Torsdagen hade seg start av naturliga skäl men så fort vi såg oktobersolen så kastade vi oss ut i Köpenhamn för att njuta och få frisk luft. Efter att vi laddat med ägg och bacon såklart. Inga röda korvar dock.

Vi vandrade genom parker som jag gärna hade spenderat fina sommardagar i – på rygg i gräset med en bok i högsta hugg. Jag kommer tillbaka.

Botaniska trädgården var förmiddagens mål, bland annat. Med ett jättestort schabrak utan dess like mitt inne i allt. Det såg så himla vackert ut. Som taget ur en film eller spel.

Där inne var det tropiskt klimat och kameralinsen immade igen på stört. Men det gör ju ingenting alls när man får fina effekter på köpet sådär. Sen vet jag inte om Fredrik var lika glad bakom sina immiga glasögon.

Nästa stopp var Saluhallarna på Israels plats. En saluhall av den kalibern kan jag sakna här i Jönköping.

Ett fång med rosor som jag lätt hade tagit med mig hem om det inte var för stundande tågresa.

Cupcakes är ingen favorit alls men det går inte undgå att de är fina att se på.

Kaffe däremot är jag hemskt förtjust i. 250 gram kenyanska bönor från Coffee Collective fick åka med i bagaget. Hej finkaffe till frulle!

På väg hem hittade jag spår av Den svenska björnstammen och blev himla glad.

En härlig minisemester med mitt älskade Moderskepp. Tack! Och att ta bilder där alla ser perfekta ut är lättare sagt än gjort. Särskilt när det blåser hår i ansiktet.

I onsdags gick jag till tåget istället för jobbet på morgonkvisten. Jag och resten av Moderskeppet skulle nämligen tuffa till Köpenhamn för ett par dagars välbehövlig paus.

Hör och häpna så har jag aldrig varit i Danmarks huvudstad. Det var sannerligen på tiden. Smidigt var det ju också att ta sig dit, så det får bli fler gånger. Vi landade runt lunch och strövade bort till ett färgglatt Nyhamn.

Allas magar vrålade efter mat och vissas pep också lite efter öl. Jag antar att Nyhamn är en klassisk turistgrej och kanske också lite ”fälla”, men jag tyckte det var himla trevligt ändå med alla uteserveringar och vattnet precis bredvid.

Det blåste ganska rejält och höstligt snorkallt var det också, men solen sken så jag var glad ändå. Det är ju inte varje arbetsdag som man får ha det såhär fint. Mestadels sitter jag ju och ugglar vid en dator åtta timmar om dagen.

Maria var superpeppa (och urgullig!) för vi skulle åka båt och se staden från vattnet.

Det var ett ypperligt sätt att uppleva staden på och även tid att låta maten sjunka. Vissa av oss somnade till och med…

Eftermiddagen bjöd på kaffe och lite tid för fri lek i stadens affärer. Som att bläddra i alla fina böcker på Taschen. Där hittade vi ”Modernist Cuisine” tillexempel. En boksamling att dregla över men med ett pris som drar ned mungiporna rätt rejält.

Framåt kvällen bar det ut på stan i bästa äta middag-stassen. Jag hade hittat ett perfekt ställe för kvällens frosserier. Spiseloppen i Christiania.

Det är lite kontrast att kliva in genom porten till denna fristad. Doften av röka och den dunkla belysningen gör verkligen sitt. Man håller lite extra hårt i kameran över axeln. Efter lite letande hittade vi den anonyma dörren till restaurangen och möttes av en fin grafitiprydd trappuppgång.

Spiseloppen är en förening och de som jobbar där representerar 16 olika nationaliteter. Därför är det en salig blandning av mat från världens hörn och menyn byts varje dag. Sen att det är jättemysigt gör inte saken sämre. Snygg konst på väggarna och härlig belysning.

De flesta beställde getost och parmaskinka till förrätt. Ja, och ett par flaskor vin också så klart.

Själv ville jag värma mig med tomatsoppa. Den bästa soppan tillsammans med svampsoppa.

Pappersunderlägg är inge höjdare om de inte är har vackra illustrationer som man kan kika på mellan rätterna.

De är också bra på veggo-mat hade jag hört och jag tror att Maria höll med om den saken. Allt var verkligen kanoners så Spiseloppen besöker jag mer än gärna igen.

När det närmade sig stängning och vi var ensamma kvar vinkade vi hej då, klev över de som dragit sig in i den varma trappuppgången för att rulla fetingjointen och gick vidare för att häva dansk öl tills ögonen slog igen.

Varje dag så saknar jag San Francisco. Jag saknar att gå upp på morgonen för att bege mig till Dottie’s, som har de godaste pannkakorna i världen.

Jag saknar att gå backe upp och backe ner bland de gulligaste husen man kan tänka sig. Tänk att ha ett sådant omringat av vackra klängväxter och palmer.

Jag saknar matmarknaderna överallt, där man kan frossa i underbara råvaror i förmiddagssolen.

Jag saknar olivträden i Mission som gav svalka i värmen. Att de sedan var täckta av ljusslingor som lyste upp kvällarna gjorde inte saken sämre.

Jag saknar att ligga och lata mig i frodigt gräs i en av många vackra parker. Gärna med en spännande bok och picknick.

Jag saknar den kaxigaste colan som lätt kunde få samsas med rom och lime alla dagar i  veckan. Om jag får drömma vilt.

Jag saknar att gå på nya vägar varje dag och ständigt se nya saker.

Jag saknar all färsk frukt som fyllde magen morgon, middag och kväll. Speciellt alla bär!

Jag saknar alla galet bra krypin som serverade förstklassiga cocktails för skrot och ingenting mot här hemma i Sverige.

Jag saknar alla små detaljer att upptäcka och förälska sig i. Jag saknar San Francisco.

Och så kom den allra sista heldagen i San Francisco. En torsdag med strålande vårväder återigen.

Det var som att staden skrek att vi inte skulle bege oss hem så snart. Vi bestämde oss för att krama ut mycket fint ur denna sista dag och att verkligen se till att njuta, trots att det var lite sorgligt.

Efter frukost styrde vi stegen mot området Haight-Ashbury som är känt för sin bohemiska och sköna hippiestil. Det passade ju alldeles utmärkt och jag hade haft det i tankarna under hela veckan.

Vägen dit kantades av pittoreska och karakteristiska San Francisco-hus med blommor som snodde sig upp för väggarna. I ett sådant skulle man bo.

Jag har tidigare nämnt det, men det är värt att sägas igen. San Francisco är en väldigt grön stad med parker och trädgårdar överallt. Det är verkligen fantastiskt och gatorna är så himla fint städade och underhållna.

Och plötsligt var vi där. I korsningen mellan Haight och Ashbury, där ett Ben & Jerrys fanns strategiskt placerat.

Inne i butiken jobbade en skön kille som måste varit lite halvt pårökt. Han ville att vi skulle smaka ALLA olika smaker innan vi bestämde oss. Det orkade vi inte men han rekommenderade Clusterfluff som numera är min favorit. Finns dock inte här hemma…

Området var mycket knasigt med massor av spexiga utsmyckningar och kaxig grafitti överallt.

Böcker, böcker, böcker. Ännu en bokaffär. Jag kan förlora mig i dem i flera timmar om det vill sig illa. Och The Booksmith var en sådan fullkomlig fullträff med massor av böcker som skrek ”köp mig!”.

De är så finurliga att de skriver bokrecensioner här och där på hyllkanterna. Jätteroligt att läsa och så personligt. Både jag och Sven fick med oss böcker därifrån.

Det blev så småningom lunch och vi handlade med oss lite picknick. Utelunch var ett måste en sådan fin dag. Särskilt när det låg ännu en park i närheten.

Nämligen Buena Vista Park som till skillnad från Mission Dolores Park, som vi hängde i under fredagen, var mer likt en skog med tjocka trädstammar som mynnade ut i gigantiska trädkronor. Solen strålade ner genom lövverket och det var lite som en sagoskog med stigar överallt.

Utsikten gick inte heller att klaga på. Det gick med andra ord lite uppför om man ville in en bit i grönskan.

Vi hittade en parkbänk i solen bredvid en tennisbana och mumsade i oss den bästa kycklingwrapen jag ätit från Blue Front Café (länk till Yelp). Men det är kanske så att allt smakar bäst utomhus.

Det blev såklart efterrätt också och då får man lov att tönta sig, särskilt när man är helt ensam. Jag bjuder på det. Frågan är om Sven gör det?

Sen gick vi hemåt förbi ännu fler fina hus i alla möjliga snygga färger.

Det blev lite läsning i sängen medan fötterna bultade och ömmade.

Och lite kortskrivande hem till Sverige.

Och sen kläder på och humöret på topp.

För vi hade bokat bord denna sista kväll på Farmerbrown (länk till Yelp) inte långt ifrån oss. Ett ställe vi helt missat trots att vi gått förbi dagligen. Återigen – tacka vet jag Yelp!

Där var det skön stämning med en dj som spelade musik och massor av folk.

De ska nog vara kända för din friterade kyckling, något som jag såg många beställa. Men inte jag. Friterat, njae.

Jag åt istället en sjukt god Pork chop med kanderade kumquats. Sven vart lite avundsjuk.

Även om han inte hade något att klaga på.

Vi drack shandy ur burkar och skålade för den bästa resan någonsin och lovade att någongång återvända för att se mer. Hyra bil kanske och ge oss ut till Big Sur?

Ja det finns flera äventyr, restauranger och barer som väntar och det är nog det allra bästa. Så nu minns vi och längtar till nästa gång. Men innan dess får det nog bli andra städer att upptäcka. Det ser jag fram emot.

På fredag vid lunch vinkade vi hej då och flög många mil hem igen.

Det blev onsdag och vi gjorde något som vi ångrar att vi inte gjort tidigare – nämligen gå till Dotties True Blue Café (länk till Yelp).

Det är ett väldigt omtyckt frukostställe. Litet är det också och man kan få stå länge i kö. Upp till två timmar om man har otur. Men folk gör det, för det är så himla gott.

Medan vi väntade läste vi tidningen. Det stod om mord och inga visor.

Snart var vi innanför dörrarna och kunde lukta på alla möjliga härliga dofter från köket. Det var full fart. Måste vara ett stressigt men roligt jobb.

Tur var det väl att vi fick ett bord redan efter 20 minuter. Tjoho! Vi slog på stort och beställde in bacon och äggröra, fruktsallad och pannkakor. Varför snåla när man är på ett sådant ställe, eller hur?

Okej att det är skillnad mellan svenska och amerikanska pannkakor, men här märkte vi också skillnaden på amerikanska pannkakor och amerikanska pannkakor. Aldrig har jag ätit så goda pannkakor. Min sista måltid hade alla gånger varit dessa pannkakor med den mirakulösa smaken av ingefära och kanel. Och lite lönnsirap på toppen.

Folk stod ännu i kö. Det sägs att den aldrig sinar. Tänk så bra de har det med ett sådant tryck dag ut och dag in. Då har man verkligen lyckats!

Förmiddagen gick i spritens tecken. Inte så att vi blev på pickalurven men vi skulle gå till lite vin och sprit-butiker för att kolla sortimentet. Till exempel var vi inne på Cask. Så mycket trevligare än att gå på Systembolaget hemma. Inspirerande och mycket spännande i hyllorna.

Sven ville köpa lite grejer som inte går att finna Sverige. Det gäller att passa på.

Böcker finns det också. Tyvärr hade Sven nästan alla redan men ett par fick följa med hem till slut.

När det vankades lunch ville vi ha något lätt. En sallad. Vi gick till Bite (län till Yelp) som har lite av varje i snabblunchväg. Mackor, sallader, soppa och korv i bröd (typ). Lite hål i väggen-stuk med ett fåtal platser utanför på trottoaren.

Det fick bli en Cobb Salad med ägg, bacon, kyckling och avokado.

Det som är så bra är att det ligger vägg i vägg med Dolce Gelato (länk till Yelp), som vi hade käkat glass på innan. Då är liksom efterrätten kirrad.

Sen vandrade vi österut en bit. På vägen kan man alltid kika på all Street Art överallt. Det är så spännande för man kan hitta snygga grejer överallt.

Vi var lite sega och ville mest bara se en film. Därför hade vi bokat in eftermiddagsbio på AMC Van Ness.

Det var vi ganska ensamma om. Helt otroligt. Så mycket folk i en stad men det var bara vi där. När filmen började ramla tre, fyra stycken till in. That’s it. För övrigt såg vi Source Code som var bättre än väntat.

Det blev kvällen och för första gången såg det ut som att det skulle komma regn. Kallare vindar letade sig in från kursten. Jacka på var det som gällde.

Första stoppet var Rye (länk till Yelp). Vi hade letat efter stället tidigare i veckan men helt lyckats missa det. Inte så konstigt för på utsidan är det ganska anonymt med en dörr som skjuts upp på kvällen när de öppnar.

Sven fick lov att beställa något, exakt vad fick bli en överraskning. Han vet vad jag gillar. Det är fint.

Det var urbant inrett och bakom galler hängde flaskor ut med väggarna. Riktigt läckert faktiskt.

Vad jag drack, det minns jag inte. Men återigen fanns där gurkinslag. Måste vart min fjärde gurkdrink den resan. Kanske är det någon sorts trend. Angenämt var det i vilket fall.

Jag var lite trött och hungrig.

Vi vinkade slutligen hej då till Rye och gick ut i mörkret. Inget regn trots tunga moln.

Mexikanskt var tanken. På Colibri (länk till Yelp) som låg vägg i vägg med vårt hotell. Det skulle vara hemskt bra och rekommenderat av Michelin Guide.

Guacamole är himmelriket på en tortilla. Den blandar de till bredvid bordet efter hur stark man vill ha den. Gött!

Sen fick vi maten. Och jag blev lite lätt besviken. Eller jag ska säga som så att Mole är nog inte min grej. Kycklingklubbor i en sås baserad på kryddor, chili, nötter och choklad var liksom sådär faktiskt.

Och jag fattade aldrig att jag inte fick någonting till. Så det var allt jag åt. De kunde ju snällt frågat om jag inte skulle ha något vid sidan. Svens mat såg lite roligare ut och var mycket bättre. Lite synd för jag tror annars att de har väldigt god mat i övrigt på menyn. Ibland straffar det sig att vara äventyrlig. Jag får leva på minnet av den förträffliga guacamolen istället!

På tisdagen käkade vi upp frullen kvickt som attan för vi skulle på lite turistig utflykt. Lite sånt måste man ju också göra mellan varven, även om det är skönast att bara hoppa iväg på okända äventyr.

Jag hade dagen innan bokat biljetter på båtturen ut till ön Alcatraz. Så smidigt när allt går att boka på webben, för det är sannerligen surt att traska dit och inse att det inte finns biljetter eller att man måste vänta i värmen en bra stund på en annan båt.

Vi styrde upp mot Battery Street för att slippa släpa fötterna upp för branta backar. Ibland måste man också vara smart och strategisk i sina rutter.

Solen strålade mellan de höga husen inne i stadskärnan och det rök romantiskt ur gatubrunnarna. Tänk vad lite det behövs för att göra mig helt euforisk.

Till och med fina träd med stora bulliga kottar gör att jag blir glad. Jag älskar alla små parker och grönområden som dyker upp titt som tätt.

Mellan Pier 31 & 33 ligger båtarna som fraktar mängder med folk ut till ön. De ojämnt numrerade pirarna börjar från öster och vandrar norrut medan de jämna går ned åt söder. Lite knäppt.

Det är bästa att fylla på med vätska och kanske få något i magen, för på Alcatraz kan man inte köpa något sådant direkt. Det hade jag helt missat och blev lite orolig för min matklocka. När den ringer, så ringer den högt och ljudligt. Då ska man inte vara i närheten.

Det var sjukt kul att få åka lite båt. Se staden från vattnet, känna den starka havsbrisen i håret och höra måsarna skräna.

Det är inte så långt ut till ön, men att simma är nog ingen höjdare. Iskallt och farliga strömmar som slår mot klipporna. Av 16 rymningsförsök – inte exakt säker på siffran – från fängelset har bara ett ”lyckats”. Det betyder att kropparna aldrig hittades…

I hamnen möts man av skylten som påminner om tiden då indianerna belägrade ön för att hävda sin sätt till land. Det är så fascinerande att se spår från öns olika eror.

På väg upp mot berget fick vi verkligen se hur storslagen naturen är. Den har liksom tagit ett fast tag om hela platsen och det växer överallt. En vacker grönska och ett rikt fågelliv. Helt fantastisk.

Det blev givetvis en tur i fängelset för att höra alla historier om hur det var där förr i tiden.

Tänk att bo i sin lilla trånga cell och höra ljudet av staden från fjärran när det transporteras av vindarna. Så nära till frihet, men ändå så långt bort.

Turen bestod av en ljudtur, så alla gick omkring med hörlurar i sin egen takt. Riktigt bra för det blev aldrig kaotiskt eller trångt.

Det var förstås en sjuhelskottas utsikt uppe från toppen. Och där växte även agave. Snyggt minsann!

Där kunde vi verkligen se stadens struktur. De raka vägarna och hur den höjer och sänker sig likt ett levande väsen.

Det blåste förstås något djuriskt ute och lilla jag försvann nästan upp i luften. Och till slut ringde matklockan och vi tog båten hem.

Hungern förde oss mot Pier 1 som rymmer en saluhall kam man säga. Det kan ju inte sluta annat än bra.

Högt i tak med massor av små butiker och matställen. Vi kalasade på lite olika sallader på ett asiatiskt ställe. Det smakade ljuvligt. Sparris åt jag nog nästan varje dag. Himmelriket.

Framåt eftermiddagen strosade vi Market Street hem för lite vila och uppfräschning. Jag hade nämligen bokat bord…

… på Foreign Cinema (länk till Yelp) i Mission. Tjoho! Det såg jag fram emot för det verkade så hesmkt fint och mysigt. Det är också ett omtyckt brunchsställe vilket jag bara fick fantisera om.

Vi fick en söt shot av något hemligt och lusläste cocktaillistan där alla cocktails har namn efter filmer – såklart!

Jag drack årets första glas med rosé. Den känslan! Och sen fick jag in lammspett med couscous och hoummus. Behöver jag säga något mer? Klockrent.

Bortsett från couscousen, en hamburgare efter Bourbon and Branch- kvällen innan samt lite bröd vid ett par tillfällen, så åt jag väldigt lite kolhydrater hela resan. Något som jag trodde skulle bli lite klurigt. Men magen mådde som en prins vilket var så skönt.

Addera ett par glassar och lite alkohol varje kväll på det också. En liten bonus var att jag vid hemkomst hade tappat ett kilo under resan. Första gången någonsin. Tacka vet jag alla promenader och bra mat!

Sven åt deras Kobee Steak med sparris och bönor. Inte helt fel det heller. Ser dock lite ut som någon slags pyttipanna på bild, haha! Vi var så nöjda.

Det som är mysigt med Foreign Cinema är att de visa film på innergården. Ljudlöst men textat. Så mysigt. Tyvärr fick vi inte bord där men jag var såklart ute och tittade och kände av den ljumma kvällen.

Sen åt vi en dröm av choklad. Jag höll på att smälla av. Vet inte hur de fick till den men det var en liten form med det allra ljuvligaste cokladmojs jag någonsin ätit. Sjukt bra tisdag! Missa inte Foreign Cinema för allt i världen.

När vi åkte hem – ja första taxiresan – for vi förbi Eddy Street där röken var tjock och folk stod och skrek på gatorna. Det brann i ett hus och det var många fångade. Riktigt hemskt. Men allt gick ok vad jag har hört. Hela staden luktade brand kändes det som.

Och så var det en ny vecka. Måndag morgon med kurrande magar och ett sug i kaffetarmen. Jag ville ta med Sven till Japan Town, där jag anade att körsbärsblommorna stod i full blom och där det finns galet mycket prylar och pinaler. Lite av ett himmelrike mitt i SF.

På vägen hoppade vi in i det söta lilla caféet Little Bird (länk till Yelp). Bara det fina namnet ger härliga morgonkänslor.

Här fanns ingen bacon & inga ägg men väl en supergod yoghurt med müsli, blåbär, björnbär och banan. Stor och maffig som bare den. Det var trevligt att bryta frukostmönstret lite när allt kom omkring

Och sen drack jag den godaste capuchino jag någonsin smakat. Helt perfekt om du frågar mina smaklökar.

För övrigt så var det så vackert inrett i gult, limegrönt och mattsvart. En blandning av nytt och gammalt och en doft av kaffe i luften. Jag blev nog lite smått förälskad.

Till slut nådde vi Japan Town. Det märktes inte bara på att gatuskyltarna får japanska tecken utan också på de magiska träden med sina små rosa blommor. Det yrde blomblad i luften och grenarna svajade i vinden. Lite så att jag ville stanna tiden en stund. Men det gick ju inte.

Istället valde jag att spela in en liten hälsning till mina fina arbetskamrater på Moderskeppet, som täckte upp för mig hemma i regniga Sverige. Den kan ni se ovan (ja, jag blir lätt röd i solen. Det är inte lätt alltid, haha). Där får ni även en liten hint om kvällens bravader.

Jag funderade en stund på att greppa en av de stora kända nallarna ur fönstret på New People och springa hem med den. Men frågan är om den skulle fått plats i resväskan…

I en bokaffär hittade jag mumintrollen. Lite finskt á la Tove Jansson bland allt japanskt. En frisk fläkt.

Och sen kan man typ stå och slicka på ett fönster för man så gärna vill ha en cupcake. Men den inser jag att cupcakes är ju rätt torra och sockriga egentligen. Så det fick vara.

Lunchen intogs på Korea House (länk till Yelp) som ligger nära alla affärer. En kavalkad av goda smårätter, soppa och Bibimbap. Himla trevligt och mättande. Jag hjärtar verkligen bulgogi!

Måndagen var varm så in i norden som grädde på moset. Framåt eftermiddagen gick det knappt att röra en fena på de rykande trottoarerna.

Vad göra då? Jo gå till Dolce Gelato (länk till Yelp) för skugga och den grymmaste glassen någonsin.

Den var liksom annorlunda, eller så var det bara jag som var sjukt virrig av värmen. Men den var liksom seg i konsistensen. Jag dog lite så gott var det.

Sen kom den mest minnesvärda kvällen på hela veckan. En kväll jag tyvärr inte kunde dokumentera med kameran på grund av regler (vissa skiter nog i det men jag respekterar vad som ombes), men jag måste ju ändå ge er tipset om ni ändå är i SF.

Pssst, kolla in Bourbon and Branch (länk till Yelp).

Bourbon & Branch is a glimpse back on the 1920′s and the era of Prohibition when the sale and consumption of alcoholic beverage was outlawed. You’ll experience the ambiance of that time in an actual speakeasy that operated illegally at this location from 1921 to 1933.
Från Bourbon and Branch

Jag säger bara 20-tals stil rakt igenom, vackra kvinnor, dunkelt och urmysigt, rum bakom bokhyllor och bartenders som inte bara går ut och handplockar ingredienser på marknader varje morgon, utan också blandar med världens kärlek. En fullträff.

Glöm inte att testa deras sjukligt goda cocktail Rum Crawl och kom ihåg: prata tyst och lämna stället försiktigt och ljudlöst… Och glöm inte lösenordet!

På söndagen startade vi förmiddagen med att strosa bort till Heart of the City Farmers Market som håller till på UN Plaza vid Market Street varje söndag och onsdag.

Här säljs det alla möjliga råvaror – färska grönsaker, frukt och bär samt blommor och fisk med mera. Att gå på marknad är bland det bästa som finns. Det är så levande och fyllt av glädje. Det är också en chans att få se vad trakten har att erbjuda för gott.

Det var en solig förmiddag med precis lagom mycket folk, så att vi i lugn och ro kunde gå runt och kika.

Olika sorters svamp fanns det också och det var ju inte annat än att man blev sugen. Det blev dock ingen svamp, men väl en låda färska jordgubbar som smakade sommar. Otroligt söta men fastare i köttet än de svenska jordgubbarna.

Efter den strålande starten på dagen bestämde vi oss för en ny del av staden – SOMA som ligger öster om Mission. På vägen kunde man kika på trevliga skyltar. Och ja vissa kunde man ju ta med en klackspark.

En bra stund letade vi febrilt efter ingången till Twitter, helt utan framgång. Det var helt knäppt. Det enda vi såg var deras WIFI. Kanske inte så dumt det men lite antiklimax. Hur tusan gubbar kan man missa det? Måste varit en väldigt gömd eller anonym ingång.

Vi stannade och vilade i den lilla parken vid namn South Park. Jag frågade Sven om det var där serien med samma namn utspelade sig. Han sa nej. Och skrattade… Men det kunde ju varit så!

Vi kalasade på jordgubbarna så klart.

Sen kom vi nästan ut mot de östra pirarna. Där finns nämligen ett café som heter Crossroads Café (länk till Yelp). De har värsta mysiga innegården där man kan sitta och käka i solen eller i skuggan under de färglada träden.

Man kan också handla böcker i deras lilla bokavdelning. Tänk va smart. Böcker, mat och sol går ju fint ihop.

Vi beställde båda deras karibiska kycklingsallad med söta apelsiner och mogna avokados. Gudars så god. Billigt var det också.

Till efterrätt, medan vi satt och läste i tysthet, så delade vi på en mastodontstor chokladtårtbit. Det var ju ändå söndag. Det fanns inte en smula kvar.

Så småningom nästan rullade vi hem mot centrum. Jag gjorde ett snabbstopp på Borders. När jag var i SF sist blev jag fast där ett bra tag bland alla gångar med spännande böcker. Människor satt på golven, djupt försjunkna i sagor och berättelser.

Nu var det tyvärr så att de skulle stänga affären och sålde därmed ut allt. Böcker huller om buller och vips så var all mysighet borta. Lite synd.

Sen var det dags att svida om för kvällen. Vi hade nämligen bokat bord på en bra restaurang – tacka vet jag supersmarta OpenTable.

Jag är oftast färdig först och stressar Sven, som är lugn som en filbunke. Det är som vi alltid är. Vi skulle ju ända ner till Mission igen och vi skulle självklart gå, inte åka taxi.

Vi traskade Valencia Street ner, en väldigt fin gata enligt mig.

Där kan man hitta sevärdheter hela tiden. Som en väldigt användbar cykel och kritmålningar på trottoarerna.

Bordet väntade på oss på Range (länk till Yelp). De stället skulle vara himla bra var det sagt. Restaurangen alltså, inte bordet. Eller självklart det också.

Till fördrink drack jag Pimm’s Cup #3 och tänkte att den skulle säkert passa bra en riktigt varm sensommarkväll för att svalka och fukta strupen. Gurka fanns det i och det skulle visa sig bli väldigt många drinkar med gurka resten av veckan också av någon anledning.

Och sen kom maten. Jäklar i min låda vilket kött. Och titta! GI så det svänger om det. Sparris, jo ja tackar jag. Tusen gånger godare än dumma Morton’s Steakhouse.

Sven var nöjd han med, vilket inte var svårt att förstå.

Range var fantastiskt både när det gällde mat, vin och cocktails men också servicen. Bara en sådan sak att de viker ens servett när man springer på toa för att kissa ut all Pimm’s. Tio tummar upp.

Det vart kvällen och vi gick hemåt medan solen gick ned bakom husen.

Jag älskar att de pyntar med sirliga ljusslingor runt om i staden. Det är så festligt.

Vi sprang hem på gator vi knappt visste vart de ledde. Det är bra för då får man uppleva flygande kossor.

Och så blev det lördag. En lördagmorgon måste helt klart innehålla pannkakor. Gärna tills man storknar. Att jämföra de tunna svenska pannkakorna med de fluffiga amerikanska är som natt och dag, eller som fisk och kött. Helt olika. Jag vill gärna ha en skvätt lönnsirap och färska bär till.

Det är något som jag verkligen redan saknar. Att få så mycket färsk och mogen frukt till frukost är en riktig lyx som också var rätt billig enligt mig.

När jag äter kan jag se helt puckad ut, särskilt när jag har lyckats med att få en punktmarkerad solbränna på vänsterkinden.

Vi satt på Loris Diner (länk till Yelp) som är inrett i 50-talsstil och som spelar skön jukeboxmusik. Lite klyschigt men ändå lite mysigt. Som i en film med en 60-årig servitris som har värsta rökrösten och med fin insyn i köket där det vänds pannkakor och steks mängder med bacon.

Vädret var lite småmulet men varmt och vi bestämde oss för att gå norrut mot havet. På vägen smet vi in i China Town där det hängde röda fina lampor över våra huvuden.

Jag är inget superfan av China Town då det är så himla mycket krimskramsaffärer. Men det är ändå kul att se hur man från en gata till en annan nästan förflyttas från USA till Kina.

Då och då kan det dock dyka upp lite mer spännande fönster att stanna till vid. Både lite makabert men också vackert på sitt sätt.

Det är raka gator överallt så långt ögat kan nå. De bildar ett rutnät som gör att det blir så himla enkelt att hitta. Däremot går det ibland riktigt brant uppför eller nerför. Jag föredrar nog det sista. Men jäklar vilka rumpmuskler jag borde fått under veckan. Jag har inte vågat titta efter.

Det blir många korsningar att vänta vid och då kan man spana på konstiga hus som man inte riktigt vet om de är på riktigt eller bara på skoj.

Till slut nådde vi i alla fall havet – eller bukten – och närmare bestämt Fisherman’s Wharf med alla pirar. Och hipp hurra, det fanns ett litet Ben & Jerrys-krypin att fylla på glassdepån i. Det tyckte Sven var sjukt bra, såklart. Tänk vad många goda smaker vi går miste om här hemma i Sverige.

På Pier 39, den mest turisttäta piren, ligger Aquarium om the Bay. Jag är en riktig fiskälskare på alla sätt och vis så det var ju ett måste. Där får man en inblick i vilka arter som rör sig runt om i bukten.

Sillstimmet måste dock ha haft det tråkigt då de simmade runt, runt i ett cylinderformat akvarium utan något i. Ibland öppnade de munnen och käkade och sen simmade de vidare. Varierat. Nej. Jag vill inte bli en sill i mitt nästa liv, i alla fall inte i ett akvarium.

Maneterna var otroligt fina att kika på. De kan nog vara ett av de vackraste djuren i världen där de sakta svävar runt i vattnet som änglar.

Efter en timma fylld av stora jätteabborrar och små färgglada nemofiskar kom vi ut.

Vi satt och filosoferade med utsikt över vattnet och alla segelbåtar med vita segel. Måsarna skränade och det var himla befriande att bara vara.

Efter en snabblunch i vimlet på piren började vi gå hemåt. Det blåste en härlig bris från havet och på vägen kunde man se ballonger i lyktstolpar.

Någonstans mitt i stan hittade vi en liten port in till en trädgård där man kunde få titta runt. I buskarna växte små söta men hårda limefrukter.

Vi var helt ensamma och det var nästan helt tyst. Lite som att ramla in i Narnia fast utan alla konstiga djur.

Visserligen är vägarna mestadels raka i SF men Lombard Street är raka motsatsen. Varför denna knasigt kurviga väg vet jag inte (upplys mig gärna), men den är fin att se på.

Och sen vart himlen helt blå och solen värmde på rejält i nacken medan vi kämpade oss upp för de sista backarna. Blev helt vimmelkantig.

Efter den långa promenaden slängde vi oss på sängarna och somnade hux flux. Eftermiddagslurar som är resultat av utmattning är de allra bästa.

På kvällen var vi förskräckligt sugna på Chicken Tikka och puffigt naanbröd. Inga krusiduller, bara go mat! Det får man på Chutney (länk till Yelp).

This place may be in a sketch sketch sketchy neighborhood but it’s worth it to walk the sidewalks amongst the crackheads to get to this food.
Från Yelp

Krämig och precis lagom kryddad. Den landade som mjuka moln i magen tillsammans med det nybakta brödet. Sedan somnade vi återigen lyckliga men också mycket mätta.

Efter den första sköna natten i SF steg vi upp rejält utvilade och gav oss ut för frukost. Det fina med att inte ha hotellfrukost i en stad som SF är alla fina frukostställen man får besöka.

Det fick bli Honey Honey Cafe & Crepery (länk till Yelp) runt hörnet – jag var ju så utsvulten plus att det finns fri Wi-Fi. Tjoho!

Ute var det varmt även om det bara var morgon. På Union Square blommade det vackert både här och där och vi satte oss en stund och njöt i solen. Det var annat än slasksnön som föll när vi traskade till flygplatsen dagen innan.

Det var också ett ypperligt tillfälle att planera dagen. Vi visste att det skulle bli riktigt hett – runt 25 grader! – så lite parkhäng och picknick lät som en bra idé.

I snabba gå-dojor gick vi mot stadsdelen Mission som jag hade hört mycket gott om. En timmas promenix för att kickstarta. Det var svettigt så det gick åt vatten i mängder.

Målet var Mission Dolores Park. Det är himla bra att ha ett mål även om man bara vill gå och strosa för att se staden. Då blir allt så mycket enklare och man slipper stå och vara obeslutsam i ett gatuhörn.

För att ha bästa parkhänget krävs också lite mat. Klockan närmade sig lunch och i närheten låg Pizzeria Delfina (länk till Yelp) som är kända för riktigt goda pizzor. Inte helt fel. Vägg i vägg ligger också deras restaurang som serverar blandad italiensk mat på kvällarna.

Medan vi väntade på pizzan kunde man stå i skuggan av ljusbeklädda olivträd och dricka världens godaste cola – Curiosity Cola.

Och sen blev det äntligen mat i skuggan av en palm. En Prosciutto Pie och solvarma hallon till efterrätt.

Himlen var blå och allt fler sökte sig till parken. Det var hemskt poppis att ta med sig hundar märkte vi. De sprang lösa och lekte, så sött.

Medan vi softade med en bra bok fick parken besök av en hoppborg. På två röda stod den där i full prakt och folk hoppade som tokar. Sen plockade de ned den, lika fort som den dök upp, och drog vidare till en annan park. Guldkorn i vardagen.

Glassmannen gick också runt med sin lilla vagn. Det var som ett litet paradis helt enkelt.

När vi fått nog av solande (eller som jag, läsande i skuggan) gick vi vidare. Till exempel kikade vi in på Tartine Bakery (länk till Yelp) som stoltserar med frestande bakverk. Det såg så ljuvligt ut så det var inte sant. Men mätta som vi var så fick det bara bli lite kaffe.

I Mission ligger små söta affärer uppblandat med många barer och restauranger. Vissa affärer har dessutom bra namn som Adobe Bookshop – jag är lite arbetsskadad. Vi var sysselsatta hela dagen.

En bra fredag måste toppas med goda drinkar. Sven är en riktig tiki-älskare och hade självklart siktat in sig på Smugglers Cove (länk till Yelp).

Där hängde det massa spännande saker på både väggar och i taket och bartendern var så sjukt snabb så det fanns inte. Trångt och spännande var det.

Här är det rom som gäller. Rom i mängder! Älskar! Listan med cocktails var grymt bra och lång. Vi hade att göra ett tag och det var en himla skoj upplevelse. Inte mycket går upp mot drinkar blandade med kärlek och kunnande.

Lite synd att den underbara fredagen avslutades med ett skrattretande restaurangbesök. Så kan det gå när magen är för hungrig och man inte bestämt var man ska gå.

Vi råkade ramla in på Morton’s Steakhouse och fick ta del av en visuell meny (som vi visserligen skrattat åt nu efteråt) samt åt sjukt dyrt men inte speciellt bra. Sämsta upplevelsen på hela resan som inte var värd en bild ens. Inget jag rekommenderar även om det var fullsatt.

Men det skulle komma många fullträffar till restaurangbesök längre fram…