Idag var det storm utanför fönstret. Vilda gäss formades på Vättern och flaggstängerna böjde sig för den hård vinden som kom med snö och regn om vartannat. Det går an när man är inne. Det gör det. Men jag vill ut.
Jag vill ut och gå med kameran över axeln. Fota stadens skrymslen och vrår. Gå och gå och se mönster, strukturer och färger. Men morgonen är bäcksvart och eftermiddagen är dunkel. Däremellan är det jobb. Så ljuset, nja det kommer jag inte riktigt åt.
Sen ska inte mörka kvällspromenader med rivig musik i öronen underskattas. Men jag ser inte mer än de gatubelysta våta trottoarerna. Så nu längtar jag efter ljuset. Och behagliga promenader utan piskande regn eller isande Vättervindar. Teleportera mig till mars då våren gryr.
Onsdagar är rätt bra dagar. Jag gillar dem mer än tisdagar. De är framförallt bra när de kickstartar med hotellfrukost med folk jag tycker om. Som idag. Lite kaffe och en fet skiva brieost med en dutt marmelad bäddar för en perfekt dag. Inte bröd även om det är vackert att se på.
Därefter var jag pepp på jobb. Med full mage och kaffestinn skalle. Skriva manus, bli intervjuad av lokaltidningen, skicka massvis med kurser till kunskapshungrande foto- och bildbehandlingsälskare och skratta en hel del mellan varven.
Ja och åka hiss.
Och spela flipper när hjärnan inte klarar av mer.
Efter jobbet tog jag med Maria och gick på invigning. Med marschaller och utrullad matta. Det är inte varje onsdag det händer. Stora peppen!
Det var Anna och hennes kollega, Malin Qvänstedt, som äntligen fått färdigt sin fina studio – Publik Studio – i en gammal biograf. Tänk att ha en gammal biograf-lokal! Med snygga popcorn-tjejer som bjussar på popcorn och allt. Tjusigt så det förslår.
Och har man som Malin en duktig kock till man, så är maten verkligen kirrad. Tommy Myllymäki heter han och han hade fixat goda smårätter som sprang ned i min hungrande mage. Ja, det och ett glas vin. Är det onsdag så är det.
Det var massvis med folk som ville komma och hälsa på och önska lycka till.
Och så sköna beats såklart. Första februari anordnas första lunchbeaten i Jönköping. Samma plats, samma kanal. Om jag ska dansa och äta? Ja. Kanske till och med ät-dansa.
Efter en lång dag var kropp och knopp trötta. Det var dags att säga hej då, tack och ett stort lycka till. Det är så skoj med kreativa människor som startar upp nya annorlunda ställen. Som vågar och satsar. Och som gör det med stil som heter duga. Heja Anna och Malin.
Man lovar sig självklart saker i och med det nya året. Att bli ännu bättre på vissa bitar i livet. Jag har lovat mig själv att bli ännu bättre på att träffa min familj oftare. För vi har så satans roligt tillsammans och jag tycker så mycket om min mamma, pappa och kloka lillebror.
Vi bor inte särskilt långt ifrån varandra, men ibland kan det gå på tok för långt tid mellan att vi ses ändå. Dagarna rullar på och vips så har en månad bara försvunnit iväg.
Och även om vi hörs nästan varje dag på telefon allesammans så är det inte riktigt samma sak som att få kramas och umgås, exempelvis över en bit mat. Något som vi alla älskar.
Igår hade Sven bokat bord åt hela familjen Lund. Dags för familjemys tyckte vi alla. En härlig start på årets första helg, som dessutom var långhelg.
Vi var på Småländska Kolonin såklart. Vi åt gott och skålade i bubbel. Heja! Jag käkade lågtempererad röding och pilgrimsmussla. Rödingen fick mig att tänka på sommaren och alla rökta rödingar som jag kommer att sätta i mig på altanen i sommarstugan.
Och mamma tycker att man gärna ska posera tillsammans med maten. Ja men visst, det går fint.
Jag har sagt det för och jag säger det igen. Jag tycker så mycket om att min lillebror har flyttat hit till Jönköping och inte till något stad långt bort. Och jag tror att både mamma och pappa tycker om att vi är samlade på samma ställe.
Sen gick vi hem till Pilgatan och avslutade med kaffe och romprovning. Och musik från den allra bästa spellistan just nu, med toner från filmen Drive (som för övrigt mest var snygg men med olustig tystnad rakt igenom). Kan lova bästa lördagsgunget men det går lika bra på en söndagseftermiddag.
Trettondagen artar sig till att bli vacker så det förslår. Med blåaprikost graderad morgonhimmel och snötäckta tak. Sven snusar under täcket inne i sovrummet och jag dricker mitt morgonkaffe.
Och så tänker jag på att jag knappt fattar att det är sant. Att jag igår låg på plats 2 över mest sålda böcker på Bokus (idag plats 4). Inte illa pinkat för en bok om bildbehandling bland alla LCHF-, GI- och LCHQ-böcker. Och så Zlatan förstås. Och så lilla jag. När allt slit verkligen känns så värt! Att folk tycker om det jag har gjort och blir inspirerade av det. Skål i kaffe på den tycker jag.
Hoppas ni alla får en fin ledig fredag.
Jag saknar en sak ganska mycket just nu. Jag blev påmind om det igår när jag kände lässuget krypa sig på, men ögonen var för trötta för att sätta samman bokstäver till ord.
Förr, när jag var student och hade all tid i hela världen, då brukade jag lägga en bok i väskan eller i innerfickan om den fick plats. Sen brukade jag knyta på mig galoscherna och traska iväg till ett favoritcafé. Beställa en stor kopp svart kaffe som brände på tungan och sedan sitta i ett par timmar djupt försjunken i boken. Läsa, läsa, läsa medan folk kom och gick, stojade och stökade.
Det var något visst med de där stunderna. Att gå någonstans för mig själv och lägga allt fokus på att läsa. Fly bort en stund. Det var heliga stunder. Men jag har tappat det där någonstans på vägen. Nu när livet kretsar kring fler saker än då. Attans.
Men som med allt annat handlar det om att ta sig tiden. För det finns alltid tid. Det handlar ju mest om vad man faktiskt gör med den. Något som jag ofta får påminna mig själv om.
Jag ska ta mig tid. Att i alla fall någon gång varannan vecka eller så, lägga en bok i väskan och gå iväg. Dricka kaffe på ett stimmigt café och läsa tills det svider i ögonen. Kvalitetstid med mig själv.
