Torsdagen hade seg start av naturliga skäl men så fort vi såg oktobersolen så kastade vi oss ut i Köpenhamn för att njuta och få frisk luft. Efter att vi laddat med ägg och bacon såklart. Inga röda korvar dock.
Vi vandrade genom parker som jag gärna hade spenderat fina sommardagar i – på rygg i gräset med en bok i högsta hugg. Jag kommer tillbaka.
Botaniska trädgården var förmiddagens mål, bland annat. Med ett jättestort schabrak utan dess like mitt inne i allt. Det såg så himla vackert ut. Som taget ur en film eller spel.
Där inne var det tropiskt klimat och kameralinsen immade igen på stört. Men det gör ju ingenting alls när man får fina effekter på köpet sådär. Sen vet jag inte om Fredrik var lika glad bakom sina immiga glasögon.
Nästa stopp var Saluhallarna på Israels plats. En saluhall av den kalibern kan jag sakna här i Jönköping.
Ett fång med rosor som jag lätt hade tagit med mig hem om det inte var för stundande tågresa.
Cupcakes är ingen favorit alls men det går inte undgå att de är fina att se på.
Kaffe däremot är jag hemskt förtjust i. 250 gram kenyanska bönor från Coffee Collective fick åka med i bagaget. Hej finkaffe till frulle!
På väg hem hittade jag spår av Den svenska björnstammen och blev himla glad.
En härlig minisemester med mitt älskade Moderskepp. Tack! Och att ta bilder där alla ser perfekta ut är lättare sagt än gjort. Särskilt när det blåser hår i ansiktet.
I onsdags gick jag till tåget istället för jobbet på morgonkvisten. Jag och resten av Moderskeppet skulle nämligen tuffa till Köpenhamn för ett par dagars välbehövlig paus.
Hör och häpna så har jag aldrig varit i Danmarks huvudstad. Det var sannerligen på tiden. Smidigt var det ju också att ta sig dit, så det får bli fler gånger. Vi landade runt lunch och strövade bort till ett färgglatt Nyhamn.
Allas magar vrålade efter mat och vissas pep också lite efter öl. Jag antar att Nyhamn är en klassisk turistgrej och kanske också lite ”fälla”, men jag tyckte det var himla trevligt ändå med alla uteserveringar och vattnet precis bredvid.
Det blåste ganska rejält och höstligt snorkallt var det också, men solen sken så jag var glad ändå. Det är ju inte varje arbetsdag som man får ha det såhär fint. Mestadels sitter jag ju och ugglar vid en dator åtta timmar om dagen.
Maria var superpeppa (och urgullig!) för vi skulle åka båt och se staden från vattnet.
Det var ett ypperligt sätt att uppleva staden på och även tid att låta maten sjunka. Vissa av oss somnade till och med…
Eftermiddagen bjöd på kaffe och lite tid för fri lek i stadens affärer. Som att bläddra i alla fina böcker på Taschen. Där hittade vi ”Modernist Cuisine” tillexempel. En boksamling att dregla över men med ett pris som drar ned mungiporna rätt rejält.
Framåt kvällen bar det ut på stan i bästa äta middag-stassen. Jag hade hittat ett perfekt ställe för kvällens frosserier. Spiseloppen i Christiania.
Det är lite kontrast att kliva in genom porten till denna fristad. Doften av röka och den dunkla belysningen gör verkligen sitt. Man håller lite extra hårt i kameran över axeln. Efter lite letande hittade vi den anonyma dörren till restaurangen och möttes av en fin grafitiprydd trappuppgång.
Spiseloppen är en förening och de som jobbar där representerar 16 olika nationaliteter. Därför är det en salig blandning av mat från världens hörn och menyn byts varje dag. Sen att det är jättemysigt gör inte saken sämre. Snygg konst på väggarna och härlig belysning.
De flesta beställde getost och parmaskinka till förrätt. Ja, och ett par flaskor vin också så klart.
Själv ville jag värma mig med tomatsoppa. Den bästa soppan tillsammans med svampsoppa.
Pappersunderlägg är inge höjdare om de inte är har vackra illustrationer som man kan kika på mellan rätterna.
De är också bra på veggo-mat hade jag hört och jag tror att Maria höll med om den saken. Allt var verkligen kanoners så Spiseloppen besöker jag mer än gärna igen.
När det närmade sig stängning och vi var ensamma kvar vinkade vi hej då, klev över de som dragit sig in i den varma trappuppgången för att rulla fetingjointen och gick vidare för att häva dansk öl tills ögonen slog igen.
Varje dag så saknar jag San Francisco. Jag saknar att gå upp på morgonen för att bege mig till Dottie’s, som har de godaste pannkakorna i världen.
Jag saknar att gå backe upp och backe ner bland de gulligaste husen man kan tänka sig. Tänk att ha ett sådant omringat av vackra klängväxter och palmer.
Jag saknar matmarknaderna överallt, där man kan frossa i underbara råvaror i förmiddagssolen.
Jag saknar olivträden i Mission som gav svalka i värmen. Att de sedan var täckta av ljusslingor som lyste upp kvällarna gjorde inte saken sämre.
Jag saknar att ligga och lata mig i frodigt gräs i en av många vackra parker. Gärna med en spännande bok och picknick.
Jag saknar den kaxigaste colan som lätt kunde få samsas med rom och lime alla dagar i veckan. Om jag får drömma vilt.
Jag saknar att gå på nya vägar varje dag och ständigt se nya saker.
Jag saknar all färsk frukt som fyllde magen morgon, middag och kväll. Speciellt alla bär!
Jag saknar alla galet bra krypin som serverade förstklassiga cocktails för skrot och ingenting mot här hemma i Sverige.
Jag saknar alla små detaljer att upptäcka och förälska sig i. Jag saknar San Francisco.
Och så kom den allra sista heldagen i San Francisco. En torsdag med strålande vårväder återigen.
Det var som att staden skrek att vi inte skulle bege oss hem så snart. Vi bestämde oss för att krama ut mycket fint ur denna sista dag och att verkligen se till att njuta, trots att det var lite sorgligt.
Efter frukost styrde vi stegen mot området Haight-Ashbury som är känt för sin bohemiska och sköna hippiestil. Det passade ju alldeles utmärkt och jag hade haft det i tankarna under hela veckan.
Vägen dit kantades av pittoreska och karakteristiska San Francisco-hus med blommor som snodde sig upp för väggarna. I ett sådant skulle man bo.
Jag har tidigare nämnt det, men det är värt att sägas igen. San Francisco är en väldigt grön stad med parker och trädgårdar överallt. Det är verkligen fantastiskt och gatorna är så himla fint städade och underhållna.
Och plötsligt var vi där. I korsningen mellan Haight och Ashbury, där ett Ben & Jerrys fanns strategiskt placerat.
Inne i butiken jobbade en skön kille som måste varit lite halvt pårökt. Han ville att vi skulle smaka ALLA olika smaker innan vi bestämde oss. Det orkade vi inte men han rekommenderade Clusterfluff som numera är min favorit. Finns dock inte här hemma…
Området var mycket knasigt med massor av spexiga utsmyckningar och kaxig grafitti överallt.
Böcker, böcker, böcker. Ännu en bokaffär. Jag kan förlora mig i dem i flera timmar om det vill sig illa. Och The Booksmith var en sådan fullkomlig fullträff med massor av böcker som skrek ”köp mig!”.
De är så finurliga att de skriver bokrecensioner här och där på hyllkanterna. Jätteroligt att läsa och så personligt. Både jag och Sven fick med oss böcker därifrån.
Det blev så småningom lunch och vi handlade med oss lite picknick. Utelunch var ett måste en sådan fin dag. Särskilt när det låg ännu en park i närheten.
Nämligen Buena Vista Park som till skillnad från Mission Dolores Park, som vi hängde i under fredagen, var mer likt en skog med tjocka trädstammar som mynnade ut i gigantiska trädkronor. Solen strålade ner genom lövverket och det var lite som en sagoskog med stigar överallt.
Utsikten gick inte heller att klaga på. Det gick med andra ord lite uppför om man ville in en bit i grönskan.
Vi hittade en parkbänk i solen bredvid en tennisbana och mumsade i oss den bästa kycklingwrapen jag ätit från Blue Front Café (länk till Yelp). Men det är kanske så att allt smakar bäst utomhus.
Det blev såklart efterrätt också och då får man lov att tönta sig, särskilt när man är helt ensam. Jag bjuder på det. Frågan är om Sven gör det?
Sen gick vi hemåt förbi ännu fler fina hus i alla möjliga snygga färger.
Det blev lite läsning i sängen medan fötterna bultade och ömmade.
Och lite kortskrivande hem till Sverige.
Och sen kläder på och humöret på topp.
För vi hade bokat bord denna sista kväll på Farmerbrown (länk till Yelp) inte långt ifrån oss. Ett ställe vi helt missat trots att vi gått förbi dagligen. Återigen – tacka vet jag Yelp!
Där var det skön stämning med en dj som spelade musik och massor av folk.
De ska nog vara kända för din friterade kyckling, något som jag såg många beställa. Men inte jag. Friterat, njae.
Jag åt istället en sjukt god Pork chop med kanderade kumquats. Sven vart lite avundsjuk.
Även om han inte hade något att klaga på.
Vi drack shandy ur burkar och skålade för den bästa resan någonsin och lovade att någongång återvända för att se mer. Hyra bil kanske och ge oss ut till Big Sur?
Ja det finns flera äventyr, restauranger och barer som väntar och det är nog det allra bästa. Så nu minns vi och längtar till nästa gång. Men innan dess får det nog bli andra städer att upptäcka. Det ser jag fram emot.
På fredag vid lunch vinkade vi hej då och flög många mil hem igen.
Det blev onsdag och vi gjorde något som vi ångrar att vi inte gjort tidigare – nämligen gå till Dotties True Blue Café (länk till Yelp).
Det är ett väldigt omtyckt frukostställe. Litet är det också och man kan få stå länge i kö. Upp till två timmar om man har otur. Men folk gör det, för det är så himla gott.
Medan vi väntade läste vi tidningen. Det stod om mord och inga visor.
Snart var vi innanför dörrarna och kunde lukta på alla möjliga härliga dofter från köket. Det var full fart. Måste vara ett stressigt men roligt jobb.
Tur var det väl att vi fick ett bord redan efter 20 minuter. Tjoho! Vi slog på stort och beställde in bacon och äggröra, fruktsallad och pannkakor. Varför snåla när man är på ett sådant ställe, eller hur?
Okej att det är skillnad mellan svenska och amerikanska pannkakor, men här märkte vi också skillnaden på amerikanska pannkakor och amerikanska pannkakor. Aldrig har jag ätit så goda pannkakor. Min sista måltid hade alla gånger varit dessa pannkakor med den mirakulösa smaken av ingefära och kanel. Och lite lönnsirap på toppen.
Folk stod ännu i kö. Det sägs att den aldrig sinar. Tänk så bra de har det med ett sådant tryck dag ut och dag in. Då har man verkligen lyckats!
Förmiddagen gick i spritens tecken. Inte så att vi blev på pickalurven men vi skulle gå till lite vin och sprit-butiker för att kolla sortimentet. Till exempel var vi inne på Cask. Så mycket trevligare än att gå på Systembolaget hemma. Inspirerande och mycket spännande i hyllorna.
Sven ville köpa lite grejer som inte går att finna Sverige. Det gäller att passa på.
Böcker finns det också. Tyvärr hade Sven nästan alla redan men ett par fick följa med hem till slut.
När det vankades lunch ville vi ha något lätt. En sallad. Vi gick till Bite (län till Yelp) som har lite av varje i snabblunchväg. Mackor, sallader, soppa och korv i bröd (typ). Lite hål i väggen-stuk med ett fåtal platser utanför på trottoaren.
Det fick bli en Cobb Salad med ägg, bacon, kyckling och avokado.
Det som är så bra är att det ligger vägg i vägg med Dolce Gelato (länk till Yelp), som vi hade käkat glass på innan. Då är liksom efterrätten kirrad.
Sen vandrade vi österut en bit. På vägen kan man alltid kika på all Street Art överallt. Det är så spännande för man kan hitta snygga grejer överallt.
Vi var lite sega och ville mest bara se en film. Därför hade vi bokat in eftermiddagsbio på AMC Van Ness.
Det var vi ganska ensamma om. Helt otroligt. Så mycket folk i en stad men det var bara vi där. När filmen började ramla tre, fyra stycken till in. That’s it. För övrigt såg vi Source Code som var bättre än väntat.
Det blev kvällen och för första gången såg det ut som att det skulle komma regn. Kallare vindar letade sig in från kursten. Jacka på var det som gällde.
Första stoppet var Rye (länk till Yelp). Vi hade letat efter stället tidigare i veckan men helt lyckats missa det. Inte så konstigt för på utsidan är det ganska anonymt med en dörr som skjuts upp på kvällen när de öppnar.
Sven fick lov att beställa något, exakt vad fick bli en överraskning. Han vet vad jag gillar. Det är fint.
Det var urbant inrett och bakom galler hängde flaskor ut med väggarna. Riktigt läckert faktiskt.
Vad jag drack, det minns jag inte. Men återigen fanns där gurkinslag. Måste vart min fjärde gurkdrink den resan. Kanske är det någon sorts trend. Angenämt var det i vilket fall.
Jag var lite trött och hungrig.
Vi vinkade slutligen hej då till Rye och gick ut i mörkret. Inget regn trots tunga moln.
Mexikanskt var tanken. På Colibri (länk till Yelp) som låg vägg i vägg med vårt hotell. Det skulle vara hemskt bra och rekommenderat av Michelin Guide.
Guacamole är himmelriket på en tortilla. Den blandar de till bredvid bordet efter hur stark man vill ha den. Gött!
Sen fick vi maten. Och jag blev lite lätt besviken. Eller jag ska säga som så att Mole är nog inte min grej. Kycklingklubbor i en sås baserad på kryddor, chili, nötter och choklad var liksom sådär faktiskt.
Och jag fattade aldrig att jag inte fick någonting till. Så det var allt jag åt. De kunde ju snällt frågat om jag inte skulle ha något vid sidan. Svens mat såg lite roligare ut och var mycket bättre. Lite synd för jag tror annars att de har väldigt god mat i övrigt på menyn. Ibland straffar det sig att vara äventyrlig. Jag får leva på minnet av den förträffliga guacamolen istället!
