vara enstöring också.
Jag gick fortare än vinden till Monmouth för att köpa lyxkaffe som kompensation för blaskigt frukostkaffe. Lite bönor skulle jag givetvis också ha med mig hem till kvarnen.
Så där satt jag och såg staden vakna till liv en kort stund innan jag nästan sprang hemåt igen.
Dagar går fort när man har det fantastiskt roligt. Hej då London var det för denna gång. Vi ses snart igen.
Tillbaka från London. Vilken fin resa jag har haft. Sen är det omöjligt att göra London på två och en halv dag så jag åker mer än gärna tillbaka snart igen. Får locka med mig Sven i vår kanske.
Vi landade i måndags vid lunchtid. Magen skrek och jag var rätt så mör efter att knappt ha sovit något under natten. Så första prioritet var att bums få något i magen och fylla på vätskedepån. Vi traskade till Mabel’s Tavern som var sådär genuint Engelskt.
Hamburgare sitter aldrig fel och särskilt inte i London.
Sen snörde vi åt skorna hårt och slängde våra kameror över axlarna för att ge oss ut i vimlet. Det var så varmt att jacka var överflödigt och solen värmde gott i ansiktet.
Det är så himla fint med alla blomsterlådor som översvämmas av fina färger. Tänk om jag kunde ha det hemma, lite mer piffigt utanför fönstret.
Vi hoppade på en röd dubbeldäckare som skulle ta oss London runt. Riktigt bra sätt att få se staden och få en relation till hur allt är placerat.
Vi brummade förbi både Picadilly Circus, Big Ben och Buckingham Palace. Folk hoppade av och på vid varje stopp. I hörlurar kunde man lyssna på guidesnack men jag tyckte det var skönast att bara se och höra stadens surrande ljud.
Vi måste åkt över fem sex broar som korsade Themsen. Kolossalt vackert, även om vi tröttnade på broar efter ett tag.
Vid St Paul’s Cathedral hoppade vi av en sväng och satte oss på trapporna med alla duvor.
Vi behövde nämligen en del kaffe och annat gott för att hålla humöret uppe. Då är Starbucks underbart. En Pike Place Roast sitter liksom inte fel.
Sen behövde vi ta oss hem. Men var ont oanande om att det var halva bussresan kvar. Solen började gå ner och i takt med det blev det ruggigt kallt uppe på bussens andra våning. Vantar på. Men det var vackert att se solen sänka sig, särskilt över Hyde Park.
Efter varma duschar som skållade huden så tog vi alla taxi till The Providores, där jag bokat bord på rekommendation av Annika på Smaskens.nu.
Det var trångt och mysigt. Och vi drack goda drinkar som piggade upp. Jag var så förväntasfull, särskilt när alla har olika smak när det gäller mat. Att hitta något för alla är inte lätt.
Men oj vad det blev lyckat. Tapasrätter med Nya Zeländsk touch och en vinlista med uteslutande Nya Zeländska viner. Det är inte fel någonstans.
Jag mumsade på ”Crispy Cornish Squid with papaya, green peppercorn, pickled carrot and pomello salad with tamarind caramel and coriander”. Så sjukt gott! Trots att jag inte är det största fanet av koriander.
Ja alla tyckte faktiskt att det var kanon. Det fullkomligt dansade i munnen. Ett hett tips om ni åker till London och inte vet vad ni ska käka.
Jag somnade både mätt och fullständigt uttröttad den natten och peppade inför ännu en dag på Londons gator.
Sista dagen startade först på Starbucks med kurrande mage, i väntan på att alla skulle vakna. Kaffe och en god bok i stimmet av människor som köpte kaffemugg på kaffemugg.
Sen blev det dags för den sista amerikanska frukosten för denna gång. Fint igen med French Toast och Maple Syrup.
Vi drog oss bort mot Japan Town för att fixa presenter.
I San Francisco kan det slå om tvärt. Ett fint kvarter följs av världens sunkgata med otrevlig stämning. Och man är helt oförberedd.
Tillslut kom solen och de japanska skyltarna dök upp.
Alla träd blommade så vackert längs med trottoarerna
Vi väntade en stund på att grymma Super7 Store skulle öppna och väl inne ville jag köpa hela butiken. Men det fick bara bli en Tiki-mugg till Sven.
Vi traskade så småningom hem för att få lite lunch i form av hamburgare (hallå ett måste i USA!).
Sen var det packning, lite tid bland hyllorna på Borders och slöande innan hemfärd mitt i mörka natten. En fin resa. Jag vill tillbaks snart igen.
På tisdag morgon vaknade jag ganska tidigt och tog en runda på stan, som började vakna till liv.
Det rök fint ur gatubrunnarna och molnen började sakta skingra sig efter en regnig natt.
Frukost slank ner fint som vanligt. Ibland längtar jag tillbaka till rejäla frukostar. Inte alla dagar, men ibland. Det är inte samma sak med ett sketet knäckebröd en måndagsmorgon i Sverige.
Jag och Fredrik drog till Japan Town under klarblå himmel men bestämde oss för att återvända nästa dag.
Vi traskade upp på höjden med skoskav från helvetet. Dödliga backar snackar vi om.
Att bara gå i en stad och insupa miljön är fint som snus.
Jag och Chrille gick till mataffären efter lunchen. Inte för att handla. Bara för att titta på allt gott.
Bättre än gråa sunkiga backar med frukt och grönt på Ica.
Jag gick själv och hittade ett fint Apple Store.
Sen tog vi tunnelbanan till utkanten av staden för att köpa brädspel till Fredrik och Anders. Inget för mig men kul att åka kommunalt en stund.
På kvällen nalkades Cheesecake Factory. Sweet! Men Fredrik var lite ledsen i ögat när vi inte fick köpa en flaska rött. Det krävdes pass och vem bär runt på det?
Men som kompensation fick vi gratis Cheesecake och det satt inte fel.
