Vet ni vad. Idag har jag ätit Steak Sandwich på Matvarufabriken. Jag vart förälskad. Det är ändå fint att bli kär i mat.
Sen blev jag kär en gång till. Två gånger på samma dag. Nästan otroligt, men sant. Jag blev kär i Emelie Berglunds tavlor som just nu hänger på Linnmans galleri. Jag hade velat ha dem allihop. Även om de kostade skjortan och lite till. Så otroligt vackra. Gå och se utställningen bums om ni kan.
Over and out.
Jag är fascinerad av ett pågående fenomen just nu. Något som jag bara måste bara få ner i ord såhär på kvällskvisten.
Just nu drivs det otroligt hetsiga diskussioner kring hur vi människor väljer att äta. Ska man man äta mycket kolhydrater och akta sig för fett eller ska man dra ned på kolhydrater och inte vara alls rädd för att käka fetare råvaror. Ja, hela den här kalabaliken som GI och framförallt LCHF har rört upp.
Människor skriker och bråkar och klankar ned på varandra på Internet, i tidningar och i TV. Ja och över matbordet också för den delen. Det är ett känsligt ämne. Många blir otroligt provocerade av att någon annan äter annorlunda än vad man själv gör. Det gäller folk från båda sidor i debatten. Jag tycker att det är både intressant och nästan lite skrämmande. Att det kan röra upp så mycket negativa känslor.
Jag förstår att det blir frontalkrock när något vi lärt oss från barnsben helt plötsligt kanske inte stämmer. Världsbilden blir knas. Ord står mot ord och det snackas vetenskapliga studier hit och dit. Vad är rätt och vad är fel. Och hela faderullan.
Men jag blir så förundrad. För det är väl konstigt att vissa blir märkbart störda av och nästan arga på att någon väljer att äta på ett annat sätt än en själv. I slutändan handlar det väl om att må bra?
Det är självklart spännande att se var allt det här tar oss och vad vi klurat ut om 50 år kring hur vi ”bör” käka för att må bra. Men i min vardag ger jag verkligen blanka tusan i allt det där just nu. Jag ger också blanka tusan i hur andra äter för det är upp till dem. Jag är bara glad att jag har hittat något som är bra för mig och som gör mitt liv mindre komplicerat och mer njutbart.
Jag drog ned på kolhydraterna för ett år sedan nu. Jag var trött på hur mitt liv såg ut. Jag var trött, hade uppblåst och ond mage flera gånger i veckan och hade gått upp en del i vikt.
Och jag förstod inte varför. För jag tränade några gånger i veckan och jag åt till och med halva portioner med mat under den sista tiden. Ja jag upprepar, halva portioner. Med målet att försöka bota allt det där dumma jag led av. Men det hjälpte inte alls. Jag älskar mat av hela mitt hjärta och det var så sorgligt att inte kunna äta ordentligt.
Men sen gjorde jag om mitt sätt att leva på lång sikt. Jag äter numera inte särskilt mycket kolhydrater i form av ris, pasta, potatis, bröd och saker som är på tok för sockersöta. Och jag mår så otroligt bra.
Jag minns inte senast jag fick gå hem från jobbet med en mage stor som en ballong. Det händer inte längre. Och det viktigaste. Jag äter tills jag är mätt och jag äter saker som jag tycker om. Varje dag. Och vad är det för fel med det. Jag mår ju för bövelen bra. Det om något är väl värt att firas. Och ingen behöver äta som jag om de inte vill. Det är ju bara toppen om man kan äta lite av varje och må kanoners ändå.
Som sagt, jag är fascinerad av allt detta. Hetsen och ilskan som blossat upp och som jag betraktar med gapande mun. Att mat kan göra folk till elaka små troll som spyr galla över varandras sätt att leva. Andras sätt att må bra, vare sig det sättet innehåller bröd eller inte.
Jag ville mest bara säga det.
Stora glädjetjutet när den senaste fotoboken ramlade in på kontoret idag. Fylld med minnen från förra årets resa till San Francisco.
Jag tycker det är nedrans trist att bara ha bilder på datorn. Så jag printar ofta på Crimson och sätter upp hemma i ramar, samt gör fotoböcker mellan varven hos Blurb. Kul att bläddra i själv när man blir nittio bast och kul för andra som kommer på besök och slipper trängas framför en datorskärm.
För den som är Instagram-tokig så kan man numera göra fotoböcker med sina Instagrambilder väldigt smidigt. Ett tips!
Igår var en dag med full fart. Med ett besök nere på stan, en promenad till Stallqvarn, hemmafix och ett svettigt afrodanspass innan jag utmattad landade i soffan strax efter lördagsmiddagen. En apbra bra lördag då jag verkligen utnyttjade dagen till fullo.
Idag vaknade jag och bytte mitt inplanerade yogapass mot kaffedrickande i soffan under en filt och med Nyhetsmorgon som behagligt bakgrundssorl. Helt perfekt. En söndag då jag inte alls ville flänga och ha mig. Bara vara sådär omåttligt söndagsslö och skön.
Men en sak hade jag bestämt. För en sådan söndag är man lite seg i starten. Och då passar brunch på annan plats än lägenheten ganska så bra. Någon annan fixar krubb och man kan bara glida med.
Så vi kämpade oss över den snöiga Munksjöbron i svinkalla januarivindar, Sven och jag, för att komma in i värmen på relativt nyöppnade Restaurang Spira. Och där möttes vi av räktårtor, skamligt god lax, sallader, krämig äggröra och lite sött till kaffet. Ja, ni ser ju bara hur fint det var.
Så där satt vi och tittade ut över Munksjön som såg allt annat än inbjudande ut. Smällde i oss rödbetor med fetaost och knaperstekt bacon. Och till och med efterrätt som doftade pepparkaka.
Lite av en frossarsöndag som var så himla värd. 145 pix för en brunch, för den som undrar för det står det inget om på hemsidan. Och det är lördagar och söndagar klockan 11-15 som gäller om någon får samma idé som oss. Två tummar upp och en Sanna som stöp ned i soffan igen när vi kommit hem.
En riktig köldknäpp idag. Torrt och kallt hela lördagsförmiddagen och det bjöd in till promenad på sandade trottoarer.
Uppe i Dunkehallaravinen forsade det bruna vattnet fram intill isformationer och ett grått landskap. Det ska bli skönt när vårvärmen kommer och väcker det till liv. Då ormbunksliknande växter att skjuter i höjden och jorden blir varm och doftrik. Det går nog fort.
Jag besökte Stallqvarn för att göra lite fynd för en hundralapp som låg ynklig och ensam i plånboken. Det är dock farligt när saker kostar en femma eller en tjuga.
Billigt, billigt blir lätt många saker om man inte hejdar sig. För hemma har jag egentligen ingen plats för porslin och annat krimskrams. Ge mig större lägenhet med fler skåp nu på momangen, tack.
Träffade på ett kattskrälle med tjock dammig päls. Också den ute på promenad. Vilka ögon de har katter. Som om de visste allt om hela världen och bara hånar en annan som knappt vet ett jota. Det är nog därför jag inte gillar katter.
Kom hem lagom till kaffetarmen skrek och snön började singla ned. Med lite fina glas och koppar att fylla med värmeljus. Perfekt för en hemmalördag med vuxenprogram så som Stjärnorna på slottet, som vägs upp med lite mer poppiga P3-guld. Skön lördag på er alla!
